Var tar allt ljud, sinnesupplevelser vägen -

[Freisteras]

När vi inte uppfattar det i nuet,

Jag menar då inte minnen, utan all dess ljud, bilder, upplevelser, som vi egentligen " inte minns ", men som vi dagligen utsätts för ? Kan sinnena exploatera detta till ett " tomrum" att fylla, eller är där våra fantasier skapas ?

Vi vet att drömmar kan vara en del av det undermedvetna, som behöver bearbetas, fyllas i, lösgöras och sublimeras. Men detta är ofast bara en liten del, och kanske rentutav ca 1-10 % av alla dagliga sinnesintryck.

Vad händer med de övriga procenten då ?

vart tar det vägen ?

[Plecto]

Våra sinnen besvarar verkligheten omrking oss. Sinnen är ju inget annat än uppsnappare av intryck från olika medier. Allt bearbetas senare i själva människocentralen, hjärnan. Vad som händer av resterande intryck som hjärnan väljer att skrota bort? En bra fråga.

Man kanske borde formulera om frågan. Sparar hjärnan verkligen ALLA intryck? Eller rättare sagt, tar den upp alla intryck överhuvudtaget?

Jag är inte så insatt i vetenskapen om minnet. Men om jag ska svara med ett filosofiskt resonomang så tror jag att hjärnan väljer att inte ens lagra informationen, kontra att skrota informationen. Allt som bearbetas i hjärnan är kanske en ackumulation av gamla/nya minnen, och inte just sinnesintryck. Sinnen är endast ett medel med vilket vi omprogrammerar medier med (ljudvågor, ljusvågor etc. ), och sedan skickas dessa vidare till en hanterare som antingen väljer att lagra eller skrota.

Hur besvarar detta din fråga? Jo, jag tror inte att det finns 100% av alla sinnesintryck lagrade någonstans, för sinnen hanterar inte information, de skickar vidare informationen bara. Att påstå att information försvinner när hjärnan inte väljer att spara på den är faktiskt felaktig, för intrycken BLIR INTE information förän de är lagrade.

Ganska svårt att förstå, men så tror jag att det är åtminstone.

[Jörgen]

Jag föreställer mig medvetandet som ett slags bandspelare
- bandslingan går runt och spelar in intrycken kontinuerligt,
överspelandes de tidigare intrycken, men raderar inte  dessa, utan backar ihop gamla med nya intryck.

På ett ställe på slingen spelas det in, på ett annat spelas det av, och föranleder eventuellt till aktioner, reaktioner, rentav tankar, som matas in igen så blir det lite runtgång.

Beroende på individen ifråga, så kan tänkas skillnader i finkänsligheten hos inspelaren och avspelaren, längden av slingan, ihopbackningsproceduren m m.

[Plepple]

Rent fysiskt är jag icke säker. Men filosofiskt är frågan relativt svår, men svaret enkelt (beroende på). Då för att du skall vara medveten överhuvudtaget om att du har haft ett intryck med mediet - ett annat sinne, så behöver du komma ihåg det. D.v.s, du använder minnet för att deducera din existentiella kollaboration med ett sinne, för är du inte medveten om att du (även kanske) upplevt det ena eller andra, så har du det heller inte enligt dig... :3

[Sceptisk]

När vi inte uppfattar det i nuet,

Jag menar då inte minnen, utan all dess ljud, bilder, upplevelser, som vi egentligen " inte minns ", men som vi dagligen utsätts för ? Kan sinnena exploatera detta till ett " tomrum" att fylla, eller är där våra fantasier skapas ?

Vi vet att drömmar kan vara en del av det undermedvetna, som behöver bearbetas, fyllas i, lösgöras och sublimeras. Men detta är ofast bara en liten del, och kanske rentutav ca 1-10 % av alla dagliga sinnesintryck.

Vad händer med de övriga procenten då ?

vart tar det vägen ?

Det tar inte vägen någonstans för det har aldrig kommit in i kroppen eller medvetandet. Sinnesorganen är ju faktiskt ett skydd så att den yttre verkligheten INTE ska komma in och skada de känsliga inre organen i kroppen. Sinnesorganen härmar de yttre omständigheterna och det är detta härmande som finns i vår sinnesvärld. Vår upplevelse är ett internt eko och imitation som bibehålls av våra sinnesintryck. Så när det yttre stimulit försvinner så kommer även den inre upplevelsen att återgå till noll-läge. För vissa intryck tar det extra lång tid, för andra på ett litet kick.

[Plepple]

Det tar inte vägen någonstans för det har aldrig kommit in i kroppen eller medvetandet. Sinnesorganen är ju faktiskt ett skydd så att den yttre verkligheten INTE ska komma in och skada de känsliga inre organen i kroppen. Sinnesorganen härmar de yttre omständigheterna och det är detta härmande som finns i vår sinnesvärld. Vår upplevelse är ett internt eko och imitation som bibehålls av våra sinnesintryck. Så när det yttre stimulit försvinner så kommer även den inre upplevelsen att återgå till noll-läge. För vissa intryck tar det extra lång tid, för andra på ett litet kick.

När du uttrycker 'det" som "det", så anger du en antagelse om att vi är medvetna om vad du menar. Alltså är det en statisk, eller åtminstånde en vanlig definition på intrycket man får av omgivningen. Det vi upplever definierar många som en "sanning", d.v.s, de anser att hur de uppfattar omgivningen, är hur omgivningen "är".

Då borde man också förstå, att om man skall beskriva sin omgivning för någon annan, eller för sig själv, så behöver man gå på antagelser och definitioner. Det jag anser vara min sanning, är min sanning. Min sanning är en sanning, och en sanning kan kallas för "sanningen". Så bara där stämmer det helt för individen.

Sedan så, för att fortsätta från det tidigare. Hur "är" omgivningen då?

Sett från en universell synvinkel, så finns det ingen statisk definition på hur tinget "är". Därför kan man påstå, att det/den är, som jag anser att den/det är, då det är jag/individen i fråga, som definierar... :3