Anders skrev:Att vara ateist känns lite religiöst för mej. Liksom att man committar sig till att ingen gud finns. Samtidigt ser jag inte och känner inte i mitt hjärta att det tycks finnas någon gud. För de flesta ateister verkar det vara nån slags befrielse, man liksom boar in sig i nån vanlighet och kontrollerbarhet som avsaknaden av gud ger. Som född i kristen familj ser jag det nästan tvärt om. I det kristna fanns det nån slags kontrollerad värld, som jag i och för sig aldrig kände mig hemma i. Men med insikt om universum, död och oändlighet är verkligheten det stora hotfulla. Även om naturens lagar kan vara mysigt förutsägbara ibland.
Hur har vi kommit in på det här förresten? Vad är den drivande kraften i det här sammanhanget?
Som vi varit inne på i tidigare tråd så behöver man definiera tydligt vad man menar så att man inte blandar anti-teism med a-teism.
Därför behöver vi två olika begrepp så att man kan beskriva vad man menar tydligt. Vi behöver ett begrepp som syftar om att man inte har någon tro på någon gud och det borde vara a-teism. Vi behöver ett där man motsätter sig gud och det får då heta anti-teism.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Antiteism
Jag ser inga problem med detta faktiskt. Orsaken till förvirringen verkar vara att man lättsamt blandar olika koncept och lägger dem i samma ord istället för att vara tydligare med vad man menar. Det är som ordet vart och var man nu se senaste åren helt tappat och de flesta verkar både skriva och säga vart när man menar var
Jag har inget emot att man är fri att använda ord som man vill men jag är emot att man tänker sig att det inte finns bättre, tydligare, mer klartänkta och meningsfulla sätt att tänka och beskriva saker på.
Med det sagt så håller jag med om att anti-teism är problematiskt
