Den drivande kraften

[Smisk]

Vertumnus verkar ha fastnat med blicken som om ni försöker svara på frågan "hur definierar biologin drifter?" när detta är ett filosofiskt forum kan jag tycka. Det roar mig lite till kaffet faktiskt måste jag säga Du antyder att även du inte lyft blicken.

Nu fär du väl ändå ta dig samman! Var i hela friden har jag uttryckt detta?

Du skrev detta:
"Drift är ett ord som berör biologi och som avser beteende snarare än handlande. När jag talar om val menar jag inte beteende utan handlande, om medvetet handlande."

Då förklarade jag vad det är jag talade om som va det filosofiska ämnet om den drivande kraften.
Jag frågade dig sedan om du är med på vad jag menade men ser inte att du är med på vad jag menar.

Är du med på vad jag menar när jag talar om de drivande krafterna?
Som exempelvis Whiteheads eller Martinus filosofiska perspektiv?

De biologiska aspekterna är viktiga och intressanta med och frågan är hur dem förhåller sig till de kosmologiska då.

[Smisk]

Jag har svårt att se att varje handling triggas av ett behov.
Vad är en missbrukares behov att förstöra sitt liv? Skulle självdestruktivitet vara ett behov?
Jag tror inte de flesta knarkare, alkisar, spelmissbrukare känner ett behov att förstöra sitt liv.
Kan hålla med att missbrukare är impulsiva och saknar konsekvenstänk och söker omedelbar tillfredsställelse så visst behovet av detta motiverar handling men att säga att varje handling hos människan har sitt ursprung i behovet är lite väl enkel tolkning.

Precis, missbruk är ett exempel av hur komplext beteendet hos liv är. Människor är gjorda för att lära sig nya anpassade beteenden och vi har förmågan att medvetet förhålla oss till och skapa nya. Vi kan förstå missbruk och lära oss förhålla oss till det på flera sätt.

[David H]

Här kommer jag att tänka på känt citat av Karl Marx "“The philosophers have only interpreted the world in various ways; the point, however, is to change it." Tycka vad man vill om detta, men jag tänker att det ligger något i det. Det Whitehead och Hillman m fl skriver tycker jag är intressant...men ibland kan jag få känslan av att det är lite som den där scenen i Kalle Ankas Jul när Kalle, Musse och Långben glatt sitter och äter sina majskolvar i husvagnen, men ingen reflekterar över vem det faktiskt är som kör bilen framför. Och när de väl kommer på det inser de att det är ju ingen alls som kör.
Och hamnar man i sådan situation, kan det vara läge att ibland faktiskt själv gå och sätta sig i förarsätet, tänker jag. Jag anar att där det bara finns tillräcklig motivation går det att ändra kurs på hela världens utveckling. Liknelsen om fjärilens vingslag som orsakar jordbävning på andra sidan jorden må vara en överdrift, men ibland tänker jag att en väldigt liten handling kan skapa stor förändring på en global nivå.

Fin metafor, jag skall tänka på den när jag ser kalle på julafton i år

Det vanligaste problemet jag uppfattar är att någon verkar köra åt fel håll dock.
När jag exempelvis ser politiker tala om vad vi borde göra så uppfattar jag det som ett rörigt bråk där samarbete borde finnas.

Jag gillar trafikreglerna som metafor har jag märkt. Trafiken behöver fungera av anledningar som finns i världen, det finns bilar, människor som kör dem och viljor som driver människor att köra dem. Därför uppstår värdet av att ha en fungerande trafik. Ett sätt att skapa en fungerande trafik är att skapa trafikregler.

Alla som är inblandade i att följa trafiken behöver förstå den och reglerna. På samma sätt behöver alla som skall leva livet förstå "reglerna för det". Vad livet är och vad vi bör göra i det. Whitehead ifrågasätter flera grundläggande antaganden och visar att dem är filosofiska och inte vetenskapliga.

