Den stora Wittgenstein-tråden

[David H]

Jag gillar att "tugga mig genom" hans böcker. Visst är de präglade av vänster hjärnhalvas karaktär av analys och logisk dissekering.

Här är en artikel som argumenterar för att Wittgensteins texter snarare lämpar sig för att läsas med inlevelse och fantasi:

Dawn M. Phillips: "Reading literature and doing philosophy" http://www.dawn-wilson.co.uk/files/Read ... osophy.pdf

Chat GPT sammanfattar artikeln så här:

I artikeln "Reading literature and doing philosophy" av Dr. Dawn M. Phillips utforskas sambanden mellan den fantasifulla aktiviteten att läsa litteratur och den klargörande aktiviteten att bedriva filosofi, med inspiration från Ludwig Wittgensteins metoder. Phillips argumenterar att traditionell filosofi ofta begränsar sig till en specifik tolkningskontext, medan Wittgensteins filosofi kräver en mer fantasifull och litterär läsart. Detta illustreras genom jämförelser mellan läsning av vetenskapliga texter och litteratur, där Phillips betonar vikten av att hålla tolkningarna öppna och utforska språkets många möjliga kontexter. Enligt Phillips är filosofins mål enligt Wittgenstein inte att fastställa sanningar utan att tydliggöra och lösa filosofiska problem genom en kreativ och undersökande process.

För mig kommer det nog också mer naturligt att använda höger hjärnhalva när jag läser Witttgenstein... eller att det sker en växelverkan mellan höger och vänster hjärnhalva. Lite som att korsa en text med Dostojevskij och en vetenskaplig text, så hamnar Wittgenstein någonstans däremellan.

Tractatus kanske kan jämföras vid stel och obegriplig poesi, medan Filosofiska undersökningar är mer likt en händelserik roman. Det senare är mer i min smak.

[Algotezza]

Jag gillar att "tugga mig genom" hans böcker. Visst är de präglade av vänster hjärnhalvas karaktär av analys och logisk dissekering.

Här är en artikel som argumenterar för att Wittgensteins texter snarare lämpar sig för att läsas med inlevelse och fantasi:

Dawn M. Phillips: "Reading literature and doing philosophy" http://www.dawn-wilson.co.uk/files/Read ... osophy.pdf

Chat GPT sammanfattar artikeln så här:

I artikeln "Reading literature and doing philosophy" av Dr. Dawn M. Phillips utforskas sambanden mellan den fantasifulla aktiviteten att läsa litteratur och den klargörande aktiviteten att bedriva filosofi, med inspiration från Ludwig Wittgensteins metoder. Phillips argumenterar att traditionell filosofi ofta begränsar sig till en specifik tolkningskontext, medan Wittgensteins filosofi kräver en mer fantasifull och litterär läsart. Detta illustreras genom jämförelser mellan läsning av vetenskapliga texter och litteratur, där Phillips betonar vikten av att hålla tolkningarna öppna och utforska språkets många möjliga kontexter. Enligt Phillips är filosofins mål enligt Wittgenstein inte att fastställa sanningar utan att tydliggöra och lösa filosofiska problem genom en kreativ och undersökande process.

För mig kommer det nog också mer naturligt att använda höger hjärnhalva när jag läser Witttgenstein... eller att det sker en växelverkan mellan höger och vänster hjärnhalva. Lite som att korsa en text med Dostojevskij och en vetenskaplig text, så hamnar Wittgenstein någonstans däremellan.

Tractatus kanske kan jämföras vid stel och obegriplig poesi, medan Filosofiska undersökningar är mer likt en händelserik roman. Det senare är mer i min smak.

Man kan väl kombinera inlevelse och fantasi med logik och förnuft, eller, annorlunda uttryckt, använda båda hjärnhalvorna vid läsning och tolkning... eller?

[David H]

Jag gillar att "tugga mig genom" hans böcker. Visst är de präglade av vänster hjärnhalvas karaktär av analys och logisk dissekering.

Här är en artikel som argumenterar för att Wittgensteins texter snarare lämpar sig för att läsas med inlevelse och fantasi:

Dawn M. Phillips: "Reading literature and doing philosophy" http://www.dawn-wilson.co.uk/files/Read ... osophy.pdf

Chat GPT sammanfattar artikeln så här:

I artikeln "Reading literature and doing philosophy" av Dr. Dawn M. Phillips utforskas sambanden mellan den fantasifulla aktiviteten att läsa litteratur och den klargörande aktiviteten att bedriva filosofi, med inspiration från Ludwig Wittgensteins metoder. Phillips argumenterar att traditionell filosofi ofta begränsar sig till en specifik tolkningskontext, medan Wittgensteins filosofi kräver en mer fantasifull och litterär läsart. Detta illustreras genom jämförelser mellan läsning av vetenskapliga texter och litteratur, där Phillips betonar vikten av att hålla tolkningarna öppna och utforska språkets många möjliga kontexter. Enligt Phillips är filosofins mål enligt Wittgenstein inte att fastställa sanningar utan att tydliggöra och lösa filosofiska problem genom en kreativ och undersökande process.

För mig kommer det nog också mer naturligt att använda höger hjärnhalva när jag läser Witttgenstein... eller att det sker en växelverkan mellan höger och vänster hjärnhalva. Lite som att korsa en text med Dostojevskij och en vetenskaplig text, så hamnar Wittgenstein någonstans däremellan.

Tractatus kanske kan jämföras vid stel och obegriplig poesi, medan Filosofiska undersökningar är mer likt en händelserik roman. Det senare är mer i min smak.

