Är lyckan det primära?

[Johan Ågren]

Är lyckan det primära och vad vi gör helt underordnat det som gör oss lyckliga? Är det slutgiltiga målet att vi tar fram lyckosystem för människor - lyckomaskiner/droger, om det är möjligt att vi i begränsade system kan upprätthålla individuell lycka? Skulle du själv placera dig i ett sådant system? Vad tror du ett sådant system behöver innehålla för att upprätthålla lyckan? Finns det äkta och oäkta lycka?

Johan

[Greven]

"Lycka" är ett ganska generellt ord. Jag vet inte vad du lägger för värderingar i dess betydelse, men som jag ser det kan det finnas två "lyckor".

En lycka kallas eufori. Den är ett belöningssystem i hjärnan som skickar ut signalsubstanser i nerverna när vi gör något eller reagerar på något som ingår i systemet. Systemet är troligen olika från person till person och troligen beroende på arv och uppväxtmiljö.

En annan lycka skulle jag vilja kalla harmoni. Den innefattar (din teori) att vi lever på ett sätt som harmoniserar med våra inre djupa och personliga behov, på rätta grunder för att främja vår egen överlevnad på bästa sätt. Fast å andra sidan skulle den väl också resultera i eufori...

Jag är tveksam till om någon av versionerna skulle kunna byggas till ett lyckosystem... Eller att det skulle gå att upprätthålla en ständig lycka. Tråkigt nog känns det som om lycka, vad det än kan vara, är någonting relativt. Jag tror vi måste känna oss deppiga ibland för att känna oss glada ibland. Om vi aldrig varit deppiga skulle vi ta de glada känslorna för det normala, primära, och inte tänka mer på det. Det sägs ju att exempelvis folk som aldrig har varit med i ett krig inte förstår att uppskatta fred och frihet.

Jag tror alltså att mängden lycka (glädje, eufori) vi upplever är beroende av mängden olycka (sorg, depression, kroppsligt lidande) vi upplever.

Det är en tråkig syn på livet, hopplös, men jag har hittills inte kommit på något annat sätt att se på saken...

[MrTambourineMan]

"Lycka" är ett ganska generellt ord. Jag vet inte vad du lägger för värderingar i dess betydelse, men som jag ser det kan det finnas två "lyckor".

Välbehag, i motsats till obehag, är vad varje levande varelse strävar efter att uppnå. Det finns inget oäkta välbehag. Välbehag rymmer inga negativa känslor. Organismens strävan efter välbehag är det primära.

En lycka kallas eufori. Den är ett belöningssystem i hjärnan som skickar ut signalsubstanser i nerverna när vi gör något eller reagerar på något som ingår i systemet. Systemet är troligen olika från person till person och troligen beroende på arv och uppväxtmiljö.

Det mesolimbiska systemet.

En annan lycka skulle jag vilja kalla harmoni. Den innefattar (din teori) att vi lever på ett sätt som harmoniserar med våra inre djupa och personliga behov, på rätta grunder för att främja vår egen överlevnad på bästa sätt. Fast å andra sidan skulle den väl också resultera i eufori...

Den vänstra prefontala loben, strax bakom ögat.

Jag är tveksam till om någon av versionerna skulle kunna byggas till ett lyckosystem... Eller att det skulle gå att upprätthålla en ständig lycka. Tråkigt nog känns det som om lycka, vad det än kan vara, är någonting relativt. Jag tror vi måste känna oss deppiga ibland för att känna oss glada ibland. Om vi aldrig varit deppiga skulle vi ta de glada känslorna för det normala, primära, och inte tänka mer på det. Det sägs ju att exempelvis folk som aldrig har varit med i ett krig inte förstår att uppskatta fred och frihet.

Jag tror alltså att mängden lycka (glädje, eufori) vi upplever är beroende av mängden olycka (sorg, depression, kroppsligt lidande) vi upplever.

