Idéer om samhällsförändring!

Politiska ideologier, ekonomiska strategier och lagfrågor.

Moderator: Moderatorgruppen

Joakim Grundh
Inlägg: 227
Blev medlem: 15 jan 2012 00:49

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Joakim Grundh » 12 mar 2015 06:20

När ni ändå håller på med logik. Klarar ni av att formalisera texten som jag skrev? Det är förstås bara det bärande argumentet som behöver formaliseras. Jag funderade nämligen själv på att göra det eftersom det var "för mycket text".

Denotationen som ni snackar om är ju godtycklig. En spade kan kallas en skyffel, det gör det samma. Det viktiga är ju att om vi kallar en spade för skyffel så har spaden skyffelns attribut. Det är just det som är kruxet med logik. För att det skall kunna vara en allmän utsaga som avgörs deduktivt, eller analytiskt, så kan inte begreppens, eller parametrarnas, denotation sägas vara reella, eller peka utanför sig själva. Självreferensen är det som garanterar riktigheten. Och det är också därför man talar om riktiga logiska slutledningar och inte sanna.

För att en logisk utsaga eller en proposition skall vara sann krävs det mer än bara formell riktighet. Den formella riktigheten är den analytiska komponenten som ställer det stipulerade mot sig självt. Det som stipuleras skall dock bekräftas, och det är därför vi inte ser logiker som ingenjörer utan naturvetenskapare med nån form av hypotetiskt deduktiv metod.

Därför som sanning är ganska tramsigt men sanningsenlighet är ytterst relevant. Det är inte om du har rätt som är viktigt för mig att veta. Det är att du inte ljuger eller förvanskar din utsaga för att förleda mig.

Jag kan använda logik för att avslöja huruvida ni är sanningsenliga, genom att visa på motsättningen hos den jag åhör, men jag kan inte med logiken avgöra sanningshalten i påståendena. Vad som är sant i berättelsen är OM eller HUR den berättas. Men inte berättelsens innehåll. Det kan inte avgöras i frånvaron av det som berättas om.

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Algotezza » 12 mar 2015 08:43

Tillit till berättaren krävs också, dennes trovärdighet är viktig i det sammanhang där berättelsen återges.

En deduktion är ju alltid giltig oavsett slutsats om premisserna är falska. Det kontrafaktiska problemet. Löses väl via sannolikhetsresonemang, kanske...
Algotezza aka Algotezza

Maat
Inlägg: 226
Blev medlem: 09 dec 2009 19:28

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Maat » 19 mar 2015 00:17

Hmm, Ja det är inte helt lätt att omvandla långa historier till korta och försäkra sig om att det som blir skrivet innehåller så få svagheter som möjligt.


Orsaken till att Egypten tilldrar sig uppmärksamhet varierar beroende på vem som råkar hysa intresset.
Det finns många anledningar och jag känner till dem alla vågar jag nog säga.
Av utrymmesskäl ska jag inte räkna upp dem.

Det svåra är att omvandla en hel bok till några sidor utan att förlora något i budskapet.
Dessutom innebär koncentrationen och komprimeringen av själv budskapet att det blir tämligen brutalt uttryckt – men det kan nu inte hjälpas.

För att förstå vad Egypten kan bidra med så måste detta sättas i förhållande till vad alla andra ”civilisationer” och dagens samhälle presterat och presterar.
Det är denna delen med jämförelser, bakgrunder, omständigheter och förklaringar som kräver utrymme.
Egypten visar ett exempel på vad som kan hända och vad som kan bli möjligt om man besitter en stor del av det som dagens samhälle saknar.

För att klart förstå dessa ting behöver man dels veta precis alla svagheter och brister hos dagens samhälle, hur de uppstått, hur de fungerar, vilka följder och effekter de får osv.
Och samtidigt alla Egyptens speciella egenskaper, prestationer och bedrifter och varför just dessa är speciellt viktiga och vilken betydelse de kan ha.
Det är ett omfattande arbete.
Om allt detta utelämnas kan någon helt fullständig förståelse eller helt klar insikt inte uppnås.
Tyvärr måste det utelämnas.

Dagens samhälle är ett resultat av en utveckling som räknar sig 2 500–2 800 år tillbaka, det var vid denna tidpunkt som en stor del av mänskligheten (huvudsakligen kopplade till kulturerna runt och öster om medelhavet) till följd av negativa erfarenheter började utveckla de första tendenserna till dålig självkänsla, dåligt självförtroende, missmodighet, pessimism, en känsla av hjälplöshet osv.
Sedan utbreder sig detta långsamt under 1000 år innan det dominerar.
Nya religioner börjar predika budskap om människornas underlägsna ynklighet och obefintliga värde och att deras enda syfte med att existera är att underkasta sig och tjäna dessa religioner.
Innebörden av detta är uppkomsten av ett kortsiktigt, världsligt, kapitalistiskt samhälle där egen makt, rikedom och prestige blir dominerande eftersom man inte längre tror på högre syften, mål och avsikter med samhället så som man tidigare gjorde i de äldre tidsåldrarna före år 1000 f.kr.

Istället för att alla kollektivt arbetar för att skapa ett storslaget, sammanhållet och enhetligt samhälle med konst, kultur, institutioner och ledning vars uppgift är att uppnå ständigt ökad utveckling, förbättring, lycka, rikedom och hälsa, läggs nu allt mer fokus på det enskilda, eget öde och egen framgång, vanligen på bekostnad av allt annat.
Om man tror att framtiden är betydelselös och bara nutiden räknas finns det inte längre någon orsak att vare sig bygga väl eller ta på sig långsiktigt ansvar och förutseende.

