Jag började intressera mig för filosofi första gången när en kompis, vars låtsasfar undervisar i filosofi, sa till mig att: Ingenting är logiskt. Egentligen så är det ju så. Kan du inte hålla med mig? Sedan kom gymnasiet och bidrog till ett ännu mer fördjupat intresse. Jag pratade vissa lektioner mer än läraren. Ivrig och pubertal.
På senare tid har jag upplevt ett dilemma, som jag verkligen inte tror att jag är ensam om; jag skapar en slags mur kring mig som avskärmar mig från den "verklighet" som jag tidigare tog större del i. Det är skrämmande, samtidigt som man känner sig "mer rationell" än förut. När vi sitter här och diskuterar på forumet, förstår ju de flesta varandra just på grund av att man försöker nå just en djupare form av förståelse (rätta mig om jag har fel). Denna förståelse är jag inte ens i närheten av i många av mina andra vänskapliga relationer, men jag tycker om mina vänner otroligt mycket ändå.
Det är här kommunikationsproblemen uppstår: (Exemplen är lite extrema för att klargöra ståndpunkten ordentligt)
Exempel 1
Vän: Ska du med hem och se på OC och spela lite TV-spel?
Jag: För att vara helt ärlig tycker jag att det finns så många andra mycket mer intressanta och karaktärsdanande saker att göra, istället för att stirra in i en skärm.
Här sker den första avskärmningen. Kompisen blir rädd, ryggar tillbaka och undrar vilken skum snubbe jag är egentligen. De mest känsloladdade orden i det här fallet, som gör att personen blir rädd och tar avstånd är "karaktärsdanande" och när jag likställer ett av h*ns intressen med att "stirra in i en skärm". Det är inte ens på tal att själv påpeka att "Nu blev du rädd för att jag satte saker i ett annat perspektiv och presenterade dig för en verklighet som du inte riktigt vet något om och därför hyser stor rädsla för". Eller?
Exempel 2 (Setting: En kopp kaffe på ett mysigt café och vännen börjar ta upp politik för diskussion)
Vän: Vad tycker du om F! då? De splittrar ju vänstern och ger mer spelrum åt borgarna.
Jag: Jag tycker att det är destruktivt att gå med i partier överhuvudtaget. Det räcker väl med att vara människa. Inte kalla sig för kommunist, liberalist eller något annat. Man gör ett ställningstagande som man egentligen inte kan följa fullt ut och skapar splittring och förvirring bland människor.
Den politikintresserade vännen ryggar tillbaka och undrar vad som har hänt med mig. Känner sig otrygg och rädd, och tycker att jag är en levande klyscha. Vem kan klandra honom?
Vän: Men hur ska man annars förändra samhället?
Jag: Jag tror att det är oviktigt att förändra yttre ting, för att skapa inre trygghet hos människor. Jag tror att man måste försöka förstå andra människor och dela med sig av sin kärlek... lalala.
Nu var dessa exempel ganska extrema, men ni kanske förstår vad jag menar?
Detta handlar delvis om att jag inte kan uttrycka mig tillräckligt bra för att vännen skall förstå vad jag menar, och att vännen inte delar samma djupa förståelse som jag själv gör. Då kan jag lätt tolkas som en vandrande klyscha, och om jag skulle påpeka att det endast beror på att personen inte har en så pass djup förståelse för att förstå vad jag menar fullt ut, skulle han eller hon börja undra vad jag egentligen går på.
Är det bara jag som lider av dessa kommunikationsproblem?
Om ja..
Hur kan man övervinna dem? Hur får man folk att förstå vad man menar?
Är det överhuvudtaget någon mening med att försöka?
Och kanske det största dilemmat av dem alla: Att försöka få en vän intresserad av någonting man själv tycler är intressant är ju helt normalt. Dock blir det mer komplicerat när det kommer till sådana saker som en helt ny världsbild. Då känner man ju sig som (förlåt, men det passar så bra) jehovas vittne.
Reaktioner? Reflexioner? Egna erfarenheter? Go for it!
Kommunikationsproblem?
Moderator: Moderatorgruppen
Hej, lars, det var ett personligt inlägg du skrev. Nu får du en reaktion.
