Tycker ni att man har någon skyldighet att stanna med sin närmaste familj? De som fött och uppfostrat en, är man skyldig att ta hand om och hjälpa dem sedan och att därmed bo ganska nära dem?Algotezza, vad tror du Martinus svar skulle svara här. Han menar ju att den som kommit en bit på den humana utvecklingen manifesterar pliktmanifestationer...
Enligt Wayne Dyer är det ovärdigt att bygga sina nära förhållanden på plikt. Thomas Hobbes sa en gång att "skyldighet är slaveri, och slaveri är förhatligt".
Om man lever tillsammans med vissa människor bara för att man känner sig skyldig att göra det så blir det väl ett tecken på slaveri i såfall. Och brist på självärlighet?
Saknar förhållande baserat på skyldighet värdighet? Vad anser ni?
Är man skyldig att stanna med sin närmaste familj?
Moderator: Moderatorgruppen
- Cosmic philosopher
- Inlägg: 599
- Blev medlem: 24 jan 2007 20:42
- Ort: Jämshög
Re: Är man skyldig att stanna med sin närmaste familj?
Cosmic philosopher skrev:Tycker ni att man har någon skyldighet att stanna med sin närmaste familj? De som fött och uppfostrat en, är man skyldig att ta hand om och hjälpa dem sedan och att därmed bo ganska nära dem?Algotezza, vad tror du Martinus svar skulle svara här. Han menar ju att den som kommit en bit på den humana utvecklingen manifesterar pliktmanifestationer...
Enligt Wayne Dyer är det ovärdigt att bygga sina nära förhållanden på plikt. Thomas Hobbes sa en gång att "skyldighet är slaveri, och slaveri är förhatligt".
Om man lever tillsammans med vissa människor bara för att man känner sig skyldig att göra det så blir det väl ett tecken på slaveri i såfall. Och brist på självärlighet?
Saknar förhållande baserat på skyldighet värdighet? Vad anser ni?
Nästakärlek, tolerans, humor och pliktkänsla är en vinnande kombination! I alla lägen!
Enbart "tom plikt" håller inte i längden - det gör en bara bitter, cynisk och misantropisk! Bättre då att få de jobbiga nära på avstånd - tills man orkar med dem!
Livet är att ge och få (vill ej här tala om "ta") - inte bara att ge, inte bara att få!
Med kosmisk hilsen Algotezza
Algotezza aka Algotezza
Bara för att man fött ett barn, innebär det inte att det barnet står i skuld till förälder och måste stanna i närheten. Det är för mig en relation som vilken som helst. Om det inte finns någon kärlek osv, så ser jag ingen anledning att stanna och ta hand om den föräldern. Den relationen måste som alla andra bygga på en ömsesidig förståelse.
Jag håller med Ling om att man inte borde stå i skuld till den som fött en, men betyder det i såna fall att föräldrar inte har nån plikt gentemot sina barn? Borde det inte gå åt båda hållen? Det tror jag inte vi alla vill hålla med om.
Men däremot tycker jag det skulle vara underligt om man inte hade åtminstone lite pliktkänslor gentemot dom som uppfostrat och tagit hand om en en stor del av ens liv. Vad man däremot gör av dom känslorna är svårt att säga och hemskt olika från person till person, tyvärr är det inte helt ovanligt i familjeförhållanden att den ena eller andra parten använder sig av känslomässig utpressning och det ska man däremot inte tillåta man måste kunna sätta sina egna gränser gentemot sin barn och sina föräldrar.
Men däremot tycker jag det skulle vara underligt om man inte hade åtminstone lite pliktkänslor gentemot dom som uppfostrat och tagit hand om en en stor del av ens liv. Vad man däremot gör av dom känslorna är svårt att säga och hemskt olika från person till person, tyvärr är det inte helt ovanligt i familjeförhållanden att den ena eller andra parten använder sig av känslomässig utpressning och det ska man däremot inte tillåta man måste kunna sätta sina egna gränser gentemot sin barn och sina föräldrar.
I hate everybody who loves me and they hate me to.