Ett desillusionerat egoistiskt samhälle med hunsade slavar som domineras av destruktiva religioner och makthungriga despoter – det är den grund ur vilken dagens samhälle uppstått.
Det som skapas av något som kommer från en sådan bakgrund blir en missbildad, förstörd och vilsen olycka.

Dagens samhälles största fel är kortsiktigheten, ytligheten, bristen på ansvarskänsla inför samhället och mänsklighetens öde och framtid.
Inget mål med verksamheten, arbetet, existensen, ingen vision, ingen avsikt, ingen plan, ingen strategi, ingen ordning.
Allt har skett och sker av en slump efter enskilda makthavares och opinionsbildande auktoriteters nyckfulla, personliga huggskott, behov och drifter.
Om världen inte går under just idag är det en ren tillfällighet och lika mycket en slump som alla andra slumper som styr allt liv på planeten.
Ju mer detaljerat man studerar tillståndet desto fler detaljerade fel och brister kan räknas upp, men om man endast håller sig till de största mest grundläggande är det dessa.

Och här ser man också enkelt vad det Faraoniska Egypten kan erbjuda.
I Egypten högaktade och dyrkade man allt det som man i dagens samhälle inte länge har någon kontakt med överhuvudtaget.
Långsiktighet, grundlighet, total moral och absolut ansvarskänsla inför samhället, folket och riket i evighet utan slut.

Man hade klart fastställda mål, visioner, avsikter och strävanden som man såg som ett evigt kretslopp av ansvarsfulla, absolut nödvändiga arbetsuppgifter som alla måste utföra i evighet i den eviga kampen mot kaos, ondska och död.
Man hade klara planer och strategier för hur samhället skulle fortleva, bestå och utvecklas med rikdom, makt och lycka till alla i evighet.
Man dyrkade ordning, harmoni, kontinuitet, trygghet och rättfärdighet.

I begynnelsen rådde oböjlig moral och dyrkan av gudomliga ideal och strävanden (Maat) under Gamla riket som man säkert vet, tillfälliga små avbrott från detta dyker upp vid enstaka tillfällen med ett antal hundra års mellanrum, men någon egentlig moralisk nedgång av mer synbart slag kan inte ses fören i slutet av Nya riket – vilket är omkring 2 600 år efter kulturens början.
I tid räknat bakåt från i dag motsvara det att den självständiga stadsstaten ROM ännu inte grundats.

I Egypten var allt baserat på genomtänkta handlingar med syfte att utveckla och bevara, med dagens syn på samhället brukar vissa historiker kritisera detta och kalla det för stagnation och menar att det Egyptiska samhället av denna orsak saknade livskraft.
Det visar hur miljöskadade dessa historiker är.
Början till den faraoniska kulturen dyker upp redan vid 3800 f.kr. och är etablerat vid 3600 f.kr.
Det sista slutet för kulturen dröjer sig kvar till början av 500-talet i gudinnan Isis templet på ön Phile då dess fortsatta bestånd för andra gången förbjuds, första gången den kristna kejsaren försökte förbjuda den faraoniska kulturen var på 300-talet.
(Isis är det sentida grekiska namnet, det ursprungliga egyptiska är det betydligt mindre kända namnet Aset.)

Vad som är unikt för Egypten är att vare sig kulturen, religionen eller riket bryter samman definitivt någon gång så som alla andra kulturer, riken och civilisationer gjort.
Vid de sällsynta tillfällen det blev oroligheter, inbördesstrider, invasioner av främmande folk, missväxt och svält och därmed sammanbrott av statens ledning, kaos av olika orsaker, så gick det en tid, 50, 100 eller 150 år och så återuppstod allt som det förut varit, allt återuppbyggdes och traditionerna återupptogs – som om ingenting hänt.
(Detta var vad drottning Kleopatra som sist försökte göra ännu en gång, alltjämt efter 3600 år.)
Detta visar på en styrka utan motsvarighet.

(På sätt och vis kan man säg att det Faraoniska Egypten åter har återuppstått på ett mentalt och känslomässigt plan efter 1500 års glömska med dagens jämförelsevis intensiva forskning och intresse.
Att det dessutom av alla var just Napoleon som återuppväckte Egypten är en anmärkningsvärd omständighet.)

En anledning till ständig återuppståndelse kan förmodas ha varit att Egypten var utvecklat och byggt för att bestå i tusentals år, kulturen, värderingarna och traditionerna var så påtagliga, så totalt dominerande och överskuggande allt, att det var omöjligt att glömma eller förlora och ingen svårighet låg därför i att fortsätta där man sist slutade.
Dessutom rådde minnet av att Egypten varit ett lyckligt och framgångsrikt land, det var inte Egypten det var fel på när något blev fel utan det var det nya, avbrottet, kaoset som uppstod - och som man just blivit av med som bar skulden, att återgå till det som rådde tidigare var därför en självklarhet.
Och samtidigt befästes övertygelsen om att allt som avvikte från det traditionella – som kom utifrån – innebar kaos och lidande.

Egyptierns uppfattning om vad som var ”utifrån” är dock inte den samma som i dag då man begränsar detta till uteslutande geografiskt område, med ”utifrån” menade egyptierna allt som var i motsatts till Maat, ordning och harmoni.
Lika mycket en sandstorm och dålig skörd som främmande folkslag, man gjorde ingen åtskillnad.

Detta praktiska och konstruktiva sätt att betrakta tillvaron där man – i frågan om bra eller dåligt – såg till resultat och effekter i första hand och inte till den yttre fysiska ikonografin av olika företeelser, underlättade ytterligare att kunna bevara samhällets fortbestånd eftersom man enkelt kunde se vad som var bra och dåligt.

