Kommer ni ihåg Tanzania? Det östafrikanska landet var ofta i ropet under 1970-1980-talen, sedan blev det tyst! Vad hände? Låtom oss göra en tillbakablick!
Tanzania - från Ujamaa till blåa khmerer...
Efter andra världskriget blev det snart allt mer klart att de afrikanska kolonierna med tiden skulle bli av med sina europeiska ockupanter. Kolonierna hade knappast utvecklats gynnsamt för deras ursprungliga befolkningar, och när självständigheten började bli en realitet, ställdes de för stora problem. Det gällde inte minst det brittiska området Tanganyika i Östafrika. Nationernas Förbund ersatts av Förenta Nationerna år 1946, och ett av de första besluten som togs av det nya FN var att ställa den forna brittiska kolonin Tanganyika under FN:s förvaltarskap. Den nya positionen som förvaltarskapsområde inverkade emellertid inte på den interna utvecklingen i Tanganyika liksom det inte heller påverkade den slutgiltiga tidpunkten för självständigheten. Den förödande fattigdomen och det vita översitteriet fortfor som tidigare. Men kolonierna var ännu viktiga, Kenya försåg England med kaffe och Tanganyika producerade sisal och kaffe liksom bomull för det brittiska samväldet. I Tanganyika producerades även bly och man hade öppnat gruvor där man bröt diamanter i norr, malmer vis kusten och stenkol i söder.
Afrika betydde en hel del för främst Europas försörjning av livsmedel och mineraler. Kontinenten hade varit en källa till välstånd i Västeuropa sedan århundraden tillbaks. Några år in på 1950-talet såg dom sin chans att äntligen bli fri. Det man inte riktigt förstod då, var att de strukturer som hade påförts dem av kolonialherrarna på alla sätt missgynnade dem själv medan det gynnade européerna. Sådana strukturer var viktiga att upprätthålla även i fortsättningen, ansåg de västeuropeiska eliterna. Det gällde att styra in kolonierna i hjulspår som de hade svårt att ta sig ur under överskådlig tid. Syftet var naturligtvis att få de forna kolonierna att behålla kontakterna med sina forna ”moderländer” och därmed fortsätta att exportera varor och produkter som efterfrågades i Europa och Nordamerika. Det fanns vidare en vilja att behålla kolonierna som framtida marknader för kolonialmakternas industrier och export. Detta blev kolonialherrarnas sista desperata åtgärder innan de oundvikliga självständigheterna inom en snar framtid skulle komma. Man byggde in de forna kolonierna i ett beroende som skulle orsaka enorm frustration och massor av konflikter så fort de självständiga staterna skulle börja stå på egna ben. Ben som européerna såg till att man helt och hållet hade kontroll över genom ensidig produktion och att kolonierna skulle fortsätta vara råvaruexportörer. Denna dominans inom ekonomin bestod av följande; exportinriktad produktion, beroende av europeiska transportmedel samt ett beroende av europeiska industriprodukter. Det enda Afrika hade att erbjuda var råvaror. Snart skulle det visa sig att det var en allt för liten bas att vila växande befolkningar på.
Det fanns motstånd mot allt detta, inte minst i kolonin Tanganyika. Tanzanias självständighet har sina rötter i African Association som grundades 1929. I slutet av 1940-talet bytte organisationen namn till Tanganyika African Association (TAA). Läraren Julius Nyerere valdes till ledare för TAA år 1953 och året därpå fick TAA det nya namnet Tanganyika National African Union (TANU). Det första allmänna valet i Tanganyika ordnades under kolonialtiden, som en sorts förberedande väg mot självständighet åren 1958-1959. Vinnare i valet blev TANU. Storbritannien gick med på att grunda Tanganyikas självstyrelseområde år 1959 varvid Julius Nyerere valdes till statsminister i den nya regeringen. Slutligen, den 9 december 1961, blev Tanganyika självständigt och ett år senare förklarade sig landet som en republik.
År 1963 utbröt en revolution och ett inbördeskrig på ön Zanzibar och den arabiska överklassen fördrevs från makten, med stor blodsutgjutelse. De svarta tog nu makten på ön och på grannöarna, bl.a. Pemba. År 1964 slöt Nyerere ett förbundsavtal med Zanzibars överhuvud Abeid Karume varvid Tanganyika och Zanzibar förenades och blev Tanzania. Under detta år drevs det nya landet av sina ledare mot en politik som allt mer sökte kasta av sig det forna beroendet till främst Storbritannien. År 1964 vann TANU åter de allmänna valen, även om partiet nu såg till att det hela gick åt "rätt" håll, men de flesta accepterade styret. Julius Nyerere valdes samtidigt till president, och därefter vart femte år fram till 1980. År 1965 infördes ett system som gav partiet TANU rätten att välja kandidater till landets parlament. Andra partier tilläts inte längre medverka vid de kommande valen. Den politiska makten tillät dock andra röster komma till tals, men genom sitt monopol på medier och tilltron från befolkningens sida hördes dess röst alltid oftast och högst. Under dessa år försvagades all opposition från ”höger” och TANU:s idéer accepterades av flertalet tanzanier. Det folkliga motståndet existerade knappast efter 1964 och de etniska motsättningarna kunde tonas ned och nästan utrotas i Tanzania, även om slitningar mellan ”vita” arabisktalande och svarta på öarna Zanzibar och Pemba bara sopades under mattan och inte tilläts att helt läka ut.
Snart kommer det mer....
MVH
bigj - mot kapitalism och nylibertinism, för godhet och demokrati...