Ett möte kan enbart komma till stånd om man i ögonblicket ser varandra som jämlikar. Att vara jämlik betyder inte att man besitter samma mängd information men däremot att man inte värderar/dömer varandra som 'bättre' eller 'sämre' eller ens 'lika bra'. Problemet är dock allmänmänskligt, vi kategoriserar ständigt. Jag ser mej till och från som 'insiktsfullare' än min omgivning - ett tydligt bevis på att jag inte fattar ett jota. Vi behöver nog alla då och då ett besök av den där kopojken i MD. Om du förstår vad jag menar
.
/hälsningar luipa
Här uppstår problem, rätta mig om jag har fel, men du dömer faktiskt din vän som mindre vetande. Inte bara en separation utan även en värdering/dom som medför en hierarki.Lars skrev:och att vännen inte delar samma djupa förståelse som jag själv gör.
Ett möte kan enbart komma till stånd om man i ögonblicket ser varandra som jämlikar. Att vara jämlik betyder inte att man besitter samma mängd information men däremot att man inte värderar/dömer varandra som 'bättre' eller 'sämre' eller ens 'lika bra'. Problemet är dock allmänmänskligt, vi kategoriserar ständigt. Jag ser mej till och från som 'insiktsfullare' än min omgivning - ett tydligt bevis på att jag inte fattar ett jota. Vi behöver nog alla då och då ett besök av den där kopojken i MD. Om du förstår vad jag menar
.
/hälsningar luipa
Bra beskrivning lars - Skönt att höra faktiskt - att man inte är ensam om det. 
Ditt första exempel är nog mer en vanlig intressekrock, än rent kommunikationsproblem. De två andra exemplen är intressanta;
Ibland känns det som jag och mina vänner befinner oss på helt olika våglängder.. Jag märker ofta att mina vänner upplever mig som totalt omöjlig att kommunicera med, besvärlig rent av- med tankar totalt avvikande från deras. Ofta behöver det inte ens en gång vara en "djupare" sak som är på tal. Ofta hör jag; "sluta filosofera nu för fan". Problemet ligger i faktumet att jag själv inte upplever att det jag säger är direkt filosoferande eller malligt, utan fullt vanliga tankeled.
Det bör dock tilläggas att vännerna inte är filosofiskt lagda.
Det handlar heller inte om att de är mindre kloka, utan om att de inte är intresserade av "djupare/filosofiska" resonemang. Klart, snabbt och koncist ska det vara, tycker dom. Den (riktiga) verkligheten är inte sådan. Den är komplex och sammanflätad. Just därför uppstår kommunikationsproblemen. Du vill begrunda och resonera- de villa ha kortfattade enkla resonemang och svar.
För att ta sig över muren, som Du kallar det, tror jag helt enkelt att man måste antingen sluta att "filosofera"när man konverserar, eller verkligen visa att ens idé är förankrad i verkligheten. Varje gång.
Ditt första exempel är nog mer en vanlig intressekrock, än rent kommunikationsproblem. De två andra exemplen är intressanta;
Ibland känns det som jag och mina vänner befinner oss på helt olika våglängder.. Jag märker ofta att mina vänner upplever mig som totalt omöjlig att kommunicera med, besvärlig rent av- med tankar totalt avvikande från deras. Ofta behöver det inte ens en gång vara en "djupare" sak som är på tal. Ofta hör jag; "sluta filosofera nu för fan". Problemet ligger i faktumet att jag själv inte upplever att det jag säger är direkt filosoferande eller malligt, utan fullt vanliga tankeled.
Det bör dock tilläggas att vännerna inte är filosofiskt lagda.
Det handlar heller inte om att de är mindre kloka, utan om att de inte är intresserade av "djupare/filosofiska" resonemang. Klart, snabbt och koncist ska det vara, tycker dom. Den (riktiga) verkligheten är inte sådan. Den är komplex och sammanflätad. Just därför uppstår kommunikationsproblemen. Du vill begrunda och resonera- de villa ha kortfattade enkla resonemang och svar.
För att ta sig över muren, som Du kallar det, tror jag helt enkelt att man måste antingen sluta att "filosofera"när man konverserar, eller verkligen visa att ens idé är förankrad i verkligheten. Varje gång.
Lars, jag tror att du inte vill ta ställning i några som helst 'världsliga' frågor eftersom du är rädd att verka okunnig och riskerar att bli nedargumenterad av någon som är bättre insatt. Istället gömmer du dig bakom filosofiska resonemang som inte går att motbevisa. Du flyr till den världen du behärskar bäst och känner dig smartast.
