Uppfattningar och övertygelser

[Lars]

I en delkurs till den praktiska filosofi jag läser, hade vi en bok som hette Reason and argument. Delkursen handlade om semantik, logik och argumentationsanalys och boken likaså. Ett stycke som jag fastnade för var just det om hur en "rationell tänkare" förhåller sig till problem. Författaren beskrev det ungefär som att en "rationell tänkare" närmar sig ett problem, analyserar problemet och undersöker vilka argument som kan tolkas som för och emot. Den rationelle tänkaren väger sedan dessa samman och antar position efter det argument som uppenbart är det mest dräpande. Finns det inte tillräckligt mycket för att tippa över åt sidan avhåller man sig från att fälla omdömen om problemet. Evidensen lämnar en neutral.

Att de flesta människor inte är rationella tänkare visar sig ganska snabbt så fort man ger sig i kast med att diskutera filosofi. Även fast man kan se en lite mer gentlemannamässig attityd hos filosofer om man jämför med till exempel politiker, anser jag. Många här på forumet verkar verkligen vara öppna för en diskussion som kan forma dem själva och deras eget sätt att se på saker och ting. Helt enkelt genom att sätta sig själv på samma nivå som ens diskussionskamrat(er) och försöka ge och ta.

Att åsikter till viss, ganska stor del, är känslomässigt rotade är det inte många jag tror skulle motsätta sig. Även fast man håller i sär på åsikt och person så kan distinktionen ibland bli vag. Med tid och vana kan man lätt fastna i att sitta och rapa en dogmatisk övertygelse för en själv och andra människor, och ibland kommer man på sig själv med det. Nu till frågorna.

Ärligt talat, alltså.

Vad krävs för att du ska ändra uppfattning? Varför?

Varför har du din nuvarande uppfattning? Vad bygger den på?

[meanman]

Ärligt talat, alltså.

Vad krävs för att du ska ändra uppfattning? Varför?

Varför har du din nuvarande uppfattning? Vad bygger den på?

Du frågar allmänt - jag svarar allmänt:

1. Ett större intentionsdjup eller nya erfarenheter - 'spelet' fortgår.

2. Därför att uppfattningen är användbar i någon mening - pragmatik.

[SimonW]

Å bra frågor!

Jo jag vill nog motsäga mig att åsikter är till viss del av känslomessig karaktär eller rättare sagt jag tycker inte att de borde vara det. Bortsätt från (mycket) basala moraliska intuitioner och rena smakomdömen så anser jag att en åsikt bör vara oberoende av vad man vill tro.

Antingen så finns ett sådant väsen som har de egenskaper som krävs för att kallas gud eller så finns det inte ett sådant väsen. Antingen så leder ett socialistisk samhällssystem till mer av det man anser värdefullt än de alternativ som finns eller så gör det inte det. Vilket som är sannt har inget med kännslor att göra.

Men din värklighets beskrivning är nog alldeles riktig, den stöds också av den senaste psykologiska forskningen, se Olav Hammers bok Osunt förnuft.

Jag har svårt att tro att inte även jag skulle ha de dispositioner som finns hos människans hjärna att tro det man vill tro. Så mina svar på dina frågor blir föga optimistiska. Jag kämpar för att vara rationell och försöker följa tumregler som tvingar mig att gå med på sånna försanthållanden som jag annars hällst skulle slippa ha.

Jag brukar missonera min pessimism på: simonwesterberg.blogg.se

[larsson]

Jag tror att det är lättare att ändra uppfattning i en diskussion på ett forum, än under en diskussion vid middagsbordet eller i klassrummet. På forumet har du en viss anonymitet, och att då ändra uppfattning skadar inte en eventuell "jag-viker-inte-en-tum"-karaktär du har i verkliga livet.

Till frågorna

1. Den speciella magkänsla man får när man märker att ens argument inte är i närheten så bra som ens motparts.

2. Mycket kommer från förebilder, till exempel föräldrarna. Andra uppfattaningar har jag själv skaffat mig genom att vara (eller åtminstone tro mig vara) insatt i ett ämne.

