nuddle skrev:tro på gud är mest för att läka sina sår från orättvisor, att man hoppas att de orättvisor andra osamkat en kommer en dag återgäldas, eller att man hoppas på ett mycket bättre liv efter döden..... eller enbart någon slags mening med livet uttöver det uppenbara.... tro är tro, annars hade man kallat det för vetandeM.L skrev:nuddle skrev:ingen har bevisat att gud finns, eller inte finnsM.L skrev:nuddle skrev:ja och det är väl vad dagens psykiatriker gör.... med sin makt förklarar de någon galen och någon friskgenom att FLERA påstår någon men vet du vad Svenskarnas Gud är idag??? det är vetenskapen änglar kanske bara kan visa sig för ANDRA genom deras FANTASI, alltså i form av "hallucinationer", ingen annan kan se dom uttöver de som ser dem, men det betyder ändå inte att ÄNGLAR inte finns....... bara att ingen kan se DOM uttöver de som ser dem....M.L skrev:nuddle skrev:det är onödigt att bråka om sånt vi inte kan bevisa eller motbevisa enbart du kan veta om du ser en fågel eller inte och ifall alla säger att du inte ser den, men du ser den, är du då galen? och om du var isolerad på en öde ö, och du umgick med änglalika töser, och sade detta till Reinfeldt, vem bryr sig om han tror dig eller ej, han är ju bara en POLITIKERM.L skrev:Det finns ingen idé om en gud som jag finner vare sig trovärdig eller önskvärd, och heller ingen idé om underkastelse som jag finner önskvärd. Jag eftersträvar frihet, och i det ingår förkastandet av gudar (eller idén om dem), vare sig de skulle existera eller inte.
Förövrigt har det inte nämnts vilken gud som det är tal om här. Är det Apollo? Jahve? Oden? Shiva? Zeus? Varför tror man på en av exempelvis dessa men inte på övriga av dessa? Varför vore underkastelse till en av dem önskvärd, men inte underkastelse till övriga av dem?
Kanske kan man studera hjärnan och upptäcka att aktiviteten skiljer sig mellan hallucinationer och seende av någonting. Att se någonting som man känner är en gud, innebär inte att man har tolkat synen korrekt. Och det ger ingen klarhet i frågan 'vilken gud?". Det finns inga skäl att tro att det finns änglar, därmed heller ingenting änglalikt.
Vetenskapen är ingen gud, den är vare sig felfri eller dyrkad, och den delar inte ut eviga belöningar eller bestraffningar beroende på huruvida man följer den. Kemi är tydligare än psykologi.
Det du säger om änglar kan även gälla drakar, troll, enhörningar, otaliga andra gudar än den/de som valfri teist tror på. Det går även att vända på resonemanget, d.v.s. att vetskapen (i den mening vi vet att människor existerar) om att det inte finns någon gud endast är tillgänglig för de som är kapabla att förstå den, men det betyder inte att någon gud finns.
det mesta är bara trams
filosofi är inte så avancerat, man kommer inte mycket längre än vad sokrates och platon kom fram till
Jag vet... INTE
Det stämmer att ingen har bevisat eller motbevisat någon guds (återigen, vilken talar vi om här?) existens. Det stämmer att vi, i filosofisk mening, inte vet någonting. I vardaglig mening vet vi många saker. Men oavsett vetskap, vad har vi för skäl att tro att det finns en gud? Notera att jag inte frågar om skäl att påstå att vi vet att det finns en gud, utan skäl att tro att det finns en gud.
i förlägningen kan man säga att hela livet är en tro rent INTELLEKTUELLT, eller ICKE VETANDE
för mig finns det en känslomässig sanning och en i handlingen också.... och det är detta man menar med "lär känna dig själv, och du har lärt känna Gud"
De sår som går att läka läks av naturen, de som inte går att läka går inte att läka oavsett på vad man tror eller inte tror. Rättvisa kan människor åstadkomma utan tro på någon/några gud/ar. Jag skulle även hävda att tron på en gudomlig auktoritet försvårar, om inte t.o.m. omöjliggör rättvisan. Att existensen av en ostörtbar auktoritet i sig är oförenligt med rättvisa, anser jag vara tydligt. Att hoppas på ett bättre liv efter döden förutsätter att det finns ett liv efter döden, en förutsättning som vi inte har något skäl till att anta. Jag borde förtydliga vad jag menar med "skäl att tro". Dina svar handlar nämligen om vad man kan få ut av att tro, alltså någonting som medföljer tron. Jag var ute efter skäl att tro, i bemärkelsen, någonting som föranleder tron, d.v.s. gör att en idé bedöms som trovärdig utifrån ett sanningssökarperspektiv, snarare än utifrån perspektivet av någon som vill uppnå en emotionell förändring.
Jag håller med om att tro är tro. Huruvida jag håller med dig om att "hela livet" (jag tolkar det som att du syftar på allt) beror på om vi talar om vetande i vardaglig eller i filosofisk mening. I vardaglig mening så vet jag att det inte finns någon gud, på samma sätt som jag vet att det inte finns enhörningar. Men, givetvis, vet jag ingenting ur den strängare definitionen av vetande, d.v.s. den som används inom filosofin men sällan i vardagen. Jag vill också passa på att nämna att förklarandet av en person som galen/mentalsjuk förvisso är problematiskt, men att det likväl är problematiskt om mentalsjukdomar blivit eller blir normen. Om alla människor levde hela sina liv med förkylning så skulle vi inte betrakta förkylningssymptomen som sjukdomssymptom, och möjligen skulle en första oförkyld person betraktas som sjuk.
Vad menar du med att det finns en sanning för dig? Hur kan samma sats vara sant för en person men falskt för en annan? Jag anser att, även fast A kan tro att S är sant, medan B tror att S är falskt, så kan S endast vara antingen sann eller falsk. Vad menar du, mer konkret, med 'känslomässig sanning' och 'sanning i handling', hur skiljer de sig från varandra samt från känslomässig falskhet respektive falskhet i handling?
Slutligen vill jag nämna att det är synd att vi fortfarande inte vet vilken gud det är tal om här. Om man ställer en person med tro på en enda gud, mot en person med tro på flera gudar, mot en person med avsaknad av tro på någon gud, så blir det tydligt att inte alla tre kan ha den sanna uppfattningen gällande huruvida det finns någon/några gud/ar.
