Vad är en känsla för något?

[Calle Fredrikson]

Jag har länge funderat på vad vi egentligen menar när vi säger att vi har "känslor". Jag har inget problem med att förstå vad folk menar när de säger att de har sinnesintryck dvs ser, hör, känner lukt osv.... Men alltså lite mer detaljerat, vad är det för typ av upplevelse att ha en känsla. Vad är känslornas ontologiska status? Har alla känslor något gemensamt som gör att vi kallar känslor för just "känslor". Man brukar säga att man "förstår hur den andra känner osv...". Är en känsla något annat än en kombination av olika sinnesintryck; känsel, smak, lukt, syn, hörsel? Eller är känslor en egen kategori i medvetandet som står, så att säga, logiskt bredvid sinnesintrycken? Eller är det möjligen så att det krävs att man tex har ett väldigt nyanserat och utvecklat språk för att över huvud taget få tillgång till komplicerade känslor som tex kärlek. Om vi antar att ha en känsla är någonting utöver att ha vissa sinnesintryck och tankar närvarande samtidigt i en viss kombination i medvetandet, skulle detta isåfall innebära att det skulle kunna gå omkring en massa människor som aldrig kände någonting, på samma sätt som det går omkring blinda människor som inte ser något?

Ett tankeexpriment:

Antag att jag aldrig blir arg. Jag har däremot studerat andra människor i situationer där de "blir arga". Antag att jag ändå reagerar som att jag blev arg ibland. Antag också att jag inte är direkt medveten om att jag spelar teater. Jag är verkligen omedveten om att jag inte känner något. Jag tror helt enkelt att "bli arg" är samma sak som att "bete mig som att jag var arg". Varken jag eller någon andra skulle upptäcka skillnaden.

Om känslan aldrig infinner sig kan man ju alltid låtsas. Man kan gråta lite på en begravning utan att egentligen bryr sig. Mest för att andra inte skall tycka att man är okänslig. Det skulle ju vara mycket svårare för en blind att låtsas som att den kunde se. Ett sånt bedrägeri skulle ha avslöjats ganska snabbt.

Skulle man kunna hävda att känslor har en social komponent, dvs att vi skapar dem genom att prata om dom? Det sägs ju ibland att vissa människor är bättre på att identifiera och prata om olika känslor än vad andra är. Men vad exakt är det isåfall som de gör "bättre"? Det verkar ju väldigt svårt att skapa ett någorlunda objektivt språk kring känslor så att vi verkligen vet att det vi känner verkligen korresponderar med det vi talar om.

Slutligen: om det skulle vara så att känslor bara är ett sätt att klumpa ihop sinnesintryck och tankar som infinner sig i vissa givna situationer och sedan sätta ett namn på, kan vi isåfall sluta prata om känslor och istället böra prata om vad vi egentligen upplever?

[freddemalte]

Jag har länge funderat på vad vi egentligen menar när vi säger att vi har "känslor". Jag har inget problem med att förstå vad folk menar när de säger att de har sinnesintryck dvs ser, hör, känner lukt osv.... Men alltså lite mer detaljerat, vad är det för typ av upplevelse att ha en känsla. Vad är känslornas ontologiska status? Har alla känslor något gemensamt som gör att vi kallar känslor för just "känslor". Man brukar säga att man "förstår hur den andra känner osv...". Är en känsla något annat än en kombination av olika sinnesintryck; känsel, smak, lukt, syn, hörsel? Eller är känslor en egen kategori i medvetandet som står, så att säga, logiskt bredvid sinnesintrycken? Eller är det möjligen så att det krävs att man tex har ett väldigt nyanserat och utvecklat språk för att över huvud taget få tillgång till komplicerade känslor som tex kärlek. Om vi antar att ha en känsla är någonting utöver att ha vissa sinnesintryck och tankar närvarande samtidigt i en viss kombination i medvetandet, skulle detta isåfall innebära att det skulle kunna gå omkring en massa människor som aldrig kände någonting, på samma sätt som det går omkring blinda människor som inte ser något?

