utomsig skrev:Avantgardet skrev:Fast jag håller inte med om den positiva omskrivningen. Att "allt är tillåtet", den där relativismen som man ofta menar vidhäfta postmodernismen. Men det är, som sagt, att göra en positiv omskrivning. Som jag ser det följer alls inte att "allt är tillåtet" av det faktum att vi inte har Ett korrekt svar, eller ens nånsin kan finna ett sådant. Det där som man skjuter till ställer jag mig hemskt skeptisk till. Eller, enkelt uttryckt, bara för att ingen utav oss har rätt i en specifik fråga är inte detsamma som att vi alla har rätt i densamma.
Fan jag förstår inte vad du menar. Vad menas med positiv omskrivning?
Men om ingen har rätt, och vi är medvetna om det, hur ska vi då kunna handla?
Med positiv omskrivning menas det att man tar en negation (till exempel: vi har
inget giltigt svar på denna fråga), och formulerar om det i positiva (istället för negativa) termer (t.ex.: alla svar på denna fråga är giltiga). Detta är ett felslut som många gör tyvärr, det är hemskt utbrett bland kulturvetare av allehanda slag, men det följer helt enkelt inte av det faktum att vi
inte har något rätt svar att alla svar skulle vara lika goda, eller riktiga. Själva poängen med t.ex. poststrukturalismen (i synnerhet dekonstruktionen) är att den inte går att formulera i positiva termer, utan är ("väsentligen") en negation, och så fort man formulerar den i positiva termer (som en sak, till skillnad från en
icke-sak) så missar man poängen med den.
utomsig skrev:Avantgardet skrev:Det finns ingen absolut grund för filosofin att stå på. Och det är dags att vi släpper den drömmen. Det är min åsikt. Sen finns det såna som anser annorlunda (J R Auk är en av dessa, som jag förstår saken), men de är naiva som jag ser saken. Filosofin börjar med antaganden, och kan inte annat. Dessa antaganden kan inte motiveras annat än genom andra antaganden. Så det finns ingen väg ut. Men frågan är om vi överhuvudtaget skall söka en väg ut, eller bara lära oss leva med det faktum att det är ett "spel med betydelser", och bejaka det som just ett sådant "spel".
Det var inga goda nyheter du kommer med :) . Camus kommer fram till samma sak verkar det som. Att stanna kvar i omöjligheterna. Mitt problem är hur jag ska kunna känna mig någorlunda tillfredsställd med sakernas tillstånd i sådana fall. Har du och ni andra några lästips? Är Heidegger helt omöjlig utan 80 poäng filosofi?
Jag misstänker att du inte ser dig som nihilist, men vad är skillnaden?
Varför förutsätter du att det måste vara något ledsamt? Varför är det inte ett glädjens besked? Enligt vilken (gudagiven) måttstock ska vi döma vårt predikament? Varför inte glädjas istället åt det faktum att det är
vår meningslöshet!
Jag kan väl med viss rätt kallas heideggerian, det erkännes. Heidegger ligger mig varmt om hjärtat, vi talar helt enkelt samma språk. Och jag tycks kunna förstå honom förhållandevis väl utan att ha läst några 80p filosofi. Har bara läst 20p (eller 30p med nuvarande räknesätt) filosofi, men har betat av duktigt den filosofiska kanon vid sidan av mina studier i andra ämnen.
Vad gäller "nihilism" så menar jag dig utgå från fel punkt här. När du använder begreppet "nihilist" så förutsätter du några objektiva (gudagivna) värden, som härör ur en platonsk begreppshimmel, eller what not. För mig (och Nietzsche) är just
det nihilism. Den här föreställningen om att det verkliga skulle vara ett intet, ett "bortom", något annat än den här förgängliga materiella världen vi lever i. Det är vad jag skulle kalla nihilism. Bejakandet av det vi "verkligen" har, affirmationen av det faktiska, och att låta det tala till oss (inte i den mening som Auk skulle hävda, att tvinga på allting vår mening, med vår "vilja till makt" utan på det sätt som det framträder för oss i all sin obegriplighet och annorlundahet), det är, för mig, det enda sättet att alls ta tillvara på några värden.
Kort sagt, att ta livet på "allvar", för mig, är att låta det också vara komiskt, tragikomiskt, och allt vad det kan vara. Gravallvaret är en
pose. Att kunna skratta åt det är väsentligt. Att kunna plåga sig själv, och skratta på sin egen bekostnad, är a och o. Inte sky det meningslösa, utan ta det till sig, ta det för vad det är. Ja, med Camus, man måste tänka sig Sisyfos lycklig. Det är ett glädjebesked, inte en förlust på något sätt.
Här kommer vi dock till detta med positiva omskrivningar. Innebär detta att jag anser att inga värden är bättre än några andra? Nej. Jag är inte relativist i den meningen. Bara för att vi inte kan slå fast en gång för alla att si och så ska det vara så innebär det inte att alla sätt är lika bra. Det går fortfarande ta lokala strider. Och det går även att drömma om en morgondag som är bättre, och som är bättre för alla. I själva verket betraktar jag det snarast som vår plikt.
