Hejsan!
Vi vandrar vidare mot den nyliberala solnedgången och den ödesmättade hösten 2008.....
Lösningen – var finns den?
Den nyliberala högern avvisar regleringar av finansmarknaden, vilket förvisso är konsekvent. Längst går återigen Norberg som avvisar alla former för räddningspaket och menar att marknaden själv genom ”konkurser” i fred ska tillåtas rensa ut ”dåliga affärer”. Detta föreslår han till synes helt obesvärad av det faktum att senast i historien denna linje konsekvent bedrevs i europeisk politik, under 1920-talet, slängdes stora delar av Öst- och Sydeuropa, och sedermera också Tyskland, in i en drygt 20-årig mörkernatt av reaktion: nationalism, fascism och nazism - och därpå världskrig. Och i processen blev den form för liberalism som Norberg och hans gelikar står för fullständigt irrelevant, både för arbetarklasserna, och borgerskapet, världen över.
Men jag vill också med bestämdhet varna för all form för utopism inom vänstern. Att tro att det som nu sker inte är en logisk konsekvens av, utan ett undantag från, den kapitalistiska marknadsekonomin som sådan, är en lika farlig illusion som nyliberalens insisterande på att krisen är ett snedvridet undantag från ”den fria marknaden”. Det var ingen specifik statlig reglering som orsakade den nuvarande finanskrisen, det är sant - men det finns inget som tyder på att någon specifik statlig reglering hade kunnat förhindra den heller.
Nyliberalismens moralism om en ”ren kapitalism” där kapitalister förment inte söker förmåner och privilegier av politiker, kan inte ersättas med en lika ensidig moralism över ”kvartalskapitalister”, ”girigburkar” eller finanshajar. Spekulationen är i kapitalismen inget bevis på att den inte fungerar - utan ett bevis på hur den fungerar. Och vi är förvisso allt fler som inte gillar just dess funktionssätt.
Nej, den omedelbara politiska kursen som vänstern kan ta nu, är dels ett erkännande av ”nödvändigheten” av krispaketen som kommer (de är inte nödvändiga i någon ohistoriskt logisk och politisk mening - men de kommer likväl i sakernas nuvarande tillstånd nödvändigtvis att ske) dels en politik för utökat kollektivt försvar och skydd för arbetarklassen och folkflertalet nu när man som kollektiv ändå ytterligare en gång får bära bördan av kapitalismens kristendenser - i termer av förlorade hem, hus och arbeten.
Härtill fungerar en väl utbyggd offentlig välfärdsstat - inte som ett sätt att förhindra kriserna från att uppkomma, men som ett långt bättre skyddsnät än alternativen, när nu den finansiella krisen kommer. Ty, här framkommer den yttersta ironin i de nyliberala marknadsmyternas fall, så som de nu utspelar sig. Efter drygt 20 års propaganda om hur de mest utvecklade offentliga välfärdsstaterna och ”högskattesamhällena” leder våra samhällen mot bankrutt och förfall - kan vi så här i den världsomspännande krisen konstatera att läget är precis det motsatta till det som nyliberalismen utan grund har hävdat. Inte ens vår egen Anders Borg kan så här i hotbildernas tid låta bli att påtala att Sverige står väl rustat att möta krisen eftersom vi har så ”sunda offentliga finanser”. Som diagrammet nedan visar är det entydigt så att det är de socialdemokratiska välfärdsmodellerna som har stora finansiella överskott att ta av för att möta krisen, utan att belåna den offentliga ekonomin ytterligare - medan de andra välfärdsmodellerna endast kan ge ut sina ”krispaket” till priset av en ökad offentlig skuldsättning.
Samtidigt har i nuläget Norge, Danmark och Island en bruttonationalinkomst (BNI) per capita (i växelkurs) som alla är bland de tio högsta i världen. Dessa förhatliga ”högskattesamhällen” har också en märkbart högre BNI per capita än USA, Ja, till och med Sverige har i Världsbankens senaste mätning för år 2007 faktiskt en BNI per capita som är något högre än USA:s, i växelkurs räknat. Och alla har de betydligt större BNI per capita än det andra nyliberala föredömet Storbritannien. De socialdemokratiska välfärdsstaterna har således inte alls varit skadliga för ”välståndet”. Så kallade köpkraftspariteter, som nyliberaler svängde sig med tills för inte så länge sedan, är suspekta påhitt som inte har med verkligheten att göra.
Det nödvändiga folkliga försvaret för arbete och välfärd, och i vårt fall för de sociala framsteg som välfärdsmodellen trots allt inneburit för arbetarklassen och folkflertalet, som jag både hoppas och tror kommer att följa som en konsekvens av den nuvarande krisen, är vårt enda hopp för en bättre framtid på andra sidan denna kris.
Ty, om inte folklig kamp för välfärd med sikte på en framtida demokratisk och humanistisk utveckling, kanske en ny socialism, kommer att göra nyliberalismen och dess marknadsmyter irrelevanta, så är risken överhängande att reaktionen, nationalismen och kanske, hemska tanke, till och med fascismen gör det i stället. Och då väntar synnerligen mörka tider.
Texten bygger på en artikel av Daniel Ankarloo hösten 2008, fil dr i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete med inriktning socialpolitik i Malmö.
MVH
bigj