Alltings oändlighet

[whostolethegramo]

Jag menar att allting är oändligt stor och oändligt litet. Som Douglas Adams skriver i Liftarens Guide till Galaxen:

Det är omöjligt att veta både Frågan och Svaret om samma universum, de tar då automatiskt ut varandra och universum ersätts med något nytt och ännu mer svårfattligt.

Min teori är att detta stämmer, men att det finns flera frågor till vårt universum. Och när någon finner svaret till en av dessa, ersätts inte universum i grunden, utan bara i det ämnet som det rör. Man kan se det som en bug-patch till ett program/spel.
Det finns utan tvekan något som bygger upp en kvark, och därefter något som bygger upp denna byggsten. Eller åtminstone, när vi upptäcker vad som bygger upp en kvark, kommer det finnas något annat som är mindre.
Samma sak händer åt andra hållet, om man skulle "zooma ut" från vårt solsystem skulle man kunna se galaxen, och därefter ett nätverk av galaxer, och min teori säger alltså att det finns något ännu större utanför det. Kanske att man når en ände av vårt universum, men då kan man istället se ett slags "rum" med andra universum, och på det spåret fortsätter det.

Och detta gäller inte bara det fysiska, jag kan även ana samma sak på emotionella och mer svårplacerade plan.
Tänk er musik; den slutar aldrig att utvecklas, ständigt finns det någon som hittar något nytt.
Vår törst efter kunskap kan inte mättas, för kunskapen är inte något absolut. Faktum är att vi förmodligen håller exakt samma procenthalt av kunskap, alltid, för varje gång vi lär oss något nytt dyker det också upp något nytt som vi inte har lärt oss.

Slutklämmen blir väl att vi, när vi lär oss något nytt, också lär oss att det finns något nytt att lära. Livet är inget mysterium, om man inte frågar sig: Varför?

[freddemalte]

Jag menar att allting är oändligt stor och oändligt litet. Som Douglas Adams skriver i Liftarens Guide till Galaxen:

Det är omöjligt att veta både Frågan och Svaret om samma universum, de tar då automatiskt ut varandra och universum ersätts med något nytt och ännu mer svårfattligt.

Min teori är att detta stämmer, men att det finns flera frågor till vårt universum. Och när någon finner svaret till en av dessa, ersätts inte universum i grunden, utan bara i det ämnet som det rör. Man kan se det som en bug-patch till ett program/spel.
Det finns utan tvekan något som bygger upp en kvark, och därefter något som bygger upp denna byggsten. Eller åtminstone, när vi upptäcker vad som bygger upp en kvark, kommer det finnas något annat som är mindre.
Samma sak händer åt andra hållet, om man skulle "zooma ut" från vårt solsystem skulle man kunna se galaxen, och därefter ett nätverk av galaxer, och min teori säger alltså att det finns något ännu större utanför det. Kanske att man når en ände av vårt universum, men då kan man istället se ett slags "rum" med andra universum, och på det spåret fortsätter det.

Och detta gäller inte bara det fysiska, jag kan även ana samma sak på emotionella och mer svårplacerade plan.
Tänk er musik; den slutar aldrig att utvecklas, ständigt finns det någon som hittar något nytt.
Vår törst efter kunskap kan inte mättas, för kunskapen är inte något absolut. Faktum är att vi förmodligen håller exakt samma procenthalt av kunskap, alltid, för varje gång vi lär oss något nytt dyker det också upp något nytt som vi inte har lärt oss.

Slutklämmen blir väl att vi, när vi lär oss något nytt, också lär oss att det finns något nytt att lära. Livet är inget mysterium, om man inte frågar sig: Varför?

Hej whostolethegramo!
Dina tankegånger verkar väldig plausibla och genomtänkta - tja det finns väl ingen anledning att anta att så inte skulle vara fallet. Allt i världen verkar ju ha en fraktallikande struktur vad avser upprepningsdynamiken. Sen är det ju svårt att avgöra om saker och ting kommer igen på de olika planen eller om det för varje steg enbart påträffas något annorlunda och nytt?

Men det kan ju lika gärna vara så att de olika fenomenen (rummet, tiden, musiken, kunskapen etc) de facto tar slut helt plötligt men att vi inte kan försåt hur det skulle "fungera" . . . .

Intressanta tankar!

Vänligen

Fredrik

[Rorschach]

Jag menar att allting är oändligt stor och oändligt litet. Som Douglas Adams skriver i Liftarens Guide till Galaxen:

Det är omöjligt att veta både Frågan och Svaret om samma universum, de tar då automatiskt ut varandra och universum ersätts med något nytt och ännu mer svårfattligt.

