Varför bry sig om svältande barn i sydligare länder, varför bry sig om äldre som ändå snart ska dö osv osv. Ja varför kan man fråga sig, eller snarare, vad är det som gör att vi tycker att det är riktigt.
David Hume kritiserar uppfattningen att det finns vissa värderingar som är förståndigare än andra:
"Tis not contrary to reason to prefer the destruction of the whole world to the scratching of my finger. 'Tis not contrary to reason for me to chuse my total ruin, to prevent the least uneasiness of an Indian or person wholly unknown to me." (Treatise of Human Nature, III.3)
Om man inte väljer rävsaxen, att värderingar har sitt berättigande genom enskildas tycke och smak, så följer den svåra frågan: Vad avgör riktigheten då?
(Kanske är det så att Hume har fel.)
B. Mattias S
Värderingar - vad avgör riktigheter?
Moderator: Moderatorgruppen
-
B. Mattias S
- Inlägg: 49
- Blev medlem: 29 maj 2006 22:12
Qandil skrev:Platon säger" tung visdom är att göra många goda handlingar"
socrates säger"allt goda gärningar jag har gort är på grund av min
resa härifrån så jag inte blir fördärvat i nästa liv.
Det förklarar kanske mer, varför man ska göra riktiga handlingar. Inte om det är förnuftighet eller något annat som avgör godheten i handlingar.
BMS
-
B. Mattias S
- Inlägg: 49
- Blev medlem: 29 maj 2006 22:12
Frågan jag skulle vilja ställa i linje med Humecitatet, varför är det rimligare att föredra att riva sig på fingret framför att hela världen går under. Sådana prioriteringar gör vi ju dagligen, alltså prioriteringar av mindre hemskheter framför större.
Många, lärare, politiker och andra uttrycker ju ofta att det är brist på kunskap som gör att människor beter sig illa. Menar man då att ett förnuftigt tänkande ger oss en grund för ett bra beteende. Kanske menar man endast att kunskap och förnuft är bra redskap för att tydliggöra de värderingar vi redan har fått, och då inte nödvändigtvis genom rationellt tänkande.
BMS
Många, lärare, politiker och andra uttrycker ju ofta att det är brist på kunskap som gör att människor beter sig illa. Menar man då att ett förnuftigt tänkande ger oss en grund för ett bra beteende. Kanske menar man endast att kunskap och förnuft är bra redskap för att tydliggöra de värderingar vi redan har fått, och då inte nödvändigtvis genom rationellt tänkande.
BMS
B. Mattias S skrev:varför är det rimligare att föredra att riva sig på fingret framför att hela världen går under.
Det finns två mycket rimliga orsaker:
1) Vi är skapta med instinkter som bl.a. säger åt oss att ta hand om oss själva och andra. Dessa instinkter fungerar som vår djupaste guide som hjälper oss med tips och "instruktioner" (i form av känslor) vad vi bör göra för att leva ett bra liv. Om vi vill ta hand om oss själva så måste vi även ta hand om andra och världen vi lever i, och då är det mycket rimligare att riva sig i fingret, kanske t.o.m. ta självmord, snarare än att hela världen går under.
2) Om man vidgar vyerna så verkar universum i sig eftersträva liv. Varför skulle vi sträva mot död när viljan till liv kan ses som en fundamental naturkraft?
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
-
B. Mattias S
- Inlägg: 49
- Blev medlem: 29 maj 2006 22:12
Wintran skrev:B. Mattias S skrev:varför är det rimligare att föredra att riva sig på fingret framför att hela världen går under.
Det finns två mycket rimliga orsaker:
1) Vi är skapta med instinkter som bl.a. säger åt oss att ta hand om oss själva och andra. Dessa instinkter fungerar som vår djupaste guide som hjälper oss med tips och "instruktioner" (i form av känslor) vad vi bör göra för att leva ett bra liv. Om vi vill ta hand om oss själva så måste vi även ta hand om andra och världen vi lever i, och då är det mycket rimligare att riva sig i fingret, kanske t.o.m. ta självmord, snarare än att hela världen går under.
