När "tiden står still"...

[Basal]

När "tiden står still" kan vara en diffus upplevelse för många.
Svår att kanske i adekvata ord att förklara den upplevelsen för någon annan...?

Det kan vara svårt för den som man berättar det för att uppleva samma sak. Eller ens få personen att förstå hur man känner.
Ord är endast ett sätt att försöka förmedla något eller någon känsla - som ändå kan uppfattas som någonting helt annat av mottagaren.
Varför alla dessa missförstånd då uppkommer.


Så, vad är det som händer just då när "tiden står still"?


Människans känsloliv och upplevelser är sällan adekvata.

Fria ord till er;

[Johan Ågren]

När "tiden står still" kan vara en diffus upplevelse för många.
Svår att kanske i adekvata ord att förklara den upplevelsen för någon annan...?

Det kan vara svårt för den som man berättar det för att uppleva samma sak. Eller ens få personen att förstå hur man känner.
Ord är endast ett sätt att försöka förmedla något eller någon känsla - som ändå kan uppfattas som någonting helt annat av mottagaren.
Varför alla dessa missförstånd då uppkommer.


Så, vad är det som händer just då när "tiden står still"?


Människans känsloliv och upplevelser är sällan adekvata.

Fria ord till er;

Eftersom det är människan som upplever det så är det ju adekvat. Frågan är vad som sker när människan upplever detta. Jag upplevde en översvallande tidlöshet i den intensivaste fasen av en kris vid ett relationsuppbrott. Jag översköljdes då av det självklara att den tid jag hade upplevt tidigare, den filmatiserade varianten av livet, var en form av begränsning och tunnelseende. Jag misstänker därför att vår uppfattning av tiden, den psykologiska aspekten av tiden, har mycket att göra med vanemönster, och att vår hjärna får en struktur att hänga upp sig på. Ett avbrott från detta psykologiska mönster gör plötsligt att man kastas ut i ett evig rumsligt nu. Samma händer mer dramatiskt vid olyckor i form av tidlöshet och overklighetskänslor.

Det är på sätt och vis en mycket skön känsla, men samtidigt utelämnande. Man står plötsligt väldigt fri från vanemönster och måste sätta det första spadtaget i jorden igen. Det är motsatsen till stress. Känslan känns också mycket mer autentisk än det tidmässiga tunnelseendet, och det har nog att göra med att det är ett grundtillstånd som föregår aktivitet.

Saker som förstärker detta tunnelseende och "filmatiseringen" förstärks av våra klockor, och att solen går upp och ner, att vi gör filmer och tar fotografier. Vi ser på oss själva då och nu, igår och idag, när detta egentligen inte överensstämmer med vad som sker. Det enda som sker är att substansen byter position här och nu. Vi behöver således "bara springa ikapp" substansen, och förändringen, för att på alla sätt och vis ständigt leva i nuet. Problemet är att det är svårt att "springa ikapp substansen" då den fragmenteras och sammanfaller. Det enda som således ständigt lever i ett evigt nu är substansen i sig/de "minsta beståndsdelarna". Ur vårt perspektiv så gör vår bristande förmåga att arrangera tillbaka dessa delar på sin första plats det omöjligt rent praktiskt att stanna tiden. I teorin går det. Men principen om tidlösheten försvinner inte bara för att substansen byter position. Skulle substansen färdas runt i några miljarder år och otroligt nog sammanfalla på exakt samma sätt igen, så hade ingen tid förflutit, och det förflöt i realiteten ingen tid mellan dessa två punkter heller. Tiden definieras således bäst av att se till substansens rörelse, och det förklarar också våra hjärnors reaktion när vi helt stannar upp från vårt vanemönster och ser oss om.

[dk]

Det enda som sker är att substansen byter position här och nu. Vi behöver således "bara springa ikapp" substansen, och förändringen, för att på alla sätt och vis ständigt leva i nuet. Problemet är att det är svårt att "springa ikapp substansen" då den fragmenteras och sammanfaller. Det enda som således ständigt lever i ett evigt nu är substansen i sig/de "minsta beståndsdelarna". Ur vårt perspektiv så gör vår bristande förmåga att arrangera tillbaka dessa delar på sin första plats det omöjligt rent praktiskt att stanna tiden. I teorin går det. Men principen om tidlösheten försvinner inte bara för att substansen byter position. Skulle substansen färdas runt i några miljarder år och otroligt nog sammanfalla på exakt samma sätt igen, så hade ingen tid förflutit, och det förflöt i realiteten ingen tid mellan dessa två punkter heller. Tiden definieras således bäst av att se till substansens rörelse, och det förklarar också våra hjärnors reaktion när vi helt stannar upp från vårt vanemönster och ser oss om.