Ett tankeexpriment:

Antag att jag aldrig blir arg. Jag har däremot studerat andra människor i situationer där de "blir arga". Antag att jag ändå reagerar som att jag blev arg ibland. Antag också att jag inte är direkt medveten om att jag spelar teater. Jag är verkligen omedveten om att jag inte känner något. Jag tror helt enkelt att "bli arg" är samma sak som att "bete mig som att jag var arg". Varken jag eller någon andra skulle upptäcka skillnaden.

Om känslan aldrig infinner sig kan man ju alltid låtsas. Man kan gråta lite på en begravning utan att egentligen bryr sig. Mest för att andra inte skall tycka att man är okänslig. Det skulle ju vara mycket svårare för en blind att låtsas som att den kunde se. Ett sånt bedrägeri skulle ha avslöjats ganska snabbt.

Skulle man kunna hävda att känslor har en social komponent, dvs att vi skapar dem genom att prata om dom? Det sägs ju ibland att vissa människor är bättre på att identifiera och prata om olika känslor än vad andra är. Men vad exakt är det isåfall som de gör "bättre"? Det verkar ju väldigt svårt att skapa ett någorlunda objektivt språk kring känslor så att vi verkligen vet att det vi känner verkligen korresponderar med det vi talar om.

Slutligen: om det skulle vara så att känslor bara är ett sätt att klumpa ihop sinnesintryck och tankar som infinner sig i vissa givna situationer och sedan sätta ett namn på, kan vi isåfall sluta prata om känslor och istället böra prata om vad vi egentligen upplever?

Hej Calle

Den fråga du här lyfter är en fantastiskt intressant sådan, då den tar upp mycket av de frågeställningar som rör medvetandets vara och fenomenologi (ontologi). Ditt tankexperiment är ganska så lik tankeexperimentet gällande filosofiska zonbies inom medvetandefilosofin. Här kan man istället fråga om det finns känslomässiga zonbies, dvs människor som har ett medvetande och som upplever världen, agerar som alla andra men är i avsaknad av känslor. Ja, man skulle antingen kunna tänka sig att svaret är ja på denna fråga, dels utifrån ett patologiskt perspektiv (dvs psykisk sjukdom av något slag eller skada på limbiska systemet och amygdala) eller av den anledning som du själv lyfter, dvs att det egentligen inte ontologiskt sett existerar några känslor och att det av den anledningen finns de som inte riktigt kommit in i det sociala spelet fullt ut.

I denna fråga kan man (som bekant) enbart gå till sig själv, allt annat blir ju per definition gissningar. Jag har en erfarenhet av ett sinnestillstånd som jag hamnat i vid de tillfällen då en nära anhörig eller en person som på olika sätt berört och angått mig gått bort. Detta sinnestillstånd kanske inte kan beskrivas med ord, precis om att färgen röd i sig inte kan beskrivas med ord, vi kan bara referera till fenomen och objekt som uppträder i sammanhang med rödhet och hoppas på att andra bevittnat dessa. Jag vet alltså inte om du, Calle, erfar samma kvalia (eller fenomenologiska sinnestillstånd) när du erfar färgen röd som den upplevelse som jag har när jag upplever färgen röd? På samma sätt är det med det tillstånd jag hamnat i när t.ex. en vän gått bort eller jag har fått beskedet av att denne har en obotlig form av cancer. Jag kan även konstatera att andra människor beter sig på ett sätt som påminner mig om det sätt som jag själv betett mig på i liknande stunder, jag kan konstatera att andra människor talar om detta tillstånd på samma sätt som jag antagligen skulle ha talat om detta, men jag kan inte rent epistemologiskt och ontologiskt (på annat sätt) säkerställa att andra människors medvetandeinnehåll (om de nu har något sådant?) innehåller även detta tillstånd som jag skriver om. Du har säkert redan räknat ut att jag avser känslan av sorg och saknad.