2) Om man vidgar vyerna så verkar universum i sig eftersträva liv. Varför skulle vi sträva mot död när viljan till liv kan ses som en fundamental naturkraft?
Du har två bärande tankar i ditt resonemang som tycks sakna en förnuftig förklaring:
1. Varför är det förnuftigt att ta hand om andra, om det inte gynnar en själv. Du skriver "Om vi vill ta hand om oss själva så måste vi även ta hand om andra och världen vi lever". Detta måste är jag nyfiken på.
2. Om universum eftersträvade kaos och undergång, skulle det vara rätt av oss människor att stäva mot detsamma då? Din hänvisning till naturkraften som självklart vägledande undrar jag över.
BMS
Låt oss söka närmare på saken. Man kan bara lära sig genom imetera någonannanB. Mattias S skrev:Qandil skrev:Platon säger" tung visdom är att göra många goda handlingar"
socrates säger"allt goda gärningar jag har gort är på grund av min
resa härifrån så jag inte blir fördärvat i nästa liv.
Det förklarar kanske mer, varför man ska göra riktiga handlingar. Inte om det är förnuftighet eller något annat som avgör godheten i handlingar.
BMS
ex 1för att lära dig skriva och läsa måte du imetera denna skrivkunskap.
ex 2 en poet lär sig poetiken genoma att imtera andra poeter.
ex 3 för att lära sig tala ett språk så måste man imetera denna språk
för att göra en handling så måste det först finnas i själen
om en person gör en bra handling så fanns det redan i hans natur.
Katana skrev:B. Mattias S skrev:Qandil skrev:Platon säger" tung visdom är att göra många goda handlingar"
socrates säger"allt goda gärningar jag har gort är på grund av min
resa härifrån så jag inte blir fördärvat i nästa liv.
Det förklarar kanske mer, varför man ska göra riktiga handlingar. Inte om det är förnuftighet eller något annat som avgör godheten i handlingar.
BMS
Uppfattar Platons citat som att göra det rätta, inte det man själv anser vara bra eller inte. Mao. att utgå ifrån det återigen (uttjatade)
objektiva för att sedan även agera utifrån den.
Socrates (vet jag inget om) verkar enl. sin citat här förstå sig på reinkarnation och dess syfte, även anledningen till att agera rättvist ur sitt perspektiv i verkligheten likaså, för att sedan göra det man bör för sin egen som för andras del.
-Katana-
Platon säger ochså hur vet vi att vi kommer sanningen närmare när vi forkar om den och inte längre bort.
det är en mycket fina ord :vilket betyder att vi måste söka oss till sanningen för att finna den ,att våran natur innehåller självbederägrier
Katana skrev:B. Mattias S skrev:Qandil skrev:Platon säger" tung visdom är att göra många goda handlingar"
socrates säger"allt goda gärningar jag har gort är på grund av min
resa härifrån så jag inte blir fördärvat i nästa liv.
Det förklarar kanske mer, varför man ska göra riktiga handlingar. Inte om det är förnuftighet eller något annat som avgör godheten i handlingar.
BMS
Uppfattar Platons citat som att göra det rätta, inte det man själv anser vara bra eller inte. Mao. att utgå ifrån det återigen (uttjatade)
objektiva för att sedan även agera utifrån den.
Socrates (vet jag inget om) verkar enl. sin citat här förstå sig på reinkarnation och dess syfte, även anledningen till att agera rättvist ur sitt perspektiv i verkligheten likaså, för att sedan göra det man bör för sin egen som för andras del.
