Problemen med utilitarismen

[Justin Case]

.4 Vilket värde är mest ”äkta”? – utilitarismens cirkelresonemang
Vi utgår från perfektionismen. Människor önskar generellt de saker som står på den ”objektiva listan”. Egentligen tycks allting alltså handla om människors önskningar och mål. Därmed övergår perfektionismen till en sorts preferentialism, önskeuppfyllande. Preferentialismen är i sin tur bara ett oreflekterat förstadium till hedonismen. Vi har aldrig mål för målens egen skull utan för att vi vill uppnå något: vi hoppas på lycka. Vem skulle vilja något alls om det inte gav själen någon glädje? Därmed övergår preferentialismen i hedonism. Men är verkligen just kemisk lycka livets enda mening? Det kan vi intuitivt inte acceptera.

Du frågar om "kemisk" lycka är livets enda mening. Även om det inte är din avsikt, skapar den frågan, så som den är formulerad, en orättvist negativ association till det underbara sinnestillstånd den där "kemiska lyckan" verkligen är när man befinner sig i den. Att vi kanske inte tycker, känslomässigt, att livets hela mening kan beskrivas heltäckande med det du kallar "kemisk lycka", beror på att vi för det mesta när vi begrundar denna fråga inte själva befinner oss i en riktigt, riktigt stark lycka, och på att vi inte heller upplever våra eventuella minnen av riktigt, riktigt stark lycka så starkt att de kan göra den starkaste lycka, som orden "kemisk lycka" kan syfta på, rättvisa. När vi talar om "kemisk lycka" (och underförstått åsyftar alla former av lycka), vet vi alltså inte (på ett känslomässigt plan) helt vad vi talar om. Vi som endast har en sådan lyckonivå som är normal idag (eller i varje fall inte supermycket högre), vi har en alldeles för vag uppfattning om hur det verkligen känns att vara superlycklig (med superlycklig menar jag, kan vi säga, det allra lyckligaste någon människa hittills någonsin varit i hela mänsklighetens historia). Endast en som inte själv är superlycklig kan få för sig att beskriva lycka som blott "kemisk", tänka på lycka som blott "kemisk". Eller så kan även den superlycklige kanske tänka i betydelsen rationellt "förstå" att lycka är "blott kemisk", men vad jag menar är att den som är superlycklig aldrig skulle avfärda sin lycka såsom "otillräcklig för att kunna vara hela meningen med livet" enbart på den grunden att den är "kemisk", för han/hon känner ju hur underbart det är när lyckokemin går på superhögvarv, och upplever ju då att livet är superdupermeningsfullt bortom all beskrivning. Han/hon bryr sig i den stunden inte om att lyckan "bara är kemisk", även om hon/han kanske "egentligen vet" att den är det. Nu talar jag alltså om en sådan lycka som kan beskrivas som känslan att "allt är bara så himla skönt" och att man inte upplever att det existerar några som helst bekymmer.

En person som inte är superlycklig, utan endast "ganska lycklig", kan som bekant mycket väl uppleva att livet, trots lyckan, i någon mån saknar mening, eller att livet skulle kunna bli ännu mer meningsfullt om det och det vore fallet/skedde. Då är det bara att öka lyckan hos vederbörande tillräckligt mycket, så försvinner till slut den där känslan av att det saknas något. Om man t.ex. deltar i Idol och tar sig till semifinal men inte till final, borde man logiskt sett jubla av lycka över den exponering man fått, för på den kan man rida långt i sin kommande karriär. Ändå upplever man troligen att något saknas en: en finalplats i Idol (och, beroende på ens självförtroende, en vinst i Idol). Men så träffar man kanske någon på krogen efteråt som man blir blixtförälskad i och tillsammans med och så himla lycklig av, och så känns allt bara så bra och rätt ändå, och man glömmer helt bort att man just åkt ur Idol. Det där med Idol har då plötsligt förlorat all sin mening (eller rättare sagt: illusionen av mening). Något man trodde sig absolut behöva, behövde man inte absolut, utan bara så länge man inte fick något annat. Så är det med alla våra behov, utom ett: behovet av lycka. Den där älsklingen som man upplever som sitt livs stora kärlek är t.ex. inte heller oersättlig, utan kan t.ex. i sin tur ersättas av en stark lyckodrog. Jag säger inte att det är att rekommendera, men det finns helt klart droger som är så starka att de kan vinna över en hur stark förälskelse/kärlek som helst. Droger är väl det tydligaste exemplet på att det är styrkan i just det "kemiska" med lyckan som är det mest relevanta för hur meningsfull lyckan känns. Om det inte vore så att lyckodroger förstörde människors liv med tiden, och om det inte heller fanns några andra (vare sig långsiktigt eller kortsiktigt) lyckominskande eller lidandealstrande bieffekter av lyckodroger, skulle alla vinna på att gå på lyckodroger hela dagarna. Inom en inte alltför avlägsen framtid borde det vara möjligt att bygga sådana droger som inte förstör människors liv utan bara ger lycka, och kanske rentav förbättrar människors handlande till på köpet, även på sikt. De kroppsegna lyckodrogerna fungerar ju så; de skapar både lycka och får människor att leva relativt konstruktivt även i handling. Att man tenderar handla oklokt när man är på dåligt humör beror på brist på kroppsegna lyckodroger (på de ställen i hjärnan där de ska vara, om man ska vara exakt).

