When should we trust our senses to give us truth?

[Mange]

God dag!

Och god jul!


Hursomhelst, jag ska skriva en uppsats (gymnasieuppsats, omkring 1400 ord), och jag har valt ämnet: When should we trust our senses to give us truth?
Jag tänkte kanske försöka disskutera några ideer här, och förhoppningsvis få några tips, men jag försöker inte vara en sådan där jobbig student som försöker få andra att göra mina grejer.


Men så, when should we trust our senses to give us truth?

Jag har börjat skriva om att man för att utvärdera sina sinnens giltighet, behöver använda sina sinnen och lite sådana ideer. Att definiera frågan bättre är hjälpsamt vid sådana här situationer, och att då definiera sanning är ju en uppgift i sig, likaså att defieniera perception.  
Annars hade jag tänkt skriva lite kring solipsism, och lite mer ytliga grejer som hur knark kan förändra vår perception.
Objektivism och dylikt kommer väl in som en kontrast till solipsism... men då bli mind-body-problem mer relevant också tycker jag...


Hursomhelst, om ni har några ideer kring det här ämnet som ni tror skulle kunna hjälpa mig så är jag mycket tacksam om ni delger dem.

[Sceptisk]

Menar du att det är sinnena som ska vara den yttersta auktoriteten för vad som är sant?

Detta skulle ju innebära en motsägelse eftersom det då rent hypotetiskt skulle kunna existera flera olika sanningar. Till exempel hur olika sinnen uppfattar objekt. Är ett träd grönt eller smakar det kåda? Flyger bin i svärmar eller gör det ont att ta i ett levande bi?

Var någonstans, och hur, avgörs sanningen om man skulle ha sinnena som enda auktoritet för sanning?

Sanningen är i slutändan inte en fråga om att välja mellan olika sinnesintryck, eller att se sinnesintrycken som det absoluta, utan är av en abstrakt sort och har alla dessa delar av sinnesintryckena, men det är ändå uppenbart att förståelsen för vad ett bi eller ett träd är, står ovanför ren sinnesdata. Faktum är att sinnesdata och förståelse inte alls är samma sak.

Frågan ska alltså istället vara "när kan våra sinnesintryck vara vägledande i sökandet efter sanningen?", detta blir alltså en fråga som också kommer att röra inte bara den som själv söker efter sanningen, utan också ett sökande efter sådana människor som är tillförlitliga att kunna förstå sanningen. Eftersom vi måste ta i beaktande att det är fullt rimligt att det finns någon som förstår saken bättre än vi själva.

[Mange]

Nej, jag menade inte att sinnena borde vara den yttersta auktoriteten för vad som är sant... om du syftade på att jag skrev att det skulle kunna vara så att man för att utvärdera sinnens giltighet måste använda sina sinnen, så menar jag snarare att man inte kan göra det, för att man måste anta dess giltighetsgrad för att utvärdera den... där menar jag kanske inte sinnerna, utan perception och medvetande öht...

Men förövrigt kan väl ett träd vara grönt och smaka kåda, det är ju ingen motsägelse.

Tack för svaret förresten.

Intressant koncept med sinnesdata förresten... men det är svåra gränsfdragningar här, tycker jag, du verkar ju skilja på förståelsen och sinnesdatan, men kan man ha det ena utan det andra egentligen?
Om svaret är nej betyder inte det att det inte är två skilda saker, men det betyder ju att det ändå är kopplat liksom...


Äsch, jag babblar nog mest nu.

[Mange]

Bump...
Ingen annan som har något?

[transversal]

Är det inte lite maffigt att reda ut i en gymnasieuppsats? Vore det inte enklare att välja någon av delfrågeställningarna som huvudfråga?

(Hur knark kan förändra vår perception etc)

[Avantgardet]

Instämmer med föregående. Det blir lite mycket för en gymnasieuppsats. Men om du gäckas av dessa frågor, och är uppriktigt intresserad, så torde jag kunna ge en hel del intressanta reflektioner (gissar jag). Vet inte vad jag kan bidra med här annat än att poängtera att något förment status quo, eller normaltillstånd, för sinnena och perceptionen finns inte. Det är en abstraktion där man reducerat bort allt det som innebär att vara människa, att ha ett perspektiv. Det är denna strävan efter det perspektivlösa perspektivet - den "objektiva verkligheten", eller "utsikten från ingenstans" som är ett riktigare sätt att konceptualisera det hela -, som man så länge strävat efter. Vi står alltid under påverkan av allt det som vi stoppar i oss, även näringsämnena ja.

[Mange]

Tack så mycket för svaren

Mja, somsagt så borde den vara omkring 1400 ord, så det är inte så mycket, men ämnet är ju väldigt stort.
Fast nu har jag inget val, utan det är det här jag skriver om, jag måste lämna in den ganska snart också, puh! Men det känns rätt okej.


Hursomhelst, jag tänkte på det där med droger nyss eftersom jag tänkte skriva ett stycke om hur intrycken kan förändras. Jag tänker att det helt enkelt verkar som att det vi upplever när vi (upplever att vi) intar droger inte riktigt verkar stämma överens med det vi upplever i vanliga fall (när vi inte upplever att vi intagit droger). Med stämma överens menar jag att det inte riktigt går ihop, färger kan vara typ inkonsekveta etc.
Vanligtvis säger vi ju att drogerna visar oss saker som inte egentligen är där, och att de förvränger verkligheten eller andra saker som insinuerar om att de visar oss en falsk värld... men det är ju bara ett sätt att se på det.