Om vi utgår i från att andra människor har en slags inre värld, en utblickspunkt, ett medvetande som i mångt och mycket påminner om (och/eller är identiskt med) mitt eget medvetandeinnhåll, så kan vi kanske extrapolera detta till att även gälla t.ex. känslan av sorg (?). Kanske kan vi även gå så långt att anta att även vissa djur så som elefanter också upplever något sådant?

Men jag håller helt och fullt med dig om att den typ av fenomen i världen som utgör komponenter av vår inre värld är betydligt svårare att hantera rent ostenvist och ontologiskt jämfört med mer explicita fenomen så som t.ex. en bil eller en vas etc.

Jag vet inte om det var detta du menade men det är i alla fall min spontana reflektion kring detta.

Vänligen

Fredrik

[Nebenux]

Känslor är många olika saker anser jag. Din fråga verkar dock vara ställd så som att du är ute efter ett svar som du inte kan få

"vad är upplevelsen av ljus... jag menar EGENTLIGEN ! ?".

Den fenomenologiska "levda känslan" går inte att förklara enkelt och måste delvis upplevas (levas) direkt.

Men utöver detta är känslor som fenomen ett sätt att motivera oss och således ofta reagera, handla eller tänka (fokusera) på vissa saker. Är jag hungrig börjar jag reagera på ett visst sätt på förnimmelser och tankar som har med mat att göra och socialt sätt börjar vi som är hungriga att tänka på mat tillsammans så att vi fixar mat.

En klassisk grej är den där känslomässiga empatispeglingen där jag känner medkänsla för någon som känner någon smärta och denne känner att jag känner medkänsla och reagerar på detta etc så att det blir ett "känslomässigt vi" som binder oss samman.

Sexspiralen är ett sådant exempel där person1 tänder och person2 tänder för att person1 tänder och person1 märker att person2 tänder och tänder mer och så lyfter situationen då motiveringen ökar.

Vanligast tror jag att känslor kan koppas till sociala situationer där vi reagerar mot och med varandra på olika sätt såsom genom skratt, känsla av mening, gemenskap, ilska, irritation eller nästan vilken känsla som helst.

Jag tycker personligen att känslor är HELT grundläggande för kunskapen om hur det är att vara människa. Det är alltså helt avgörande att kunna känna och vara känslomässigt involverad i det vi upplever för att ens VARA mänskliga.



/Neb

[Calle Fredrikson]

Vad jag egentligen är ute efter är nog svaret på frågan:

Kan man reducera känslor till en mix av sinnesintryck och tankar, eller är det något extra involverat här för att man skall kunna säga att det är en känsla?

eller

Är förmågan att känna känslor ett sjätte sinne, någonting utöver förmågan att se, höra osv + tänka?

[transversal]

Det finns ju folk med hjärnskador som visserligen kan fungera och tolka sinnesintryck och allt korrekt, men saknar det känslomässiga spektrumet. Ett exempel var ju det klipp som visades i en annan tråd här nyligen (har jag för mig), med en person som trodde att hans fru var en kopia, därför att kopplingen mellan det visuella intrycket och den känslomässiga "reaktionen" uteblev pga ngt syndrom ...

I övrigt associerar man väl känslor mycket med fysiska reaktioner i kroppen - typ att svettas när man blir rädd osv.

Känslor beskrivs f.ö. mer som "tillstånd" snarare än "tankar". Dvs tillstånd där vissa centrum i hjärnan aktiverats.

Varför skulle man vilja beskriva det som endast tankar och sinnesintryck?

[kort]

Kan man reducera känslor till en mix av sinnesintryck och tankar, eller är det något extra involverat här för att man skall kunna säga att det är en känsla?

Bra fråga! Jag tror inte att man kan reducera känslor till en mix av sinnesintryck och tankar. Däremot kan man reducera namnet på känslor till en mix av sinnesintryck och tankar. I upplevelsen flyter namnen på olika känslor ihop. Men egentligen, vad som definierar en känsla, är sinnesintryck och tankar i relation till verkligheten. Låt oss säga att jag aldrig har varit rädd men att jag är rädd för att bli rädd; har jag varit rädd? Nej inte i verkligheten.