Om du tror att du är mer rationell än dina vänner så är det bara att visa det, för dig själv alltså. Inne i den filosofiska tankevärlden är det jättelätt att vara rationell, ut och slåss med den verkliga verkligheten.
Nå, vad vad tycker du om F! nu?
Hmm...man måste försöka förstå andra människor... Det verkar inte gå så bra på den punkten...
Om du tror att du är mer rationell än dina vänner så är det bara att visa det, för dig själv alltså. Inne i den filosofiska tankevärlden är det jättelätt att vara rationell, ut och slåss med den verkliga verkligheten.
Nå, vad vad tycker du om F! nu?
Hmm...man måste försöka förstå andra människor... Det verkar inte gå så bra på den punkten...
Jo jag känner detta starkt jag med och vill mest bara hejja på dig i vilken väg du än väljer. Kanske skriver mer senare.
Till de som tycker att man ska ge sig in bland folket för att vinna erkännande och plats vill jag bara säga att man inte ska bry sig om att diskutera med idioter för de drar bara ner en. Så är mina åsikter bättre än någon annans? Absolut!
Till de som tycker att man ska ge sig in bland folket för att vinna erkännande och plats vill jag bara säga att man inte ska bry sig om att diskutera med idioter för de drar bara ner en. Så är mina åsikter bättre än någon annans? Absolut!
"Problemet ligger i faktumet att jag själv inte upplever att det jag säger är direkt filosoferande eller malligt, utan fullt vanliga tankeled."
Precis så känner jag också. Man känner sig verkligen fullt rationell, och om man ser tillbaka på sig själv under den tidigare perioden när man inte tänkte just på det här sättet, var man bara rädd för att se det. Rädd för att handskas med det.
Förstår du, hur jag menar, Tractatus?
Tractatus sa det tidigare. Det handlar inte om att vara mer eller mindre insiktsfull, utan intresserad. Det handlar om intresse. En djup förståelse kan endast bli nådd om personerna som man kommunicerar med, delar intresset, och är intresserad av vad man försöker berätta. Annars känns det alltid som om de lyssnar med halva örat. Inte ens det.
Luipa:
"Här uppstår problem, rätta mig om jag har fel, men du dömer faktiskt din vän som mindre vetande. Inte bara en separation utan även en värdering/dom som medför en hierarki."
Jag vet. Jag gör fel hela tiden. Jag värderar och dömer. Någonting som jag egentligen inte borde göra. Jag borde inte jämföra. Det är irrationellt om något.
Jag läste en bok för ett tag sen som svepte bort grundstommen för hela min världsbild. Detta var otroligt intressant. Anledningen till detta var just att jag hela tiden koncentrerade mig på att förstå, istället för att värdera och jämföra.
Fication: Jag har hela mitt liv tagit ställning i värdsliga och moraliska frågor, för att till slut komma fram till att det är fel i grunden. Jag är inte killen som bangar på att diskutera politik, om du förstår. Jag vill heller inte verka skrytsam, men många av mina vänner och bekanta har till slut fått ge vika i många diskussioner med mig. Jag VILL verkligen inte skryta. Försök att inte de det som ett försök för mig att hävda mig. I slutändan kom jag ju fram till att detta beteende i grunden var fel.
Du talar om den filosofiska tankevärlden. Om jag genom filosoferande kommer fram till att tanken är destruktiv då? Om jag kommer fram till att min tidigare "verkliga verklighet" inte var mycket att hänga i julgranen? Då vill jag försöka berätta detta för människor. Inte för att hävda mig själv (tror jag) utan för att denna process har skapat en mur mellan mig och mina vänner, som jag vill bryta. Vänner som jag tidigare delade världsbild med och som jag vill förklara för hur jag ser det som dem ser (hänger ni med?). Jag vill, trots mitt intresse för det jag kallar verkligheten, kunna umgås och kommunicera med mina vänner.
Det är här kommunikationsproblemet uppstår.
Precis så känner jag också. Man känner sig verkligen fullt rationell, och om man ser tillbaka på sig själv under den tidigare perioden när man inte tänkte just på det här sättet, var man bara rädd för att se det. Rädd för att handskas med det.
Förstår du, hur jag menar, Tractatus?