-Katana-
Platon säger ochså hur vet vi att vi kommer sanningen närmare när vi forkar om den och inte längre bort.
det är en mycket fina ord :vilket betyder att vi måste söka oss till sanningen för att finna den ,att våran natur innehåller självbederägrier
-
B. Mattias S
- Inlägg: 49
- Blev medlem: 29 maj 2006 22:12
Qandil skrev:Låt oss söka närmare på saken. Man kan bara lära sig genom imetera någonannanB. Mattias S skrev:Qandil skrev:Platon säger" tung visdom är att göra många goda handlingar"
socrates säger"allt goda gärningar jag har gort är på grund av min
resa härifrån så jag inte blir fördärvat i nästa liv.
Det förklarar kanske mer, varför man ska göra riktiga handlingar. Inte om det är förnuftighet eller något annat som avgör godheten i handlingar.
BMS
ex 1för att lära dig skriva och läsa måte du imetera denna skrivkunskap.
ex 2 en poet lär sig poetiken genoma att imtera andra poeter.
ex 3 för att lära sig tala ett språk så måste man imetera denna språk
för att göra en handling så måste det först finnas i själen
om en person gör en bra handling så fanns det redan i hans natur.
Svarar du på någon frågeställning i inlägget, med det du skriver?
BMS
Jag skulle tro att en viktig faktor är vår identitetkategorisering.
Vi identifierar oss med det vi ser i vår omvärld.
För inte så länge sedan var djur något av gud satt att verka som redskap för männsklig utveckling. Djur var lägre än människan och det var otänkbart (för prästen i kyrkan som sa vad som var rätt) att jämföra människa och creatur.
Nu har vi efter den psykologiska revolutionen, anno 1900-, börjat se våra erfarelser från verkligheten som sammanbindande dom högre stående däggdjur och många vill innefatta även dessa i våran gemenskap.
Vi ser helt enkelt i andra en spegelbild av oss själva, vi ser en möjlighet för oss att stå i samma situation och blir genom den upplevelsen knutna i samhörighet. Vi får sympati för situationen. Och väljer att bejaka detta eller förneka detta. Detta förklarar varför det är svårare för oss att sympatisera med svältande barn i afrika, emotionellt och inte "kulturellt krävt", (medan ett barn kan finna likheten "barn" och sympatisera då dess egen begreppsvärld inte är tillräckligt definierad för att utesluta någon från samhörigheten), än med ett svältande barn i Sverige. Vi ser oss själva lättare i något och någon som liknar våra egna uppväxtförhållande.
Och det förklarar också varför kriterier för någons värde kan försvinna, och inte är generella. Vi väljer vad vi erkänner som mänskligt och vad ai tillskriver oss själva unikt. (subjektivt)
Intellektet ger oss förmågan att diffrentiera oss från människan, och sedan plockar vi sakta men säkert in människor runt omkring oss i våran självbild.
Vi föds i en stor gemenskap, då inte ens världen är något utanför vårat jag. Med reflektion över olika känsloerfarelser uppstår omvärlden och tillsist andra subjekt.
Här är vi oftast med i samma stora gemenskap. Vi behandlar kanske inte andra med sympati men det har inte att göra för att vi diffrentierat oss utan mer med avsaknaden av erfarenhet.
Så under efter ett tag börjar vår stora diffrentierings period. Ungdoms revolt och odipuskomplex. Allt vad man än kallar det.
Vi börjar särskilja oss själva från andra för att definiera vad som utgör oss. Vi börjar ansluta oss till grupper som vi sympatiserar mer med och tar avstånd från grupper som vi suspenderar sympati med.
Fotbollsklubbar, politiska partier alla grupperingar skapar motsättningar med vår allmänmänskliga sympati.
Så efter denna diffrentiering börjar återuppbyggnaden av vår medmänskliga identifiering.
Vi lever vårt liv får erfarenheter av jobb, skapande av familj, utbyte av kulturer. Och vips har vi återinfört grupper som tidigare inte fick våran sympati i vårt medkännande.
Och på den vägen kämpar vi i försöket att frigöra oss. Desto friare vi definierar oss desto fler ingår i vår sympati.