Det är fullt möjligt att ständigt lida, i år efter år, utan uppehåll. Det finns stackare som kan intyga det. Det är bara att extrapolera denna insikt i andra riktningen (i riktning lycka): slutsatsen blir att det även borde vara möjligt att vara lycklig hur länge som helst i sträck, utan att någonsin lida. Det enda som gör att superlyckoskapande droger idag inte är att rekommendera är att de har negativa bieffekter (medan det inte är något fel med den lycka, i sig, som de skapar). Kolla in The Abolitionist Project:

På engelska:
http://www.abolitionist.com/

På svenska:
http://www.abolitionist.com/swedish/index.html

Föreställningen, att "kemisk" lycka inte skulle kunna vara tillräckligt värdefull för att kunna vara hela meningen med livet, kan liknas vid att många som inte kan ett jota om datorer och programmering säkert har svårt att förstå hur World of Warcraft kan utgöras av "enbart ettor och nollor". För en programmerare är detta inte alls svårt att förstå, och på samma sätt vore det inte svårt för en postmänniska av årgång 2050 att förstå hur "kemisk lycka" ensam kan förklara varför vi år 2009 upplevde våra liv som meningsfulla. (Citationstecknen runt "kemisk lycka" är viktiga; naturligtvis är det inte bara kemin, utan även hur hjärncellerna beter sig rent fysiskt, positionsmässigt, tidsmässigt, etc, som orsakar/utgör vår lycka. Men jag antar att du i "kemisk lycka" inkluderar sådant.)

Det finns flera olika saker som är meningsfulla. Sanning, kunskap och skapande kan ha ett egenvärde.

Nej. Att vi tror att de kan det beror på att de brukar resultera i ökad lycka och/eller minskat lidande på sikt. Vi har att göra med en mekanism av ungefär samma slag som den genetiskt betingade mekanism som idag lätt får oss i-länningar att äta för mycket kalorier - det brukar nämligen vara bra för däggdjur som vi att alltid passa på att äta så mycket kalorier som möjligt närhelst tillfälle bjuds, och därför finns en sådan instinkt fortfarande i våra gener. Vi kan på liknande sätt tänkas ha i våra gener att sträva efter kunskap med en känsla av att vi gör det "för kunskapens egen skull", att skapa stor konst med en känsla av att vi skapar "för konstens egen skull", och liknande. Likafullt kan vi hamna i situationer där dessa instinkter ger oss liv vi inte trivs med. Om man hänvisar till "instinkten att skapa för skapandets egen skull" för att rättfärdiga att främja skapande framför lycka (om dessa två någon gång är oförenliga med varandra), varför inte då lika gärna rättfärdiga sin grava övervikt med en tro att "instinkten att alltid äta så mycket kalorier som möjligt" har ett egenvärde, och därmed strunta i att göra något för att gå ned i vikt? Eller varför inte rättfärdiga våldtäkter med att det är en instinkt hos människan att försöka sprida sina gener så mycket som möjligt?

