Vad är kärlek?

[Smisk]

Idag är det kärlekens dag.

Vad är kärlek?

[xion]

Svårt att beskriva... kan nog ta många skepnader.
Till en annan människa.... kanske intensiv välvilja.... samhörighetskänsla.
Till naturen...samhörighetskänsla....vördnad.
Till pengar....girighet.
Till makt...fanatism.
Till tillväxt...dårskap
Till Gud....dressyr
Till förälskelsen...mållöshet
Till livet... lycka
Enligt Tage Danielsson...sann kärlek är osannolik
Enligt Bodil Jönsson...kärlek behöver tid
Enligt Wittgenstein... kärlek är en aktivitet
Enligt Erich Fromm...kärlek är en konst
Enligt poesin...kärleken övervinner allt
Enligt Barbro Hörberg...kärlek kan betyda vad som helst
Enligt Predikaren....kärlek har sin tid
Enligt Povel Ramel...grynkorv

[David H]

Till Gud....dressyr

Vem dresserar vem i denna relation?

[xion]

Till Gud....dressyr

Vem dresserar vem i denna relation?

Jag tänkte på att relationen påminner om den vi har till våra husdjur.
Dom både älskar och fruktar oss.
Så länge dom är snälla och följer de regler vi ställt upp, så förser vi dom med mat och skyddar dom mot rovdjur.
Om inte så risker dom att straffas eller dödas.

Om vi inte "fruktar" Gud så riskerar vi att straffas efter döden.

[Smisk]

Till Gud....dressyr

Vem dresserar vem i denna relation?

Jag tänkte på att relationen påminner om den vi har till våra husdjur.
Dom både älskar och fruktar oss.
Så länge dom är snälla och följer de regler vi ställt upp, så förser vi dom med mat och skyddar dom mot rovdjur.
Om inte så risker dom att straffas eller dödas.

Om vi inte "fruktar" Gud så riskerar vi att straffas efter döden.

Jag har så gott som alltid tänkt att Guds kärlek är som filosofen Plotinus tänkte sig det. Jag bad AI beskriva den:

Plotinus, den framstående neoplatoniska filosofen, hade en djup och komplex syn på kärlek. Han ansåg att kärlek är en grundläggande kraft som driver själens återförening med det goda och det ena, vilket är källan till allt som finns. I hans tänkande är kärlek en form av närvaro, en strävan efter skönhet och godhet som uttrycker själens natur och dess relation till sitt ursprung i det gudomliga transcendentala intellektet1.

För Plotinus är ondska inte en egenständig kraft, utan snarare en brist eller frånvaro av godhet. Det är ett tillstånd där något saknar sin fulla verklighet eller godhet, vilket kan liknas vid mörker som frånvaro av ljus. Således är ondska inte en närvaro i sig, utan en avsaknad av det som är gott och verkligt23.

Denna syn på kärlek och ondska är central i Plotinus’ metafysik och hans förståelse av själens uppstigning till det ena, där den ultimata kärleken och enheten uppnås

Så har jag alltid själv tänkt och har upptäckt att Plotinus haft samma uppfattning. Dem där "morot och piska" greppen som finns har jag alltid tänkt varit sätt att kontrollera människor bara och inget som har någon metafysisk relevans. Att religioner, samhällen eller politiker har en retorik av "morötter är bra och piskan jagar dig" av olika slag ser jag som exakt samma dynamik som när våra föräldrar belönar oss med godis och straffar oss med att inte låta oss se på tv om vi inte följer deras instruktioner.

Kärlek är en närvaro och ondska en frånvaro. Kunskapen av vår natur leder till kärleksfullhet och missuppfattningarna leder till att vi tappar kontakten med den och mår dåligt.

[David H]

Till Gud....dressyr

Vem dresserar vem i denna relation?

Jag tänkte på att relationen påminner om den vi har till våra husdjur.
Dom både älskar och fruktar oss.
Så länge dom är snälla och följer de regler vi ställt upp, så förser vi dom med mat och skyddar dom mot rovdjur.
Om inte så risker dom att straffas eller dödas.

Om vi inte "fruktar" Gud så riskerar vi att straffas efter döden.

Låter inte orimligt. Jag tänker dock att det också kan vara så att vi straffas av Gud innan döden, eller att vi straffas av Gud med döden.