[Calle Fredrikson]

Man skulle kanske vilja beskriva känslor i termer av något annat som är mindre diffust. Tex "tillstånd" säger inte så mycket, känns som att ett tillstånd kan vara precis vad som helst. Jag utgick ifrån att sinnesintryck måste vara en del av en känsla, tex när man blir rädd så "bränner" det liksom till lite i magen och bröstet osv, vilket i alla fall jag uppfattar som någon sorts retning av nervceller i den egna kroppen. Jag tänkte att "tankar" borde kanske vara med i en reduktion av begreppet känslor därför att förmågan att tänka öppnar upp för mer komplicerade känslor, tex känslan saknad verkar förutsätta att man tänker på någon speciell grej som man saknar. Om man är arg så är man ju ofta arg på någon och då måste man ju kunna tänka på den personen. Jag är också öppen för att känslor skulle kunna innefatta ytterligare fenomen i någon annan kognitiv domän, något som kanske enbart aktiverades när vi har "känslor".

[transversal]

Man skulle kanske vilja beskriva känslor i termer av något annat som är mindre diffust. Tex "tillstånd" säger inte så mycket, känns som att ett tillstånd kan vara precis vad som helst. Jag utgick ifrån att sinnesintryck måste vara en del av en känsla, tex när man blir rädd så "bränner" det liksom till lite i magen och bröstet osv, vilket i alla fall jag uppfattar som någon sorts retning av nervceller i den egna kroppen. Jag tänkte att "tankar" borde kanske vara med i en reduktion av begreppet känslor därför att förmågan att tänka öppnar upp för mer komplicerade känslor, tex känslan saknad verkar förutsätta att man tänker på någon speciell grej som man saknar. Om man är arg så är man ju ofta arg på någon och då måste man ju kunna tänka på den personen. Jag är också öppen för att känslor skulle kunna innefatta ytterligare fenomen i någon annan kognitiv domän, något som kanske enbart aktiverades när vi har "känslor".

Ok, spännande.

Ja, kanske måste känslan vara kopplad till en tanke för att bli igenkänd. Tänker på en undersökning som gjordes på män att de lättare blir "förälskade" om någon triggar igång adrenalinet precis innan de träffar en kvinna. "Upphetsningen" från faran (miss-)tolkas som att kvinnan är attraktiv.

[freddemalte]

Vad jag egentligen är ute efter är nog svaret på frågan:

Kan man reducera känslor till en mix av sinnesintryck och tankar, eller är det något extra involverat här för att man skall kunna säga att det är en känsla?

eller

Är förmågan att känna känslor ett sjätte sinne, någonting utöver förmågan att se, höra osv + tänka?

Hej Calle

Nja, det kan man nog inte göra. Känsla som biologiskt fenomen är en kroppslig reaktion på något (en händelse eller företeelse) som kan ta sig lite olika uttryck beroende på vilken känsla vi avser:

1. Rädsla och skräck involverar en kraftig aktivering av det Sympatiska nervsystemet, vilket involverar flera pariga kärnor i hjärnan så som amygdala och delar av det limbiska systemet. Det ger adrenalinpåslag samt aktiverar flödet av blod till muskulaturen, stress och svettningar. Det är delvis dessa fysiska reaktioner som vi rent mentalt blir varse och därmed upplever de känslor som vi upplever. Vidare finns en mer psykologisk aspekt av känslorna som, likt medvetandet i helhet, inte är helt vetenskapligt utrett ännu. Men om man vill reducera känslor till något så är det i så fall kroppsliga reaktioner på neurobiologiska aktiviteter tiggade av antingen sinnessitmuli (t.ex. att man ser något otäckt) eller "inre visualiseringar och manifestationer", t.ex otäcka minnen och märkliga tankar (fantasier).