I dag tar man ingen hänsyn till erfarenheter, effekter, följder och resultat utan styrs av ideologisk tro och övertygelse som ligger till grund för om man är för eller emot någonting, ett synsätt som är frikopplat från olika tings praktiska effekter.

Man gör saker och fattar beslut där själva ställningstagandet och beslutet är det viktiga och följderna och konsekvenserna av dessa handlingar är totalt betydelselösa.

Detta är orsaken till att Egypten till slut måste förbjudas eftersom kulturen vägrade att dö, medan dagens samhälle står på randen till undergång och utplåning av allt liv på planeten.


Tilläggas kan kanske också att den mer spridda uppfattningen om Egypten ännu i dag baseras huvudsakligen på resultat och kunskaper från 1960 och 70-talet.
Efter år 2000 och framförallt mellan 2004 och 2010 och även efter det har det framkommit totalt omvälvande, dramatiska nya kunskaper som helt omkastar historieskrivningen och ställer Egypten i en unik position som överglänser Sumer och Mesopotamien som tidigare alltid betraktades som civilisationens ”vagga” uppfinnare av skriftspråket osv.
Nu visar det sig att de Egyptiska Hieroglyferna är – minst –100 år äldre än den tidigaste kilskriften.

Och det är inget mot hela historien, redan på 3600–3400-talet hade man förmåga att importera 12 meter långa och 1 meter tjocka Cederstammar från Libanon på stora fartyg ex.
Hur det gick till vet man inte men att man gjorde det råder det inget tvivel om därför att man återfunnit de stora tempel där dessa 12 meter höga stammar utgjorde pelare.

Joakim Grundh
Inlägg: 227
Blev medlem: 15 jan 2012 00:49

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Joakim Grundh » 07 maj 2015 16:29

Tjena igen Maat.

Satt i finkan ett tag så kunde inte svara.

Vad jag finner för nackdelar i att använda faraonisk kultur, eller egyptisk sådan, som modell är konnotationerna som ligger i det. Och det är även i Napoleons symbolik, trots de välgörningar som kom av att "le ancient regime" luckrades upp. Det finns ju en fascistisk anknytning där, och i det faraonska så ser många en slavkultur. Och en ledare som upphöjt sig till gud. Detta från de bibliksa berättelserna om exodus osv där man tågar ut ur faraos land.

Men vad jag tycker mig se så behöver det inte vara så. Det finns ju det tidigare Khem, vilket jag hört benämner tiden för de ursprungliga pyramidbyggena. Och som inte verkar vara samma samhällsbygge. Du berörde ju det med tolkningsförlusten, och splittrandet av riket i två delar.

Jag tycker dock att vi gör oss en otjänst om vi enbart fokuserar på egypten som källa utan tycker att man kan skönja samma historia, eller mytologi, över hela planeten.


Om vi tar detta kring gudabilderna tex. Egypten har ett flertal gudar, liknande den hinduistiska. Men även äldre testamentet har flera gudar, beroende på läsning. Så vi kan se att det är en idé som reproduceras gång på gång. Särskilt inom de esoteriska traditionerna inom religion.

Jag bollade lite idéer men fick ingen riktig klarhet. Men skall försöka göra lite reda i det hela. Det du omtalar som faran med ett förlorat självförtroende för människor kan exemplifieras genom det. "The dark age" verkar vara en hänvisning till det också.

Om vi tänker att vi sätter gud som det större väsendet, som sedan manifesteras i olika principer och antar tre sådana. Så har vi det gudomliga som sätter regler, för att vi skall kunna existera och inte förstöra vår väld. Sen har vi det utvecklande eller lärande. Och sedan det närande, eller kultiverande och odlande.

Jag väljer ju att se dessa gudaprinciper som något psykologiskt hos människan.

Och under "the dark age" så har vi då dyrkat den regelbärande gudsprincipen, och glömt den lärande och den kultiverande. Upplysningen som följer blir då ett överdrivet fokus på det lärande. I grekisk mytologi vore det Zeus, men inte Apollo och Gaia/demeter, nordisk mytologi och gudabilder vore det att vi har Oden, allfader, men glömmer Freja och Heimdal (jag är lite oklar över hur man bör jämföra den lärande guden i nordisk mytologi). Assyrisk-Babylonisk, Enlil, Enki, Innana. Nu kan säkert många som kan dessa traditioner bättre än mig klaga på jämförelsen. Men jag vill bara skapa en övergripande bild och inte vara korrekt.

Jag vill visa på hur det finns en slags global tradition att hämta inspiration av. Och jag tror att lösningen för att ordna vårt samhälle på bästa sätt ligger i att acceptera våra olikheter och försöka finna likheterna emellan. Och se hur dessa mytologier och gudar styr vår psykologi, och med det vår samvaro.

Och där kan vi se Nietzsches kritik av förlusten av det dionysiska till fördel för det apolloniska som något som summerar kunskapen. I psykologiska termer vore det att glömma bort det undermedvetna och enbart dyrka det medvetna. Sol men ingen måne. Solen som är för stark i sitt eget ljus och bländar oss, varför vi behöver månen som spegel för att kunna blicka in i vårt själslivs mörka vrår.

Vi blir obalanserade. Och där kan vi se en kritik som fortfarande håller för den västerländska kulturen, och en som blivit allt mer betungande då vi nu är på väg att i tex Sverige helt ta bort det apolloniska idealet till fördel för ett objektifierande av det. Detta blir då tron på universum som en simulation, helt datoriserad. Och oss som program. Den analogen behöver inte vara helt fel. Men den blir fel om vi tror att vi genom den kan se livets fortsättning som något som kan robotiseras eller programmeras.

