Att motverka Jante

[Sceptisk]

Ofta kallat för ett Svenskt begrepp eller beteende, eller även ett skandinaviskt beteende som inkluderar alla nordiska länder. Egentligen kommer begreppet janteloven från Danmark, formulerat av Aksel Sandemose. De flesta vet vad jantelagen (JL) går ut på; Man ska inte tro att man är något, man ska inte tro att man är speciell, man ska inte tro att man är smartare eller bättre än någon annan, etc. Men som det verkar så är det lite orättvist att beskylla just nordiska länder för detta beteende. Har gjort lite efterforskningar och enligt en person jag läste om så är beteendet vanligt i Kerala i Indien. I Anglosxiska länder finns begreppet Tall Poppy Syndrome. I Filippinerna så finns begreppet "Krabbmentalitet" (KM). Namnet "krabbmentalitet" kommer ifrån ett beteende som man sett hos krabbor som ska kokas i en gryta. När en krabba börjar att kravla sig ur grytan så drar de andra krabborna tillbaka honom igen.

Det märkliga i detta beteende är att krabborna, i teorin, skulle alla kunna ta sig ur grytan om de hjälpte varandra eller klättrade upp en efter en. Men istället så drar de ner varandra och gör det alltså omöjligt för dem alla att kunna rädda sig från en säker död. "Krabbmentalitet" innebär därför ett kortsiktigt tänkande om att "om inte jag, så inte heller du". Eller "om inte jag kan lyckas så ska inte heller du få lyckas". Det verkar som att det är ett universellt fenomen som återfinns i alla samhällen på något sätt. På vissa ställen så är beteendet värre medan på andra ställen så är det lindrigare och på några ställen så är det obefintligt. Vi kallar det för Jantelagen, i Filippinerna kallas det för krabbmentalitet och i Anglosaxiska länder såsom England, Kanada, Australien och Nya Zeeland kallas det för Tall Poppy Syndrome.

En generell regel (som jag inte kan bekräfta) tycks vara att desto mer socialistiskt/kommunistiskt ett samhälle är, desto vanligare är också krabbmentaliteten. I länder som USA så verkar man att gå emot krabbmentaliteten på ett annat sätt, talang identifieras snabbare och man har respekt för framgångsrika och initiativrika människor. Det är just själva initiativet som krabbmentaliteten attackerar och i kapitalistiska länder är initiativ så mycket viktigare än i centraliserade ekonomier. Jag tror att det finns mycket att lära sig om mänskligt beteende och samhällen genom att studera krabbmentalitet. Vilka samhällen som gör att människor utvecklar detta beteende och vilka samhällen som motverkar krabbmentalitet och hjälper människor upp. USA går att se som ett möjligt experiment i människor som inte längre ville vara kvar i grytan utan som hade egna ambitioner och talanger och därför gav sig av för att förverkliga sina drömmar.

Men det finns en sak man måste komma ihåg. Om det inte fanns någon gryta så skulle krabborna inte försöka dra ner de andra. Jag tänker mig att det beteende som återfinns hos krabbor är ett reflexartat beteende som kommer av att krabborna upplever det som att de blivit infångade och inte kan ta sig upp, om någon av de andra krabborna lyckas ta sig en bit upp så tar de andra tag i denne av ren reflex för att dra upp sig själva. Likt någon som håller på att drunkna, håller fast i hjälpen och drar ner denne också. Så frågan är alltså, om vi berfinner oss i ett jantebeteende; Var är grytan som vi befinner oss i? Vad är det som drar ner oss? Och hur övervinner man reflexrörelsen att försöka ta tag i någon annan och dra ner denne? Framförallt hur kan JL/TPS/KM motverkas eller utplånas?

En filosofi jag har angående det bygger på moralisk symmetri: Principerna för denna filosofi är att allt omoraliskt beteende i grunden går ut på att dra ner någon annan. Det kan vara genom förolämpningar, hot och våld. Mord är såklart den grövsta formen av att dra ner någon annan. Moralisk symmetri innebär att vad man gör mot andra kommer också att kunna göras mot en själv. Genom att man gör någon annan illa, så har man förlorat sitt moraliska försvar och kan därför inte längre hindra att någon annan också drar ner en. Talesättet "Den som sig i leken ger får leken tåla" har att göra med detta. Jag kallar det för moralisk symmetri. Om man hjälper andra så har man en moralisk rätt att själv bli hjälpt (även om man inte kan kräva det); Men om man hindrar andra och drar ner andra så har man frångått denna rättighet och kommer själv att bli nerdragen.