[David H]

Svårt att beskriva... kan nog ta många skepnader.
Till en annan människa.... kanske intensiv välvilja.... samhörighetskänsla.
Till naturen...samhörighetskänsla....vördnad.
Till pengar....girighet.
Till makt...fanatism.
Till tillväxt ...dårskap
Till Gud....dressyr

Till Jantelagen...gnäll över långa inlägg och AI-citat på filosofiforum, utan att själv ha nåt mer vettigt att komma med..?

[David H]

Min mamma hade en hund, en tibetansk spaniel som hette Tufsan, som hon trodde var en reinkarnation av Dalai Lama. Tufsan ville nästan aldrig gå promenader i koppel, då stretade hon emot. Och när hon kopplades loss då sprang hon iväg och ville inte bli infångad. På detta sätt kunde hon vara borta ganska länge, men kom till slut tillbaka.

Jag var ett barn då, och jag ville väl testa gränser. Till exempel utforska detta om varför Tufsan inte ville vara i vattnet, eller varför hon inte ville bli instängd i mörkt rum. Så det hände att jag lyfte ner Tufsan i vattnet eller tog in henne i en mörk koja jag gjort. Ena stunden blev hon helt stel och började hon skaka av nervositet, och andra stunden viftade hon på svansen och ville slicka mig i ansiktet, och hon såg förvirrad ut när hon inte visste vad hon skulle göra. Till exempel när jag kom hem...hon brukade alltid bli glad, men det var någon gång hon inte visste om hon skulle hälsa eller springa undan när jag kom.

Jag insåg väl då också att jag hade gått för långt i mitt experimenterande med Tufsan. Kärlek är väl kanske när man inser detta, och känner sig ångerfull, och vill be om förlåtelse.

[xion]

Vem dresserar vem i denna relation?

Jag tänkte på att relationen påminner om den vi har till våra husdjur.
Dom både älskar och fruktar oss.
Så länge dom är snälla och följer de regler vi ställt upp, så förser vi dom med mat och skyddar dom mot rovdjur.
Om inte så risker dom att straffas eller dödas.

Om vi inte "fruktar" Gud så riskerar vi att straffas efter döden.

Låter inte orimligt. Jag tänker dock att det också kan vara så att vi straffas av Gud innan döden, eller att vi straffas av Gud med döden.

Det där förstod jag inte... Skulle vi straffas av Gud med döden? .... och är döden ett straff?

[David H]

Jag tänkte på att relationen påminner om den vi har till våra husdjur.
Dom både älskar och fruktar oss.
Så länge dom är snälla och följer de regler vi ställt upp, så förser vi dom med mat och skyddar dom mot rovdjur.
Om inte så risker dom att straffas eller dödas.

Om vi inte "fruktar" Gud så riskerar vi att straffas efter döden.

Låter inte orimligt. Jag tänker dock att det också kan vara så att vi straffas av Gud innan döden, eller att vi straffas av Gud med döden.

Det där förstod jag inte... Skulle vi straffas av Gud med döden? .... och är döden ett straff?

Det är öppet för tolkning. Jag är benägen att se döden som ett straff när den blir påtvingad, medan den frivilliga döden snarare kan vara en belöning.

[AleichemSholem]

Kärlek är när mina ögon vilar på Winona Ryder. Tyvärr möts inte våra blickar men vad gör det? Det är kärlek i vilandet.

[David H]

Kärlek är när mina ögon vilar på Winona Ryder. Tyvärr möts inte våra blickar men vad gör det? Det är kärlek i vilandet.

Winona Ryder sökte sig till knepiga män, och kanske hon fortfarande gör det. Jag funderar, levde hon samtidigt som Friedrich Nietzsche kanske hon velat dejta honom…jag är dock inte övertygad om att det förhållandet skulle slutat lyckligt.

[Anders]

Satt just igår och läste om hjärnan. Tydlgen nåt i mellanhjärnan som alstrar alldeles för mycket endorfiner då man dår se nåt som kickar igång processerna.

[guldminnet]

Kemisk extas, ett par bokstäver i följd

[Algotezza]

Kärleken skapar och löser de flesta problem.

Jag håller med Ledin om att kärleken är "som en studsande boll" eller Ranelid och hans ord "kärlen är världens största atombomb", eller vad det nu var han sa.