Faran med det är att vi då jämställer liv med ett parasitiskt självordnande.

Varför en robot med AI är parasitisk är för att den energi som den förbrukar inte omvandlas likt oss till något som är livgivande och närande för livets kretslopp. En maskin disipperar bara sin energi till värme, vilket förstås inte låter energin förgås, men som minskar komplexiteten istället för att öka den.

Varför vi inte bör leva för evigt är en mer komplicerad fråga, men den är också en farlig sådan. Då evighet inte lämpar sig för lärande, då allt kan skjutas på framtiden.

Så jag vill utmana din idé om att de farliga med tiden är att återgå till "the dark age", eller att tappa tilltron och falla in i konservativa eller reaktionärt leverne, och istället säga att det är objektifierandet av livskonceptet, samt medhörande tankegångar om att göra människan odödlig genom teknisk implantat eller liknande. Det är det största hotet idag. Då det skulle kunna leda till en process som inte bara är en period av några tusen år. Utan som utsträcker sig långt mer.

Så balansgången är inte mellan två ytterligheter utan är treenig.

När jag satt och tänkte på det blev jag lite fundersam kring namnet Israel. Isis/Ishtar Ra El. Jag vet att jag tog del av en alternativ läsning av begreppet, som inte spar namnet för ett land. Utan som menar på att det är ett begrepp som omtalar något för hela mänskligheten. I den är också Adam, människa, att jämföra med manu, som står till grund för det svenska man. Dvs tänkande varelse. Och man kan där också påminna sig om "guds stad" eller Kant's "kingdom of ends". Där universella principer för upplyst ordning skall nedläggas så att harmoni uppstår.

Och ur en sådan läsning kan man då också se en kritik mot den egyptiska kulturen i det att man förlorat en del av sina gudomliga principer, i alla fall under de senare perioderna.

I tider likt dessa då många ser negativt på våra möjligheter att rätta till miljöproblem, undvika krig och dylikt så hör det den mänskliga psykologin till att dyrka ordningen, eller den stränga fadersprincipen. Jag kan inte säga att jag helt förstår tolkningen av den monoteistiska idén om treenigheten, men tycker mig skönja ett liknande mönster.
Där vi har Fadern, som sätter regler och upprätthåller skolan vi kan lära ur, gränsen blir det som kan överkommas. Sonen, som är den lärande principen, och den som skänker mening till reglerna och fadern genom att den är principen som kan skänka läraren glädje, i det att den överkommer sin fader och själv blir fader. Den heliga anden vore då den livgivande principen. Eftersom den monoteistiska guden är fullkomlig så har den ju inte könens begränsning. Vilket tidigare relgioner oftast betecknar genom att ge gudarna parliknande förhållanden där det finns en manlig och en kvinnlig representant.

Och intressant är väl att det påstås att det är just den heliga anden man inte får synda mot, i denna tolkning vore det att det inte är den livgivande principen man får skända.

Sen avslutningsvis skulle jag vilja nämna John Lennons populära låt Imagine, som säkert många ateister ser som inspirerande. Där det låter som man vill göra sig kvitt gudatro, och helvetestro. Jag tror att det man missar där är att det kommer från en orientalisk idétradition där människan är det som förenar himmel och jord, eller gudar och demoner. Och i likhet med jungiansk psykologi så vore det att säga att vi fullföljt den resa som gudarna ålagt oss och blivit så som står i bibeln, till guds avbild. Och alltså några som klarar oss själva.

Men det är ett kollektivt psykologiskt projekt. Och inte något som ateister kan använda som inspiration för gudstvivel. Allt i sinom tid. Och därför också varför vi inte skall vara för snabba med att byta de gamla idéerna om gud mot teknologiska diton likt simmulationsteorier.

https://www.youtube.com/watch?v=9iSwhHMxDh4

(Appropå brutala uttryck, men var tvungen att få funderingarna ur världen så jag kan fokusera på att fortsätta mitt eget projekt. Dvs emancipation genom paramorfos av samhället. Eller lagbunden ordning före regelstyrd dominans.)

Joakim Grundh
Inlägg: 227
Blev medlem: 15 jan 2012 00:49

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Joakim Grundh » 07 maj 2015 16:39

Ska för övrigt tillägga en liten kritik av dikotomin socialism(kommunism)-liberalism.

Jag är för båda traditionerna, även om jag ser socialismen som mer relevant idag, då det är en utveckling av liberalismen. Men liberalismen behöver mer stöd, då de frihetliga idealen är under attack av reaktionära och konservativa ideal.

Det konservativa har sina fördelar också. Men det håller inte som politiskt ideal. Utan är något som skall finnas i praktiska traditioner, och som något som reglerar innovation.

Sett ur gudsprincipens treenighet är då det konservativa regelprincipen. Liberalismen lärandeprincipen och socialismen den närande eller vårdande.

Och där behöver vi ju mötas globalt sett. Och dela med oss av våra olika traditioners bärande principer.

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 19598
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Pilatus » 07 maj 2015 18:04

Joakim Grundh skrev:Jag är för båda traditionerna, även om jag ser socialismen som mer relevant idag, då det är en utveckling av liberalismen.

Tänk om man gått vidare och utvecklat rådssocialismen i stället för den centralistiska diktatur som bolsjevikerna hyllade. Även den reformistiska socialismen har starka drag av att vilja leda, dvs de som redan var ledda blev aldrig befriade, de fick bara nya ledare.
Moderator

Joakim Grundh
Inlägg: 227
Blev medlem: 15 jan 2012 00:49

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Joakim Grundh » 08 maj 2015 12:46

Pilatus skrev:
Joakim Grundh skrev:Jag är för båda traditionerna, även om jag ser socialismen som mer relevant idag, då det är en utveckling av liberalismen.