Tractatus sa det tidigare. Det handlar inte om att vara mer eller mindre insiktsfull, utan intresserad. Det handlar om intresse. En djup förståelse kan endast bli nådd om personerna som man kommunicerar med, delar intresset, och är intresserad av vad man försöker berätta. Annars känns det alltid som om de lyssnar med halva örat. Inte ens det.
Luipa:
"Här uppstår problem, rätta mig om jag har fel, men du dömer faktiskt din vän som mindre vetande. Inte bara en separation utan även en värdering/dom som medför en hierarki."
Jag vet. Jag gör fel hela tiden. Jag värderar och dömer. Någonting som jag egentligen inte borde göra. Jag borde inte jämföra. Det är irrationellt om något.
Jag läste en bok för ett tag sen som svepte bort grundstommen för hela min världsbild. Detta var otroligt intressant. Anledningen till detta var just att jag hela tiden koncentrerade mig på att förstå, istället för att värdera och jämföra.
Fication: Jag har hela mitt liv tagit ställning i värdsliga och moraliska frågor, för att till slut komma fram till att det är fel i grunden. Jag är inte killen som bangar på att diskutera politik, om du förstår. Jag vill heller inte verka skrytsam, men många av mina vänner och bekanta har till slut fått ge vika i många diskussioner med mig. Jag VILL verkligen inte skryta. Försök att inte de det som ett försök för mig att hävda mig. I slutändan kom jag ju fram till att detta beteende i grunden var fel.
Du talar om den filosofiska tankevärlden. Om jag genom filosoferande kommer fram till att tanken är destruktiv då? Om jag kommer fram till att min tidigare "verkliga verklighet" inte var mycket att hänga i julgranen? Då vill jag försöka berätta detta för människor. Inte för att hävda mig själv (tror jag) utan för att denna process har skapat en mur mellan mig och mina vänner, som jag vill bryta. Vänner som jag tidigare delade världsbild med och som jag vill förklara för hur jag ser det som dem ser (hänger ni med?). Jag vill, trots mitt intresse för det jag kallar verkligheten, kunna umgås och kommunicera med mina vänner.
Det är här kommunikationsproblemet uppstår.
-
ShivaDestructor
- Inlägg: 63
- Blev medlem: 07 apr 2005 16:44
Luipa skrev:Jag ser mej till och från som 'insiktsfullare' än min omgivning - ett tydligt bevis på att jag inte fattar ett jota.
Förstår dig, men det finns ju kunskap och praktiska färdigheter - kan inte en del av din "insikt" falla inom den kategorin? Du kan ju faktiskt objektivt sett rabbla alla stater i USA och jämföra med en kompis som inte kan. Du kan med största sannolikhet hävda OCH KÄNNA dig överlägsen en godtycklig 5-åring med avseende på matematiska kunskaper.
Vad är det som SKILJER en insikt från andra, objektiva mätbarheter?
MVH Shiva
Lars skrev:
Hela vägen.
DIProgan skrev:
Det låter lite extremt. Dina åsikter är kanske bättre, men de behöver inte vara det. Bättre att utgå från att man i en diskussion ska nå konsensus genom att närma sig varandra, istället för att tycka att det man säger är bäst. I Grund och botten, när man skrapat på ytan, tror jag att samförstånd oftast kan nås. Det krävs dock en ömsesidig ödmjukhet och flexibilitet, samt en förståelse av bakgrunden till motpartens tankar.
Förstår du, hur jag menar, Tractatus?
Hela vägen.
DIProgan skrev:
Till de som tycker att man ska ge sig in bland folket för att vinna erkännande och plats vill jag bara säga att man inte ska bry sig om att diskutera med idioter för de drar bara ner en. Så är mina åsikter bättre än någon annans? Absolut!
Det låter lite extremt. Dina åsikter är kanske bättre, men de behöver inte vara det. Bättre att utgå från att man i en diskussion ska nå konsensus genom att närma sig varandra, istället för att tycka att det man säger är bäst. I Grund och botten, när man skrapat på ytan, tror jag att samförstånd oftast kan nås. Det krävs dock en ömsesidig ödmjukhet och flexibilitet, samt en förståelse av bakgrunden till motpartens tankar.
Lars skrev:Jag läste en bok för ett tag sen som svepte bort grundstommen för hela min världsbild. Detta var otroligt intressant. Anledningen till detta var just att jag hela tiden koncentrerade mig på att förstå, istället för att värdera och jämföra.
