Själens kärna

[alewoo]

God kväll/morgon,

Jag och en nära vän har under en tid diskuterat följande fråga: "är allt i en människa föränderligt, eller finns det en bestående kärna, en själens kärna, som är oförstörbar?"

Frågeställningen dök först upp under en diskussion om man fortfarande skulle vara en människa (per "romantisk definition") om man dödat en annan människa. Jag ville tro att det alltid finns en kärna i en människa som, oavsett hur skadad människan är, går att få fram till sist. Det som verkligen gör dig till dig.

Oavsett hur mycket en människa har behövt utstå vill jag tro att det finns en kärna av "jag" i den människan, som är densamma oavsett omständigheterna. Den här kärnan vill jag tro att man alltid kan komma i kontakt med, men att det är oerhört svårt efter att man exempelvis mördat. I min bild ser jag kärnan i mitten och sen lager av intryck, tankar och upplevelser, positiva så väl som negativa, runtom kärnan som färgar den. Dessa lager går dock att bryta igenom och därinne finna en konstant kärna.

Finns denna kärna av "jag", eller kan en människa förstöras till den grad att det inte är lönt att försöka nå sitt rätta jag igen?

Finns kärnan, eller är jag för romantisk? Söker svar av empiriker såväl som filosofiska rationalister!

[Algotezza]

God kväll/morgon,

Jag och en nära vän har under en tid diskuterat följande fråga: "är allt i en människa föränderligt, eller finns det en bestående kärna, en själens kärna, som är oförstörbar?"

Frågeställningen dök först upp under en diskussion om man fortfarande skulle vara en människa (per "romantisk definition") om man dödat en annan människa. Jag ville tro att det alltid finns en kärna i en människa som, oavsett hur skadad människan är, går att få fram till sist. Det som verkligen gör dig till dig.

Oavsett hur mycket en människa har behövt utstå vill jag tro att det finns en kärna av "jag" i den människan, som är densamma oavsett omständigheterna. Den här kärnan vill jag tro att man alltid kan komma i kontakt med, men att det är oerhört svårt efter att man exempelvis mördat. I min bild ser jag kärnan i mitten och sen lager av intryck, tankar och upplevelser, positiva så väl som negativa, runtom kärnan som färgar den. Dessa lager går dock att bryta igenom och därinne finna en konstant kärna.

Finns denna kärna av "jag", eller kan en människa förstöras till den grad att det inte är lönt att försöka nå sitt rätta jag igen?

Finns kärnan, eller är jag för romantisk? Söker svar av empiriker såväl som filosofiska rationalister!

Allt upplevbart är något skapat (av naturen el Gud) och timligt existerande och föränderligt.  Finns det en kärna i oss som är oförstörbar och oföränderlig kan vi inte uppleva den, då vi alltså bara kan uppleva förändring. Denna kärna kan finnas ändå. Men kan vi inte uppleva den kan vi inte bevisa att den finns. Inte på ett direkt sätt. Men kanske kan vi logiskt och indirekt bevisa att den måste finnas - fast inte direkt upplevbart? Kan vi peka ut och uppleva en sådan kärna finns den inte, ty då är den ej oföränderlig då vi kan uppleva den; kan vi inte peka ut den, indikerar detta att den kan finnas - men hur bevisar vi det? Moment 22...

/Algotezza

[Algotezza]

God kväll/morgon,

Jag och en nära vän har under en tid diskuterat följande fråga: "är allt i en människa föränderligt, eller finns det en bestående kärna, en själens kärna, som är oförstörbar?"

Frågeställningen dök först upp under en diskussion om man fortfarande skulle vara en människa (per "romantisk definition") om man dödat en annan människa. Jag ville tro att det alltid finns en kärna i en människa som, oavsett hur skadad människan är, går att få fram till sist. Det som verkligen gör dig till dig.

Oavsett hur mycket en människa har behövt utstå vill jag tro att det finns en kärna av "jag" i den människan, som är densamma oavsett omständigheterna. Den här kärnan vill jag tro att man alltid kan komma i kontakt med, men att det är oerhört svårt efter att man exempelvis mördat. I min bild ser jag kärnan i mitten och sen lager av intryck, tankar och upplevelser, positiva så väl som negativa, runtom kärnan som färgar den. Dessa lager går dock att bryta igenom och därinne finna en konstant kärna.