Min teori är att detta stämmer, men att det finns flera frågor till vårt universum. Och när någon finner svaret till en av dessa, ersätts inte universum i grunden, utan bara i det ämnet som det rör. Man kan se det som en bug-patch till ett program/spel.
Det finns utan tvekan något som bygger upp en kvark, och därefter något som bygger upp denna byggsten. Eller åtminstone, när vi upptäcker vad som bygger upp en kvark, kommer det finnas något annat som är mindre.
Samma sak händer åt andra hållet, om man skulle "zooma ut" från vårt solsystem skulle man kunna se galaxen, och därefter ett nätverk av galaxer, och min teori säger alltså att det finns något ännu större utanför det. Kanske att man når en ände av vårt universum, men då kan man istället se ett slags "rum" med andra universum, och på det spåret fortsätter det.

Och detta gäller inte bara det fysiska, jag kan även ana samma sak på emotionella och mer svårplacerade plan.
Tänk er musik; den slutar aldrig att utvecklas, ständigt finns det någon som hittar något nytt.
Vår törst efter kunskap kan inte mättas, för kunskapen är inte något absolut. Faktum är att vi förmodligen håller exakt samma procenthalt av kunskap, alltid, för varje gång vi lär oss något nytt dyker det också upp något nytt som vi inte har lärt oss.

Slutklämmen blir väl att vi, när vi lär oss något nytt, också lär oss att det finns något nytt att lära. Livet är inget mysterium, om man inte frågar sig: Varför?

Hej whostolethegramo!
Dina tankegånger verkar väldig plausibla och genomtänkta - tja det finns väl ingen anledning att anta att så inte skulle vara fallet. Allt i världen verkar ju ha en fraktallikande struktur vad avser upprepningsdynamiken. Sen är det ju svårt att avgöra om saker och ting kommer igen på de olika planen eller om det för varje steg enbart påträffas något annorlunda och nytt?

Men det kan ju lika gärna vara så att de olika fenomenen (rummet, tiden, musiken, kunskapen etc) de facto tar slut helt plötligt men att vi inte kan försåt hur det skulle "fungera" . . . .

Intressanta tankar!

Vänligen

Fredrik

Om vi nu betraktar allt som oändligt stort och oändligt litet hur jämför vi då storleken mellan två objekt A och B? Om A är oändligt stort och B oändligt litet så verkar det rimligt att säga att A är större än B. Vi har ju dock även att B är oändligt stort och A oändligt litet och då även B större än A.

[freddemalte]

Jag menar att allting är oändligt stor och oändligt litet. Som Douglas Adams skriver i Liftarens Guide till Galaxen:

Det är omöjligt att veta både Frågan och Svaret om samma universum, de tar då automatiskt ut varandra och universum ersätts med något nytt och ännu mer svårfattligt.

Min teori är att detta stämmer, men att det finns flera frågor till vårt universum. Och när någon finner svaret till en av dessa, ersätts inte universum i grunden, utan bara i det ämnet som det rör. Man kan se det som en bug-patch till ett program/spel.
Det finns utan tvekan något som bygger upp en kvark, och därefter något som bygger upp denna byggsten. Eller åtminstone, när vi upptäcker vad som bygger upp en kvark, kommer det finnas något annat som är mindre.
Samma sak händer åt andra hållet, om man skulle "zooma ut" från vårt solsystem skulle man kunna se galaxen, och därefter ett nätverk av galaxer, och min teori säger alltså att det finns något ännu större utanför det. Kanske att man når en ände av vårt universum, men då kan man istället se ett slags "rum" med andra universum, och på det spåret fortsätter det.

Och detta gäller inte bara det fysiska, jag kan även ana samma sak på emotionella och mer svårplacerade plan.
Tänk er musik; den slutar aldrig att utvecklas, ständigt finns det någon som hittar något nytt.
Vår törst efter kunskap kan inte mättas, för kunskapen är inte något absolut. Faktum är att vi förmodligen håller exakt samma procenthalt av kunskap, alltid, för varje gång vi lär oss något nytt dyker det också upp något nytt som vi inte har lärt oss.

Slutklämmen blir väl att vi, när vi lär oss något nytt, också lär oss att det finns något nytt att lära. Livet är inget mysterium, om man inte frågar sig: Varför?

Hej whostolethegramo!
Dina tankegånger verkar väldig plausibla och genomtänkta - tja det finns väl ingen anledning att anta att så inte skulle vara fallet. Allt i världen verkar ju ha en fraktallikande struktur vad avser upprepningsdynamiken. Sen är det ju svårt att avgöra om saker och ting kommer igen på de olika planen eller om det för varje steg enbart påträffas något annorlunda och nytt?