Tänk om man gått vidare och utvecklat rådssocialismen i stället för den centralistiska diktatur som bolsjevikerna hyllade. Även den reformistiska socialismen har starka drag av att vilja leda, dvs de som redan var ledda blev aldrig befriade, de fick bara nya ledare.


Jag tycker ju att socialismen har gått fel genom hela historien då den fokuserat på just centralisering, men också tung beskattning.

Som idag ser jag det som direkt motverkande allt vad socialism kan påstås stå för att man har skatt på mat, hyror och andra essentiella nödvändigheter för människor.

De flesta behöver inte vara med i de beslutande organen då de ändå ger upp sin röst, för "bröd och skådespel". Men det betyder inte att vi inte bör ordna så att dem är så mäktiga som möjligt relativt sitt eget liv, och dess förutsättningar. Det vill säga den basala försörjningen.

Det är väldigt många som kallar sig socialister idag och som tror att problemen skulle lösas om man tog från dem rika. Vilket visar hur fel vi börjat tänka på maktförhållanden. För å ena sidan så fördömmer man de rika och deras tänkta konsumtion osv. Men man när en dröm om att ta deras plats.

Om man inte producerar förnödenheter för sig själv, eller något som berikar den samvaro man ingår i så låter man piskan vina över någon. Dvs någon annan försörjer en.

Så därför påminner jag om liberalismen, en klassisk sådan. Som ju ställde sig mot adelsprivilegium och krävde likhet för lagen. För att man skulle få rätten att producera och skapa sig rikedom. Socialismens bidrag är att lyfta in det historiska perspektivet av kapitalackumulation samt lärandets och kunskapens beroende av den sociala situationen.

Man gör ett tillägg till friheterna, att vi måste sörja för att utjämna den fattigdom som individen ärver.

Men idag har det mest skrivits om till att vi måste utjämna den rikedom andra skapat. Vilket väl är ok när det gäller monetära tillgångar.

Men om jag bygger mitt hus, skapar konstskatter eller annat som betraktas som rikedomar. Vilken rätt har någon annan att kräva av mig att jag skall ge upp dem?

Om jag planterar träd som sedan ger frukt och skörd. Vilka anspråk har andra på att jag skall dela med mig?

Deras anspråk bör vara att få göra så som jag gjort, i det här tänkta exemplet. Dvs själva plantera träd som bär frukt och ger skörd.

Ser man till klassisk liberalism så är det också så som äganderätten är utformad. Då man bara får äga det som det finns ett sådant överflöd av så att andra kan skaffa sig samma sak av. Vilket gör att mycket av det som ägs idag under en klassisk liberal ägandeteori inte skulle tillåtas ägas privat. Just för att det privata ägandet tar bort möjligheten för andra att skaffa sig det samma.

Det här ovan är hela skälet till att jag fokuserar på rätten till att producera, och det kollektiva behovet av att göra om indidivden till producent före konsument.
Det har inget med att vara entreprenör att göra. Utan det är för att skapa en idé som gör individen mäktig inför sin egen situation.

Det ger framtidstro, det ger förmågan att börja tänka i långa tidsperspektiv.

Användarvisningsbild
Anders
Inlägg: 9354
Blev medlem: 23 mar 2006 01:44
Kontakt:

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Anders » 09 maj 2015 04:52

Joakim Grundh skrev:
Pilatus skrev:
Joakim Grundh skrev:Jag är för båda traditionerna, även om jag ser socialismen som mer relevant idag, då det är en utveckling av liberalismen.

Tänk om man gått vidare och utvecklat rådssocialismen i stället för den centralistiska diktatur som bolsjevikerna hyllade. Även den reformistiska socialismen har starka drag av att vilja leda, dvs de som redan var ledda blev aldrig befriade, de fick bara nya ledare.


Jag tycker ju att socialismen har gått fel genom hela historien då den fokuserat på just centralisering, men också tung beskattning.

Som idag ser jag det som direkt motverkande allt vad socialism kan påstås stå för att man har skatt på mat, hyror och andra essentiella nödvändigheter för människor.

De flesta behöver inte vara med i de beslutande organen då de ändå ger upp sin röst, för "bröd och skådespel". Men det betyder inte att vi inte bör ordna så att dem är så mäktiga som möjligt relativt sitt eget liv, och dess förutsättningar. Det vill säga den basala försörjningen.

Det är väldigt många som kallar sig socialister idag och som tror att problemen skulle lösas om man tog från dem rika. Vilket visar hur fel vi börjat tänka på maktförhållanden. För å ena sidan så fördömmer man de rika och deras tänkta konsumtion osv. Men man när en dröm om att ta deras plats.

Om man inte producerar förnödenheter för sig själv, eller något som berikar den samvaro man ingår i så låter man piskan vina över någon. Dvs någon annan försörjer en.

Så därför påminner jag om liberalismen, en klassisk sådan. Som ju ställde sig mot adelsprivilegium och krävde likhet för lagen. För att man skulle få rätten att producera och skapa sig rikedom. Socialismens bidrag är att lyfta in det historiska perspektivet av kapitalackumulation samt lärandets och kunskapens beroende av den sociala situationen.

Man gör ett tillägg till friheterna, att vi måste sörja för att utjämna den fattigdom som individen ärver.

Men idag har det mest skrivits om till att vi måste utjämna den rikedom andra skapat. Vilket väl är ok när det gäller monetära tillgångar.

Men om jag bygger mitt hus, skapar konstskatter eller annat som betraktas som rikedomar. Vilken rätt har någon annan att kräva av mig att jag skall ge upp dem?