Anta att du hade att välja mellan dessa tre:
1) att vara så lycklig som överhuvudtaget är teoretiskt möjligt i tio år i sträck, och sedan dö.
2) att du (och endast du) vet sanningen om allt i tio år i sträck och sedan dör, utan att detta vetande av sanningen någonsin gör vare sig dig eller någon annan lyckligare än vad som (allt annat lika) hade varit fallet om du inte hade fått veta sanningen.
3) att du under tio år skapar de mest "fantastiska mästerverk" (alltså fantastiska i någon sorts "konstnärlig" bemärkelse (jag vet dock inte vad som menas med det)), och sedan dör, utan att ens något endaste av dessa mästerverk någonsin gör vare sig dig eller någon annan lyckligare än vad som (allt annat lika) hade varit fallet om mästerverken i fråga inte hade blivit skapade.
Vilket skulle du då välja?

Endast om du väljer 1 får någonsin någon i universum mer lycka som resultat av ditt val (och då i gengäld enormt mycket, nämligen du).
Som du märker är det mycket svårt att ens föreställa sig hur 2 eller 3 skulle kunna vara ens teoretiskt möjliga scenarior, då man ju förväntar sig att maximal kunskap och maximalt stor konst bägge var för sig - nästan rentav per definition - måste ge upphov till väldigt mycket av någon form av lycka, eller åtminstone väldigt stor lidandeminskning av något slag, som konsekvens, åtminstone för någon, någon gång, någonstans (eller sammanlagt, om den (lyckan/lidandeminskningen) fördelas på flera individer, eller sammantaget i universum, eller något liknande). Redan denna omständighet, att det är så svårt att föreställa sig 2 och 3 utan lyckohöjning och utan lidandeminskning, talar för att kunskap och skapande har endast instrumentellt värde (instrumentellt värde som lyckoalstrare och/eller lidandeminskare) snarare än att ha något egenvärde. Det omvända gäller inte för lycka(lyckohöjning) och lidande(minskning). Det är fullt tänkbart att det går att hålla någon superlycklig i tio år i sträck utan att det därmed uppstår mer kunskap eller mer bra (eller bättre) konst i världen.

Vidare gäller att även om det bara finns en pytteliten chans för att tio års innehav av total kunskap om allt i världen skulle resultera i ökad lycka eller minskat lidande, måste den chansen tas med i beräkningen, då det (om den chansen slår in) kan vara fråga om kolossala mängder lycka/lidande som står och faller. Jag tror att det är av sådana skäl vi är så måna om att fortsätta vårt sökande efter kunskap även i tider då det känns som att vårt kunskapssökande förmodligen inte främjar lyckan. Ett "förmodligen" räcker inte automatiskt. Ett "kanske, med ytterst liten sannolikhet" kan vara avgörande, om det värde det ska multipliceras med är (potentiellt) tillräckligt stort (t.ex. kolossala mängder lycka). Om ett kunskapssökande som tills vidare bara tycks generera lidande känns värdefullt trots att det bara tycks generera lidande, är det alltså för att vi inte kan utesluta att det (kunskapssökandet i fråga), om vi bara härdar ut, någon gång i framtiden kan komma att generera lycka (och/eller minska lidandet och/eller öka överskottet av lycka över lidande över tid).

Det finns ett antal ”högre mål” som vi strävar efter.

Inte lika höga som lyckan.

Därmed övergår hedonism i perfektionism.

Nej, av ovan visade skäl gör den inte det.

[samuelkazen]

Hej! Det blev visst ett ledigt år på filosofiforumet för min del. Ville ägna tiden åt att öva trumpet istället för att tänka. Men nu är jag tillbaka igen! Justin Case tog sig tid att svara på alla mina invändningar mot utilitarismen för ca ett år sedan. Hans välformulerade invändningar förtjänar ett svar. Jag se fram emot fortsatt diskussion.

Utilitarism följer av rationell egoism. Det egoistiskt mest rationella är att vara utilitarist. En vanlig föreställning är att utilitarism kräver en extrem grad av altruism och självuppoffring, åtminstone från oss relativt rika människor här i väst, då man tänker sig att världen skulle bli lyckligare sammantaget om vi som är relativt rika delade med oss nästan allt vi ägde till de fattiga i världen. Det är en förhastad slutsats. Utilitarism kräver inte självuppoffring, utan bara ett "uppskjutande av lycka för att få desto mer lycka i framtiden". Om det skulle vara så att det utlitaristiska att göra, för oss idag, är att skänka nästan allt vi äger till de människor som är fattiga idag (jag säger om, för jag tror inte att det mest utilitaristiska idag är att i första hand bekämpa just fattigdomen idag), då skulle det vara för att det maximerar mänsklighetens överlevnad, något som i sin tur gör vår egen framtid maximalt lycklig. Det är nämligen bara det som maximerar mänsklighetens överlevnad som är utilitaristiskt.