2. Glädje och upprymdhet, euforier med mera involverar andra neurala kärnor och är inte lika utforskade men torde också vara kopplade till det limbiska systemet. Här kan man dock tänka sig att även neocoritkala delar av hjärnan är viktiga då t.ex. senare utvecklade egenheter så som humor kan tänkas ha sin bas där. Denna typ av känslor är mer förknippade hopotalamiska aktiviteter med endorfinpåslag (opiataktiviteter) och andra dopaminerga (belöningssystemet) aktiviteter. Här kan den kroppsliga reaktionen ses som en spastisk andning (ha ha-andet) som vi i vardagligt tal kallar skratt.

3. Vidare har vi mängder av andra känslolägen så som sorg, förvåning, indignation, svartsjuka, nedstämdhet etc, vilka alla torde ha motsvarande neruobiologiska mekanismer. Det blir dock svårare om man ska göra en utvärdering av alla dessa känslors mentala innehåll då själva medvetandet som sådant fortfarande inte är helt utrett rent neurobiologiskt.

Din fråga är om man kan kalla känslor för ett sjätte sinne - svaret på det är nej, då sinnen är olika sätt på vilket man detekterar sin omgivning med hjälp av sinnesorgan som vidareförmedlar data / information från omgivningen till hjärnan. Detta gör inte känslor, känslor är kroppsliga effekter av hur dessa sinnesdata tolkas av mottagaren av sinnesdatan.

Vänligen

Fredrik

[Nebenux]

Känslor är en komponent i alla sinnestillstånd skulle jag säga. Det är inte samma sak alls som våra 5 sinnens sätt att hantera fysiska företeelser såsom lukt,smak,känsel,hörsel eller syn.

Men om man leker med tanken att exempelvis syn är ett sätt att objektivt orientera sig kring objekt som reflekterar fysiskt ljus skulle känslor kunna sägas vara ett sätt att subjektivt psykiskt orientera sig kulturella, sociala och andliga företeelser.

Känslor motiverar oss att göra något eller avstå, att förhålla oss positivt eller negativt, att förstå hur andra har det och känslor ger egentligen livet "färg" (subjektivt sätt) och då framförallt mening och värde.

Av det jag läst att du, Calle, skrivit låter det som att du reducerar känslor till "fysisk stimuli", men då tror jag du gör digsjälv en björntjänst.



/Neb

[J R Auk]

Din fråga är om man kan kalla känslor för ett sjätte sinne - svaret på det är nej, då sinnen är olika sätt på vilket man detekterar sin omgivning med hjälp av sinnesorgan som vidareförmedlar data / information från omgivningen till hjärnan. Detta gör inte känslor, känslor är kroppsliga effekter av hur dessa sinnesdata tolkas av mottagaren av sinnesdatan.

Vänligen

Fredrik

Här måste jag motsäga dig. Jag menar att sinnesorganen kommunicerar omvärlden till oss men inte känslor. Många känslor är knutna till olika transmittorsubstanser. Dessa pyser ju runt i kroppen och berättar vad som är på gång i miljön. Vad man äter skapar ju fundamentalt olika känslor. Och vad vi äter är vår miljö och alltså så är känslor som beror på föda något som kommunicerar omvärlden till oss. Det är en typ av dold sinneserfarelse. Och det är varför man måste tolka och förstå känslor för att utröna vad för slags meningsfullt sammanhang de har.

