Avantgardet skrev:Justin,
Du gör ingen skillnad på implicita och explicita tvång
För det första är det tvärtom du själv som inte gör skillnad på dessa två. Du kallar saker för tvång utan att ange att du menar
implicit tvång.
För det andra är "implicit tvång" så luddigt som begrepp att det tycks kunna användas för precis vad som helst. Skulle du tycka att det vore rimligt att säga att om jag väljer att inte diska åt någon annan än mig själv,
tvingar jag "implicit" hela jordens befolkning att diska sin egen disk? Vad finns det då för handlingar som
inte är exempel på implicit tvång? Då är ju precis
allt vi gör tvång (implicit tvång) mot precis alla människor hela tiden! Då finns det inget, och skulle inte ens teoretiskt
kunna finnas/ha funnits något, om vilket man
inte kan säga att det är tvång, och då förlorar ju ordet tvång sin mening. Är det det du vill? När jag tänker efter är det nog det du vill, för när den betydelsereformen är införd, så att precis vad som helst med rätta kan kallas för tvång, kommer ju högerns klandrande av vänstern för tvångsbeskattning att låta lika löjligt som det låter löjligt att klandra en människa för hennes existens! Vad du dock öppnar upp för med en sådan förändring är också att det plötsligt inte finns några gränser för vad makthavarna får göra med folket mot folkets vilja. Maximalt och konstant tvång råder ju precis överallt precis hela tiden i vilket fall som helst, givet din definition (tycks det mig). När nu tydligen maximalt med tvång, per definition, är en oundviklig situation i vilket fall som helst, varför skulle man då bry sig om att förhindra att en extremdiktatur uppstår?
Hur skulle man kunna definiera "implicit tvång", så att
inte allt som händer människor kan kallas för implicit tvång? Det undgår mig.
(som jag explikerat för dig i annat sammanhang men som du här, antagligen i strikt retoriska syften, bortser helt ifrån -
Jag bortser inte från det. Jag har ju bemött det tidigare. Se nedan.
och förutan vilken du ju inte förmådde kalla slavarnas situation i amerikanska södern för ett liv under tvång annat än i just den sekund de hade en gevärsmynning mot tinningen),
Jag upprepar vad jag skrev om det:
Skillnaden är att någon människa hotade ta till våld mot dem [slavarna på bomullsfälten], eller fysiskt hindra dem, om de skulle försöka fly. Då är det slaveri. Ingen hotar ta till våld mot, eller hindrar fysiskt, en golvsvabbare på McDonalds som säger att han tänker "fly" från sin arbetsplats. Det enda som händer är att han inte får någon lön längre. Och du kan väl inte gärna anse att det är slaveri att vägra betala ut lön för icke utfört arbete?
Slaveri är bara sådan ofrihet som någon avsiktligt orsakat någon (mot dennes vilja). Inte sådant som andra typer av omständigheter (andra saker än människor) orsakat någon. Om någon råkar ut för en olycka och blir helkroppsförlamad för livet, är vederbörandes frihet plötsligt ytterst liten - mindre än friheten hos den som har ett svabbarjobb på McDonalds - men han/hon befinner sig inte i slaveri för det. Alltså kan inte heller svabbarens ofrihet kallas för slaveri. Åtminstone inte med hänvisning till enbart graden av ofrihet.Detsamma kan sägas om tvång som jag där sa om slaveri.
du drar likhetstecken mellan fördelningspolitik och språkets meningsvillkor (vilket är helt väsenskilda fenomen,
Nej, jag värnar ords bibehållna betydelse över tid. Diskussionen blir så förvirrad om man ändrar ords definitioner. Vill man uttrycka något nytt, ska man uppfinna ett nytt ord för det man vill uttrycka, inte använda ett redan existerande ord underförståendes en ny, för andra oinvand definition. Jag håller med om att alliansen missbrukar ordet solidaritet när den försöker framställa sig som mer solidarisk med arbetare än vad vänstern är. På samma sätt missbrukar vänstern ordet tvång när vänstern försöker framställa det som om det är högern som utövar tvång, när det snarare är vänstern, om någon, som utövar tvång.
[...] det är fullt möjligt att alla levde i materiellt överflöd, men om alla har privata betydelser för ord så disintegreras språket helt och hållet i sömmarna och upplöses i tomma luften),
Det har du helt rätt i. Vänstern har skapat sin egen privata betydelse till ordet tvång. Precis som du säger är sådant inte bra.
du skiljer inte på aktualiteter och potentialiteter, i själva verket bygger du ju hela din filosofi på det ontologiska antagandet att endast sannolikheter och potentialiteter existerar
Det antagandet har stöd i kvantfysikens Many Worlds Interpretation, en världstolkning som accepteras av en ansenlig andel (den enskilt största andelen tror jag) av världens fysiker.
Håller du med om att man aldrig kan veta något med exakt 100,0000000... procents säkerhet? I så fall, varför inte betrakta allt man tycker sig erfara av världen som just bara olika potentialiteter med olika sannolikheter?
Jag tror att även du i själva verket gör det; du tillmäter vissa saker bara en något för hög sannolikhet - hundra procent istället för 99,9999(ett visst ändligt antal nior och så småningom andra siffror än nior) procent. Du förenklar lite. Det gör vi alla. Men det är viktigt att vara medveten om att det är förenklande vi håller på med. Att faktiskt inget av det vi är "övertygade om" egentligen är exakt hundra procent säkert.
(vilket i sig innebär begreppsligt bankrupt i och med att du kollapsar den ena kategorin i den andra vilket innebär att själva den meningsgivande skillnaden suddas ut
Nejdå, vissa händelser (på en given position i rumtiden) är mer sannolika än andra. Där har du den meningsgivande skillnad du efterlyser.
- den mellan potentialitet och aktualitet) eller att "verkligheten" bara är en sannolikhet bland otaliga andra (och ska man hårddra det så menar du alla dessa sannolikheter vara lika "verkliga" (alltså dina s.k. "parallella världar")).
Allt som teoretiskt kan ske sker på oändligt många positioner i rumtiden vardera, men vissa saker sker med på fler positioner i rumtiden än andra. (Vissa oändliga mängder är större än andra.)
Att det finns olika stora oändliga mängder kanske lättast kan förstås med detta exempel: om man lever i evighet, och om av någon anledning varje vecka i detta eviga liv måste innehålla samma proportioner mellan lycka och lidande som varje annan vecka, är det ett sammantaget lyckligare liv att vara lycklig varje måndag till lördag och olycklig varje söndag, än vice versa. Detta
trots att man, oavsett om det blir så eller vice versa, skulle få oändligt mycket lycka och oändligt mycket lidande över tid. Detta, att vi skulle välja att vara lyckliga relativt ofta hellre än mindre ofta, även om vi skulle få oändligt mycket av både lycka och lidande hur vi än valde, visar att vi, om vi ska vara uppriktiga, faktiskt utgår från att det finns olika stora oändliga mängder, och att vi
måste utgå från det för att det ska finnas någon anledning att bry sig om något
alls, då det redan finns oändligt mycket av varenda fenomen, händelse, sak, varelse etc som kan tänkas.
Inbillar du dig på fullaste allvar att jag ens ska orka börja kommentera absurditeterna?
Inbillar du dig på fullaste allvar att jag ska svara på den frågan utifrån den ram du sätter upp med det sista ordet: att det jag skriver redan på förhand ska dömas ut som absurditeter, innan du ens visat varför de skulle vara det? Cirkelresonemang.
Om du inte orkar kommentera det jag skriver, gör inte det då. Det är ett fritt land (än så länge).