Om jag planterar träd som sedan ger frukt och skörd. Vilka anspråk har andra på att jag skall dela med mig?

Deras anspråk bör vara att få göra så som jag gjort, i det här tänkta exemplet. Dvs själva plantera träd som bär frukt och ger skörd.

Ser man till klassisk liberalism så är det också så som äganderätten är utformad. Då man bara får äga det som det finns ett sådant överflöd av så att andra kan skaffa sig samma sak av. Vilket gör att mycket av det som ägs idag under en klassisk liberal ägandeteori inte skulle tillåtas ägas privat. Just för att det privata ägandet tar bort möjligheten för andra att skaffa sig det samma.

Det här ovan är hela skälet till att jag fokuserar på rätten till att producera, och det kollektiva behovet av att göra om indidivden till producent före konsument.
Det har inget med att vara entreprenör att göra. Utan det är för att skapa en idé som gör individen mäktig inför sin egen situation.

Det ger framtidstro, det ger förmågan att börja tänka i långa tidsperspektiv.


Det tråkiga är att det, åtminstone hittills är en ren klassfråga. "Göra vad du vill med ditt liv" är inte budskapet en som har åttatillfem i blodet. Liberalismen i dess Nozickska anda är helt en konstruktion för att låta rika familjer vara stolta över sina pengar.

Skatt är genialiskt, älskar att betala skatt, så borgerligt jag alltid röstat. Skapar utjämning och ger alla en ärlig chans att åtminstone komma en bit mot att bli något av det du beskriver.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026

Joakim Grundh
Inlägg: 227
Blev medlem: 15 jan 2012 00:49

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Joakim Grundh » 10 maj 2015 02:17

Bullshit du reduserar klass till en lönefråga och är därmed en apologet, det vill säga någon som ursäktar, att vissa har och andra jobbar.

Klass handlar bara om de som inte behöver jobba och de som behöver jobba.

Jag har förnedrat mig själv och sållat mig till trasproletariatets slavdrivare då jag lever på skatten som piskar de fattiga att sörja för mig.

Jag skäms för det. Men jag kommer fan inte dölja att jag lever på andras svett och ansrängning!

Vad omtalar jag då? Jo något så simpelt som att jag lever på skatten, det heliga du försöker ära, som jag tar utan att ge tillbaks.

Skatt är bara bra när det ger från de rika till de fattiga. Men bara en idiot ser inte att att skatten först och främst tar från de fattiga och ger till de rika.

Med DET sagt så innebär det inte att all skatt är av ondo. Vi måste ordna oss, men skatten söndrar oss.

Döm mig men gör det medveten om hur ni själva som krigar i orten eller genom medelklassems Lutheranism sällar er till mig.

Användarvisningsbild
Anders
Inlägg: 9354
Blev medlem: 23 mar 2006 01:44
Kontakt:

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Anders » 10 maj 2015 21:38

Joakim Grundh skrev:Bullshit du reduserar klass till en lönefråga och är därmed en apologet, det vill säga någon som ursäktar, att vissa har och andra jobbar.

Klass handlar bara om de som inte behöver jobba och de som behöver jobba.

Jag har förnedrat mig själv och sållat mig till trasproletariatets slavdrivare då jag lever på skatten som piskar de fattiga att sörja för mig.

Jag skäms för det. Men jag kommer fan inte dölja att jag lever på andras svett och ansrängning!

Vad omtalar jag då? Jo något så simpelt som att jag lever på skatten, det heliga du försöker ära, som jag tar utan att ge tillbaks.

Skatt är bara bra när det ger från de rika till de fattiga. Men bara en idiot ser inte att att skatten först och främst tar från de fattiga och ger till de rika.

Med DET sagt så innebär det inte att all skatt är av ondo. Vi måste ordna oss, men skatten söndrar oss.

Döm mig men gör det medveten om hur ni själva som krigar i orten eller genom medelklassems Lutheranism sällar er till mig.


Till att börja med hoppas jag verkligen inte att jag ursäktar att vissa släkter har en massa kosing. De rika borde beskattas än hårdare, men även de som arbetar.

Men saken är den, att ingen eller ytterst få av de som är födda till jobb vågar göra något entrepenörigt. Man gör som föräldrarna och skaffar ett jobb. Och det är det jag vill komma ifrån. Skattepengar borde hjälpa ALLA med rätt glöd att göra det de vill med sina liv. Alltså liberalistiskt skapa property så där som du nämnde. Men en jobbare jobbar bara.

Göra vad man vill, inte bara de från rika familjer. Helst borde man låta sina ungar sköta sina liv och inte ge dem en massa räkmackor. Göra alla till sin egen lyckas smed, med förutsättningar att göra det. Lite utopiskt överdrivet men ändå.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026

Joakim Grundh
Inlägg: 227
Blev medlem: 15 jan 2012 00:49

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Joakim Grundh » 11 maj 2015 13:19

Ja jag kanske var lite hård i tonen Anders.

Det jag menar är att skatteupplägget med punktbeskattning gör att desto mindre du tjänar desto mer skattar du relativt din inkomst.

Skatt skall ju sörja för att våra kollektiva behov och projekt blir sörjda för.

Om någon tjänar 15.000 kr och sen lever ett standardliv, dricker ett par flaskor vin eller burkar öl. Kanske nyttjar någon tobak, samt har el.
Då kommer punktbeskattningen vara en betungande del som gör att man inte kan realisera sina projekt.

Varför inte så många "vågar" vara entreprenörer är en psykologisk faktor som beror på trygghet och hur man tänker på tiden. För att man skall våga satsa på ett projekt som bär frukt i framtiden så måste man känna sig trygg i sin försörjning samt den allmänna stabiliteten för att detta projekt sen skall bära frukt.