Substansen? Johan, kan du förtydliga vad det är, är du snäll, jag hajjar inte riktigt.

[german.timofejev]

Jag tror att upplevelsen att tiden står stilla beror på att man har tråkigt och därför känns det att tiden går långsamt fram.

[Harald Davidsson]

Här i Indien går tiden en aning snabbare än ljuset, ungefär 321.5 000 km per sekund.

[Basal]

Här i Indien går tiden en aning snabbare än ljuset, ungefär 321.5 000 km per sekund.

Hehe!!
Låter ju som en uppfylld tid. Akta så du inte blir gammal för fort.

[Basal]

Jag tror att upplevelsen att tiden står stilla beror på att man har tråkigt och därför känns det att tiden går långsamt fram.

Om tråkigt är det enda som krävs för att livet ska kännas långsamt, kanske t om läääääääängre?
Skulle man då kunna säga att man vid "rejäl tristess skulle kunna leva längre"? Per definition, dvs.

[Skogsälvan]

När man är så intensivt närvarande i något känns det som tiden står still, om man t ex är nykär och tittar på, eller kysser varann.

[Basal]

När man är så intensivt närvarande i något känns det som tiden står still, om man t ex är nykär och tittar på, eller kysser varann.

Exakt! Ja närvaro och kyssar bra grej, för de flesta - som inte är asexuella då. (bara för att lägga till som en meningslös kommentar där i slutet.)


Så en liten fantasilek här; kombination av nykär, blickar och kyssar + tristess skulle inte få oss att "tro" att vi levde längre... de två skulle slå ut varann.

Vad är då svaret?
-Kanske en skittråkig partner med blickar som kan döda och kyssar som får en att vilja glömma att man levde ens...  :shock: (??)


Hmm. Nä.. Jag tror jag lägger ner den där filosofin om tid och "spara tid" i upplevelsen om att leva längre.

[german.timofejev]

Jag tror att upplevelsen att tiden står stilla beror på att man har tråkigt och därför känns det att tiden går långsamt fram.

Om tråkigt är det enda som krävs för att livet ska kännas långsamt, kanske t om läääääääängre?
Skulle man då kunna säga att man vid "rejäl tristess skulle kunna leva längre"? Per definition, dvs.

Nej man kan inte att säga att man lever längre. Om man nu skulle levt hela livet och hat tråkigt skulle det vara ett fruktansvärd liv.

[Basal]

Ja, jo jag är faktiskt beredd att hålla med dig om det, german.timofejev.

[Basal]

Nu är jag här igen och gräver i mitt huvud.


Många äldre, (på klarspråk: alltså såna spån till vuxna som jag själv då) säger ju att tiden går 'så fort'...
..och att tiden ska upplevas som så (nästan i regel) när man passerat en viss ålder?

Jag talar nu i generella termer. Typiska blabla-termer.

För det är inte ofta man hör någon liten bitter-unge (ålder: lågstadiet/mellanstadiet) på bussen, som suckar över att livet går så fort och att nu är det jul igen...osv...

Eller?

Varför varför...

[Johan Ågren]

Upplevelse av tid är att i högre eller mindre grad uppfyllas av livets innehåll. Ålderdomen gör oss dels ofta blase inför nya intryck (finns inget nytt att se), och dels så blir vårt mentala maskineri mer stumt med åldern. Så därför kan det upplevas som att livet bara försvinner, "sovs bort", i högre grad medan vi åldras. Botemedlet är att vitalisera sina upplevelser igen. En "tidsslukare" är den medvetslöshet många drar på sig för att få tråkiga arbetsveckor att gå. Det problemet har inte många barn.

[Basal]

mmm, bra svar johan..

[Johan Ågren]

Att tiden går långsamt när vi har tråkigt kan härledas till de stunder vi är rastlösa och försöker fylla vår uppmärksamhet med allehanda detaljer, typ stirra på visarna på en klocka. Då går tiden långsamt. Men så fort vi låter bli att uppmärksamma något i vår "tråkighet" så går tiden snabbare. Uppmärksamheten är det centrala även här. Ett typiskt exempel är att sitta stressad i ett väntrum bland andra människor, och flacka med blicken och ta in alla intryck. Det förlänger då tiden även om det för många upplevs som onödigt och tråkigt. Tiden upplevs också som mer utdragen när vi befinner oss i ett rött rum, i jämförelse med ett blått, då den röda färgen retar vårt sinne i högre grad. Så målar vi väggarna röda hemma så får vi ett lite längre liv. Allra bäst är nog att ofta byta färger. Nej allra bäst är att ha konst på väggarna. Jag har till exempel nått en sådan intensitet i min upplevelse så att jag inte åldras längre.  :)