Tyvärr är din hypotes felaktig. Generna har gjort så att vi inte kan uppleve lycka perpetuellt, men lurar man bara dem finns det inga hinder kvar. Evig lycka ÄR möjlig.

Är lyckan det primära och vad vi gör helt underordnat det som gör oss lyckliga? Är det slutgiltiga målet att vi tar fram lyckosystem för människor - lyckomaskiner/droger, om det är möjligt att vi i begränsade system kan upprätthålla individuell lycka? Skulle du själv placera dig i ett sådant system? Vad tror du ett sådant system behöver innehålla för att upprätthålla lyckan? Finns det äkta och oäkta lycka?

Välbehag är det som driver oss. Varje organism sträver efter välbehag; det är drivkraften i evolutionen. I dagens värld finns det bara alltför mycket lidande. Om vi kunde minska lidandet i världen för ALLT liv skulle det vara ett enormt etiskt framsteg. När transhumanismen är över kommer varje varelse på jorden att vara mer empatisk, snällare, gladare, kreativare. Aldrig mer krig eller andra olyckor; eller lidande överhuvudtaget. Droger är inte ett bra alternativ för det här ändamålet. De är alldeles för kortsiktiga och har alldeles för många biverkningar. Ej heller är en maskin det optimala eftersom det skulle vara teknologisk roulette. Nej, en revision av det mänskliga genomet är enda utvägen.

[Johan Ågren]

Det som gör mig tveksam till den eviga lyckan är receptorernas nedreglering vid upprepad stimulans. Det verkas som vi är dömda att åka upp och ner i humöret. Det krävs en tids likgiltighet eller värre för att vi återigen ska vara motagliga för stimulans. Att öka stimulansen (med till exempel droger) leder bara till ökad nedreglering, och ett oundvikligt slutresultat. Men kanske transhumanismen kommer upp med en biologisk justering för detta.

Kanske meditationen är lösningen då jag i perioder av mycket meditation kunde vara euforisk i veckor. Kanske ett väldigt effektivt sätt att återställa receptorernas motaglighet.

Jag är i grunden skeptisk till att förbikoppla funktioner som har ett syfte. För mig är lyckan en sekundär reaktion på meningsfulla händelser. Det är inte lyckan som gör händelserna meningsfulla. Vi kan uppleva lycka även om vi helt bedrar oss själva.

Johan

[MrTambourineMan]

Det som gör mig tveksam till den eviga lyckan är receptorernas nedreglering vid upprepad stimulans. Det verkas som vi är dömda att åka upp och ner i humöret. Det krävs en tids likgiltighet eller värre för att vi återigen ska vara motagliga för stimulans. Att öka stimulansen (med till exempel droger) leder bara till ökad nedreglering, och ett oundvikligt slutresultat. Men kanske transhumanismen kommer upp med en biologisk justering för detta.

Transhumanismen behöver bara förskjuta jämviktsläget i homeostasen. Homestasmekanismerna kommer fortfarande att vara kvar, men receptordensitet och dylikt kommer vara förskjutet.

Kanske meditationen är lösningen då jag i perioder av mycket meditation kunde vara euforisk i veckor. Kanske ett väldigt effektivt sätt att återställa receptorernas motaglighet.

Jag vet att jag läste en intressant populärvetenskaplig artikel om just detta fenomen. Kommer inte ihåg så mycket, men man hade tydligen visat att meditation stimulerar ett hjärncentrum (lite bakom vänster öga) som är kopplat till positiva känslor.

Jag är i grunden skeptisk till att förbikoppla funktioner som har ett syfte. För mig är lyckan en sekundär reaktion på meningsfulla händelser. Det är inte lyckan som gör händelserna meningsfulla. Vi kan uppleva lycka även om vi helt bedrar oss själva.

Jag vet inte, jag. En deprimerad person exempelvis finner att forna meningsfulla aktiviteter tappat sin mening.