[SimonW]

Hör senaste filosofiska rummet:
www.sr.se/P1/filosofiskarummet

Det är bara att inse: vi är förbannat lätt lurade!!

[neo]

I en delkurs till den praktiska filosofi jag läser, hade vi en bok som hette Reason and argument. Delkursen handlade om semantik, logik och argumentationsanalys och boken likaså. Ett stycke som jag fastnade för var just det om hur en "rationell tänkare" förhåller sig till problem. Författaren beskrev det ungefär som att en "rationell tänkare" närmar sig ett problem, analyserar problemet och undersöker vilka argument som kan tolkas som för och emot. Den rationelle tänkaren väger sedan dessa samman och antar position efter det argument som uppenbart är det mest dräpande. Finns det inte tillräckligt mycket för att tippa över åt sidan avhåller man sig från att fälla omdömen om problemet. Evidensen lämnar en neutral.

Att de flesta människor inte är rationella tänkare visar sig ganska snabbt så fort man ger sig i kast med att diskutera filosofi. Även fast man kan se en lite mer gentlemannamässig attityd hos filosofer om man jämför med till exempel politiker, anser jag. Många här på forumet verkar verkligen vara öppna för en diskussion som kan forma dem själva och deras eget sätt att se på saker och ting. Helt enkelt genom att sätta sig själv på samma nivå som ens diskussionskamrat(er) och försöka ge och ta.

Att åsikter till viss, ganska stor del, är känslomässigt rotade är det inte många jag tror skulle motsätta sig. Även fast man håller i sär på åsikt och person så kan distinktionen ibland bli vag. Med tid och vana kan man lätt fastna i att sitta och rapa en dogmatisk övertygelse för en själv och andra människor, och ibland kommer man på sig själv med det. Nu till frågorna.

Ärligt talat, alltså.

Vad krävs för att du ska ändra uppfattning? Varför?

Varför har du din nuvarande uppfattning? Vad bygger den på?

föreställ dig att vi frågar dessa frågor tex. till kopernicus och Galileo Galilei, eller till Newton och Einstein, vad skulle de svara?.
Deras övertygelse i sina egna världar är så starka att det skulle krävas ett djupare övertygelse för att ändra på sina världar.
För mig krävs en djupare värld för att ändra min uppfattning. varför? därför att, det är logisk och rationell att svara så.
självklar fastnar man i en dogmatisk övertygelse, men det är inget fel. där har du de stora tänkare som dog med sina dogmatiska övertygelser.

Jag tror att vi vanliga människor funkar precis som de stora tänkare, allt handlar om djupare övertygelser. eller bättre vetande.

[Tatjana]

1. Fast grundade element som är realistiska både på ett konkret och känslomässigt plan. dvs... hmmm är detta möjligt? Känns detta logiskt?
Varför?

2. Ett totalt och övertygat tillstånd där jag litar på mitt eget medvetande.
Jag har slutat att ifrågasätt mig själv -Är jag sjuk som tror så här? Och börjat lita på mitt eget omdöme-jag är frisk och kapabel till att förstå situationer.

Min trosuppfattning bygger på bibeln. Min övertygelse bygger på verkligheten.


ex. Kan människor flyga?

Kan jag längta efter att flyga?... JA
Kan jag flyga..... Nej
Varför inte? ... saknar vingar, är för tung, ingen förmåga.
Är det logiskt att jag skulle kunna flyga.... Nej

Kan jag flyga med vingar... Ja

Ja ni förstår säkert.
Det viktigaste för mig är att hålla mig "jordad" att flumma iväg för mycket ger mig alldeles för "stort space" och för lite ro.
Det är även skillnad på dröm och verklighet.

Jag har insett att "vara ödmjuk" inte innebär att hålla med föregående talare utan att bemöta talandet med respekt, vilket kan vara svårt då man ser hur dåligt folk mår men ändå håller på att "hålla på".