Finns denna kärna av "jag", eller kan en människa förstöras till den grad att det inte är lönt att försöka nå sitt rätta jag igen?

Finns kärnan, eller är jag för romantisk? Söker svar av empiriker såväl som filosofiska rationalister!

Allt upplevbart är något skapat (av naturen el Gud) och timligt existerande och föränderligt.  Finns det en kärna i oss som är oförstörbar och oföränderlig kan vi inte uppleva den, då vi alltså bara kan uppleva förändring. Denna kärna kan finnas ändå. Men kan vi inte uppleva den kan vi inte bevisa att den finns. Inte på ett direkt sätt. Men kanske kan vi logiskt och indirekt bevisa att den måste finnas - fast inte direkt upplevbart? Kan vi peka ut och uppleva en sådan kärna finns den inte, ty då är den ej oföränderlig då vi kan uppleva den; kan vi inte peka ut den, indikerar detta att den kan finnas - men hur bevisar vi det? Moment 22...

/Algotezza

[Minded]

Frågeställningen dök först upp under en diskussion om man fortfarande skulle vara en människa (per "romantisk definition") om man dödat en annan människa.

Så alla som varit ute i krig och skjutit någon - gjort vad som krävts av en överordnad, är inte längre människor? (Edit; Förvisso underhållande tanke.) Den romantiska definitionens svaghet är att den inte är förankrad i verkligheten. Den är en social konstruktion och bör därför ses i perspektiv om hur effektiv den är i detta avseende - inte huruvida den är sann i verklig mening.

Mer explicit, den romantiska bilden av människan är ett pedagogiskt grepp, och bör värderas därefter; vad den lär folk, hur väl den lyckas med det och (främst) varför den ska lära detta. Det vore att applicera filsofiskt perspektiv på den.

Finns denna kärna av "jag", eller kan en människa förstöras till den grad att det inte är lönt att försöka nå sitt rätta jag igen?

Finns kärnan, eller är jag för romantisk? Söker svar av empiriker såväl som filosofiska rationalister!

Alltså, du talar om ett 'rätta' jag. Det utgår ifrån att man inte längre är sig själv om man tex dödar en annan människa. Men om det ska kunna ges någon principiell relevans, så är det i princip utifrån 'man kan aldrig stiga ned i samma flod två gånger'. Dvs, det har inget specifikt alls med handlingen dödandet, att göra. Tänk alla människor 'innan' civilisationen. Alla våra förfäder, alla som någon gång har dödat någon? Är dessa inte längre människor? Och i så fall, hur definierar du 'döda'? Är det inbegripet olycksfall, eller bara ren försummelse? Var går gränsen, liksom?

Du är romantisk i din ansats - därför är du inte filosofisk. Dock kan det kanske vara lämpligt att bygga ett samhälle på en sådan princip/lag. Igen; avgör syftet, och fråga därefter efter perfektion..

[Björne]

Jag kanske kan ta över denna tråd?

Jag gör ett försök och om det inte är önskat så får vi se va som händer ;D


hrkmkmrhmmm.

Jag har då en fråga, ang. min lycka.

Om jag dör, kommer jag kunna vara kvar och känna lycka?

Kommer jag sluta kunna känna lycka om jag dör?
Dvs, borde jag vara rädd för att dö?

Eller sitter min tillfredställelse i något annat än materialistiska tings positioner?


Bättre ord än lycka är kanske, nöjd. Kommer jag kunna vara nöjd om jag dör?


Skälet till att jag frågar är för att just nu är jag inte nöjd. Jag är rädd för att dö och tvingar mig göra saker som gör att jag lider litet för att kunna njuta litet senare i livet.

Det vore nice om jag kunde sluta oroa mig om att dö, men det kan jag inte göra om min död innebär att jag inte kan bli nöjd/lycklig längre.

[Zokrates]

God kväll/morgon,

Jag och en nära vän har under en tid diskuterat följande fråga: "är allt i en människa föränderligt, eller finns det en bestående kärna, en själens kärna, som är oförstörbar?"

Frågeställningen dök först upp under en diskussion om man fortfarande skulle vara en människa (per "romantisk definition") om man dödat en annan människa. Jag ville tro att det alltid finns en kärna i en människa som, oavsett hur skadad människan är, går att få fram till sist. Det som verkligen gör dig till dig.

