Anders skrev:rekoj skrev:Om Tractatus tänker jag lite så här, att Wittgenstein hävdade hela tiden att alla propositioner i Tractatus var tautologier. Med tautologier menade han att propositionerna var helt innehållslösa. Han skrev om en stege man var tvungen att slänga efter man klättrat upp på den.
Så kan man sen mena - vad finns det att ta tillbaka om man menar att man aldrig påstått något? Hur kan man då ha haft fel?
Vore det inte lite som att ställa Beethoven till svars varför han skrev Månskenssonaten som han gjorde?
Även en artist kan såklart kritiseras och ändra på sig, men man måste då förstå att kritiken är av en lite annan sort.
Och jag tror det är mer på det sättet som Wittgenstein på senare tog avstånd från Tractatus. I sina senare texter utvecklade han ett annat sätt att skriva, han hittade nytt sätt att uttrycka sig, men det fanns ingen anledning till att säga att han hade haft fel tidigare. Jämför med en musikartist som hittar ett nytt sätt att förmedla sin musik.
Det är något som kännetecknar abstrakt verksamhet, tänker jag. Till och med Bertrand Russell beskrev Wittgenstein mer som en artist än en tänkare, vill jag minnas.
Och de yngre musikerna har oftare en mer pang bom på musik. Och sen blir det mjukare då de blir äldre. Är Tractatus någon musik så är det definitivt punk. Finns få mjuka kanter där.
Det här med att han tyckte att alla hans propositioner var tautologier, varför tyckte han det? Vad menade han med det?
5.6 The limits of my language mean the limits of my world.
Den skräck för evigheten jag känner kan jag inte uttrycka i ord med den är en helvetes stor del av min värld.
Ska vi jämföra Wittgenstein vid musik, ser jag Tractatus mer som ett överspänt och stelt klassiskt stycke, som har viss enhetlighet, men tenderar att bli monotont och fantasilöst, och på hela taget inte särskilt tilltalande att lyssna på. Wittgensteins senare texter däremot har mer av det fantasifulla och kreativa, mer likt ett stycke av en mogen Mozart.
Att det är så många som ändå fäster mer uppmärksamhet vid Tractatus har jag lite svårt att förstå mig på. Som att det skulle vara något spännande och radikalt som stod i den boken? Wittgenstein själv menade att propositionerna i Tractatus var tautologier...det är som att säga att det bara är kejsarens nya kläder. Men ändå är det som att det finns diverse personer som tror att de ska finna något intressant att analysera i dessa kejsarkläder.
En tautologi är alltså en sats som är sann i sig själv...och allt annat skulle innebära en motsägelse. Ta till exempel en sats som "det som inte kan sägas måste förbli osagt"... en sån sats kan visst få folk att gå i taket, trots att när det uttrycks som tautologi avser det inte uttrycka något över huvud taget. Vi kan ta lite andra exempel, "1 är 1", "röd är röd"... låter det kul och djupsinnigt? Inte särskilt tycker jag.
Betyder en sats "röd är röd" verkligen att röd är röd? Nej, inte ens det heller. Om vi antar det som en tautologi antar vi bara att röd är röd under förutsättning att vi är överens om att röd är röd... Utan överenskommelsen går det annars hävda olika definitioner av ordet "röd" som gör att en proposition som "röd är inte röd" också kan ha giltighet.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Tautologi_(logik)