Ett exempel är att i filmen Matrix så tänker alla att de lever i den verkliga världen. Några upptäcker att världen inte är riktig utan en fabrikation och det förändrar precis allt i deras liv.

Visst är det viktigt att ifrågasätta "vem som kör" och "var vi är på väg" och samtidigt är det då ännu viktigare att några ifrågasätter de grundläggande antaganden vi har och försöker få klarhet i dem tänker jag.

Eller vad tycker du?

Det är jag benägen att hålla med om. Men det jag skrev var dock inte bara menat att ifrågasätta vem som kör eller ifrågasätta vart vi är på väg, utan snarare att faktiskt ta ansvaret att köra. Se till att något händer. Det är ju också den upplevelsen som Långben får...han funderar över vem som kör, men inser sen att istället fundera mer över detta behöver han gå och sätta sig i förarsätet och faktiskt köra.

[David H]

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången
det är något bakom stjärnor , bakom heta hjärtat mitt...

Så skaldar Dan Andersson i sången Tiggaren från Luossa.
Och så tänker nog väldigt många människor.
Jag tycks vara den enda ateisten av dom som skriver här.
Både Smisk och DH tycks tro att det finns en "högre" andlighet som inverkar på våra liv.
Kanske en "drivande kraft" som verkar i det fördolda.
Som ateist tvingas jag söka den drivande kraften i livet på Jorden.
Den kraft som driver universum kommer vi nog aldrig att förstå, men att den skulle vara av "andlig" natur tvivlar jag starkt på.
Det handlar nog i stället om fysik i någon form.
Alltså inget syfte och ingen mening bara helt underbart.
Och det är vackert så.

Huruvida jag tror eller inte tror på andlighet beror helt på vilket språkspel vi talar, eller vad det är för sammanhang. Vi har t ex moderna fysiken som beskriver verkligheten i termer om materia och energi, och det ser jag inga konstigheter i, så länge man håller sig till just den specifika diskursen. Men jag ser det inte som meningsfullt att alltid begränsa sig till en och samma diskurs, eller att viss specifik diskurs skulle ha självklart företräde.

Begreppet Gud och gudar menar jag är meningsfullt i vissa sammanhang. Att jag tror på Gud betyder dock inte nödvändigtvis att jag ser Gud som en "högre" kraft i alla avseenden. Det är inte jag som är Gud, men det behöver inte heller betyda att Gud står över mig. Jag tänker att det är möjligt att ha en mer jämställd relation till Gud. Jaget har ett eget existensberättigande som inte är helt och hållet underordnat Gud.

[Anders]

Att vara ateist känns lite religiöst för mej. Liksom att man committar sig till att ingen gud finns. Samtidigt ser jag inte och känner inte i mitt hjärta att det tycks finnas någon gud. För de flesta ateister verkar det vara nån slags befrielse, man liksom boar in sig i nån vanlighet och kontrollerbarhet som avsaknaden av gud ger. Som född i kristen familj ser jag det nästan tvärt om. I det kristna fanns det nån slags kontrollerad värld, som jag i och för sig aldrig kände mig hemma i. Men med insikt om universum, död och oändlighet är verkligheten det stora hotfulla. Även om naturens lagar kan vara mysigt förutsägbara ibland.

Hur har vi kommit in på det här förresten? Vad är den drivande kraften i det här sammanhanget?

[531bts]

Den "drivande kraften" är människans medfödda filosofiska förmåga, som kortfattat kan beskrivas som att hon i tanke och tal kan ställa och kommunicera frågorna hur? och varför?
Gott Nytt År, Anders!

[Anders]

Den "drivande kraften" är människans medfödda filosofiska förmåga, som kortfattat kan beskrivas som att hon i tanke och tal kan ställa och kommunicera frågorna hur? och varför?
Gott Nytt År, Anders!

Det är nog därför jag är så pass odrivande då. bara jobbar, läser, motionerar och umgås med familjen. Frågar mig bara typ, hur funkar människans värld, egentligen.