Fareon skrev:Jag håller med Ling om att man inte borde stå i skuld till den som fött en, men betyder det i såna fall att föräldrar inte har nån plikt gentemot sina barn? Borde det inte gå åt båda hållen? Det tror jag inte vi alla vill hålla med om.
Om man skaffar ett barn, då anser jag att man har en plikt att ta hand om det och se till att det får en dräglig uppväxt. Barnet har inte bett om att få komma till världen, det har ingen plikt i det fallet gentemot sina föräldrar. Detta kan ju faliera, men då finns det andra vuxna som kan ta rollen som förälder, det finns ju inget som säger att det måste vara den biologiska föräldern som tar det ansvaret.
Fareon skrev:Men däremot tycker jag det skulle vara underligt om man inte hade åtminstone lite pliktkänslor gentemot dom som uppfostrat och tagit hand om en en stor del av ens liv. Vad man däremot gör av dom känslorna är svårt att säga och hemskt olika från person till person, tyvärr är det inte helt ovanligt i familjeförhållanden att den ena eller andra parten använder sig av känslomässig utpressning och det ska man däremot inte tillåta man måste kunna sätta sina egna gränser gentemot sin barn och sina föräldrar.
Men ska plikt få mig att stanna och ta hand om en förälder som kanske till och med skadat mig? Kanske inte fysiskt men psykiskt.
Från ett existentialistiskt perspektiv vore svaret rakt av nej. Det är existentiellt omöjligt att vara skyldigt till någonting annat än att dö -- att man kan känna skuld är en annan sak.
Skulle tro att svaret är nej från en drös andra perspektiv också, fast på olika grunder. Hobbes' åsikt i frågan lär väl efterliknas på ett eller annat vis misstänker jag, men den misstanken är å andra sidan ganska löst grundad eftersom jag anser detsamma. Ponera att man faktiskt vore skyldig att ta hand om sina föräldrar ... på vilka grunder vore man det i så fall? Traditionella, religiösa?
Knappast av inherenta psykologiska skäl, för varför skulle man annars kunna uppleva det som en skyldighet och inte lust eller vilja? Alltså verkar svaret otvetydigt vara nej och skälen därtill psykologiska, om inte existentiella eller metafysiska. Ens plikt kan det heller inte vara såvida man inte tar deras väl och ve på sitt ansvar -- huruvida man bör göra det eller inte är en annan sak. Jag är övertygad situationsetiker så något konsistent svar kan jag inte ge. Det beror väl på, helt enkelt.
Håller förövrigt med Ling om föräldrars plikt gentemot sina barn, de har ju faktiskt satt ungen till världen och bör ta hand om sin avkomma så länge han/hon inte kan ta vara på sig själv och/eller blir myndig.
Tillägg: Känslomässig utpressning är ju en sak, de skulle kunna tvinga en att stanna men inte att vilja stanna.
Skulle tro att svaret är nej från en drös andra perspektiv också, fast på olika grunder. Hobbes' åsikt i frågan lär väl efterliknas på ett eller annat vis misstänker jag, men den misstanken är å andra sidan ganska löst grundad eftersom jag anser detsamma. Ponera att man faktiskt vore skyldig att ta hand om sina föräldrar ... på vilka grunder vore man det i så fall? Traditionella, religiösa?
Knappast av inherenta psykologiska skäl, för varför skulle man annars kunna uppleva det som en skyldighet och inte lust eller vilja? Alltså verkar svaret otvetydigt vara nej och skälen därtill psykologiska, om inte existentiella eller metafysiska. Ens plikt kan det heller inte vara såvida man inte tar deras väl och ve på sitt ansvar -- huruvida man bör göra det eller inte är en annan sak. Jag är övertygad situationsetiker så något konsistent svar kan jag inte ge. Det beror väl på, helt enkelt.
Håller förövrigt med Ling om föräldrars plikt gentemot sina barn, de har ju faktiskt satt ungen till världen och bör ta hand om sin avkomma så länge han/hon inte kan ta vara på sig själv och/eller blir myndig.
Tillägg: Känslomässig utpressning är ju en sak, de skulle kunna tvinga en att stanna men inte att vilja stanna.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 3 och 0 gäster