Så frågan om vad som är riktigt i moralfrågor avgörs av vår kapacitet.
Hur många och hur mycket av världen kan vi införlemma i vår sympati.
Det vi inte kan sympatisera med fördömmer vi och det vi sympatiserar med berömmer vi.
Jag har svårt att se hur vi kan få till objektivt sanna värden om hur vi bör handla? Vi är nog tvungna till värdering i varje situation.
Vi identifierar oss med det vi ser i vår omvärld.
För inte så länge sedan var djur något av gud satt att verka som redskap för männsklig utveckling. Djur var lägre än människan och det var otänkbart (för prästen i kyrkan som sa vad som var rätt) att jämföra människa och creatur.
Nu har vi efter den psykologiska revolutionen, anno 1900-, börjat se våra erfarelser från verkligheten som sammanbindande dom högre stående däggdjur och många vill innefatta även dessa i våran gemenskap.
Vi ser helt enkelt i andra en spegelbild av oss själva, vi ser en möjlighet för oss att stå i samma situation och blir genom den upplevelsen knutna i samhörighet. Vi får sympati för situationen. Och väljer att bejaka detta eller förneka detta. Detta förklarar varför det är svårare för oss att sympatisera med svältande barn i afrika, emotionellt och inte "kulturellt krävt", (medan ett barn kan finna likheten "barn" och sympatisera då dess egen begreppsvärld inte är tillräckligt definierad för att utesluta någon från samhörigheten), än med ett svältande barn i Sverige. Vi ser oss själva lättare i något och någon som liknar våra egna uppväxtförhållande.
Och det förklarar också varför kriterier för någons värde kan försvinna, och inte är generella. Vi väljer vad vi erkänner som mänskligt och vad ai tillskriver oss själva unikt. (subjektivt)
Intellektet ger oss förmågan att diffrentiera oss från människan, och sedan plockar vi sakta men säkert in människor runt omkring oss i våran självbild.
Vi föds i en stor gemenskap, då inte ens världen är något utanför vårat jag. Med reflektion över olika känsloerfarelser uppstår omvärlden och tillsist andra subjekt.
Här är vi oftast med i samma stora gemenskap. Vi behandlar kanske inte andra med sympati men det har inte att göra för att vi diffrentierat oss utan mer med avsaknaden av erfarenhet.
Så under efter ett tag börjar vår stora diffrentierings period. Ungdoms revolt och odipuskomplex. Allt vad man än kallar det.
Vi börjar särskilja oss själva från andra för att definiera vad som utgör oss. Vi börjar ansluta oss till grupper som vi sympatiserar mer med och tar avstånd från grupper som vi suspenderar sympati med.
Fotbollsklubbar, politiska partier alla grupperingar skapar motsättningar med vår allmänmänskliga sympati.
Så efter denna diffrentiering börjar återuppbyggnaden av vår medmänskliga identifiering.
Vi lever vårt liv får erfarenheter av jobb, skapande av familj, utbyte av kulturer. Och vips har vi återinfört grupper som tidigare inte fick våran sympati i vårt medkännande.
Och på den vägen kämpar vi i försöket att frigöra oss. Desto friare vi definierar oss desto fler ingår i vår sympati.
Så frågan om vad som är riktigt i moralfrågor avgörs av vår kapacitet.
Hur många och hur mycket av världen kan vi införlemma i vår sympati.
Det vi inte kan sympatisera med fördömmer vi och det vi sympatiserar med berömmer vi.
Jag har svårt att se hur vi kan få till objektivt sanna värden om hur vi bör handla? Vi är nog tvungna till värdering i varje situation.