Gott nytt på dej, 531:an!

[hakkapeliitta]

Den "drivande kraften" är människans medfödda filosofiska förmåga, som kortfattat kan beskrivas som att hon i tanke och tal kan ställa och kommunicera frågorna hur? och varför?
Gott Nytt År, Anders!

Det är nog därför jag är så pass odrivande då. bara jobbar, läser, motionerar och umgås med familjen. Frågar mig bara typ, hur funkar människans värld, egentligen.

Gott nytt på dej, 531:an!

Drivande kraft är väl ofta dagsaktuella spörsmål. Just nu är drivande kraften att spara champagneflaskan till imorron fast det rycker lite i armen.
Som tur är har jag tio flaskor Koskenkorva och två flak öl som lugnar ner situationen.

Rätt meningslös tråd.

[531bts]

Den "drivande kraften" är människans medfödda filosofiska förmåga, som kortfattat kan beskrivas som att hon i tanke och tal kan ställa och kommunicera frågorna hur? och varför?
Gott Nytt År, Anders!

Det är nog därför jag är så pass odrivande då. bara jobbar, läser, motionerar och umgås med familjen. Frågar mig bara typ, hur funkar människans värld, egentligen.

Gott nytt på dej, 531:an!

Vår filosofiska förmåga är medfödd och konstant. Den är ständigt "drivande", hos alla individer. Den tillhör det mänskliga medvetandet, oskiljaktligt (din fråga "hur funkar människornas värld?" antyder det).
Det är hur vi förvaltar den som avgör dess konsekvenser i tanke, tal och gärning. Antingen använder du den för att utveckla och tillfredsställa ett fiktivt "jag" genom att manipulera omgivning och medmänniskor för att å ena sidan undvika obehag, lidande, å andra sidan maximera njutning. Leva i maktmedvetenhet.
Den andra möjligheten att använda vår filosofiska förmåga är att ställa frågorna hur? och varför? genom att ta emot, vara öppen för, verkligheten så som den uttrycker sig av sig själv, allmängiltigt, och från det perspektivet ta sig an den mest utmanande frågan: finns det en allmängiltig mening med verkligheten och det mänskliga livet? Filosofins yttersta syfte.

[Pilatus]

Jag håller just nu på lyssna till ljudbok med James Hillman ”The soul’s code” som de diskuterar de frågorna.

James Hillman har jag inte läst, men givetvis finns det ofta någon fråga som vi undrar litet speciellt över. För alla som överhuvudtaget funderar på frågan vill förstås få klarhet i vad slags person de råkat bli, vilka föräldrarna är och inom vilka områden de har sin styrka. Kanske även situationer som är klokt att inte hamna i, alltså där man inte känner att man trivs alls.

En sak man kan göra är att undersöka sina DNA-matchningar. Bara detta antyder vad slags frågor som varit drivande för mig. I dag vet jag.

Annat som driver oss är de stora frågorna som religion och filosofi tar upp. Religion är ett stort område men är egentligen tomt, där finns ingenting som ger oss information. Det som finns där är en gemenskap, i bästa fall av vänskaplig art. Tråkigt nog är historien fylld av motsatsen, där finns inte mycket av frihet och svar på de frågor vi ofta ställer.

Med filosofi är det annorlunda. Filosofin hjälper oss att förstå vilka frågor som är meningsfulla att överhuvud taget diskutera och söka svar på. Så kunskapsteori och en del frågor som berör metafysik kan ge oss en del svar på vad slags värld vi hamnat i.

Ämnet är stort och det finns mycket mer än vad jag nämnt ovan. Men det är några områden som motiverat mig att söka information och mening.

[hakkapeliitta]

Jag håller just nu på lyssna till ljudbok med James Hillman ”The soul’s code” som de diskuterar de frågorna.

