Naturen och dess eviga under

[Kaiser]

"Jag befinner mig för tillfället i de österrikiska Alperna, och kan självklart bevittna den underbara naturen här. Jag har alltid varit en naturens älskare (men framför allt en naturens lärjunge), men aldrig tidigare har en vy på detta sätt gripit kring mitt hjärta.

En dag åkte jag upp till en höjd av drygt 2 000 meter ö.h. och tittade ut över orörda skogar, snöklädda träd och berg, molnens formationer - och hur allt detta smälte samman till ett naturens under. Bredvid mig susade skidåkare förbi, men jag stod där, hänförd, lösryckt ur den plågsamma stämning dagens människor kallar verklighet. Och det är just den verklighet jag vill ha i mitt sinne - naturens orörda verklighet. Kall, som den sten den alstrar; varm, som solens strålar. Majestätisk, som en snöklädd dal, och ståtlig, som det högsta berg!

Naturens system överskrider binär dualism och återförenar organism med världsalltet. Mitt i allt detta fanns ett komplex av liftsystem och restauranger, men ändå kände jag en näst intill total samvaro med den natur jag bevittnade. Och plötsligt slog det mig - detta finns över allt! Det som den stupida människan inte rört står alltid kvar, även mitt i det, som just denna människa byggt utan respekt för detta allsmäktiga under.

Där jag stod kände jag den mest sällsamma känsla komma över mig - å ena sidan respekt, underlägsenhet och nästan skam, och å den andra en underbar stolthet, samhörighet och vilja till liv! Ty det är just det naturen är - liv. Ett evigt liv, ett stolt och vackert liv, och framför allt - ett liv på ständig frammarsch. Ett sådant liv vill jag leva. Ett stolt liv med respekt för naturens eviga under.

Långt efter att ha bevittnat detta är jag fortfarande uppfylld av dessa känslor (som må ha funnits tidigare, men aldrig med en sådan intensitet) och kan med all ro i hjärtat säga att jag funnit nytt vetande, och ett nytt sätt att se på saker och ting.

Lärdom bör dras av den allsmäktiga naturen, ty allt kommer av den: i ett långsamt kretslopp skapar den och förgör, den ger liv - och likaså detta liv släcker, med en total makt. Utan naturen finns ingenting till - ty just detta är naturen! Det är liv och död, födelse och förgörelse. Vi kommer av den och all respekt skall den ges.

Jag ser, hör, lever detta under; med respekt, hänförelse och stolthet. Jag viger mitt liv åt denna eviga kraft."

Människan behöver en naturalistisk världsåskådning för sin överlevnads skull.

[hovnarr]

Gratulerar till upplevelsen, Kaiser! För det var väl din upplevelse? Blev osäker i och med att du citerade texten och sen liksom kommentera det med den där sista meningen.

Bredvid mig susade skidåkare förbi, men jag stod där, hänförd, lösryckt ur den plågsamma stämning dagens människor kallar verklighet.
[...]
Mitt i allt detta fanns ett komplex av liftsystem och restauranger, men ändå kände jag en näst intill total samvaro med den natur jag bevittnade.
[...]Det som den stupida människan inte rört står alltid kvar, även mitt i det, som just denna människa byggt utan respekt för detta allsmäktiga under.

(min emfas)
Du tycks mig en smula misantropisk, Kaiser.  :) Men det var Nietschze också och jag har förstått det som att det är hans som lär er SNUS-förnuftiga att tänka själva.

Så om jag förstått dig rätt så är du av den uppfattningen att människan överlag är dum och respektlös, och våldför sig på naturen genom sina konstruktioner. Detta plågar dig och du önskar att verkligheten var en annan. Ungefär så?

Vad sägs om detta perspektiv istället. Människan är en del av naturen, men hon är också en del av något annat. Du känner det instinktivt, att människan inte till 100% passar in i naturen med sina liftsystem osv, men du är ändå av uppfattningen att:

Lärdom bör dras av den allsmäktiga naturen, ty allt kommer av den: i ett långsamt kretslopp skapar den och förgör, den ger liv - och likaså detta liv släcker, med en total makt. Utan naturen finns ingenting till - ty just detta är naturen! Det är liv och död, födelse och förgörelse. Vi kommer av den och all respekt skall den ges.

Låter lite som en religion. Vad skulle Nietschze tycka om det, mån tro? Så hur kan människan, som enligt dig är en naturlig skapelse (liksom allt annat) ändå passa så dåligt in i naturen? Ett naturens misslyckande? Eller är det så att vi är perfekt naturliga? Där skator bygger bon och bävrar bygger dammar, så bygger vi skyskrapor, atombomber och espressomaskiner. Just så majestätisk är människan. Sannerligen, om inte naturen skapat människan i sin avbild!

Eller finns det ett tredje alternativ som förklarar det bättre?  :smt102

[Avantgardet]

Det tycks mig besynnerligt hur den där kompotten av klassicistisk romantik och nihilism för SNUS alltid ändar i något slags nostalgi - men inte lika besynnerligt som att en sådan kompott faktiskt tycks existera.

Det lustiga i ovan anförda exempel är ju just att hela upplevelsen är beroende av den moderna infrastrukturen, dessutom hade de där övertonerna av religiositet gått helt förlorade om inte kontrasten fanns (skidliften i symbolisk bemärkelse). Så då är frågan vad Kaiser egentligen säger här?

[Angelina]

Han leker att han är Hitler.

[miles davis]

Är människans överlevnad ett självändamål?

[oorleck]

finns det självändamål?

[andersholmstrom]

Utöver (den redan lätt påpekade) ironin i en nihilist som verkar framlägga människans överlevande som någonting med värde i sig så måste jag säga att jag gillar ämnet. Människan kontra naturen, människans del i naturen och rätten den har att vara det.

Jag förstår det texten vill förmedla, jag vet hur det känns att blicka ut över naturens sublimitet och känna respekt och underlägsenhet men samtidigt odödlighet och oändlig storhet... men jag tror inte att dessa känslor, upplevelser eller t o m sanningar på något sätt skulle motsätta sig människans rätt att finnas i naturen, eller ens exploatera den. Ty jag har känt samma känslor när jag gått nedför solbadade gator i Göteborg och lyssnat på industriproducerad musik, ätit GB-glass på en solig gräsmatta och skejtat på Lunds kullerstenar en sen sommarkväll... eller varför inte flyga nattflyg över Berlin och se de miljontals ljus som lyser där nere som ett hav av lyktor.

Din beskrivning av sublima upplevelser påminner väldigt mycket om något Kant skulle kunna säga, förövrigt.