Men det kan ju lika gärna vara så att de olika fenomenen (rummet, tiden, musiken, kunskapen etc) de facto tar slut helt plötligt men att vi inte kan försåt hur det skulle "fungera" . . . .

Intressanta tankar!

Vänligen

Fredrik

Om vi nu betraktar allt som oändligt stort och oändligt litet hur jämför vi då storleken mellan två objekt A och B? Om A är oändligt stort och B oändligt litet så verkar det rimligt att säga att A är större än B. Vi har ju dock även att B är oändligt stort och A oändligt litet och då även B större än A.

Hej Rorschach!
Aha! Du uppfattar whostolethegramo frågeställning eller tankar på det sättet? Nä, det har du ju rätt i - det verkar ju motsägelsefullt. Jag uppfattade whostolethegramos "allting" mer som just "alltet" - dvs att världen är oändlig både åt "mikro-hållet" och åt "makro-hållet" - men jag kanske har missuppfattat whostolethegramo idéer!

Vänligen

Fredrik

[Rorschach]

Hej Rorschach!
Aha! Du uppfattar whostolethegramo frågeställning eller tankar på det sättet? Nä, det har du ju rätt i - det verkar ju motsägelsefullt. Jag uppfattade whostolethegramos "allting" mer som just "alltet" - dvs att världen är oändlig både åt "mikro-hållet" och åt "makro-hållet" - men jag kanske har missuppfattat whostolethegramo idéer!

Vänligen

Fredrik

Den tolkningen gör resonemanget mer begripligt, även om jag inte ser varför det är uppenbart att det finns något som bygger upp en kvark och något som i sin tur bygger upp denna byggsten och så vidare. Inte heller är det klart varför det skulle vara uppenbart "åt andra hållet". I princip har väl inga direkta argument för att teorin skulle vara rätt presenterats annat än att w anser att den är uppenbar.

[freddemalte]

Hej Rorschach!
Aha! Du uppfattar whostolethegramo frågeställning eller tankar på det sättet? Nä, det har du ju rätt i - det verkar ju motsägelsefullt. Jag uppfattade whostolethegramos "allting" mer som just "alltet" - dvs att världen är oändlig både åt "mikro-hållet" och åt "makro-hållet" - men jag kanske har missuppfattat whostolethegramo idéer!

Vänligen

Fredrik

Den tolkningen gör resonemanget mer begripligt, även om jag inte ser varför det är uppenbart att det finns något som bygger upp en kvark och något som i sin tur bygger upp denna byggsten och så vidare. Inte heller är det klart varför det skulle vara uppenbart "åt andra hållet". I princip har väl inga direkta argument för att teorin skulle vara rätt presenterats annat än att w anser att den är uppenbar.

Ja, håller med

Vänligen

Fredrik

[whostolethegramo]

Först vill jag klargöra att jag menar allting, som i alltet. Jag insåg att termen "universum" vore felaktig då min teori bygger på att det finns någonting större än universa.

Ni har rätt i att jag saknar giltiga argument för min teori, men jag antar att det inte är något ovanligt.
Det enda jag kan göra för att påvisa min teori är peka på utvecklingen av människans kunskap.

I början fanns bara jorden och himlen, för människor. Stjärnor, månen och solen åkte upp och ner över "skivan" och så vidare. Ni vet. Sedan insåg man att jorden är rund, att den snurrar runt solen, att stjärnorna också är solar, att vi bor i en galax, att galaxen är en av miljarder, i ett universum. Vår kunskap har växt, och på ett sätt, även universum, eller alltet.

Åt andra hållet:
Gränsen för någontings litenhet är människans öga.
Därefter, mikroskopet. Sen upptäcks atomer, delar av atomer, delar av delar av atomer. Och på så sätt har gränsen för hur litet någonting över huvud taget kan vara puttats lite till.

Ett barn som lär sig. Livet måste vara ganska litet och innehållslöst när man inte kan reflektera över det, eller förstå vad man tar in. Efterhand växer världen allteftersom man lär sig mer, man bygger sig en bild av hur världen är.
Tänk er att man uppfostrade ett barn från födseln, stängde in det i en area på kanske en hektar, och effektivt stängde ute omvärlden. För det barnet skulle världen inte vara större än en hektar.

Tack för kritiken och frågeställningarna, fortsätt diskutera!

[freddemalte]

Först vill jag klargöra att jag menar allting, som i alltet. Jag insåg att termen "universum" vore felaktig då min teori bygger på att det finns någonting större än universa.