Vilken bok? *nyfiken*
Lars skrev:Fication: Jag har hela mitt liv tagit ställning i värdsliga och moraliska frågor, för att till slut komma fram till att det är fel i grunden. Jag är inte killen som bangar på att diskutera politik, om du förstår. Jag vill heller inte verka skrytsam, men många av mina vänner och bekanta har till slut fått ge vika i många diskussioner med mig. Jag VILL verkligen inte skryta. Försök att inte de det som ett försök för mig att hävda mig. I slutändan kom jag ju fram till att detta beteende i grunden var fel.
Skönt att jag hade fel.
Jag undervisar själv en del i matematiska ämnen. I den lärarrollen handlar det ju om att jag vet sanningen medan eleverna står på en lägre abstraktionsnivå. Inget konstigt med det. Om de jobbar duktigt och om jag är snäll och hjälper dem så kan de komma en bit på väg. Fast det är ju omöjligt att lära en elev matematik om denne inte är intresserad av att lära sig. Man kan bara ta ett steg i taget.
Lars skrev:Du talar om den filosofiska tankevärlden. Om jag genom filosoferande kommer fram till att tanken är destruktiv då? Om jag kommer fram till att min tidigare "verkliga verklighet" inte var mycket att hänga i julgranen? Då vill jag försöka berätta detta för människor. Inte för att hävda mig själv (tror jag) utan för att denna process har skapat en mur mellan mig och mina vänner, som jag vill bryta. Vänner som jag tidigare delade världsbild med och som jag vill förklara för hur jag ser det som dem ser (hänger ni med?). Jag vill, trots mitt intresse för det jag kallar verkligheten, kunna umgås och kommunicera med mina vänner.
Det är här kommunikationsproblemet uppstår.
Ett pedagogiskt problem alltså. En rejäl utmaning till och med!
I fallet med matematikundervisning kan man ju se det som att man ska hjälpa eleven där den är. Man ska inte pracka på en högstadieelev universitetsmatte. Då bränner man sin trovärdighet.
Och, att undervisa elever i matematik är enkelt. Undervisa vänner i hur livet och världen fungerar är lite svårare.
En tumregel skulle kunna vara att bara svara på frågorna om frågorna ställs.
lars skrev:Jag gör fel hela tiden. Jag värderar och dömer. Någonting som jag egentligen inte borde göra. Jag borde inte jämföra. Det är irrationellt om något.
Rationellt eller inte, det är definitivt mänskligt och dessutom poänglöst att moralisera över. Men, det går att åtgärda!
Om vi kommer till en insikt, varför känner vi då att vi måste delge den?
En orsak kan vara att vi är en smula osäkra och vill få den, dvs insikten - bekräftad och vidareutvecklad. Återigen, inget fel alls, det är helt normalt. Vi kan lägga ut tankarna, men enbart om motparten är intresserad. Och är h*n inte det så fine. Det är ju inte precis ovanligt att vi är oförmögna att verkligen lyssna på kompisens tankar, ta in hans/hennes värld. Sen kanske vi vill dela med oss av en insikt för att hjälpa till, men det är en annan sak, vi bör dock rannsaka vår motivation, dvs, varför vill jag prata om detta..?
Shiva skrev:Förstår dig, men det finns ju kunskap och praktiska färdigheter - kan inte en del av din "insikt" falla inom den kategorin?
Det jag menar är att jag kan vara betydligt mer lärd än den andra parten, men lärdom har ingenting med vishet att göra.
svarar det på frågan?
/luipa
-
suchanother
- Avstängd
- Inlägg: 4109
- Blev medlem: 14 feb 2004 23:37
- Ort: Göteborg
Klokt skrivet Luipa.
Men någon gång kommer man till ett vägskäl och måste ta ställning, allt efter moget övervägande.
Ibland känns FF som en jättelik cementblandare där folk hela tiden öser in nytt material utan att nåt färdigt kommer ut. Är ingen besserwisser men ibland tröttnar jag på eviga tuggandet på sandlådenivå.
Men någon gång kommer man till ett vägskäl och måste ta ställning, allt efter moget övervägande.
Ibland känns FF som en jättelik cementblandare där folk hela tiden öser in nytt material utan att nåt färdigt kommer ut. Är ingen besserwisser men ibland tröttnar jag på eviga tuggandet på sandlådenivå.
Tractatus: Nice! 