Oavsett hur mycket en människa har behövt utstå vill jag tro att det finns en kärna av "jag" i den människan, som är densamma oavsett omständigheterna. Den här kärnan vill jag tro att man alltid kan komma i kontakt med, men att det är oerhört svårt efter att man exempelvis mördat. I min bild ser jag kärnan i mitten och sen lager av intryck, tankar och upplevelser, positiva så väl som negativa, runtom kärnan som färgar den. Dessa lager går dock att bryta igenom och därinne finna en konstant kärna.

Finns denna kärna av "jag", eller kan en människa förstöras till den grad att det inte är lönt att försöka nå sitt rätta jag igen?

Finns kärnan, eller är jag för romantisk? Söker svar av empiriker såväl som filosofiska rationalister!

Här är en liten flicka som dog i terrorattentatet i moskvas tunnelbana häromdagen, någon vill göra självmordssprängarna till martyrer, någon annan deras offer, men vart själen hamnar bestämmer inte vi andra levande, det är en fråga för efterspelet av våra handlingar och nej, en mördare skall döden dö och detta innebär att den andra chansen är förbrukad. Här hjälper inga avlatsbrev i världen och frågan även jag undrat över, går det någonsin att kvitta bort en illgärning?

http://ncontent.life.ru/media/images/100330/fa89f6b6d7d7ff54f8351a146bd8d3ef.jpg
Varning, känsliga personer bör ej klicka på länken.
( Ändrar på det då jag inte själv vill se döda personer utan förvarning ).

[Chrille]

En teori som kanske behandlar detta är anknytningsteorin som från början utformades av John Bowlby.

Kort förklarat går åtminstone en del av teorin ut på att vi kan få en "trygg bas" i oss själva genom att vi har någorlunda väl fungerande föräldrar/uppfostrare.
Om man däremot inte får den trygga anknytningen som består i att föräldrarna klarar av att svara upp på barnets behov så får man en otrygg anknytning.
Sett ur ett perspektiv skulle detta kunna generera att man på olika sätt hittar sin "trygga bas" på andra, dyssfunktionella sätt istället. Tex är det ganska applicerbart på olika typer av tvångsmässiga beteenden, missbruk och relationsstörningar.

Har man blivit sviken tillräckligt mycket av människor söker man sig kanske hellre till objekt av olika slag för att uppleva intimitet. Naturligtvis ger detta endast illusionen av intimitet men det är åtminstone förutsägbart och lättare att kontrollera än mellanmänskliga relationer.

Det som många människor upplever som är uppväxta under otrygga förhållanden är att man är splittrad och inte har nån fast punkt i sig själv eller i vänskapsrelationer.
Dvs man har alltid anpassat sig till sin omgivning för att överleva, ibland fysikt men kanske framför allt psykiskt.

Men sen har man hört exempel på människor som bara når rakt in i hjärtat på folk genom att i stort sett bara vara närvarande.
Dessa exempel verkar ju ändå peka på att man kan nå in till nåt djupare, bakom den otrygga anknytningen, försvaren eller vad det nu är.

Det verkar som att någon som är genuint närvarande och kärleksfull kan nå in till det genuint kärleksfulla i någon annan. Eller att själen kan tala med en annan själ. Att människo egenskapen kan uppmärksamma människo egenskaperna bakom rädslan. Att kärleken besegrar rädslan. Gud besegrar djävulen.
Att vi törs komma fram nakna när någon inte dömer vår nakenhet.

Nu flummade det iväg lite men poängen är att jag tror det finns något gott i oss som kan nås, sen om man kallar det själ, kärna, gud eller godhet är kanske godtyckligt.
Men jag tror även att utifrån b.la anknytningsteorin att man kan ha fått så pass otrygg anknytning att man är så att säga omöjlig att nå....eller så är man det inte  :D

Bowlbys teori innehåller iaf väldigt mycket intressanta aspekter, finns säkert hur mycket som helst på nätet att läsa om man är intresserad.

[Björne]

...finns det en bestående kärna, en själens kärna, som är oförstörbar?...

Att kroppen är förstörbar kommer ju av att den kan förändras på jättemånga olika sätt. Den är inte konstant samma helt enkelt.

En bestående kärna som jag att antar du pratar om skulle vara något som inte kan dö av något i denna värld som är fysiskt varken direkt eller indirekt.

Då ere ju bara å dö så får du reda påre xD, fast man kanske inte kan minnas saker med denna oförstörbara sak.

Vet inte hur man skulle kunna bevisa om den fanns eller inte. Man måste kunna uppleva den för att bevisa för sig själv att den finns eller?