Alltså för att motverka JL/PTS/KM så hjälper det inte att attackera eller kritisera andra eftersom det ökar på den destruktiva dynamiken. Istället måste man hindra sig själv från att involvera sig i detta beteende. Det man måste göra är först och främst att analysera sig själv och se ifall man själv är involverad på något sätt. Om man själv är involverad så kan man aldrig hjälpa eller inspirera någon annan att upphöra med beteendet. Det är själva beteendet som är fienden, inte någon annan. Om man levt bland människor med PTS under lång tid så känner man att man har "rätt" att "ge igen"; Dom drar ju ner mig!

Men denna min filosofi går ut på att trots att man kanske tycker att man har rätt att "ge igen" så måste man inte göra det. Istället så vänder man på saken och undrar, dom kanske har rätt? Kanske Jante har rätt i att jag inte är något, att jag inte är speciell, att jag inte är värd något, att jag inte kan något, att jag inte har någon rätt att komma och påstå något. Kanske jag är skyldig och att detta är vad jag förtjänar? Och på så vis göra det möjligt att göra en objektiv undersökning och rannsakan av sig själv. Om man betraktar sig själv och sitt liv, finns det egentligen någon som kan säga att de inte är skyldiga för någon moralisk förseelse? Finns det någon som kan säga att de är helt oskyldiga? Har man därmed egentligen alls någon "absolut rätt" att "ge igen"? Men om man ger igen så involverar man sig, man bygger då upp ett försåtligt argument för sig själv "jag har rätt att ge igen för att jag är bättre, speciell, viktig", etc, Med förutsägbara konsekvenser.

Det man måste göra är att erkänna för sig själv hur man mår och hur man tänker. Om man inser att man är involverad då måste man erkänna för sig själv att:

1. Jag mår fruktansvärt dåligt
2. Jag mår ännu sämre av att se andra ha det bra
3. Jag hatar att andra har det så bra när jag har det så dåligt
4. Jag blir avundsjuk och fylls av hämndbegär

När man börjar få insikt om dessa känslor så kan man börja med att befria sig från detta beteende genom att konsekvent avstå från att involvera sig i att dra ner andra. Även om andra kommer att fortsätta att försöka göra det mot en själv. De kommer fortsätta att förolämpa, kritisera, håna, förlöjliga, förminska och så vidare. Man måste räkna med att det kommer att hända. Men om man inte själv involverar sig i beteendet så kommer man till slut att ha byggt upp tillräcklig integritet att man kan stå på egna ben. Det är ju egentligen en personlig skam att dra ner någon annan bara för att man känner att de är "bättre" än en själv. Alltså om man avstår från att involvera sig i sådant beteende, så behöver man inte själv skämmas, även om man själv en gång involverade sig och därmed är "skyldig".

Samtidigt så kan man försöka sträva efter att förbättra omständigheterna för alla. Det är ju inte normala omständigheter för krabborna att bli kokade levande i en gryta. På samma sätt så är det inte normalt för människor att ständigt befinna sig i en upplevelse av att drunkna; Först måste man befinna sig ute på djupt vatten, dessutom måste något ha hänt som gör att man hamnar i panik. Man kan därför försöka identifiera de mekanismer i situationen som gör att människor dras ner och hamnar i en situation likt den att man drunknar. Jag vill alltså inte klassa JL/KM/PTS för något dysfunktionellt, utan snarare en vanlig reaktion på extraordinära omständigheter. Men eftersom det är extraordinära omständigheter så måste man själv också vara extraordinär för att klara sig.

När det gäller att förändra omständigheterna så måste man nog också se på hur vi fungerar. Ytterst är vi alla egoister. Det är vad jante/krabbmentalitet/PTS demonstrerar. Men där krabborna enbart agerar från sin primitiva instinkt så kan vi vara smartare och istället för att dra ner varandra, istället hjälpa varandra upp. Detta eftersom vi inser att genom att hjälpa varandra upp så hjälper vi oss själva. Medan om vi hindrar andra från att ta sig upp så hindrar vi också oss själva. Det är detta jag menar med moralisk symmetri, att man ser team-värdet i varje rörelse och agerande. Till viss del kan teamet stå emot ens personliga destruktiva beteende, men om för många i teamet blir destruktivt och hamnar på "djupt vatten" och börjar "drunkna" så uppstår krabbmentaliteten och denna hindrar alla från att ta sig upp och alla drunknar. Det går alltså inte att kräva av andra att de ska se upp till en och tycka att man är speciell. Även om man själv vill uppleva detta. Däremot så kan man verka för att hela teamet bygger upp en solid integritet av ömsesidig hjälp och stöttning så att alla kan ta sig upp.

[Ripper]

Såsom Lasse Berg och andra beskriver jägare- och samlarkulturer såsom ex. Sanfolket i Kalahari så verkar Jantelagen vara deras grundlag. Det är oerhört viktigt att inte förhäva sig och framställa sig som förmer än andra.