Och varför är det då alltid så att de handlingar, från utilitaristens sida, som maximerar mänsklighetens överlevnad, maximerar även utilitaristens egen lycka på sikt? Jo:

Universum är oändligt stort. Därför finns allt som kan finnas. Alltså äger bland annat alla de förändringar av partikelkombinationer rum, efter varandra, som utgör alla de händelser som måste inträffa, efter varandra, för att vi med tiden ska förvandlas till varandra allihop. Var och en av oss kommer alltså att leva alla de liv som levs överhuvudtaget i universum. Det innebär att vi alla är en enda person. Visserligen förändras denna persons personlighet, minnen, preferenser, läggning etc med tiden (vilket utgör nyss nämnda förvandling till alla), men även inom vad som vanligen menas med ett människoliv sker ju sådana förändringar, om än i mindre grad, så det är inget som gör oss till mindre varandra. Vi är varandra. Det finns bara en enda person, ett enda jag, och det är vi allihop tillsammans. Vi bara är utspridda, över till synes flera personer, i olika delar av rumtiden. Liksom det är rationellt av mig att arbeta idag för att tjäna pengar så att jag kan äta mig mätt och vara lycklig imorgon, nästa månad, nästa år, osv, är det rationellt av mig att göra vad jag kan idag för att jag ska komma att vara "maximalt lycklig i maximalt stor andel av min oändliga framtid i form av alla de andra varelser som finns i universum". Det innehåll av lycka och lidande som min oändliga framtid måste ha, och den fördelning, över tid (och därmed även över "de individer jag kommer att vara med tiden"), av denna lycka och detta lidande som måste bli fallet, för att jag ska vara maximalt lycklig i min oändliga framtid, uppnås genom utilitaristiskt leverne, snarare än genom något annat leverne, från min sida. Med andra ord: strävan efter ett maximalt lyckligt liv för ens egen del i oändlig framtid är detsamma som utilitarism, och vice versa.

Justin, du utgår från rationell egoism. Rationell egoism innebär att en individ bör genomföra handlingar som gynnar sig själv. Denna utgångspunkt kräver en djupare definition av: (1) Vad är en individ? (2) Hur avgör man om en handling gynnar denna individ?

Du gör en mycket ovanlig omdefinition av individbegreppet till att omfatta oss alla och sätter likhetstecken mellan individen och mänskligheten. Att gynna mänskligheten menar du är att gynna sig själv och att gynna sig själv är att gynna mänskligheten. Därmed är rationell egoism samma sak som utilitarism. För att förklara detta hänvisar du till universums oändlighet och att partiklarna som bygger upp oss för eller senare kommer utgöra ännu än individ. Detta resonemang visar sig vara felaktigt om man reder ut (1) och (2) närmare.

Vi börjar med (1). Ur: ”Var och en av oss kommer alltså att leva alla de liv som levs överhuvudtaget i universum” följer inte ”Det innebär att vi alla är en enda person.” Även om det kommer att finnas en exakt lika dan person om X antal år så följer inte att jag är den personen. Om alla mina atomer skulle komma att ingå i en exakt kopia av min granne om Z antal år så följer absolut inte därav att jag är min granne. Det är ett logiskt felslut.

För att alls kunna resonera och tala om saker och ting måste vi utgå från att det finna olika objekt. Du är du, jag är jag. Vi är inte samma individ. Jag och du kan vara lycklig var för sej utan att våran lycka påverkar någon annan eller framtida generationer. En eremit kan sitta i öknen och antingen skära sig själv eller också kalasa på hembakade bullar utan att hans lycka och lidande påverkar övriga mänskligheten överhuvudtaget. Vill du sätta ett likhetstecken mellan mänskligheten och individen förkastar du identitetslagen och hela konversationens grundvalar. Detta kan vi kalla för problemområde (A) som du måste lösa om du ska kunna försvara din definition av vad som är en individ.

Problem (B) du måste lösa är skillnaden mellan atomerna som utgör en individ och själva individen. Individen är det specifika mönster som atomerna bildar, inte atomerna i sig. Atomerna kan komma att utgör blommor och träd senare. Men då är grundmönstret som vi tidigare kallat för en individ upplöst. Atomerna i sig är bara död materia och kan inte ha några intressen av något slag eller upplev lycka eller lidande. Det kan däremot en individ. Våra känslor, minnen och vårt medvetande är grunden för att uppleva lycka och lidande och är det som är kärnan i en människa.