[Johan Ågren]

Jag vet inte, jag. En deprimerad person exempelvis finner att forna meningsfulla aktiviteter tappat sin mening.

Om han är deprimerad då forna aktiviteter "tappat sin mening" så var lyckan en sekundär reaktion på meningen - som jag menar. Om en aktivitet tappar sin mening så innebär det att den inte längre har någon funktion utifrån individens strävan - den blir meningslös och således ingen orsak till lycka. Lycka är en sekundär reaktion på att meningsfulla funktioner förmår arbeta i en riktning. Vad som är intressant är individens riktning och vad som motiverar individen att gå i denna riktning. Utan riktning - som är grunden till att kunna staka ut ett meningsfullt händelseförlopp så förlorar individen upplevelsen att hans handlingar är meningsfulla. Den sekundära reaktionen på detta är depression.

En intuitiv/instinktivt driven person har inte dessa problem då de låter kroppens egna impulser utgöra meningsbärare. Depressionen uppkommer då när vi hindrar dessa drifter. (Fängslar ett djur.)

Det mänskliga dilemat är att vi både fängslar våra instinktiva drifter samtidigt som vi inte förmår att tänka ut meningsfulla händelseförlopp som verkar logiska. Många har inte detta problem då de låter den etablerade samhällstrukturen utgöra värdemått och riktning. Det blir då lätt att värdera sin framgång och uppleva lycka, I alla fall så länge man inte ifrågasätter denna struktur. I kombination med att man lever ut lite drifter då och då, och tar stimulanter så kan de flesta framhärda.

Det är inte "levnadsstandarden" som gör oss lyckliga, utan att vi upplever det vi gör som meningsfullt, och att våra kroppar kan leva ut sina naturliga (meningsfulla) drifter.

Johan

[MrTambourineMan]

Vad som är intressant är individens riktning och vad som motiverar individen att gå i denna riktning. Utan riktning - som är grunden till att kunna staka ut ett meningsfullt händelseförlopp så förlorar individen upplevelsen att hans handlingar är meningsfulla. Den sekundära reaktionen på detta är depression.

En vinterdepression kan minska en individs motivation och känsla av mening i aktiviteter han/hon förut fann intressanta. Om meningsfulla aktiviteter grundar sig i instinkter (vilka är formade av evolutionen för att gynna överlevnaden) borde en vinterdepression inte påverka individens motivation. Individen borde fortfarande tycka att forna så meningsfyllda aktiviteter fortfarande bär på mening.

[Johan Ågren]

En vinterdepression kan minska en individs motivation och känsla av mening i aktiviteter han/hon förut fann intressanta. Om meningsfulla aktiviteter grundar sig i instinkter (vilka är formade av evolutionen för att gynna överlevnaden) borde en vinterdepression inte påverka individens motivation. Individen borde fortfarande tycka att forna så meningsfyllda aktiviteter fortfarande bär på mening.

En aktivitet är aldrig ett självändamål. Ett helt liv kan falla som ett korthus om det bärs upp av en funktion som avbryts. Vintern och mörkret den medför innebär olika förändringar i vårt sätt att förhålla oss till vår omvärld och oss själva. Till exempel så blir det inte så intressant att deffa på ett gym om man inte får visa upp kroppen på en badstrand. Styrketräningen kan då tappa sin mening för vissa personer. Det är bara ett exempel men det finns en massa sådana subtila samband. Många tycker att vår natur i sin utslagna prakt är en bild som representerar meningen med livet. Eller att känna värmen och friheten och den öppenhet sommaren medför. Andra blir deprimerade på våren då de plötsligt inte är "tillåtna" att kura i mörkret utan måste möta livets sociala krav på ett öppnare sätt. Eftersom vintern innebär en sådan stor förändring för hur vi förhåller oss till vardagen så innebär det att många band klipps till meningsbärande funktioner. Alla förändringar medför dessa risker. Sekundärt så påverkar detta vårt humör och frigörandet av belöningssubstanser. Detta är mycket knutet till våra instinktiva funktioner, och framförallt våra föreställningar och konflikter i förhållande till våra instinktiva funktioner. För den som finner mer funktioner på vintern innebär vintern en större lycka och depressionen kommer då på våren i stället.