Jag tror det är helt rationellt. Om ojämlikheter accepteras, då fungerar inte samhällena som de ska. Det uppstår splittring, konflikter etc. Jantelagen är ett sätt att hålla samman samhällen.

Jantelagen är ju egentligen bara ödmjukhet och idén om människors lika värde. Väldigt bra tycker jag. Anti-elitistiskt.
Självklart får människor vara egna personligheter och vinna respekt på sådana grunder, men inte genom att sätta sig öer andra.




Men jag förstår att du verkar ha en helt annan bild av Jantelagen som någon slags individualistiskt anti-solidariskt konkurrenstänk (det där med krabborna: envar kämpar för sig själv, mot alla andra), det är egentligen rakt motsatt min uppfattning.

[Sceptisk]

Jag tycker också att det är viktigt att respektera andra, men jag kan inte förvänta mig att andra kommer att respektera mig. Om andra inte respekterar mig så kanske det har att göra med hur jag ser på mig själv. För hur jag beter mig mot andra kanske har att göra med vilken slags relation jag har med mig själv, eller hur jag förstår mig själv, min identitet. Om jag bara får höra att jag inte ska tro att jag är något, då kanske jag kommer att behandla andra precis som jag behandlar mig själv. Nedsättande och respektlöst och i gengäld kanske inte få någon respekt tillbaka.

Det jag förstår av krabbmentalitet är att det är ett kortsiktigt tänkande. Man vill hindra andra från att bli framgångsrika men det sker på sin egen bekostnad. Exemplet med krabborna är att de skulle alla kunna ta sig ur grytan om de samarbetade och hjälptes åt, men istället så hindrar de varje krabba som försöker kravla sig upp och därigenom så hindrar de även sig själva från att kunna ta sig upp. Det solidariska i den situationen vore att försöka hjälpa andra upp, eller själv försöka ta sig upp så man kan dra upp de andra och genom lagarbete så blir alla hjälpta upp, eller åtminstone inte förhindrade.

Jag tror inte att man kan bestämma över någon annan människas värde. Jantelagen säger till exempel "Du ska inte tro att du är något". Det är en sak att säga "Jag är ingenting", vilket är en ganska deprimerande syn på sig själv och som sagt också kan få konsekvenser i hur man ser på andra. Men det är ändå en annan sak att säga till någon annan att "Du är ingenting". Jantelagen säger ju inte "Jag tror inte jag är mer speciell än någon annan", den säger "Du ska inte tro du är något". Riktningen är mot andra, inte mot en själv. Tonen är därför dömande och nedsättande mot "andra" och har därför inget med ödmjukhet eller respekt att göra.

Ett tag tänkte jag att Jantelagen är bra på så vis att den är till för att hindra människor från att bli för uppblåsta och egocentriska och så vidare. Men jag vet inte om det är särskilt produktivt. Jag tror snarare att anledningen att man blir egocentrisk och uppblåst beror på att man känner att man inte kan lita på någon och att man känner att ingen uppskattar ens egna förmågor. Vad ska man ta sig till om alla omkring en försöker att trycka ner en och säga att man är värdelös och inte duger till något? Reaktionen i en sådan situation kan mycket väl bli att man av ren protest ställer sig själv på piedestal och blir helt självcentrerad och trycker ner andra istället, för att man tror det är enda sättet att överleva (likt narcissisten). Men konsekvensen blir tyvärr att man blir ännu mer nedtryckt än tidigare. Till slut blir man bara mer och mer hatisk mot allt och alla och det drabbar också en själv.

Fängelsesituationer liknar på många sätt krabborna i grytan. De intagna trycker ner varandra. De har en egen hierarki av vilka som är mer eller mindre respekterade. De är i en abnormal situation för det finns ingenstans att ta vägen och de är alla också dömda för något. De är i en situation där de blir konstant dömda av varandra och det finns inget andrum - inget utrymme att ta sig upp och bli räddad. De gör precis vad systemet förväntar sig (se domarprincipen). Likadant med skolor, de är också abnormala situationer för barnen får inte lämna dem och bara gå hem. Även så med arbetsplatser. Så jag tror att krabbmentalitet är något som uppstår i förtryckande omständigheter. Desto mer förtryckande omständigheterna är, desto mer kommer individerna inuti systemet att försöka trycka ner varandra också. I fängelser så respekteras till och med förtryckartyper, för de får andra att bli rädda för dem och det finns ingenstans att ta vägen. Även om det vore smartare i längden för alla inblandade att försöka hjälpa varandra upp och stötta varandra.

[Anna Sara]

Bli katolik

[Harald Davidsson]

Jantelagen är skapad på grund av att kollektivt kokar av avundsjuka
till vissa individer som råkar exponera sig lite mer friare
från kollektiv-trycket än vad som ansees normalt,

[Marko]

Du skall icke tro, du skall veta.