James Hillman har jag inte läst, men givetvis finns det ofta någon fråga som vi undrar litet speciellt över. För alla som överhuvudtaget funderar på frågan vill förstås få klarhet i vad slags person de råkat bli, vilka föräldrarna är och inom vilka områden de har sin styrka. Kanske även situationer som är klokt att inte hamna i, alltså där man inte känner att man trivs alls.

En sak man kan göra är att undersöka sina DNA-matchningar. Bara detta antyder vad slags frågor som varit drivande för mig. I dag vet jag.

Annat som driver oss är de stora frågorna som religion och filosofi tar upp. Religion är ett stort område men är egentligen tomt, där finns ingenting som ger oss information. Det som finns där är en gemenskap, i bästa fall av vänskaplig art. Tråkigt nog är historien fylld av motsatsen, där finns inte mycket av frihet och svar på de frågor vi ofta ställer.

Med filosofi är det annorlunda. Filosofin hjälper oss att förstå vilka frågor som är meningsfulla att överhuvud taget diskutera och söka svar på. Så kunskapsteori och en del frågor som berör metafysik kan ge oss en del svar på vad slags värld vi hamnat i.

Ämnet är stort och det finns mycket mer än vad jag nämnt ovan. Men det är några områden som motiverat mig att söka information och mening.

En sak man kan göra är att undersöka sina DNA-matchningar. Bara detta antyder vad slags frågor som varit drivande för mig. I dag vet jag.

Googlade en gång på morsans flicknamn fick några träffar och en verkade intressant, den som skrev var från finska Vasa där morsans är född.
Klickade vidare, visade sej att hon hade gjort en släktundersökning, nu var hon inte släkt med oss men var ingift i släkten.
Skrev till henne och hon skrev tillbaka att hon gärna skickar över en fil.
När jag sen skrev ut filen med skrivaren så blev det 16 A4-sidor.
Läste första sidan sen hoppade till sista sidan, det var någon bonde som levde på 1500-talet.
Visade detta för morsan, hon var inte speciellt intresserad inte jag heller så det hela dog där.

Ämnet är stort och det finns mycket mer än vad jag nämnt ovan. Men det är några områden som motiverat mig att söka information och mening.

Några har en naturlig nyfiken, räknar nog mej själv till dem. Ständigt sökande.

[David H]

Religion är ett stort område men är egentligen tomt, där finns ingenting som ger oss information. Det som finns där är en gemenskap, i bästa fall av vänskaplig art. Tråkigt nog är historien fylld av motsatsen, där finns inte mycket av frihet och svar på de frågor vi ofta ställer.

Med filosofi är det annorlunda. Filosofin hjälper oss att förstå vilka frågor som är meningsfulla att överhuvud taget diskutera och söka svar på. Så kunskapsteori och en del frågor som berör metafysik kan ge oss en del svar på vad slags värld vi hamnat i.

Ämnet är stort och det finns mycket mer än vad jag nämnt ovan. Men det är några områden som motiverat mig att söka information och mening.

Är detta dina personliga uppfattningar eller allmängiltig sanning? Jag tänker att vem som helst kan påstå vad som helst om hur det förhåller sig, och ganska ofta händer detta... till exempel, nu när det är tid då världsledande politiker håller sina nyårstal. Alla tycks de presentera verklighetsbilder som vore de allmängiltiga sanningar. De säger inte att deras påståenden grundar sig i något personligt eller subjektivt, men ändå är det som regel helt olika verklighetsbeskrivningar de ger, och den ena verklighetsbeskrivningen förefaller inte förenlig med den andra verklighetsbeskrivningen.

Hur vore det då med något som intersubjektiv samstämmighet, vore det för mycket begärt? Att även fast man inte hävdar att det man skriver nödvändigtvis är allmängiltig sanning, så kan man ta hänsyn till att skapa narrativ som personer faktiskt kan enas kring. En filosof som Kant tänker jag kan tjäna som exempel på detta, hur det faktiskt kan vara möjligt. Den som tar sig tid att läsa Kant har sällan särskilt mycket att invända kring eller protestera emot, är mitt intryck. Så kan iaf jag känna när jag läser Kant, att jag inte har mycket att invända, och att jag själv skulle kunna skriva under på den verklighetsbeskrivning han ger....detsamma gäller exempelvis inte när jag hör politikers nyårstal, eller när jag hör nån påstå att religion är ett tomt och innehållslöst ämne.

