Teoretisk och praktisk förnuft

[gråa hår]

Kan den praktiska förnuften utledas från den teoretiska? Mao kan det sägas att TF är det enaste med största säkerhet som finns?

[hovnarr]

Borde det inte vara tvärt om? En hypotes, som efter ytterligare prövning blir till en teori, måtte väl först komma ur någon slags obsevation, iakttagelse av verkligheten? Det teoretiserande förnuftet borde därför komma ur praktiskt "förnuftande". De bevingade orden är generaliseringa av faktiska händelse, inte tvärtom.

[meanman]

Kan den praktiska förnuften utledas från den teoretiska? Mao kan det sägas att TF är det enaste med största säkerhet som finns?

Inom filosofin är det vanligt att TF har att göra med vår kunskapsförmåga, medan PF rör vårt viljeliv.
Dom står i så fall var för sig.

[Nagual]

Borde det inte vara tvärt om? En hypotes, som efter ytterligare prövning blir till en teori, måtte väl först komma ur någon slags obsevation, iakttagelse av verkligheten? Det teoretiserande förnuftet borde därför komma ur praktiskt "förnuftande". De bevingade orden är generaliseringa av faktiska händelse, inte tvärtom.

Det beror på om man anser att det finns medfödda tankar a priori eller inte, eller mer rimligt, medfödda strukturer i hjärnan som möjliggör vissa tankegångar/ideer oavsätt erfarenheten, d.v.s. om man fenomenologiskt sett skulle sätta parantes runt "det erfarda", så skulle man dra samma slutsatser oavsätt vad man erfar, så länge de möjliga erfarenheterna hade samma logiska essens. Möjligen.

[gråa hår]

Ta Luthers kritik mot den katolska kyrkan som exempel. Avlatsbreven gjorde at människorna trodde dom kunne få frälsa gjenom att lita på teoretisk förnuft. Altså om du vil så eller så så er detta sättet at göra det på (hypotetiska imperativer). Altså denna förnuft som Luther kallade för själviskhetens hora. Han agiterte för att den enaste vägen til Gud skulle vara genom en hållning (Tro, hopp och kärlek) och inte som en strategi.
I dom två begreppen (strategi och hållning) ser man det som svarar till Kants teoretiska och praktiska imperativer. Men kan man verkligen säga att den praktiska förnuft är olik i sitt väsen från den teoretiska? Jag är ganska osäker på det. Strängt tatt kan man ju inte veta om alla handlingar är strategiskt motivert (teoretiska). Ta för exempel hållningen "Vad gör det väl om du äger hela världen om du tar skada på din själ.". Du akn ta detta intäkt för båda positioner, men ut i från ett rent strategiskt perpektiv kommer det klarast fram. Fylla på i "legemekontoet minskar på själskontot och omvent". Alltså kan för exempel en religös hållning bottna i en strategi (Pascal har en väldig god formel på detta)? Fruktan för helvetet/straff osv. Hur kan en tro motiveras utan att ha grunnlag i den strategiska förnuft?

[Stefan]

Kan den praktiska förnuften utledas från den teoretiska? Mao kan det sägas att TF är det enaste med största säkerhet som finns?

Inom filosofin är det vanligt att TF har att göra med vår kunskapsförmåga, medan PF rör vårt viljeliv.
Dom står i så fall var för sig.

Precis. En sak som brukar framhållas är att vad gäller det praktiska förnuftet, är det så, att om vi lika gärna kan välja en handling A eller en handling B, så har vi inte gjort FEL om vi väljer vare sig A eller B. Dvs, om vi är likgiltiga inför att äta äpple eller päron, så har vi inte gjort fel vare sig om vi väjer päronet eller äpplet.

Detsamma gäller emellertid inte det teoretiska förnuftet. Om vi tror på två propositioner A och icke-A lika mycket, har vi inte rätt att tro på någon av dem, utan måste "suspendera omdömet". Det är iaf en vanlig tanke.

Själv tänker jag mig att alla tankar syftar till handlingar, och att det egentligen inte finns något sånt som "suspension av omdömet". Ibland vägrar man avslöja vad man tror om en fråga pga olika sociala konventioner, men det är allt vad "suspension av omdömet" är. Jag tänker mig således att det enda som finns är det praktiska förnuftet. Jag ska kolla på Scrubs nu, det här blir lite korthugget.