Sedan har vi (2). Detta har du inte diskuterat alls. Samtliga handlingar som leder till att en individ får mer av något individen värderar eller avlägsnar ett hinder för att individen ska få något individen värderar är handlingar som kan sägas gynna individen. Dvs. handlingar som aktiverar olika typer av lycko-känslor hos individen.

En rationell egoist måste därmed vara en person som försöker maximera antalet händelser i livet som stimulerar den egna hjärnans produktion av positiva känslor och minimerar hjärnans produktion av negativa känslor. En rationell egoist lever en begränsad tid (låt oss anta 80 år) och kalkylerar därför enbart på denna tidsperiod och endast på sina egna känslor (inte på andra individers). Vi du hävda annorlunda måste du på ett konsekvent trovärdigt sätt definiera om (1) och (2). Ditt försök att definiera om (1) innehåller både logiska felslut och begreppsförvirring och (2) har du ännu inte försökt ge dig på. Alltså måste jag tills vidare betrakta din grund för utilitarismen som falsk.

[samuelkazen]

Vad gäller alla klassiska invändningar mot utilitarismen så håller jag med dig i dina svar. De bygger mest på en kritik av konsekvenserna av att tillämpa utilitarism. Analyserar man allt ett steg till så upplöses nästan alla dilemman. Om konsekvenserna av att tillämpa kalkylerande utilitarism inte är så goda bör man ju tillfälligt byta moralskola så länge detta ger bättre konsekvenser. Därmed vinner utilitarismen över nästan alla sådana dilemman. Jag svarar därför inte på dina resonemang kring detta utan håller bara med.

Du har flera resonemang av den här typen:

”Nu kanske inte alla människor har förmågan att med själ och hjärta gå in för att, och lyckas, tjäna ihop många miljoner på några år. Men inte heller den som inte har en sådan förmåga bör skänka nästan alla sina pengar till svältande barn i tredje världen. Han/hon bör istället skänka pengarna till någon som har nämnda stora pengatjäningsförmåga. Vissa människor har verkligen känsla för hur man tjänar kolossala mängder pengar, och några är bra på det genom att ha gått in för att lära sig medvetna metoder för att bli framgångsrik. Det räcker med att en enda sådan människa på jorden går in för att tjäna kolossala mängder pengar för utilitaristisk användning, visar sig vara väldigt bra på det, och visar för allmänheten hur utilitaristiskt han hanterar pengarna, så bör nästan alla västerlänningar som inte har samma pengatjäningsförmåga skänka det mesta av sina pengar till honom/henne, så att han/hon sedan, om t.ex. tio år, kan göra desto mer nytta för världen, t.ex. genom att minska eller rentav utrota världssvälten. Eller rättare sagt, en sådan pengakoncentration till en enda utilitaristisk individ vore säkert inte maximalt utilitaristiskt, men jag lutar åt att den vore åtminstone mer utilitaristisk än att alla skänkte en stor del (eller nästan allt) av vad de ägde direkt till svältande barn i tredje världen.”

Man kan diskutera denna typ av hypotetiska exempel i all oändlighet. Det som krävs för att göra goda konsekvensanalyser är studier och fakta om världen och tydligare delmål. Annars blir våra uttalanden bara rena spekulationer och kan inte vägleda några beslut. En invändning mot resonemanget ovan kan vara att det inte finns sådana pålitliga personer som först skulle maximera vinsten genom att spela på aktiemarknaden och sedan skänka bort alla pengar. Människan är för girig för detta. Denna klumpsumma skulle dessutom bara göra kortsiktig nytta när den släpps och vara svår för människor att hantera på ett vettigt sett. Pengar växer inte heller som svampar ur jorden utan är ett resultat av arbete. Om alla arbetande människor skänker lite regelbundet ger det grunden för en mer stabil form av bistånd än att satsa allt på aktiespekulation. Du har missat många faktorer i din analys. Diskuterar man fram och tillbaka kommer vi nog sluta med att det mest utilitaristiska trots allt är att varje människa skänker ganska mycket pengar till vettiga biståndsprojekt regelbundet. Men, men, denna typ av resonemang handlar inte om utilitarismens vara eller inte vara utan om vad vi bör göra givet att vi accepterat utilitarismen.