Fication:
Boken heter "Att vara fri" och är skriven av Jiddu Krishnamurti. Min första riktiga kontakt med ett helt nytt sätt att se på saker och ting, samt min första kontakt med österländsk filosofi. Det är en aning Buddhism i det hela. Eller rätt mycket till och med, faktiskt. Den är på 130 sidor bara.
Ja, det är väl mest den "taktiken" jag brukar köra, men grejen är den att tills personen frågar någonting som kan ledas in på "min världsbild" (vilket för övrigt är allt) kommer det ju finnas en barriär. Sedan är det så att den verklighet som jag förstår (för jag upplever den inte) motsätter sig min tidigare världsbild så kraftigt att jag skulle behöva "rätta" mina vänner i varje mening.
Detta avstår jag från, för att inte verka "dum i huvet", vilket betyder att jag medvetandegör mitt agerande och tänker till innan jag agerar. Någonting som jag ser som "fel".
Allt blir så svårt att förklara i slutändan. När jag ska förklara för dig eller någon annan gäller det ju för mig att flörta med dina referensramar på rätt sätt så att du ska få en egen bild av vad jag förklarar. Att tänka sig fram till en bild av någonting genom att någon försöker förklara det, kan aldrig vara särskilt... verkligt.
Det jobbiga är att det också är "fel".
Nu uppstår kommunikationsproblemet igen. Jag vet inte om du förstår?
Fication:
Boken heter "Att vara fri" och är skriven av Jiddu Krishnamurti. Min första riktiga kontakt med ett helt nytt sätt att se på saker och ting, samt min första kontakt med österländsk filosofi. Det är en aning Buddhism i det hela. Eller rätt mycket till och med, faktiskt. Den är på 130 sidor bara.
En tumregel skulle kunna vara att bara svara på frågorna om frågorna ställs.
Ja, det är väl mest den "taktiken" jag brukar köra, men grejen är den att tills personen frågar någonting som kan ledas in på "min världsbild" (vilket för övrigt är allt) kommer det ju finnas en barriär. Sedan är det så att den verklighet som jag förstår (för jag upplever den inte) motsätter sig min tidigare världsbild så kraftigt att jag skulle behöva "rätta" mina vänner i varje mening.
Detta avstår jag från, för att inte verka "dum i huvet", vilket betyder att jag medvetandegör mitt agerande och tänker till innan jag agerar. Någonting som jag ser som "fel".
Allt blir så svårt att förklara i slutändan. När jag ska förklara för dig eller någon annan gäller det ju för mig att flörta med dina referensramar på rätt sätt så att du ska få en egen bild av vad jag förklarar. Att tänka sig fram till en bild av någonting genom att någon försöker förklara det, kan aldrig vara särskilt... verkligt.
Det jobbiga är att det också är "fel".
Nu uppstår kommunikationsproblemet igen. Jag vet inte om du förstår?
Till ShivaDestructor
Alltså, en insikt förvandlas snabbt till ett minne och blir därmed förtingligad, objektifierad. Det finns då inte längre någon skillnad mellan den och annan kunskap.
En levande insikt däremot, det är grejer det Då ser vi hur det ligger till, här och nu. Men, det var inte mycket till svar! Det är en djup fråga, värdig en egen tråd, jag måste nog tänka lite mer... <---den där gubben ser rejält nervös ut, föredrar nog den första.
.
/luipa
Cementblandare är ingen dum liknelse, det är väl sedan upp till dig och mig vad vi skall mura
Alltså, en insikt förvandlas snabbt till ett minne och blir därmed förtingligad, objektifierad. Det finns då inte längre någon skillnad mellan den och annan kunskap.
En levande insikt däremot, det är grejer det
Då ser vi hur det ligger till, här och nu. Men, det var inte mycket till svar! Det är en djup fråga, värdig en egen tråd, jag måste nog tänka lite mer... <---den där gubben ser rejält nervös ut, föredrar nog den första.
Nyckeln heter förväntning. Vad förväntar jag mig av FF? Dvs, vad begär jag att FF = ni andra, skall ge mig? Suchanother, tack för fina ord förrestensuchanother skrev:Ibland känns FF som en jättelik cementblandare där folk hela tiden öser in nytt material utan att nåt färdigt kommer ut.
.