För en kvinna som till större delen ser på sig själv som ett sexobjekt och njuter av att visa upp sin solbrända halvnakna kropp på stan för att få bekräftelse innebär vintern en stor depression. Om hon däremot känner det som ett krav kan hon uppleva motsatsen när hon äntligen kan gömma sig på vintern. Vi kan således själva styra över vår vinterdepression genom att kritiskt granska vår identifikation och se till att vi inte förlorar våra meningbärande funktioner på vintern.

MEN lycka är ett belöningssystem som fungerar genom att vi vitalt kan tillgodogöra oss vissa substanser och att substanser finns tillgängliga. Själva ljuset har som bekant inverkan på vår hormonframställning. Vårt liv kan vara i spillror och vi kan välja att ta heroin eller någon annan stimulerande drog. Vi kan då uppleva lycka fast hela vårt liv saknar en meningsfull struktur och framtiden är ett svart hål. Drogen bygger då upp föreställning om mening samtidigt som den stimulerar receptorer. Denna meningsfullhet är en illusorisk meningsfullhet utifrån individens överlevnadsvillkor, men denna yttre verkligheten hamnar då i skymundan. Det kan liknas vid en religion som saknar verklighetsanknytning. Att en individ upplever ett sammanhang som meningsfullt innebär inte att det i verkligheten är det, det kan mycket väl vara en illusorisk mening. Lyckan uppkommer sekundärt i alla fall där vi föreställer oss mening och instinktivt i alla fall där våra kroppar fungerar som dom ska.

Man kan tala om äkta och oäkta lycka utifrån detta perspektiv. Inte det att belöningssystemen verkar annorlunda utan att de meningsbärande funktionerna inte är rationella. Det är endast en tidsfråga innan kunskap medför att sådan lycka upphör och ställer individen inför ett existentiellt dilemma. Det tar tid att omprogramera sig själv om man byggt upp hela sin verklighet utifrån vanföreställningar.

Detta är meningen med vårt belöningssystem - att skänka oss lycka när vi presterar. Vi kan manipulera detta genom att tillföra dessa substanser utan att vi förtjänar detta. Eller att vi är manipulerade till att vi tror oss prestera fast vi inte gör det genom att vi har föreställningar om verkligheten som inte är rationella.

Om vi accepterar lyckan som det primära så skulle vi snart degenerera då vi skulle koppla förbi våra funktioner. Vi är inte fria från meningen med våra liv; våra funktioner. Endast om våra funktioner anpassar sig efter vår vision kan vi kalla oss fria, så är inte fallet. Lyckan är inget rättesnöre så länge vi inte känner oss själva och vår omvärld för vad den är. Passion är något även ondskan känner.

Johan

[Angelina]

Jag svarar på frågan , utan att ha läst igenom alla inlägg ( fy Angelina!) . Om lyckan vore det primära så skulle nog inte världen se ut som den gör idag, så nej, uppenbarligen inte.
Lidande verkar vara vad människan strävar efter.
Förmodligen så strävar alla efter lycka, men är helt enkelt för korkade för att nå den, och lidandet blir allt som uppnås.
Eller så är lidandet lycka, det är bara egot som inte kan uppleva denna paradox som sanning.

[MrTambourineMan]

Låt oss säga att en individ är deprimerad, oavsett orsak. En deprimerad individ är inte särskilt gladlynt eller kreativ. En deprimerad person kan rentav överväga självmord. Nu finns det ett antidepressivt läkemedel som hjälper mot depression. Efter att individen börjat inta det här medikamentet upplevs världen i skönare färger; den försvunna kreativiteten och det glada lynnet återvänder. Individen ligger inte hela dagarna i sin säng och kontemplerar självmord längre. Nej, individen är ute och roar sig och har funnit en ny kärlek till livet ("mening med livet"). Levnadsstandarden har höjts och det onekligen tack vare medicinen. Är det oäkta lycka? Här kom medikationen före reaktionen.