Det går lätt att se att detta beror på social situation och i viss mån ekonomiska medel. Men att säga att det skulle bero på klass, eller ärvda rikedomar stämmer inte. Det är att göra en för lätt förklaring av det hela.

Många har ett långsiktigt tänkande trots att de inte har mycket pengar och gör projekt alla tjänar på.

I min personliga upplevelse har jag aldrig blivit så osugen på att betala skatt som när jag för en gång skull behövde få tillbaks något konkret från skatten. Fick sömnproblem och sov inte på flertalet dagar. Vilket var onormalt till och med för min dåliga sömnstandard. Och så möts man i sjukvården av total nonchalans, ja till och med ett anklagande för att jag hade mage att ha sömnproblem trots att jag var en ung vit man, det vill säga delaktig i de som förväntas bära upp samhället. Hade det inte sörjts för genom kollektiva medel eller beskattning skulle jag aldrig behövt se mig behandlad så.

Nu är det såklart beroende på vilken person man möter, och jag skall inte klaga på sjukvården i sin helhet. Utan jag använder bara exemplet för att visa på vad som blir problematiskt i tanken att alla bör betala mer i skatt och samhället sörja för mer och mer omhändertagande.

Jag visste problemen och hade diagnosticerat mig själv, och hade nog kunnat lösa problemen relativt snabbt om det inte vore för att sjukvården står som monopoliserande för att få någon vård överhuvudtaget. Eller för att det skall bli legitimt att man ens har svårigheter av psykisk/fysisk typ i sitt liv. Det personliga omdömet har inget värde om det inte bekräftas av vårdapparaten. Och den är som allt annat utsatt för mänskliga nycker och olikheter.

Så hade jag i den situationen istället haft mindre skatt och betalat för mig, så skulle jag haft en röst att komma med då läkaren blir anställd av mig och inte av staten.

Och små problem blir stora för att man helt plötsligt skall kämpa mot en institution bara för att få sin personliga och subjektiva situation hörd och sedan kunna använda vilka medel som nu står till buds för att lösa den.

Ser man det här som ett strukturellt fenomen så ser vi att skatter höjs för att bekosta kontroller och standardhöjningar lite över allt. Skall du bedriva verksamheter skall du stå för kostnader för alla möjliga typer av kontrollanter som skall garantera att verksamheten uppfyller krav.

Det kommer direkt gynna stora aktörer och skapar en centralisering av produktionen. Småskaliga företag kan inte anställa en person, eller expert, för varje område som krävs, miljö-, hälso-, jämställdhet- osv.

Skatt är därför inte i sig något bra. Utan det bör vara ett minsta möjliga för att sörja för kollektiva behov, som infrastrukturbyggande och dylikt. Men det som rör vår personliga situation bör vara individuellt då vi är individer. Vägar kan man bygga för alla, men människans väg, vår riktning, måste få vara individuell.

Aja nu är det dags för mig att gå och reda ut min situation så att jag slipper gå runt och känna mig som en belastning för det här samhället. Något som hade varit mycket enklare om mer hängt på mig och mindre vilade på institutioner som jag måste ge upp del av mina inkomster för, och som jag skall dras in i dramer med och ändlösa diskussioner.

klorofyll
Inlägg: 9309
Blev medlem: 06 jun 2012 20:50

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav klorofyll » 11 maj 2015 17:11

T.ex. vore väl alternativet till självproducerande att man hade en struktur av chefer över sig. Chefer är bra att ha om de lär en någonting, d.v.s. om man behöver dom. Vid utveckling av produkter t.ex. Om chefen inte riktigt fyller mer än en maktfunktion är det onödigt.

Användarvisningsbild
Anders
Inlägg: 9354
Blev medlem: 23 mar 2006 01:44
Kontakt:

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Anders » 12 maj 2015 08:29

Tror inte jag citerar hela ditt inlägg Joakim, men jag kommenterar det i alla fall

Båda verkar vi önska att människor skulle kunna nå sin potential mer, men vi verkar prata från lite olika bakgrunder eller utgångspunkter.

Det här med klass och "göra vad man vill" är helt enkelt så självupplevt! ALLA jag känner som har startat typ eget kommer från någon slags bakgrund av att det funnits ekonomiskt oberoende inom 3-4 generationer ELLER typ maskrosbarn. INGEN grå svenne har startat eget. Växte upp som typisk grå svenne, först i höghus, sen i ett kedjehus som såg ut som 500 andra likadana. INGEN från den bakgrunden har gjort något i stil med att starta eget. Alla är anställda eller arbetslösa. Trots att det finns människor som har både stora talanger (inte minst musik) och också pengar. Däremot blev det sedan så att jag hamnade på universitet och kom i kontakt med fler. Hamnade på en mattetung utbildning, och nu efteråt är det klockrent att de som hade den bakgrunden blev egna företag, alla med knegarbakgrund är anställda. Även den kille som i alla bemärkelser gjorde cirklar runt oss andra, är anställd, hans farsa var 25-öresingenjör, morsan hemmafru. Det är ingen slump. Ta min hustrus släkt. Alla "fattiga som kyrkråttor". Men en morfarsfar var disponent, INGEN av hans avkomma (tjogvis) har vad som kan sägas vara ett jobb som huvudsakligen går ut på att tjäna pengar. De gör huvudsakligen vad de tycker är kul. Och ändå är alla pengar borta sen 70-talet.