[Anders]

Jag skulle säga obetingat "Ja", det finns en kärna i oss.

Finns det NÅGON som egentligen känner annat än att man är ungefär samma person som då man var 6 år? Eller att man i grunden bemöts annorlunda? Viss påverkas man av livet, men i grunden tror jag inte att kärnan förändras. Och för egen del lider jag av att jag har varit ungefär samma person hela mitt liv. Väldigt lite har förändrats.

[Björne]

Finns det NÅGON som egentligen känner annat än att man är ungefär samma person som då man var 6 år?

Jag är nog samma, det som förändrats är bättre minne och mer kunskaper om hur man påverkar världen. Samt att jag blivit mer förvirrad XD.

När jag va liten så visste jag vad jag ville men jag visste inte hur jag skulle få saker och ting. Vilket kanske gjorde att jag agerade mer "ärligt" och mindre planerat med målintriktning. Jag var mer öppen för allting, nu har jag bestämt mig för att jag vet saker, och jag vet sannerligen mer om det här livet på jorden. Vet mer hur jag ska få saker, men jag kollar inte så ofta på vad jag vill egentligen. Jag försöker mest lista ut vad jag borde göra.

En sak som verkligen har förändrats som jag känner är lixom mig själv. Är lite förståelse över vem jag är. Mycket av det jag tror att jag är, är bara föreställningar skapade av den här världens intryck. Dom kan inte förklara det som finns bortom den här världen dock.

Det jag lärt mig om mig själv som jag känner har förändrat min kärna (positivt) är saker som jag lärt mig genom att slappna av och inte tänka på något världsligt.

...Bara...Vara...

Utan krav på att jag ska få reda på mer om mig själv,
utan krav på att jag ska vinna något av jordiskt värde,
utan ett enda krav på nånting, endast en känsla av accepterande finns, och allting accepteras och allting får finnas. Det man gör är bara... typ... öppnar sig så otroligt mycket att man får in otroliga mängder med ... obeskrivbar information som gör att man ser samband som inte heller går att riktigt beskriva med ord x).

*flummigt*

[Justin Case]

Björne, jag tror det är särskilt intressant och givande att söka svaren på din frågeställning utifrån partikelfysik. Alla partiklar i vår kropp byts ut flera gånger under vårt liv. Men trots att vi vet detta, ser vi oss (åtminstone de flesta av oss, och i åtminstone en del viktiga avseenden) som samma person från vaggan till graven .

Då kan man undra: överlever vi bara så länge den hastighet, med vilken partiklarna vi utgörs av byts ut, inte överstiger en viss gräns? Man skulle kunna tänka sig att det fungerar så att så länge minst x procent av de partiklar vi utgörs av vid ett givet ögonblick är kvar (icke utbytta) vid nästa ögonblick, så överlever vi detta "ögonblicksskifte", annars dör vi, typ. Vilket värde har då x? Och hur lång tid, mer exakt, förflyter egentligen mellan de två på varandra följande tidpunkter som jag här kallat "ett givet ögonblick" och "nästa ögonblick"?

Om det finns någon sådan gräns (x enligt ovan) för hur stor omsättningen av partiklarna vi utgörs av får vara maximalt om vi ska överleva som den person vi var från början (så att "vår själ bibehåller sin ursprungliga kärna" som du kallar det), kan man tänka sig att en människa som begår ett mord i vissa fall förändras så mycket av mordhandlingen - och/eller av den neuronomsättning hans/hennes hjärna genomgår före och/eller efter mordet som orsak till och/eller resultat av mordhandlingen - att hans/hennes "själs kärna" inte överlever processen.

Anta för jämförelses skull att man plockar isär en hjärna i bitar som var och en bara är en tusendels kubikmillimeter i diameter, och att man sedan lyckas sätta ihop dessa bitar till en hjärna igen, och att resultatet blir en levande, medveten hjärna som kan kommunicera med omvärlden. Beroende på hur noga man är med att sätta tillbaka bitarna på rätt plats (och beroende på hur väl man lyckas bevara (eller åtminstone återställa) dem i sina ursprungliga skick, förhindra erosion och liknande förändringar etc), kommer den resulterande personen att vara mer eller mindre lik den ursprungliga personen till sin personlighet. Om man vid hopsättandet av bitarna lyckas åstadkomma en person som på alla sätt är väldigt, väldigt lik eller identisk med den ursprungliga, kan man då tänka sig att den ursprungliga personen överlevde, och att den tid under vilken vederbörandes hjärna var isärplockad endast ska ses som att han/hon var tillfälligt medvetslös?