[Pilatus]

Religion är ett stort område men är egentligen tomt, där finns ingenting som ger oss information.

Är detta dina personliga uppfattningar eller allmängiltig sanning?

Det är säkert en mycket personlig uppfattning. De som önskar tro på kristendomens löften om frälsning får göra så. De som föreställer sig att det finns andar som kan drivas ut genom exorcism (katolska kyrkan) får göra det. Men så snart det kommer till materiella löften är kristendomen tom.

Psykologiskt är det litet annorlunda. Berättelserna om jungfrufödsel tillhör narrativet sa Antje Jackelén. Men vi har alltid lyssnat till dessa berättelser och förundrats. Och i söndagsskolan fick vi klistermärken med illustrationer från evangeliernas berättelser, att sätta in i en bok. Missade man så blev det en lucka i boken.

Läser man den långa tråden om Finns Gud? så blir i alla fall inte jag upplyst. Och trosbekännelsens för-sant-hållanden ... vi behöver naturligtvis inte tro. Men är inte det en heresi?

PS Hörde nyss på nyheterna om en kristen sekt i Kenya som kallades Shakaholo eller The House of Yahweh. Sektens ledare, Paul Mackenzie och Ezekiel Odero, övertalade sina anhängare att svälta sig själva till döds för att "få träffa Jesus".

[Pilatus]

Jag tänker att vem som helst kan påstå vad som helst om hur det förhåller sig, och ganska ofta händer detta... till exempel, nu när det är tid då världsledande politiker håller sina nyårstal. Alla tycks de presentera verklighetsbilder som vore de allmängiltiga sanningar. De säger inte att deras påståenden grundar sig i något personligt eller subjektivt, men ändå är det som regel helt olika verklighetsbeskrivningar de ger, och den ena verklighetsbeskrivningen förefaller inte förenlig med den andra verklighetsbeskrivningen.

Men är det inte vad vi talar om? Politiska ledare drivs av en idé och det de säger bygger på vad de (tror sig ha) observerat. Ibland förstärks dessa bilder så de blir oigenkännliga för andra. Det vi ser och upplever är i sig en tolkning. Men det betyder inte att allt är en oreda. Det är likväl så att vissa omdömen om vad vi observerat kan vara sanna och är fullt möjliga att kontrollera. Alltså att det som sägs har sanningsvärde (sant/falskt). Det som sägs kan på så sätt vara meningsfullt.

Att vara kritisk skall ju inte (på denna grund) behöva leda till ett avvisande av vad som sägs.

[Smisk]

Det är jag benägen att hålla med om. Men det jag skrev var dock inte bara menat att ifrågasätta vem som kör eller ifrågasätta vart vi är på väg, utan snarare att faktiskt ta ansvaret att köra. Se till att något händer. Det är ju också den upplevelsen som Långben får...han funderar över vem som kör, men inser sen att istället fundera mer över detta behöver han gå och sätta sig i förarsätet och faktiskt köra.

Frågan är ju dock vad det innebär att köra, var man vill köra och hur man kommer dit?

Att "Långben borde köra", att bilen borde gå, dra vagnen och vilka som vill åka med, är inte självklart i denna metaforen.
Det måste vara värt att någon stannar upp och klargör dessa saker.
Detta är helt och fullt vad visdomstraditionerna gör skulle jag säga. Andliga traditioner "går sin egen väg" på ett mer medvetet sätt i många fall.

När jag ser politiker bråka, vilket för mig verkar vara i 100% av fallen, så är det för mig självklart att något är fel.