Det finns många argument mot utilitarismen som bygger på att resultatet av utilitaristisk moral intuitivt känns motbjudande eller felaktiga. Enda sättet att klara av dessa är att antingen visa att de inte alls är motbjudande eller också visa att de är rätt, trots att de är motbjudande. Dvs. antingen visa (1) Att vår intuitiva moral är felaktig eller också visa (2) Att exemplen är felkonstruerade och att utilitarismen harmonierar med vår intuitiva moral.

Du försöker dig på (2) och drar ett exempel om Adam och Eva där det intuitivt känns acceptabelt att de producerar fler och fler barn, generation efter generation, trots att alla enstaka individer blir mindre och mindre lyckliga. Du skriver:

”Detta bevisar att den så kallade motbjudande slutsatsen inte är motbjudande - när man som ovan jämnar ut allas mående nedåt mot noll genom att låta detta utjämnande ske vid andra tidpunkter än barnaskaffandet. Om steget som går ut på att sätta nya, nätt och jämnt välmående människor till världen är ett steg separat från det steg som därefter jämnar ut välmåendet mellan (vid det laget) redan existerande individer, upplever man aldrig att det är något motbjudande med det hela. Det tycks bara vara när skapandet av nya människor sker samtidigt med välmåendeutjämningen som folk kan uppleva förändringen som motbjudande. [i]Det är irrationellt.”

Ja, det är kanske irrationellt. Men vår intuitiva moral är inte alltid rationell. Även om vi i detta fall kanske upplever det som acceptabelt, så upplever vi det som mycket motbjudande i situationer då skapandet av nya människor sammanfaller med välmåendeutjämmningen. Och då är vi tillbaka där vi började. Du misslyckades med att visa (2), trots att det verkade vara din intention och hävdar istället (1). Men du har inte givit några som helst skäl till (1) mer än att kräva att vår intuitiva moral ska vara fullständigt logisk och rationell. Detta anser inte jag man kan eller bör kräva.






”Men egentligen är det ett vilseledande stickspår att försvara den motbjudande slutsatsen. Utilitarism leder nämligen inte till att vi bör skaffa en massa barn så att vi alla får liv som bara nätt och jämnt är värda att leva. Den leder visserligen till att vi kommer att föröka oss och expandera i universum något alldeles oerhört med tiden, men det kommer inte att ske på bekostnad av lyckonivån per individ. Tvärtom kommer teknikutvecklingen snarare att göra att vi alla blir lyckligare och lyckligare, medan vi (och delvis tack vare att vi) sprider ut oss i universum.”

På basis av all den kunskap vi har idag och tror oss kunna få i framtiden kan vi med mycket stor säkerhet hävda att vi aldrig någonsin kommer lyckas kolonisera främmande planeter utanför vårt solsystem. Restiden är alldeles för lång och sannolikheten att stöta på en planet liknande jorden alldeles för låg. Då följer att vi ska försöka utveckla så modern teknik så att så många människor som möjligt kan trängas på jorden samtidigt och uppleva så mycket lycka som möjligt tills jorden går under vilket känns ganska sjukt. Tror man på teknikens under följer att vi ska satsa nästan alla våra resurser på rymdforskning så att vi lyckas kolonisera främmande planeter vilket också känsn sjukt.  Båda slutsatserna känns motbjudande, oavsett vilka faktaanalyser man gör.

”Det finns ingen lösning, det finns inget att lösa. Den s.k. motbjudande slutsatsen ska accepteras. Att inte acceptera den är ännu mer motbjudande.”

Nej, det känns mycket mindre motbjudande att inte acceptera slutsatsen.






”Men du får gärna visa mig de så kallade "rättighetsteoretiker" du pratar om (för de är inte rättighetsteoretiker). De som hävdar att rättigheter gynnar den allmänna lyckan mest av allt. Det vore bra om de insåg att de faktiskt är utilitarister. Då kan man få dem att komma fram till mer utilitaristiska handlingsrecept efter det. För rättighetsetik är inte utilitaristisk.”

Du missförstår mig. De flesta menar att deras moralteori för det mesta maximerar den allmänna lyckan på lång sikt som en positiv bieffekt utan att för den skull tycka att målet är den allmänna lyckan.










”Det är luddigt vad som menas med att "respektera värdet/värden", rent konkret. ”

Rent konkret innebär det att inga moraliska värden får kränkas tillfälligt för att de ska öka senare.