(Många skulle nog svara "nej". Det kan motiveras med att man, om man driver experimentet riktigt långt, kan komma fram till att t.ex. kremering också kan vara endast tillfällig medvetslöshet och att ett tillräckligt lyckat framtida återskapande av sedan länge döda och kremerade människor - så länge man använder alla partiklarna askan utgörs av, plus resten av alla de partiklar som de döda utgjordes av men som med tiden irrat iväg till jordens alla hörn - skulle innebära att de sedan länge döda och kremerade människorna egentligen aldrig dog utan bara var tillfälligt medvetslösa (detta anser många vore en kontraintuitiv implikation)).

Men tillbaka till experimentet med den isärplockade hjärnan. Även om den ursprungliga personen eventuellt kan tänkas återfå livet vid återmonteringen av hjärnan om man vid återmonteringen sätter ihop tillräckligt många bitar på rätt plats i förhållande till varandra, måste det vara så att om man sätter tillräckligt många bitar på fel plats i förhållande till varandra, blir den resulterande personen en annan person än den ursprungliga - oavsett om resultatet skulle bli en levande och medveten och kommunikationskapabel person eller inte.

Allt som i någon mån gör att partiklar byts ut i en persons hjärna (d.v.s. allt som en person är med om) är i viss mån en sorts söndertrasande av hjärnan jämförbart med det ovan beskrivna. Det kan alltså inte principiellt uteslutas att t.ex. handlingen att mörda någon (hur nu den klassen handlingar ska definieras) kan döda själva mördaren och samtidigt ge upphov till en ny person, en till mordet oskyldig person, som sedan helt orätt blir dömd och straffad av samhället!

Den logiska slutsatsen kan alltså tänkas vara den rakt motsatta mot vad man kan tro: man kan ju tro att det är lättare att moraliskt rättfärdiga att man straffar en mördare, som bokstavligen blivit en annan människa av att mörda. Om den person som blev mördare inte längre finns i vilket fall som helst, kan man tycka att det inte finns något att sörja om man avrättar mördaren; mördarens hela väsen är ju i så fall bara att vara mördare, han har ju ingen annan historia, kan det tyckas. Men det kan alltså istället tänkas vara precis tvärtom: den person som begick mordet kan ha förändrats först som ett resultat av mordet, snarare än före eller vid tidpunkten för mordet. I så fall är den person som finns kvar helt oskyldig till mordet, men ändå kanske tyngd av skuld eftersom han/hon "ärvt" av mördaren mycket av minnena av att ha varit även den person han/hon var före mordet och därför felaktigt upplever att denna person är "hon/han själv i gången tid".

Möjligen kan man tänka sig att man då ändå bör döda "mördaren", men bara om han/hon själv vill det (och då alltså som dödshjälp och inte som dödsstraff). (Det kanske rentav kan ses som en sorts "abort av vuxen människa", då ju den person som den riktiga mördaren ersatts av (genom att av mordet förvandlas till) egentligen är mycket ung!) Hur förhåller dig sig med mördares lyckonivå, brukar den hamna i genomsnitt "ovanför neutralt mående" med tiden, om man sätter dem i fängelse (tio år eller livstid)? Att inte sätta sådana "mördare" som jag här pratar om i fängelse är väl uteslutet, eftersom den avskräckande effekten av hårda straff för mord behövs för att avskräcka andra (och "mördaren" själv) från att begå mord i framtiden. Dock förutsätter ju den avskräckande effekten i hög grad att potentiella mördare i allmänhet inte börjar tänka på det sätt jag diskuterar ovan, nämligen att den person, som mördar någon, själv dör eller riskerar dö på grund av de snabba och stora förändringar (utbyten av partiklar) mordhandlingen orsakar i hans/hennes hjärna, och att, om mördaren tycks överleva, det kan vara så att det inte är mördaren som överlevt utan en ny person som ersatt mördaren och som är helt oskyldig.