Vidare kan man ju påvisa att känslor, mer hos djur män även hos människor, kommer av doftämnen och liknande. Det är alltså inte en fråga om tolkning alltid, utan instinktiva reaktioner. Även om vi människor genom behärskning och temperament kan tolka vad känslor kommunicerar. Jag vill heller inte säga att sinnena har någon slags renhet hos sig där världen förmedlas direkt. Detta bland annat då sinnen inte är något för oss utan att göras perceptuella. Vad vore så att säga informationen som hörseln gör perceptuell vara för utom det som luften, eller vilket medium som exciterats till det tillstånd av vibration, är i sig självt? Och för att ens kunna skapa ett perceptuellt innehåll så måste det finnas ett omdöme, en enumeration av två (eller vad man kan kalla en kontrast). Detta måste föregå perceptionen och kan sägas ligga direkt i sinneserfarelsen. Annars är det svårt att se hur den här kontrasten kan ges om den inte på något sätt ligger hos tinget, i det att det ses. Och är det tinget, så är det inte information om tinget. Jag är alltså mycket skeptisk till att det skulle finnas information där ute som vi sedan når genom sinnena. Snarare så tror jag att det är mötet som informationen uppstår. Och att vi alltid är medkonstituerande av den värld som vi ser. Även på det mest fundamentala sinnliga plan. Tex känner handen det som den håller eller känner den sig själv som hållandes något? Är det information om handen eller om saken som hålls som förmedlas?

För att vidare kommentera detta med att känslor kommunicerar omgivningen. Såg en serie, Into the wild. Som handlar om en man som skall försöka överleva helt själv ute i vildmarken. Han filmar sig själv med en videodagbok. Det som fascinerade mig var hur näringsbristen totalt förändrade hans humör. Testade själv för några veckor sen för att försöka utröna vilken funktion denna vår kroppsliga belägenhet kan tänkas ha. Efter någon vecka av näringsbrist så kommer nedstämdhet som ett brev på posten. Man måste ju förstå känslor som funktionella för den organism vi är. Därför jag anser att man kan tala om känslors ontologiska mening genom en teleologisk modell.

Vart mycket perplex över det här med nedstämdheten när man inte äter. Det är borde ju vara tvärt om. Men det beror kanske på, detta att människor förmodligen alltid levt i sociala kontexter kan göra att funktionen inte är individuell utan att den kommunicerar till kollektivet snarare. För det är mycket svårt att se någon nytta i håglöshet när man behöver öka sin produktivitet i att anskaffa föda.

[J R Auk]

Känslor påverkar också hur vi tolkar och förstår saker, testa någon gång att läs samma skrift två gånger men i olika sinnesstämningar. Nu är det väldigt svårt då man kommer ha en förförståelse andra gången. Men jag tror att ni borde kunna få en liten aning om dess betydelse för hur vi gör våra perceptioner och framför allt förnuftets bedömningar.

[freddemalte]

Din fråga är om man kan kalla känslor för ett sjätte sinne - svaret på det är nej, då sinnen är olika sätt på vilket man detekterar sin omgivning med hjälp av sinnesorgan som vidareförmedlar data / information från omgivningen till hjärnan. Detta gör inte känslor, känslor är kroppsliga effekter av hur dessa sinnesdata tolkas av mottagaren av sinnesdatan.

Vänligen

Fredrik

Här måste jag motsäga dig. Jag menar att sinnesorganen kommunicerar omvärlden till oss men inte känslor. Många känslor är knutna till olika transmittorsubstanser. Dessa pyser ju runt i kroppen och berättar vad som är på gång i miljön. Vad man äter skapar ju fundamentalt olika känslor. Och vad vi äter är vår miljö och alltså så är känslor som beror på föda något som kommunicerar omvärlden till oss. Det är en typ av dold sinneserfarelse. Och det är varför man måste tolka och förstå känslor för att utröna vad för slags meningsfullt sammanhang de har.