Ni har rätt i att jag saknar giltiga argument för min teori, men jag antar att det inte är något ovanligt.
Det enda jag kan göra för att påvisa min teori är peka på utvecklingen av människans kunskap.

I början fanns bara jorden och himlen, för människor. Stjärnor, månen och solen åkte upp och ner över "skivan" och så vidare. Ni vet. Sedan insåg man att jorden är rund, att den snurrar runt solen, att stjärnorna också är solar, att vi bor i en galax, att galaxen är en av miljarder, i ett universum. Vår kunskap har växt, och på ett sätt, även universum, eller alltet.

Åt andra hållet:
Gränsen för någontings litenhet är människans öga.
Därefter, mikroskopet. Sen upptäcks atomer, delar av atomer, delar av delar av atomer. Och på så sätt har gränsen för hur litet någonting över huvud taget kan vara puttats lite till.

Ett barn som lär sig. Livet måste vara ganska litet och innehållslöst när man inte kan reflektera över det, eller förstå vad man tar in. Efterhand växer världen allteftersom man lär sig mer, man bygger sig en bild av hur världen är.
Tänk er att man uppfostrade ett barn från födseln, stängde in det i en area på kanske en hektar, och effektivt stängde ute omvärlden. För det barnet skulle världen inte vara större än en hektar.

Tack för kritiken och frågeställningarna, fortsätt diskutera!

Ja och vill man komplettera dina tankegångar gällande barnet (Kalle) som växer upp på en hektar så kan man även tänka sig följande:

Låt säga att Kalle växer upp på sin hektar men får se och höra om andra länder, städer, kulturer, människor etc via tidningar, TV, radio, vänner etc. Hur vet Kalle att det existerar? Han kan ju enbart lita på sin informationen, men den kan ju vara ett falsarium.

Tänk om det är lika dant för oss? Det finns massor av saker och företeelse som jag enbart har kommit i kontakt med genom att se dem i olika medier, böcker eller höra talas om dem genom andra - men hur vet jag att det verkligen är en beskrivning av verkligheten och inte enbart ett påhitt? Etc etc . . .

Vänligen

Fredrik

[Naszfluckah]

Jag ber om ursäkt, jag lånade min väns konto här på forumet, för att lägga fram min teori. Nu känner jag mig manad att skapa ett eget konto, så här är jag. Hoppas att det inte blir en massa förvirring över det här.

Jag håller absolut med dig, Fredrik, om att en stor mängd av vår "kunskap" baseras på hörsägen.
Men likväl bygger vi oss ju en världsbild, baserad på vad vi tycker verkar rimligt.
Det jag menar är att frågan huruvida något är sant eller inte, har nog inte direkt något att göra med min teori.
Atomteorin kan vara helt förfelad, men vi kan fortfarande gräva oändligt djupt i den, tror jag.
Mitt exempel lade jag upp på så sätt för enkelhetens skull, men en teori ska ju helst funka på alla plan, och det är det jag försöker säga nu. Det är inte bara de rätta svaren som utökar frågan, utan också de felaktiga.

[freddemalte]

Jag menar att allting är oändligt stor och oändligt litet.

Hej whostolethegramo!
Här har du lite bilder som på "något plan" kan ge känslan av just denna oändlighet i båda makro-mikro-riktningarna:

http://www.subblue.com/gallery/album/34

http://www.subblue.com/gallery/album/68

Vänligen

Fredrik

[Christian]

Min ultimata insikt är den
att rummet liksom tiden
är krökt.

Men även perspektivet är det.
Dvs om du zoomar inåt, inåt, genom mikrokosmos...

så når du till slut makrokosmos,
ty sammanhanget är genomskinligt

Allting är en perfekt illusion
och går igen, och igen,
i en helhetsgeometri.

Som en cirkel {o

Eller som draken... som biter sig själv
i svansen

[freddemalte]

Min ultimata insikt är den
att rummet liksom tiden
är krökt.

Men även perspektivet är det.
Dvs om du zoomar inåt, inåt, genom mikrokosmos...

så når du till slut makrokosmos,
ty sammanhanget är genomskinligt

Allting är en perfekt illusion
och går igen, och igen,
i en helhetsgeometri.

Som en cirkel {o

Eller som draken... som biter sig själv
i svansen

Hummmm . . . . tja, varför inte - oändlig fraktal, kanske till och med som hologram om vi tar med tiden i det hela?



Vänligen

Fredrik

[Christian]

ja, precis

[mullback]

Denna dag i månaden påminner oss om ämnet: 8 (tyvärr en stående version )

[freddemalte]

Denna dag i månaden påminner oss om ämnet: 8 (tyvärr en stående version )

Nyfiken, vad menar du? ∞

Vänligen

Fredrik