Man kan väl kombinera inlevelse och fantasi med logik och förnuft, eller, annorlunda uttryckt, använda båda hjärnhalvorna vid läsning och tolkning... eller?

Jo, det är så filosofi är när den är som bäst, tänker jag. Min upplevelse när jag läste filosofi på universitetet var dock att toleransen för att använda högra hjärnhalvan med dess fantasi och kreativitet var låg....så när jag sen upptäckte Wittgensteins senare texter kändes det som en befrielse. Wittgenstein väckte min glädje för filosofin igen, efter besvikelsen jag upplevt av universitetsfilosofin.

[Anders]

Rudolf Carnap, som var personlig vän beskrev Wittgenstein så här:

[Wittgenstein’s] point of view and his attitude toward people and problems, even theoretical problems, were much more similar to those of a creative artist than to a scientist; one might almost say, similar to those of a religious prophet or seer.

Och Bertrand Russell om Wittgenstein: “His disposition is that of an artist, intuitive and moody.”, och:

I told [Wittgenstein] he ought not simply to state what he thinks true, but to give arguments for it, but he said arguments spoil its beauty, and that he would feel as if he was dirtying a flower with muddy hands

Stämmer dessa beskrivningar överens med en ingenjörs tillvägagångssätt?

De beskrivningarna kan rymma en ingenjör. Inte typiskt kanske. Beskrivningarna beskriver dock mer typiskt en uppväxt i omnipotens. Men jag bygger mer på det jag läst av hans filosofi och om hans filosofi. Naturligtvis vet Russell mer. Men bådas utlåtande tycker jag beskriver en tvärsäkerhet. Och yes, tvärsäkerhet har jag sett mycket av bland Civilare med viss förmåga/status. Det är något som McGilchrist faktiskt beskriver- det är den högra hjärnhalvan som begränsar, som lägger sordin på den omnipotenta logiska hjärnan, som ungefär tycker sig räkna ut att den har rätt långt utöver vad den kanske har.

Detta sagt, jag har inte läst så mycket av hans senare filosofi. Kanske det skulle ändra min uppfattning. Att läsa Tractatus känns helt i linje med att läsa biografier om honom.

[David H]

Rudolf Carnap, som var personlig vän beskrev Wittgenstein så här:

[Wittgenstein’s] point of view and his attitude toward people and problems, even theoretical problems, were much more similar to those of a creative artist than to a scientist; one might almost say, similar to those of a religious prophet or seer.

Och Bertrand Russell om Wittgenstein: “His disposition is that of an artist, intuitive and moody.”, och:

I told [Wittgenstein] he ought not simply to state what he thinks true, but to give arguments for it, but he said arguments spoil its beauty, and that he would feel as if he was dirtying a flower with muddy hands

Stämmer dessa beskrivningar överens med en ingenjörs tillvägagångssätt?

De beskrivningarna kan rymma en ingenjör. Inte typiskt kanske. Beskrivningarna beskriver dock mer typiskt en uppväxt i omnipotens. Men jag bygger mer på det jag läst av hans filosofi och om hans filosofi. Naturligtvis vet Russell mer. Men bådas utlåtande tycker jag beskriver en tvärsäkerhet. Och yes, tvärsäkerhet har jag sett mycket av bland Civilare med viss förmåga/status. Det är något som McGilchrist faktiskt beskriver- det är den högra hjärnhalvan som begränsar, som lägger sordin på den omnipotenta logiska hjärnan, som ungefär tycker sig räkna ut att den har rätt långt utöver vad den kanske har.

Detta sagt, jag har inte läst så mycket av hans senare filosofi. Kanske det skulle ändra min uppfattning. Att läsa Tractatus känns helt i linje med att läsa biografier om honom.

OK, fair enough. Visst var W ingenjör, men han begränsade sig inte till bara det området, och hans filosofi har väckt intresse bland många andra än bara ingenjörer. Kan här påminna om Terry Eagletons kommentar om Wittgenstein ”the philosopher of poets and composers, playwrights and novelists”.

Gällande detta om omnipotens..visst finns det sådana drag hos W. Men jag skulle inte skylla allt på klasstillhörigheten. Det finns också många ynkliga och menlösa överklassmänniskor, liksom det finns de från underklassen som har tåga i sig. Punken är väl bra exempel, där det finns många underklassrebeller med driv

[Anders]

Gällande detta om omnipotens..visst finns det sådana drag hos W. Men jag skulle inte skylla allt på klasstillhörigheten. Det finns också många ynkliga och menlösa överklassmänniskor, liksom det finns de från underklassen som har tåga i sig. Punken är väl bra exempel, där det finns många underklassrebeller med driv

Och då också det här kanske med en "stark vänster hjärhalva" typ nörd, där hittar man bra mycket omnipotens också. Det finns ganska många som tycker de är världens bästa programmerare...
Ocn nån tvärsäkrare än farfar får man leta efter, smedson, själv mycket kompetent mekaniker och verkmästare. Han tog ställning i allt och sen vara det totalt omöjligt att få honom att byta åsikt.
Så nej det är inte begränsat till överklass. Men om man uttrycker det så, det föräldraskap mina vänner i min nya värld fick uppleva jämfört med mitt och alla jag kände i den gamla världen, var betydligt mer tillåtande och uppmuntrande, och som snitt är omnipotensen klart mycket högre. Även om åldern slipar av de vassaste kanterna då man fått gå på pumpen med sina övertygelser gång efter annan.

Och en sak, de mest drivande människor jag känner (från olika uppväxter) har mycket lite av omnipotens över sig. Det är verkstad och inget snack. Snacket är till för att se till att saker händer. Och de har för det mesta en mycket realistisk syn på världen.