Vi kan utöka bilden och säga att individen blir olycklig i sin tillvaro igen så fort medicineringen upphör. Precis som en del är "naturligt gladlynta" finns det även de som är lite mer "deppiga" av sig. De lite mer "deppiga" och pessimistiska individerna skulle säkert må bra av lite förhöjd levnadsglädje.

Detta är meningen med vårt belöningssystem - att skänka oss lycka när vi presterar. Vi kan manipulera detta genom att tillföra dessa substanser utan att vi förtjänar detta. Eller att vi är manipulerade till att vi tror oss prestera fast vi inte gör det genom att vi har föreställningar om verkligheten som inte är rationella.

Vårt humör kan vila på olika nivåer. En depression behöver inte avlösas av lycka för att vi ska kunna erfara lyckan. Lycka kan följas av fördjupad lycka. Vidare kan man även göra en distinktion mellan åtrå/önskan och tillfredsställelse/glädje/eufori.

George Koob, a neuroscientist and addiction specialist at the Scripps Research Institute in La Jolla, California, agrees that dopamine is primarily involved in activating both movement and thought. And while he believes that its release can be directly pleasurable because it gives us a sense of power and a sense of enjoyment in "getting going", the dopamine system seems more important for helping us to make the behavioural choices that will help us achieve the goals it has told us we desire. [...] One clue that the opioids are involved in pleasure is their well-known effect on appetite. Even before the brain's own opioids and their targets were found, neurobiologists knew that heroin and morphine could bring on the munchies and seemed to enhance the pleasure of eating. More recently, naloxone, a chemical that blocks the action of opioids, has been found to reduce people's enjoyment of food without reducing their feelings of hunger, making things taste less pleasantly sweet, for example. What's more, Panksepp has found that young rats that are distressed by being separated from their mothers, for example, release opioids when they return, and can be calmed without their mother by opioid drugs. He concluded that social pleasures, particularly the feelings of comfort and safety associated with social bonding, are produced by opioids too. Opioids, then, seem to mediate "liking".

Om vi accepterar lyckan som det primära så skulle vi snart degenerera då vi skulle koppla förbi våra funktioner. Vi är inte fria från meningen med våra liv; våra funktioner. Endast om våra funktioner anpassar sig efter vår vision kan vi kalla oss fria, så är inte fallet. Lyckan är inget rättesnöre så länge vi inte känner oss själva och vår omvärld för vad den är. Passion är något även ondskan känner.

Jag förstår inte varför vi inte kan acceptera lycka som det vi i första hand strävar efter? För att det skulle vara skadligt? Något som skapar ångest idag är tanken på framtida människor som "teknologiska pundare", uppkopplade mot en "euforimaskin". Oförmögna till arbete eller "meningsfulla" sysselsättningar fördrivs tiden i en stilla apati, med mänsklighetens undergång som oundviklig konsekvens. Denna bild äcklar de flesta av oss och ska, av den anledningen, inte förverkligas. I framtidens post-darwinistiska värld kommer varje man och kvinna vara naturligt glad (i olika grad men aldrig deprimerad), motiverad och kärleksfull. Den bilden är lite mer aptitilig för våra sinnen och är därför huvudkandidat (bland flertalet transhumanister i alla fall). För det gäller inte bara framtiden utan även "här och nu". Glädje, inte lidande, är vad vi strävar efter. Och våra möjligheter till glädje går genom att tillfredsställa våra naturliga drifter/instinkter, och kommer även att vara så i det post-moderna samhället, men skillnaden ligger i att olyckan inte kommer vara lika utspridd som den är i dagens värld.