Vidare kan man ju påvisa att känslor, mer hos djur män även hos människor, kommer av doftämnen och liknande. Det är alltså inte en fråga om tolkning alltid, utan instinktiva reaktioner. Även om vi människor genom behärskning och temperament kan tolka vad känslor kommunicerar. Jag vill heller inte säga att sinnena har någon slags renhet hos sig där världen förmedlas direkt. Detta bland annat då sinnen inte är något för oss utan att göras perceptuella. Vad vore så att säga informationen som hörseln gör perceptuell vara för utom det som luften, eller vilket medium som exciterats till det tillstånd av vibration, är i sig självt? Och för att ens kunna skapa ett perceptuellt innehåll så måste det finnas ett omdöme, en enumeration av två (eller vad man kan kalla en kontrast). Detta måste föregå perceptionen och kan sägas ligga direkt i sinneserfarelsen. Annars är det svårt att se hur den här kontrasten kan ges om den inte på något sätt ligger hos tinget, i det att det ses. Och är det tinget, så är det inte information om tinget. Jag är alltså mycket skeptisk till att det skulle finnas information där ute som vi sedan når genom sinnena. Snarare så tror jag att det är mötet som informationen uppstår. Och att vi alltid är medkonstituerande av den värld som vi ser. Även på det mest fundamentala sinnliga plan. Tex känner handen det som den håller eller känner den sig själv som hållandes något? Är det information om handen eller om saken som hålls som förmedlas?

För att vidare kommentera detta med att känslor kommunicerar omgivningen. Såg en serie, Into the wild. Som handlar om en man som skall försöka överleva helt själv ute i vildmarken. Han filmar sig själv med en videodagbok. Det som fascinerade mig var hur näringsbristen totalt förändrade hans humör. Testade själv för några veckor sen för att försöka utröna vilken funktion denna vår kroppsliga belägenhet kan tänkas ha. Efter någon vecka av näringsbrist så kommer nedstämdhet som ett brev på posten. Man måste ju förstå känslor som funktionella för den organism vi är. Därför jag anser att man kan tala om känslors ontologiska mening genom en teleologisk modell.

Vart mycket perplex över det här med nedstämdheten när man inte äter. Det är borde ju vara tvärt om. Men det beror kanske på, detta att människor förmodligen alltid levt i sociala kontexter kan göra att funktionen inte är individuell utan att den kommunicerar till kollektivet snarare. För det är mycket svårt att se någon nytta i håglöshet när man behöver öka sin produktivitet i att anskaffa föda.

Hej J R Auk

Jo, fast det är inte definitionen av sinne. Känslor är mentala och kroppsliga reaktioner på sinnesdata och interna processer, men inte sinnesdata i sig.

Vänligen

Fredrik

[Calle Fredrikson]

Av det jag läst att du, Calle, skrivit låter det som att du reducerar känslor till "fysisk stimuli", men då tror jag du gör digsjälv en björntjänst.



/Neb

Fysiskt stimuli är ett bra begrepp. Tack för det. Jag behöver inte längre "sinnesupplevelser" och "sinnesintryck".

Ok. Vidare. Jag gör en distinktion av fysikaliskt stimuli och den påverkan som stimulit har på mig. När jag säger fysikaliskt stimuli så menar jag samtlig information som min kropp skickar till min hjärna. Det som känslorna skall reduceras till är alltså inte stimulit i sig utan själva upplevelsen som stimulit bidrar till. Jag har även med tankar som en komponent. Då kan jag fånga in det där som du skrev med att "orientera sig till kulturella och sociala ting...", eftersom sociala, kulturella och institutionella fakta finns lagrade i vårt minne och skapas via språklig  mellanmänsklig kommunikation. Skall man orientera sig kring sånt gör man väl det i tanken.

Själva reduktionen syftar nog mest till att jag gillar att ordna upp saker och ting, mest för mig själv kanske? Jag gillar när språkliga uttryck som låter som påståenden så att säga har en objektiv mening och kan korrespondera med en objektiv verklighet. Det vill säga, när jag påstår att "jag är ledsen" så gör jag ett påsående om ett känsla som jag har, det är inte enbart att betrakta som en uppmaning till andra att jag vill bli tröstad eller något sånt, även om det ena inte utesluter det andra. Jag kanske också borde säga att jag är helt på det klar med att mentala upplevelser är SUBJEKTIVA men det faktum att jag och alla andra medvetna människor har subjektiva upplevelser är OBJEKTVA fakta.

Tack för bra respons alla föresten!