Bottom line - jag är lite avundsjuk på dej just i den bermärkelsen att du tycks ha lust att mer seriöst göra saker av entrepenörskaraktär. Jag vågar inte. Jag måste ha ett jobb för att ha tryggheten. Sen kan jag läsa filosofi, spela och skapa musik, göra androidappar och annat på fritiden. Att-ha-ett-jobb sitter djupt, djupt rotat. Har gjort allt för att kunna ha ett jobb, läst saker jag tyckte var rätt tråkiga på universitet, för att det skulle ge ett bra jobb osv. Men jag kan mycket väl få kicken i alla fall, det är många runt omkring mej som fått det, det är andra tider nu än förra milleniet.

Hur skall man alltså kunna uppmuntra svenssons ungar att starta eget, förverkliga sig själva? Det här med jobb blir mindre och mindre självklarheter i takt med globaliseringar (billig konkurrerande arbetskraft) och neddragnignar i offentlig sektor.

Däremot behövs pengar om man vill starta en rörelse eller göra egna initiativ, true. Och på något vis borde våra intressen kunna mötas? Jag har lite svårt att se hur, men på något sätt borde skattemedel kunna riktas mot att skapa möjligheter för folk som inte har pengarna AND bakgrunden för att kunna förverkliga sina projekt, talanger och drömmar? Har du INTE skatt så lär det bli klassamhället Egon, det är jag ganska övertygad om.
Min blogg över mitt filosofiska läsande --> http://ingenfilo.blogspot.com
Jonathan Haidt - A righteous mind
Juli 2026

Joakim Grundh
Inlägg: 227
Blev medlem: 15 jan 2012 00:49

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Joakim Grundh » 16 maj 2015 11:55

Det jag har omtalat är inte något politiskt traktat. Det är en psykologisk beskrivning av förhållandet vi tar till vår produktion, och hur våra känslor relaterar till dess produkter.

Jag är så innerligt trött på politikens diktomi. Och jag vill gärna inte prata om skatt då det är politik.

Om man litar på staten som någon som skall lösa problemen så är man beroende av staten och inte fri.

Men OM man vill använda skatt till något som liknar det jag omtalar, att skapa produktion. Så bör man inte beskatta småskaliga produktioner, utan beskatta efter storleken på företaget. Man bör dela ut skatten inte i rätten att köpa, och konsumera, utan i rätten att ta del av produktionsmedlen. Så som öppna verkstäder, kollektiva redskap och maskiner etc.

Inte genom att säga att det eller det är en rättighet och därför skall det eller det företaget få så mycket av skattepengarna för att uppfylla dessa rättigheter för andra.

Vad man än säger idag skall det vridas och vändas till något politiskt och helst till någon ytterlighet.

Det är irrelevant. Vad vi behöver är ju verka konkret för öppenhet, så att vi kan diskutera. Uttrycka våra olikheter, dela våra skickligheter.

Jag omtalade att vi är olika, men det är för att vi genom våra olikheter skall kunna se våra likheter. Det viktigaste är ju att gå utöver snäva distinktioner som vilket parti man röstar på, vilket kön man har. Alla de sakerna är olikheter som vi alla delar eller som gör oss till likar.

Att utveckla sin potential kan betyda nästan vad som helst. Det är ju att skriva poesi, att spela instrument, att läsa böcker, skriva böcker, baka bröd, laga mat eller odla grödorna på fältet.

Om vi hela tiden skär ner på kollektiva utrymmen eller gör allt till något underställt kommersiella intressen så är det inte konstigt om människor inte motiveras. Men om vi hela tiden skall erbjuda centrala artister eller riksteatern, riksfilmen osv, så kommer heller inte människor motiveras.

En levande landsbyggd är en som producerar sig själv. Det vittnar faktum om. Alla partier kan utforma en politik som stödjer det i enlighet med sina värderingar. Det går att göra lite hur som.

Men vi bör akta oss för hur läget idag ser ut. Allt mer söker efter någon annan att skylla på. Därför jag reagerade på ditt tal om klass som något avgörande.
Vi behöver skapa gemenskap mellan de som har resurser och de som behöver dem. Ifrågasätta ägandet. Annars kommer ägandet utnyttja sin makt för att främja sig från de som behöver resurserna. Så som man kan se med alla gated communities runt om i världen, eller i slumområden som växer fram.

Men man kan likt gamla berättelser om hjältar eller liknande gå ut för att döda drakarna och jättarna, eller så kan man se dem för vad de är och försöka skapa något bra i samförstånd. Drakar och jättar är ju de organisationer, som likt politiska partier, eller ekonomiska föreningar, kommit att bli en slags organismer i sig själva.

Joakim Grundh
Inlägg: 227
Blev medlem: 15 jan 2012 00:49

Idéer om samhällsförändring!

Inläggav Joakim Grundh » 16 maj 2015 12:10

Eftersom människan producerar sig själv genom sin produktion skall det inte finnas någon chef över någon i det avseendet.

En "chef" är bara en ordnande funktion. Chefer har fått någon slags betydelse av den som skulle representera traditionen, men så som vi kan se på många VD:ars beteende så är ju bytet av en "chefen" något som är en omkastning av traditionen.

På så sätt så döljer "chefer" lika mycket vad det är man producerar för. Själva idén med att decentralisera produktionen är ju att skapa trygghet så att människor kan utveckla sig.

Ser man storpolitiskt har ju kapitalet flutit över världen och utvecklar områden till att vara i det närmaste en central världsproducent, eller ingå i ett mindre kollektiv av produktion.

Så skeppas råvaror tvärs över kontinenter för att balansera handel och dylika politiska förbindelser nationer emellan. Och kollektivet får betala genom att drivmedel och liknande går åt. Och nationer skiljs åt genom om de är råvaruproducerande eller råvaroutvecklande.


Återgå till "Politik och samhälle"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 13 och 0 gäster