En utilistisk hedonistisk transhumanistisk syn behöver inte betyda att man står och flinar på sin mors begravning. Nej, istället hyser man den största tillgivenhet och empati för sin mors öde och önskar henne intet förutom gott "i livet efter detta". Man känner saknad, sorgsamhet och hedrar sin döda mors minne men man går inte ner i en djup depression med alkoholmissbruk och dylikt.

[Johan Ågren]

MrTambourineMan,

Motsäger mig inte det du säger. Brist på signalsubstanser medför lägre lycka. Genom att tillföra dessa kan individen känna lycka igen utifrån meningsfulla sammanhang; kan uppleva meningen med livet. Om han/hon däremot inte finner de meningsfulla sammanhangen upplevs tillvaron fortfarande meningslös och depressionen upphör inte.

Psykedeliska droger som t.ex psilocybin och LSD skänker inte individen lycka utan endast andra infallsvinklar som sekundärt kan medföra lycka. Det kan också medföra större olycka genom att enbart belysa individens bristfälliga meningskausalitet. Psykedelier kan därför användas i terapeutiskt syfte men är farligt på grund av att meningskausaliteten kanske inte blir homogen efter sessionen.

Våra hjärnor arbetar flitigt med att rationalisera verkligheten till en meningsfull helhet. En hjärna med mycket spretig information kan vara ett riktigt gissel.

Johan

[MrTambourineMan]

Johan:
Det känns som om jag inte riktigt har koll på vad vi diskuterar. Vad är egentligen meningen med livet? Vad är meningsfullhet? Om meningsfullhet är vad vi strävar efter och om jag intar en euforisk drog, finner en stunds lycksalighet och sedan forsätter med den vanan? Anser då inte jag att det är (delvis) meningen med livet att inta det här euforiska medlet? Om jag äter när jag är hungrig, sover när jag är trött osv, dag ut och dag in. Anser jag inte då att det också är delar av livets mening? Om jag rannsakar mig själv, inser jag snart att de aktiviteter jag gärna utövar upprepade gånger är de som jag på ett eller annat sätt 'mår bra' av. Precis som i stort sett vilken annan varelse som helst. Innebär detta att jag är förledd och inte har insett livets egentliga mening? De enda stunder jag frågar mig livets mening är när jag befinner mig i djup själslig oro eller stress.

Meningsfullhet i livet är för mig kopplat till humöret. Jag finner ingen mening i aktiviteter som tråkar ut mig. Alltså är varje enskild aktivitet som ger mig lycka meningsfull. Om jag lever mitt liv utan att ha tråkigt, utan att vara deprimerad, då lever jag (enligt mig) ett meningsfullt liv. Jag kan inte föreställa mig mitt liv som "tomt" och meningslöst och samtidigt vara vid gott mod. Det ena utesluter det andra.

[Advocate]

Japp Johan. Strävan till lycka är allt.

Jag skall illustrera med ett exempel. En man är strandsatt på en liten obebodd ö. Han slipper inte bort från ön utan han måste bara finna sej i situationen. Det ända han kan göra är att göra det bästa av situationen.

Samma sak gäller för våra liv. Vi är strandsatta på denna ö som vi kallar jorden och det ända vi kan göra är att göra det bästa av situationen, försöka bli lyckliga med de resurser som vi har.

Jag tror inte man kan ha ett system som skulle göra en lycklig. Vad man blir lycklig över är ofta ganska individuellt. Precis som Aristoteles trodde så tror jag att alla har speciella egenskaper som man skall utveckla. När man hittat sin potentiella kraft så skall man utveckla den, och då har man något att kämpa för. Och det är något som är en förutsättning för att man skall bli lycklig.

Det är förstås mycket fler saker som leder till lycka. T.ex erfarenheter, kärlek och visdom.