The decisions of bureaucracy are frequently reduced to Yes or No answers to drafts submitted to it; the bureaucratic way of thinking has become the secret model for a thought allegedly still free. But the responsibility of philosophical thought in its essential situations is not to play this game. A given alternative is already a piece of heteronomy. - Theodor W. Adorno
Jag förstår dina frågor. Du får ursäkta om jag drar iväg lite nu från det ursprungliga ämnet, men jag ska försöka förklara tydligare vad jag menar, även fast det blir lite av att förklara en hel livsfilosofi.
Ah, men det jag menar är att vi bör ta hand om andra just eftersom det gynnar oss själva. Låt mig förklara:
I mitt påstående ingår ett antagande att människan i grunden är en social och livsbejakande livsform och att samvete och empati är naturligt medfödda instinkter (åtminstonde i majoriteten av befolkningen). Ett annat antagande är att vi, för att kunna leva ett "lyckligt" liv med harmoniska och positiva känslor i vårt sinne, måste handla utifrån våra instinkter. Med detta menar jag inte att vi bör handla spontant på alla känslor som dyker upp, utan att vi istället ska använda all vår förståelse och förmågor som människor för att göra de valen som får oss att må så bra som möjligt på lång sikt. En stor del där är då att bejaka samvete och empati, och finna en balans mellan ens eget välmående och andras - den balans som man mår bäst utav själv.
Detta kan backas upp av helhetssynen att universum eftersträvar liv (se nedan), då detta ger oss ett argument för att eftersträva ett personligt liv med positiva känslor snarare än ett med negativa, då det sistnämnda står närmare döden än det första, och då vi vill undvika döden om vi eftersträvar liv.
För att återknyta till din andra tråd om rationalitet så finner jag egentligen ingen mer konkret mening med livet än att just leva efter mina egna instinkter och känslor, då dessa i alla fall uppenbart existerar för mig själv, och är det djupaste jag finner inom mig. Jag ser därför ingen anledning att sträva emot dem, utom i de fall när de negativa känslorna av motsträvighet skapar ännu starkare positiva känslor på andra håll inom mig själv, som kan väga upp de negativa.
Det man kan se när man observerar liv på både individuell och övergripande nivå är att allt liv tillsammans verkar eftersträva att sprida sig, genom att omvandla "icke-liv" till liv.
Frågan är då hur först livet uppkom.
För att återigen vara rationell så anser jag att vi bör utgå från existerande vetenskapliga observationer och teorier snarare än att hämta en förklaring ur fantasin. Jag blir därför av uppfattningen att livet uppkom som ett resultat av någon av de fyra fundamentala naturkrafterna (eller en ännu oupptäckt sådan). Molekyler skulle aldrig börja reproducera sig ifall inte någon kraft sa åt dem att göra det, precis som atomer inte skulle reagera med varandra utan den elektromagnetiska kraften. Vad det slutgiltiga målet bakom denna vilja till reproduktion är har vi ingen aning om ännu, och därför verkar det vettigt att anta att målet helt enkelt är det vi kan observera - nämligen att sprida liv. Man skulle alltså kunna säga att universum föredrar liv framför icke-liv, då jag antar att livet inte skapas ur tomma intet utan måste omvandlas först från icke-liv.
Med min begränsade vetenskapliga kunskap och egna observationer av mig själv och andra har jag personligen inte hittat någon djupare mening med livet än ovanstående, om jag inte väljer att övergå till det som jag uppfattar som fantasi. Fantasi och alternativa antaganden är givetvis nödvändiga verktyg för att komma fram till nya upptäckter och teorier, men då min "livsfilosofi" är en så avgörande del av hur jag ska leva mitt liv så vill jag också att den är fullständigt förankrad i den värld där den ska appliceras. Därför blir det denna slutsats jag tror på som mest rationell för tillfället, tills jag blir motbevisad eller motargumenterad genom logik. Så fortsätt gärna ifrågasätta.
B. Mattias S skrev:1. Varför är det förnuftigt att ta hand om andra, om det inte gynnar en själv. Du skriver "Om vi vill ta hand om oss själva så måste vi även ta hand om andra och världen vi lever". Detta måste är jag nyfiken på.
