Hönan eller ägget: verkligheten eller sanningen?

[ocliff]

Man kan anse att verkligheten är verklig på olika sätt: materialismen reducerar allt till materia (sådant som går att mäta), idealismen anser att verkligheten är en idévärld, o.s.v.

Man kan också ta ställning till vad man anser att sanning är och hur man rättfärdigar 'sanningar'. Detta kan ske genom (eng.) 'coherens, foundationalism, consensus' m.fl.

Vilket kommer först, verkligheten eller sanningen? Om allt går att reducera till materia följer att även 'sanningar' reduceras och kan mätas i någon enhet som i sig kan reduceras... Till slut tar det stopp och för att komma någonstans krävs det en slags grundläggande sanning. (motsägelsefullt...) Om man istället utgår från att det faktiskt finns någon 'sanning' oberoende av verkligheten och som inte går att reducera till materia så vänder man sig till idealismen. Problemet med detta är hur man ska rättfärdiga 'sanningen' när man erkänner att 'sanningen' bygger på en tankekonstruktion.

Om frågan beror på att jag forfarande lider av begreppsförvirring så hoppas jag att ni ursäktar mig. Jag är ju trots allt bara en konstruktion av det enda som är sant och verkligt: ditt eget sinne.

[J R Auk]

Det sista du sa tror jag sätter huvudet på spiken. Vad är en absolut sanning?

Jag tror inte det existerar något som en absolut sanning.
För att något ska vara sant måste det i det närmaste begränsas till dig som person och blir då en relativ sanning.
På samma sätt kan du utgå från dig själv och påvisa ett sammband till något, det skulle också kunna ge en relativ sanning.
Men för att man ska kunna kalla något en absolut sanning måste detta något vara aplicerbart på alla tänkbara kandidater, och därigenom så låser vi fast oss i vår begreppsvärld då detta är en männsklig konstruktion.
Vi kan aldrig vara säkra på att vi delar ett begrepp. Detta kommer alltid vara utsatt för tvivel då vi inte delar samma erfarenheter.

[Trinity]

Jag tror inte det existerar något som en absolut sanning.

Paradox. Du menar då att ditt uttalande är sant, vilket motbevisar dig

[Deuce Deceptor]

Jag tror jag håller med J R Auk...vi kanske formulerar det olika.
Jag tror inte att vi kan hitta någon absolut sanning...om vi gjorde det hur skulle vi då kunna veta att den var rätt...om så var fallet hur skulle vi då kunna förmedla denna till någon annan utan förvanskning osv. Vi är begränsade av vår subjektivitet så att vi aldrig kan veta om vi har rätt. Vi kan aldrig inneha all fakta och vi kan aldrig se på oss själva objektivt. Det jag skriver nu kan vara fel...men vem kan säga det...och med vilken auktoritet? Jag är materialist. Världen existerar oberoende mig...eller rättare sagt...jag är en del av världen. Allt är ett. Detta är ett antagande som jag kan försvara lite utförligare. Dock hamnar vi alla i en situation när vi måste erkänna att våra antaganden bygger på känsla och intution.

Du har en poäng i titeln på ämnet. Hur får vi våra antaganden? Vad kommer först...upplevelsen av världen eller antaganden om hur vi ska bedömma den? Hur lika är vi i frågan om våra antaganden? Har alla ett liknande förnuft? Uppenbarligen måste vi ha vissa likheter i.o.m att vi kommunicerar. Hur kommer det sig då att vissa människor baserar sin värld på de mest absurda antaganden...?

Alla dessa frågor...

Trevlig kväll/DD

[Christian]

Det är inte så konstigt. Vi upplever sanningen hela tiden egentligen, men i upplevelsedynamiken ingår upplevelsen av att tänka, t.ex. tanken "det är så här" och om det verkligen inte är "så här" så vet vi ju det när vi upplever det.

ELLER?

Sedan kan vi ha ett val, eller ej, eller helt beroende på.
Ok. Men VAD är det som väljer och/eller inte väljer?

Detta kan vi fördjupa oss mer i tror jag.

Solen lyser på planeten och energin absorberas - jorden lever. Är vi fraktioner av denna levande organism? Celler i en större kropp - som en sann metafor för att vi är delar som integreras, hela tiden pånyttföds. Vad säger det om våra egna celler i förhållande till vårt eget medvetande? Upplever cellen eller är det cellernas samverkande helhet som är detta medvetande, här och nu? En ständigt omvälvande process som öppnar abstraktion! Symboler. Minnen. Koder. Ljus. Kvanta? Matematik! Denna absurda företeelse i oss - logiken, en process i vår kropp. Märligt! Ett annat perspektiv: Aporna och den heliga Dansen. Färg och Form. Lagar och regler men Kaos!? Kärnan - en substans i svängning, en dynamik som uppstått (eller alltid funnits). Varför? Hur då? Se: allt-i-ett. Flyt ut. Känn efter. Våga andas. Puls, våg, spänning... andas in och ut, undra, hur, det, känns, att, uppleva. Tendens: vidare, djupare inåt. Formen är lös, på väg ut ur tiden...

...och in i ett större medvetande.

* ...the further in You go, the bigger It gets... *

-+- Shake Your Source -+-