Lycka är ett tillstånd där man är nöjd med vad man uträttat och vad man gör. Ett tillstånd där man tycker om sej själv och är nöjd med sej själv. Då man har den kraften så spelar det ingen roll om man får otur eller om det händer en något, om man verkligen är lycklig så skall man, tror jag, ha hopp även i svåra situationer. Då är man lycklig.

Vidare tror jag att det är endast långvarig lycka som är äkta lycka. När t.ex en man som hatar sitt arbete kommer hem från jobbet på en fredag så känner han gjädje, men det är bara kortvarig glädje för på måndag känner han inte samma glädje, inte lycka. Lycka bär man alltid med sej.

[MrTambourineMan]

Att definiera "äkta" och "oäkta" lycka efter hur länge den står sig, är visserligen möjligt men långitfrån tillfredsställande för mig. Det finns olika typer av 'välbehag', det medger jag och skillnaden kvalitativt dem emellan kan fastställas sans tidsperspektiv. I definitioner av olika varianter av lycka som utgår ifrån att tiderna kommer ändras och personen kommer bli olycklig ser jag inte som lyckodefinitioner utan mer som beteendeförklaringar. Jag vill kunna "frysa" tiden i ett ögonblick, och vid det här ögonblicket avläsa varje individs känsla, vore det möjligt skulle man finna att lycka alltid är lycka. Lycka kan aldrig vara sorg. Lycka och sorg är väldigt snäva attribut: människan har ett vitt spektrum av känslor, men för att underlätta resonemang vill jag gärna indela dem i 'välbehag' och 'obehag', två saker som står i kontrast till varandra.

Säg att en individ upplever 'välbehag' och det av "naturliga" orsaker (han finner meningsfullhet i det generna avsett), men i en stundande framtid kommer han uppleva stark fysisk smärta (därmed 'obehag') pga av att någonting utom hans kontroll kommer påverka honom (vi behöver inte gå in på vad exakt). I skenet av detta faktum skulle vi därför definiera hans välmående som "oäkta" eller "falskt" eftersom det snart är över. Men individen har hela tiden strävat efter lycka, mening eller vad annat man strävar efter i livet, och det var inte alls inberäknat eller ens tänkbart att det som nu skett honom skulle ske. Varför räkna hans 'välbehag' som falskt, bara därför att det får ett abrupt slut? Finns det falskt och äkta 'obehag' också?

[Johan Ågren]

Kan ni hålla med mig om att lycka är en reaktion på meningsfulla sammanhang?

Meningsfulla sammanhang skapas genom att man utgår ifrån rationellt handlande. Men lycka kan också uppkomma ur meningsfulla sammanhang som inte är rationella, utan bygger på vanföreställningar.

Vissa accepterar självbedrägeri som en grund till lycka, men jag föredrar att sträva efter rationella beteenden som bygger på empirisk kunskap om verkligheten. En viktig del av utvecklingen handlar om att undersöka och att uppenbara verkligheten genom kunskap. Genom att kalla lyckan primär och acceptera den som ledstjärna oberoende av rationella sammanhang så frånsäger vi oss denna utveckling. Rent praktiskt så medför sådan utveckling degenerering och skada då inte verkliga förutsättningar tas tillvara. Sådant slår tillbaka när undermineringen till slut blir för stor, eller när det till slut inte går att blunda för fakta.

Att acceptera att vi inte vet allt och se oss begränsade - men att vi ändå gör vårt bästa för att agera rationellt - är ett skilt statement från att säga att inget är verkligt och att det rationella endast utgår ifrån människans föreställningar.

Lycka är alltid underordnad de meningsfulla sammanhangen. De meningsfulla sammanhangen är underordnade våra föreställningar. Och våra föreställningar är alltid underordnade verkligheten. Genom kunskap kan våra föreställningar bli mer rationella.

Detta blir sant eftersom vi inte är fria att själva styra de funktioner som utgör vår existens; vi måste erfara våra förutsättningar för att existera.

Johan