En teori om ödet.

[Julia Felicia]

Jag har tänkt mycket på det här med ödet och slumpen.
Först slog jag bort alla tankar om ödet som om de vore rena religiösa idiotin. Men vid närmare eftertanke är jag inte helt säker på att tankarna om ödet är helt åt helvete.

Exempelvis var man ju i det antika Grekland fast beslutna om ödets existens och att man hur man än gjorde skulle möta sitt förutbestämda öde. Om man inte accepterade sitt öde straffades man av gudarna för hybris(övermod).

Många i vår tid håller fast vid att man själv skapar sitt "öde" och har makten över sitt liv, att man genom livets nästintill oändligt många val själv utstakar sin väg och väljer sina mål.

Jag har däremot en lite annan tanke.
Och här kommer det jag egentligen vill diskutera.
1. Det är ju så att varje händelse är beroende av tidigare händelser.
2. Det finns alltså ett visst antal faktorer som ger ett visst utfall.
   I liten skala kan jag ta ett exempel: Du går in i en affär för att köpa något. Vad du köper är resultatet av en mängd olika faktorer, t ex vad du ätit innan(dvs vad du är sugen på nu), vad du sett för reklamer på tv, hur mycket du ätit innan (dvs hur hungrig du är), vad du råkar få syn på i affären(dvs vilken väg du tar genom affären och vilka föremål som bäst attraherar din uppmärksamhet). Alla faktorer är i sin tur resultat av föreliggande faktorer.
3. Alla faktorer är i sin tur utfall av tidigare faktorer.
4. Om vi antar att tiden har en början, eller att händelseförloppet i alla fall har en början, så måste alltig ha börjat med ett enda utfall(jag förstår att det finns en del problematik kring detta, huruvida det började med en faktor eller ett utfall, men det är eg ovidkommande, det är ungefär som "vem kom först - hönan eller ägget?"). Detta måste i alla fall i sin tur ha orsakat ytterligare utfall, dvs fungerat som faktor för senare utfall. Dessa utfall fungerar sedan i sin tur som faktorer till andra utfall etc.
5. Av de existerande faktorerna och dera ssamspel och samverkan kan bara ett enda utfall bli resultatet. Det är inte möjligt att det blir på ett annat sätt än det det blir, eftersom exakt alla faktorer är medräknade. Jämför: du ska göra en kryddblandning och har i en viss mängd av olika kryddor, du vet den exakta mängden av alla kryddor och deras exakta förhållanden, du vet även alla andra faktorer som skulle kunna spela roll. Det kan bara bli en enda smak på kryddbalndningen. Även om du gör det om och om igen(bara faktorerna är exakt samma) så kan det bara bli ett enda utfall.
6. Alltså, med alla existerande faktorer som finns och verkar kan det alltid bara bli ett enda utfall. Detta betyder att man inte kan undika det som kommer att hända, kort sagt att ÖDET EXISTERAR. Det finns bara ett enda utfall för vår värld och vi kan inte påverka det, även om vi har en känsla av att vi påverkar det.

Teorins eventuellt felande länkar: MÄNNISKANS PSYKE.
Är vi människor lika bundna till ödet som exempelvis en sten utan tankeförmåga? Påverkas vi verkligen så mycket att alla våra gärningar är utfall av andra faktorer?
Jag tror inte att man helt och hållet kan svara på det.
Men en sak är säker: alla våra tankar är ju utfall av tidigare tankar och tidigare händelser, dvs utfall av tidigare faktorer.

Det är upp till er att fortsätta filosofera kring detta nu!
Jag är ytterst tacksam för ert engagemang!!![/b]

[gråa hår]

Det där är en klassisk problemställning, men faktum är ju att vi handlar som OM vi har en fri vilja. Det kan ju hända att det är som du säger men en viktig skillnan mellan oss och stenen är att vi har en bevissthet om det vi gör (klart att den ockå kan vara determinert) vi kan reflektera (eller det vi upplever som reflektion eller det vi upplever som att uppleva eller uppleva som att vi upplever att vi upplever.... poänget är säkert tatt)

[FIG]

Det som jag kan se det som, är.
att vi kan ej ändra öde men ändå.
vi har fåmågan att göra småbeslut, tex vad du köper i arfräden,
men du kan inte bestäma vad som hände när du har gort den enna handligen.

du kan tex inte häller bestäma att hitter skulle dö, om vi säger att du levede då.
men du kunnde allti har gort något för att starta en förlop som i sin tur, leder till något stort :)
kanse det kan stäma eller inte

[J R Auk]

Men det som skiljer oss, vad det verkar, är att vi har en förmåga att göra oss föreställningar av utfall som, om vi inte är helt ute o cyklar, kommer till del överensstämma med det som komma skall. Så vad är egentligen en orsak och hurdan skall vi placera den i orsakskedjan?
Är alla orsaker successivt högre graderade i tidsaxeln såväl som i relevansaxeln?
Kan inte orsakerna till våra handlingar föregå varandra i systemet utan att föregå varandra i tiden? Är inte beslutsprocessen just en process som lyfter orsaker (alltid i denna stund) från det uppfattade (dåtid) det antagna (dåtid/framtid) till att utgöra handlingsdispositioner som kommer att styra vårt val, skulle inte något osökt inträffa.

Men det viktiga här blir det antagna (om vi antar att vi har en korrekt fungerande förnimmelse- samt begrepps- och analysapparat) då detta i viss mån är påverkat av sådana svårfångade kvalitéer som fantasi och uppfinningsrikedom. Ex någon som finner sig lätt i alla situationer och förlitar sig till sin förmåga att lösa eventuella problem, som dom kommer och inte i eftertanke, kommer att bli mer säker i sin position i ovana situationer. Och det leder till ett annat agerande än osäkerhet skulle gjort.

Så genom att utveckla dessa kvalitéer så förändrar vi våra förutsättningar för att agera. Om ni ser tillbaks på ert liv, känner ni inte att det i era unga dar var mera förutbestämt hur ni skulle agera för att erat kartotek med möjligheter till agerande var inte lika stort.
Vi har väl alla sett, små barns förvirring kring agerande som utlöser olika reaktioner i olika situationer, någon gång. Då får man ju fråga sig om viljan till utveckling också är förutbestämd av tidigare orsaker.
Jag skulle vilja hävda att viljan till utveckling av dom kvalitéerna ligger i dem själva.
Vi anger ställningstaganden till vår omvärld men det är ändå en, för oss, slumpartad omvärld som förser oss med objekt att reagera emot. Om inte någon annan förser mig med möjligheten att lyssna på musik, se på konst, dricka öl, röka salvia osv kommer jag inte begagna mig av dom erfarenheterna i mina beslut.

När vi utvecklar vår förmåga till skapande skapar vi flera möjligheter att utveckla våran förmåga. Så även om vi i grund och botten är determinerade så verkar våran strävan vara att bryta den determinerande faktorn. Vi förser oss med verktyg att vidare fortsätta processerna som leder till dispositioner vi innehar.

Frihet kräver en korrelation mellan det uppfattade det antagna och det sanna.
Intelligens är att skåda det som komma skall.

Alltid svårt att spara på orden i denna fråga.

[Julia Felicia]

Jag läser och funderar vidare, tack för alla svar.  :D

Det som slår mig hela tiden är hur litet vi egentligen vet.  :shock:

[Tractatus]

Det du skriver om kallas för determinism.