Jag är uppriktigt intresserad av sånt här. Min uppsats ska visserligen snart in, men jag är intresserad av detta utöver det också...

Jag tycker väl att subjektivism är ett rimligt synsätt, fast att det är lättare att vardagligt tänka som om det finns en riktig utomstående värld.

Tack för svar!

[Avantgardet]

Jag anser helt klart att den yttre världen är kanske den mest förnuftiga, och fruktbara, teori man kan ställa upp. Men jag förstår inte varför vi därmed skulle bortse från hur vi har del av den. Vi har helt enkelt inget i-sig tillgängligt som sådant, utan måste gå via våra representationer (i språket och sinnena). Så är den "objektiva" verkligheten beskaffad, som jag ser det, inte en värld utanför och bortanför våra begränsade mänskliga perspektiv, utan med dessa i beaktande som konstitutionsdelar av denna totalitet. Det där med att vi skulle ta del av något "falskt" förutsätter det där "normaltillståndet" eller "status quo", som i allt väsentligt är en myt. Jag skulle istället säga att vi beroende på vad vi har i kroppen fungerar och upplever olika, blandar upp vår biologiska predisposition med verkan av de substanser vi imundigar oss. Jag tycks vara en av få realister i den här frågan, den enda som intar en nykter position i frågan. Alla andra tycks endera vilja ha det till att drogerna öppnar upp den Verkliga världen, eller att den är det rakt motsatta - blott sken och inbillning. Ingen som haft lågt blodsocker och uppmärksammat vilken inverkan det har på vårt upplevande och värt agerande? Tycker egentligen det här är självklarheter, högst besynnerligt att det ska vara så kontroversiellt.

[Minded]

Avant har ett relevant perspektiv på saken. Dessutom finns förlängningen av 'vad man har i kroppen', liksom mer psykologiska faktorer - kultur (vanor), humör osv. Relativitet faktiskt. Du är själv antagligen mer lik dina föräldrar till sättet (och det fysiska varandet) liksom jag är mer lik mina. Arv eller miljö alltså. Där miljön gälls för kulturen. Vi normaliseras med (relaterar till, varför ca ärver deras erfarenheter) vår omgivning, våra nära och kära, de miljöer vi utsätter oss för.

Eller, som man skulle kunna uttrycka det - språket vi lär oss formar tekniskt vår uppfattning om världen. Strikt om vi lär oss ett redan existerande språk, dvs om någon lär oss ett. Annars kommer vårt språk att naturligt utformas kring de saker vi uppfattar och relaterar till, bedömer som värdiga vår uppmärksamhet. Ungefär hönan och ägget.

Dessutom, ang humör. Engelskans 'fall in love' implicerar att gå in i ett slags stadium av kärlek. Liksom också möjligt att betrakta övriga känslor, upplevelser. Och som Avant var inne på, man för sig på ett visst sätt när man är på ett givet humör. Det fungerar om att relatera mer eller mindre obönhörligt om vad som upplevs relevant. Är du på gott humör, har du lättare att se till positiva saker. Negativt, omvänt. Osv.

[Avantgardet]

Förstår emellertid inte varför man ställer frågan som: arv eller miljö. Ska det inte vara arv och miljö.

[Minded]

Den som söker, han letar. Det beror på.

..Skrev jag först.

Det är två olika perspektiv. Arv och miljö, se likheter, sätt ihop saker till helhet. Eller - så plocka isär dem, skapa teknik. Dissikera skämtet för att förstå det roliga i det. Även om det i sig, faktiskt, är på bekostnad av just det roliga. Att vara, eller att inte vara? Det finns sannolikt ett samband mellan uppdelningen och kunskapens träd i skapelseberättelsen. Skapa teknik, utför teknik. Men på bekostnad av livet, ögonblicket. Du har rätt, arv och miljö är den mer relevanta att tala om. Den som vill klyva saker på hälften kan bokstavligen hålla på i en evighet. Tao te Ching - den vise gör ingenting och lämnar inget ogjort.

[LJUSUPPLEVELSE]

Inom psykologin talar man om 4 inlärningsnivåer.
Omedveten omedvetenhet,
medveten omedvetenhet,
medveten medvetenhet,
omedveten medvetenhet.

Och det är först där man kan lita på sina sinnen.
Om uppdraget är väl inlärd ...då kan man lita på sina sinnen.
Jag kan dra paralleler till biljarden , som jag sysslat med alltför länge , om jag ser ett enkelt läge så behöver jag inte tänka på taktik , utan får en slags order av mina sinnen att ställa mig där och spela på mitt väl inövade sätt och det brukar alltid funka
Det är där...väl inövade situationer ...bekanta , trygga miljöer där man medvetet skaffat sig stor erfarenhet ...där kan man lita på sina sinnen.

mvh

[Minded]

Perspektiv är intressanta. Varifrån kommer man och vart är man påväg? Vilken rytm har det jag gör? I vilken riktning kommer jag finna framtiden? På tal om 'och' och (;)) 'eller'.

Men ännu är jag inte övertygad om att det stämmer helt. Skillnad måste finnas också. Det kan vara så att vad som sägs bara är en ursäkt för ett hur det sägs. Dvs det behöver inte strikt spela roll.

[Avantgardet]