[gråa hår]

Okej, men tänk bara på det kategoriska imperativ hos Kant, det finns ju ingenting som egentlig i allra strängaste förstånd tyder på att det inte kan vara rent hypotetiska imperativer. Du välger en handlingsregel som ska gälla almännt. Låt oss säga "du skall inte slå ihjäl", men det att du välger att fölga denna handlingsregel kan ju ses på som ren strategiskt. Feks "om du inte vill hamna i helvetet, så är det så eller så du bör göra". Ett annat klassiskt argument är ju Sokrates samtale med Kriton där han välger att bli avrättad i respekt för dom lagar han själv hadde dragit fördel av (Gauthiere hadde ett liknandes exempel tror jag), utifrån en individuell strategisk förnuft är det Sokrates gör fullständigt irrationellt, men ut i från en kollektiv strategisk rationalitet är det fullständigt rationellt (än om lite extremt).

[gråa hår]

jag vet inte om jag har gjort mig lite missförstått i den här länken, men den dog liksom bara ut. Hobbes, Rawls och Gauthier m.fl prövade att etablera en rättfärdighet ut i från rent egoistiska motiver, kan egoisme bli satt i system på ett sånt sätt at det genererar väl fungerande samhällsordningar med rättfärdighet? Alla de jag har nämnt har försökt med varierande lyckandes resultat (spelteorier och modificerte "prisoners dilemma" situationer)eller hadde Hobbes rätt i att ett samhälle kan bara vara "rättfärdigt" utifrån sanktionsprinciper?

[Stefan]

Jag har bara läst nån artikel av Gauthier och har den inte i färskt minne. Jag har aldrig förstått vad han håller på med. Rawls är allmänt flummig i sina resonemang om ursprungspositionen, att grunda moralen på rationell egennytta, etc. Exakt vad han menar är inte klart.

Vad en mängd moralteoretiker velat göra är att säga är att "om du inte är moralisk är du irrationell". Men för mig handlar rationalitet om detta: Du har en preferens, t ex att äta glass. Huruvida du är rationell eller inte handlar om du kan hitta på ett smart sätt att öka dina chanser att få glass.

Enligt dessa filosofer handlar rationalitet dels om detta, men dels också om vilka preferenser man har. Om man har vissa preferenser, är man irrationell, menar de. Vill man t ex skada någon annan, är man irrationell. Men det, menar jag, är en meningslös utvidgning av begreppet rationalitet. Vi ska behålla begreppen på en så låg, atomär nivå som möjligt. Rationalitet är instrumental rationalitet, endast. Att använda begreppet rationalitet till två helt olika företeelser borgar endast för förvirring. Det är som att istället för atomära begrepp "tro" och "önska" använda molekylära begrepp som betyder "tro och önska". Det finns ingen poäng med det.

Som Hume sa, det har inget förnuft att göra om jag hellre låter hela jorden gå under snarare än att nån rispar mitt finger.

[gråa hår]

Ja det menar jag också. Men det är ett problem att lägga rationalitet i preferansestrukturen (Gauthier gör detta). Jag menar att rationalitet handlar om den delen av människan som kan sägas vara en rent kalkulerandes mekanisme (Hobbes). om man tar ett ståndpunkt som Gauthier gör så kommer man lätt upp i absurda påstånder. Hobbes la som känt "selfpreservation" a priori den strategiska förnuft (TF), konsekvenserna av detta är att det aldrig vill vara rationellt att handla i strid med selfpres derför så fungerar en "souvereign" som en som är med i den rationella aktörens beräkningar om maximering av nytta. Att handla i mot S vil vara att utsätta selfpres för risk, och det är irrasjonellt. Men hos Gauthier så ligger selfpres i preferansstrukturen och då kan det vara rationellt att handla i konflikt med denna bara målet är "tillräckligt kärt"? För exempel så kan en massmördare som finner stor glädje av att mörda, mörda en hel familj och sen ta livet av sig själv räknas som strategiskt rationell... Jag tycker också som du att det är problematiskt att säga att moral och rättfärdighet skulle kunna ha grundlag i individuell nyttemaximering.

Är du kännt med J Stor? finns en del bra artiklar där om ämnet. www.jstor.com

[gråa hår]

Förresten var din atom-molekyl indelning fantastiskt bra.