Pollen skrev:Behållningen med W:s verk är tankarna kring språkspel och inte minst att han bannade de engelska filosofernas fixering att analysera allt med logik.
När kriget var över och allt tyskt bannades, även "tysk" filosofi, blev W onödigt stor genom att på sitt brutala sätt introducera tyska filosofers insikter om logikens begränsningar och presenterade alternativa förhållningssätt till engelsmännens fixering.
Idag har W ingen särställning eftersom "tysk" filosof inte inte längre är bannad. Hans historiska betydelse är betydande, men idag behövs han inte.
Kom att tänka på detta inlägg i ljuset av att jag gjort nytt försök att ta mig an Kants bok
Kritik av det rena förnuftet. Jag kan förstå att Wittgenstein förefaller blek i jämförelse med en som Kant, om man jämför de båda som tänkare eller som metafysiker. Jag uppfattar det som att Kant försöker säga ungefär samma sak i sin Kritik som Wittgenstein försöker säga i Tractatus. Men Kant gör en mycket mer rigorös strukturering av ett metafysiskt språk, som ger en slags grund för att diskutera metafysik utan att hamna i självmotsägelser. Skulle kanske kunna säga att Kant skapar ett slags konstspråk för att underlätta metafysisk kommunikation.
Wittgenstein, å sin sida, gör självmotsägelserna mer av ett signum. Han skriver att alla satserna i sin bok är tautologier som säger ingenting. Och med detta ingenting påstår han sig ha lösningen på en central del av den klassiska filosofin. Jämförelsen med kejsarens nya kläder tycker jag är bra, och det menar jag i positiv bemärkelse. Vidare skriver Wittgenstein om en stege som man klättrar upp för, och sen när man väl klättrat upp måste denna stegen slängas, vilket kan skapa en bild av en slags svävande i luften.
Om Wittgenstein bara hade läst sin Kant ordentligt och anammat hans terminologi, tror jag inte att Wittgenstein hade behövt uttrycka sig i så många självmotsägelser i Tractatus. Den upplevda mystiken i Tractatus hade kunnat göras mer rationell och begriplig.
Men då, den stora skillnaden, och vad som talar till Wittgensteins fördel, menar jag är att Wittgenstein, till skillnad från Kant, nöjer sig inte med att tala ett språk. Kant försöker att bemästra ett språk, och passa in allt som skrivs i detta ett och samma språk. Tydliga definitioner, härledning osv.
Om Kant och Wittgenstein är två akrobater, så är Kant likt en balansmästare, som balanserar ett stort objekt (ett omfattande språk) på sin fingerspets. Wittgenstein däremot är mer likt en jonglör, som jonglerar med olika språk, för att kunna ha många olika språk i rörelse samtidigt. Ett problemet med jonglörens användning av språket är att orden som används inte har fasta betydelser, betydelserna varierar beroende på tid/situation/perspektiv - således kan det generera många synbara självmotsägelser, för den som inte lägger märke till skifte av tid/situation/händelse (vilken kägla eller vilket språk är det han håller i handen just nu? kan undras).