[Justin Case]

Man kanske även kan tänka sig mellanting, alltså så att mordet gjort att mördaren delvis men inte helt blivit ersatt av en ny person. Den resulterande personen är i sådana fall delvis skyldig till mordet och ska då rimligen dömas till minst ett sådant straff som står i proportion till hur stor del av honom som utgörs av en överlevande mördare. (Utöver detta kan dock tänkas böra tillkomma extra fängelsetid i avskräckande syfte av samhällsnyttoskäl.)

[Justin Case]

Jag skulle säga obetingat "Ja", det finns en kärna i oss.

Finns det NÅGON som egentligen känner annat än att man är ungefär samma person som då man var 6 år?

Ja, jag är en sådan "NÅGON"! Jag upplever inte tydligt att någon del av den jag är nu fanns när jag var liten. Jag kan tänka mig att faktiskt precis hela jag är någon annan nu, än den person som fanns då.

Det kan visserligen bero på att jag inte har så klara minnen av hur det kändes att vara jag när jag var liten; minnena har bleknat. Men även om det nu vore så att jag nu upplevde att någon eller några delar av mig är desamma nu som i min allra tidigaste barndom, visar det enligt vissa människor bara att likhet (må vara total sådan) föreligger, inte att samma-het föreligger. En låt överförd från grammofonskiva till CD-skiva kan låta likadan när den spelas upp, men ingen av ljudvågorna som kommer från CD-spelaren är identisk med sin motsvarighet i det ljud grammofonen skulle ha presterat, om man tittar riktigt noga på varje ljudvåg. Om man anser att CD-skivan ändå innehåller samma låt som grammofonskivan, kan man analogt kanske säga att en artificiellt framställd kopia av en människa är samma person som originalet, även om ingen fysisk kontinuitet genom tiden (endast mönsteridentitet) föreligger mellan original och kopia?

Eller att man i grunden bemöts annorlunda?

Det är en helt annan fråga. Hur man bemöts behöver inte ha något att göra med vem man är, eller säga något om vem man är, eller ens särskilt mycket påverka vem man är.

[Chrille]

Vad är det som är lika nu som när man var sex?

Om jag tänker efter så är jag ganska annorlunda nu.

Biologiskt är det väldigt stor skillnad. Min kropp är ju fullständigt annorlunda även om en del saker är desamma, t.ex så har jag vissa födelsemärken och så vidare kvar på samma ställen.

Psykologiskt är det också stora skillnader. Jag kan analysera och reflektera över både det som händer i mig själv och det som är utanför på ett annat sätt. Jag kan skjuta upp belöningar (även om det inte är min starkaste sida), mitt känsloliv är inte lika okontrollerbart.

Socialt är det också skillnader även om man säkert finner många likheter men kallar det för andra saker. Jag är nu definitivt mer hämmad socialt än när jag var sex år. Relationer är mycket mer komplicerade nu. Jag har en egen familj, är pappa och även sambo med allt vad det innebär.

Listorna på skillnader kan bli väldigt långa känns det som.

Men ändå är det som många säger att jag känner mig som samma människa nu som då, så vad är det som gör det?

En sak är i min mening det förflutna. Det som Chrille 31år har gemensamt med Chrille 6år är Chrille 0-6år. Jag bär alltid med mig mina minnen och erfarenheter som definierar vem jag är, åtminstone delvis.

Man skulle säkert också kunna göra en ganska gedigen lista på likheter.

Eller är det egenskaperna som är det övervägande skälet till att man känns som samma person. Om man är övervägande glad, ledsen, känslig, introvert, social, arg eller vad man nu vill beteckna sig som. Detta kanske iofs hör hemma i de tidigare kategorierna.

Känns lite knivigt att vara objektiv i frågan, personligen om jag har varit glad, deppig eller nåt annat några dagar i sträck så känns det som att det ALLTID varit på det sättet.

Kanske mammsen är den som är bäst lämpad att lösa mysteriet om hur lika sitt barn jag man är...åtminstone betraktat från utsidan

[Minded]

Det vore nice om jag kunde sluta oroa mig om att dö, men det kan jag inte göra om min död innebär att jag inte kan bli nöjd/lycklig längre.

Du skulle väl lika gärna kunna vara ivrig att få dö, eftersom det ju innebär att du därmed aldrig kan bli missnöjd/olycklig/ledsen igen?


Det är hälsosamt att närma sig sig själv. I meningen att inte vara överdrivet rädd för något. Express yourself..



Och fö, jag har 2 armar och 2 ben. Det hade jag också när jag var 6 år gammal. Jag har förvisso vuxit och blivit längre, men bara någon meter.