/luipa
Cementblandare är ingen dum liknelse, det är väl sedan upp till dig och mig vad vi skall mura
Luipa:
Jag tror att min motivation ligger i mina känslomässiga bindningar till mina vänner. Jag vill kunna förstå dem och kommunicera med dem på samma sätt som jag gjorde förut, vilket jag i nuläget känner mig oförmögen att göra. Som den lilla historien om Zenmästaren och forskaren:
The usefulness of a cup is its emptiness
It was obvious to the master from the start of the conversation that the professor was nos so much interested in learning about Zen as he in impressing the master with his own opinions and knowledge. As the Zen teacher explained, the learned man would frequently interrup him with remarks like, "Oh, yes we have that to..." etc.
Finally the Zen master stopped talking and began to serve tea to the learned man; however, he kept on pouring until the tea cup overflowed.
"Enough!" the learned man once more interrupted. "The cup is overfull, no more can go in!"
"Indeed I see" answered the Zen master. "Like this cup, you are full of your own opinions and speculations. If you do not first empty your cup, how can you taste my cup of tea?"
Edit: Luipa, det verkar mer och mer som om vi talar samma språk, men har olika sätt att uttrycka oss på. Paradoxalt nog.
Jag tror att min motivation ligger i mina känslomässiga bindningar till mina vänner. Jag vill kunna förstå dem och kommunicera med dem på samma sätt som jag gjorde förut, vilket jag i nuläget känner mig oförmögen att göra. Som den lilla historien om Zenmästaren och forskaren:
The usefulness of a cup is its emptiness
It was obvious to the master from the start of the conversation that the professor was nos so much interested in learning about Zen as he in impressing the master with his own opinions and knowledge. As the Zen teacher explained, the learned man would frequently interrup him with remarks like, "Oh, yes we have that to..." etc.
Finally the Zen master stopped talking and began to serve tea to the learned man; however, he kept on pouring until the tea cup overflowed.
"Enough!" the learned man once more interrupted. "The cup is overfull, no more can go in!"
"Indeed I see" answered the Zen master. "Like this cup, you are full of your own opinions and speculations. If you do not first empty your cup, how can you taste my cup of tea?"
Edit: Luipa, det verkar mer och mer som om vi talar samma språk, men har olika sätt att uttrycka oss på. Paradoxalt nog.
Lars skrev:Boken heter "Att vara fri" och är skriven av Jiddu Krishnamurti.
Tack.
Ja, det är väl mest den "taktiken" jag brukar köra, men grejen är den att tills personen frågar någonting som kan ledas in på "min världsbild" (vilket för övrigt är allt) kommer det ju finnas en barriär. Sedan är det så att den verklighet som jag förstår (för jag upplever den inte) motsätter sig min tidigare världsbild så kraftigt att jag skulle behöva "rätta" mina vänner i varje mening.
Detta avstår jag från, för att inte verka "dum i huvet", vilket betyder att jag medvetandegör mitt agerande och tänker till innan jag agerar. Någonting som jag ser som "fel".
Nej, det tycker inte jag.
Allt blir så svårt att förklara i slutändan. När jag ska förklara för dig eller någon annan gäller det ju för mig att flörta med dina referensramar på rätt sätt så att du ska få en egen bild av vad jag förklarar. Att tänka sig fram till en bild av någonting genom att någon försöker förklara det, kan aldrig vara särskilt... verkligt.
Du låter ju som ett pedagogiskt fullblodsproffs. Först tar du reda på vad jag har för referensramar. När du gjort det kan du ju relatera till dem. Och du kan också se brister i dem försöka få mig att bli medveten om dem.
Det jobbiga är att det också är "fel".
Nu uppstår kommunikationsproblemet igen. Jag vet inte om du förstår?
Vi får väl bolla några gånger fram och tillbaka. Kommunikation är väl en iterationsprocess där man ska komma närmare varandra för varje steg, eller i alla fall förtydliga vad man är överens om och vad man inte är överens om:
Du kommer med ett inlägg om kommunikationsproblem.
Jag svarar att det är dig det är fel på.
Du svarar att du övervägt det och förtydligar dina tankar.
Jag håller med och ger min syn på problemet och mina erfarnheter.
Du fångar upp vad jag säger och använder det för att fördjupa dina tankar.
Jag håller med, förtydligar för att visa att jag förstått, försöker fördjupa ytterligare genom att vidga diskussionen med perspektiv.
Kan man diskutera förväntningar och roller i kommunikationen?
Verkar det som om jag förstår vad du menar?
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 16 och 0 gäster