[J R Auk]

Din fråga är om man kan kalla känslor för ett sjätte sinne - svaret på det är nej, då sinnen är olika sätt på vilket man detekterar sin omgivning med hjälp av sinnesorgan som vidareförmedlar data / information från omgivningen till hjärnan. Detta gör inte känslor, känslor är kroppsliga effekter av hur dessa sinnesdata tolkas av mottagaren av sinnesdatan.

Vänligen

Fredrik

Här måste jag motsäga dig. Jag menar att sinnesorganen kommunicerar omvärlden till oss men inte känslor. Många känslor är knutna till olika transmittorsubstanser. Dessa pyser ju runt i kroppen och berättar vad som är på gång i miljön. Vad man äter skapar ju fundamentalt olika känslor. Och vad vi äter är vår miljö och alltså så är känslor som beror på föda något som kommunicerar omvärlden till oss. Det är en typ av dold sinneserfarelse. Och det är varför man måste tolka och förstå känslor för att utröna vad för slags meningsfullt sammanhang de har.

Vidare kan man ju påvisa att känslor, mer hos djur män även hos människor, kommer av doftämnen och liknande. Det är alltså inte en fråga om tolkning alltid, utan instinktiva reaktioner. Även om vi människor genom behärskning och temperament kan tolka vad känslor kommunicerar. Jag vill heller inte säga att sinnena har någon slags renhet hos sig där världen förmedlas direkt. Detta bland annat då sinnen inte är något för oss utan att göras perceptuella. Vad vore så att säga informationen som hörseln gör perceptuell vara för utom det som luften, eller vilket medium som exciterats till det tillstånd av vibration, är i sig självt? Och för att ens kunna skapa ett perceptuellt innehåll så måste det finnas ett omdöme, en enumeration av två (eller vad man kan kalla en kontrast). Detta måste föregå perceptionen och kan sägas ligga direkt i sinneserfarelsen. Annars är det svårt att se hur den här kontrasten kan ges om den inte på något sätt ligger hos tinget, i det att det ses. Och är det tinget, så är det inte information om tinget. Jag är alltså mycket skeptisk till att det skulle finnas information där ute som vi sedan når genom sinnena. Snarare så tror jag att det är mötet som informationen uppstår. Och att vi alltid är medkonstituerande av den värld som vi ser. Även på det mest fundamentala sinnliga plan. Tex känner handen det som den håller eller känner den sig själv som hållandes något? Är det information om handen eller om saken som hålls som förmedlas?

För att vidare kommentera detta med att känslor kommunicerar omgivningen. Såg en serie, Into the wild. Som handlar om en man som skall försöka överleva helt själv ute i vildmarken. Han filmar sig själv med en videodagbok. Det som fascinerade mig var hur näringsbristen totalt förändrade hans humör. Testade själv för några veckor sen för att försöka utröna vilken funktion denna vår kroppsliga belägenhet kan tänkas ha. Efter någon vecka av näringsbrist så kommer nedstämdhet som ett brev på posten. Man måste ju förstå känslor som funktionella för den organism vi är. Därför jag anser att man kan tala om känslors ontologiska mening genom en teleologisk modell.

Vart mycket perplex över det här med nedstämdheten när man inte äter. Det är borde ju vara tvärt om. Men det beror kanske på, detta att människor förmodligen alltid levt i sociala kontexter kan göra att funktionen inte är individuell utan att den kommunicerar till kollektivet snarare. För det är mycket svårt att se någon nytta i håglöshet när man behöver öka sin produktivitet i att anskaffa föda.

Hej J R Auk

Jo, fast det är inte definitionen av sinne. Känslor är mentala och kroppsliga reaktioner på sinnesdata och interna processer, men inte sinnesdata i sig.

Vänligen

Fredrik

Vem bryr sig om definitionen av ett sinne? Operera in ett chip och det följer inte definitionen heller men väl har du sinnesdata. Krass argumentation.
Vi upptäcker världen när vi är i den. Du söker alltid titta utifrån, på distans, behagligt. Kanske börjar min kritisism mot världen ta sig? Öppna ögon vet bara vrede!