Ah, men det jag menar är att vi bör ta hand om andra just eftersom det gynnar oss själva. Låt mig förklara:
I mitt påstående ingår ett antagande att människan i grunden är en social och livsbejakande livsform och att samvete och empati är naturligt medfödda instinkter (åtminstonde i majoriteten av befolkningen). Ett annat antagande är att vi, för att kunna leva ett "lyckligt" liv med harmoniska och positiva känslor i vårt sinne, måste handla utifrån våra instinkter. Med detta menar jag inte att vi bör handla spontant på alla känslor som dyker upp, utan att vi istället ska använda all vår förståelse och förmågor som människor för att göra de valen som får oss att må så bra som möjligt på lång sikt. En stor del där är då att bejaka samvete och empati, och finna en balans mellan ens eget välmående och andras - den balans som man mår bäst utav själv.
Detta kan backas upp av helhetssynen att universum eftersträvar liv (se nedan), då detta ger oss ett argument för att eftersträva ett personligt liv med positiva känslor snarare än ett med negativa, då det sistnämnda står närmare döden än det första, och då vi vill undvika döden om vi eftersträvar liv.
För att återknyta till din andra tråd om rationalitet så finner jag egentligen ingen mer konkret mening med livet än att just leva efter mina egna instinkter och känslor, då dessa i alla fall uppenbart existerar för mig själv, och är det djupaste jag finner inom mig. Jag ser därför ingen anledning att sträva emot dem, utom i de fall när de negativa känslorna av motsträvighet skapar ännu starkare positiva känslor på andra håll inom mig själv, som kan väga upp de negativa.
B. Mattias S skrev:2. Om universum eftersträvade kaos och undergång, skulle det vara rätt av oss människor att stäva mot detsamma då? Din hänvisning till naturkraften som självklart vägledande undrar jag över.
Det man kan se när man observerar liv på både individuell och övergripande nivå är att allt liv tillsammans verkar eftersträva att sprida sig, genom att omvandla "icke-liv" till liv.
Frågan är då hur först livet uppkom.
För att återigen vara rationell så anser jag att vi bör utgå från existerande vetenskapliga observationer och teorier snarare än att hämta en förklaring ur fantasin. Jag blir därför av uppfattningen att livet uppkom som ett resultat av någon av de fyra fundamentala naturkrafterna (eller en ännu oupptäckt sådan). Molekyler skulle aldrig börja reproducera sig ifall inte någon kraft sa åt dem att göra det, precis som atomer inte skulle reagera med varandra utan den elektromagnetiska kraften. Vad det slutgiltiga målet bakom denna vilja till reproduktion är har vi ingen aning om ännu, och därför verkar det vettigt att anta att målet helt enkelt är det vi kan observera - nämligen att sprida liv. Man skulle alltså kunna säga att universum föredrar liv framför icke-liv, då jag antar att livet inte skapas ur tomma intet utan måste omvandlas först från icke-liv.
Med min begränsade vetenskapliga kunskap och egna observationer av mig själv och andra har jag personligen inte hittat någon djupare mening med livet än ovanstående, om jag inte väljer att övergå till det som jag uppfattar som fantasi. Fantasi och alternativa antaganden är givetvis nödvändiga verktyg för att komma fram till nya upptäckter och teorier, men då min "livsfilosofi" är en så avgörande del av hur jag ska leva mitt liv så vill jag också att den är fullständigt förankrad i den värld där den ska appliceras. Därför blir det denna slutsats jag tror på som mest rationell för tillfället, tills jag blir motbevisad eller motargumenterad genom logik. Så fortsätt gärna ifrågasätta.
Jag ger samtliga rätten att fritt använda eller bygga vidare på allt eller delar av det jag skriver i mina foruminlägg, utan krav på att ange mig som upphovsman eller fråga mig om lov.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 21 och 0 gäster