Hejsan!
Har klurat lite och plötsligt fastnade jag för denna dam, Elinor Ostrom, en av årets "nobelpristagare" i ekonomi! 2009 tilldelades hon Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne "för hennes analys av ekonomisk organisering, särskilt samfälligheter".
Hon är ju för bövulen inne och nosar på den ekonomiska demokratin - kolla här vad hon framförer!
Elinor Ostrom, född 7 augusti, 1933 i Los Angeles, Kalifornien, är en amerikansk statsvetare. Hon tilldelades 2009 Ekonomipriset till Nobels minne. Elinor Ostrom blev 1965 F.D. i statsvetenskap vid University of California i Los Angeles. Hon professor i statskunskap vid Indiana University i Bloomington, USA.
Hennes forskning verkar ha rört sig i gränslandet mellan de statsvetenskapliga och ekonomiska vetenskaperna. Den teoretiska ram hon använder sig av i sina studier är "rational choic"e samt "institutional rational choice", vilket är teorier som betonar individens självintresse och rationalitet som bas för analyserna. Det kan låte lite mysko och lukta misstänkt nyliberalism - men så är inte alls fallet!
Ostroms teori handlar om hur offentlig ekonomi ska styras, där tillit är nyckelbegreppet, vilket är grundläggande inom flera samhällsvetenskaper. Den kan till exempel användas för att beskriva välfärdsstatens fortlevnad med ett socialförsäkringssystem och ett skattesystem som inte missbrukas. Utan samarbete och tillit fungerar systemet däremot sämre enligt denna teori. Hennes viktigaste insats är dock inom tillämpningar av teorin inom bland annat miljöområdet, såsom vad som händer vid överfiske. Ostrom är skeptisk till både statlig kontroll och andra privata initiativ, hon betonar istället att förändringen måste växa fram inifrån själva verksamheten. Ostrom har studerat många lyckade och misslyckade samarbetsprojekt världen över, i syfte att identifiera vilka faktorer som är gynnsamma respektive ogynnsamma för resultatet. Tydliga regler och tydligt ansvar, effektiva konfliktlösningsmekanismer, samt etappmål är positivt, medan alltför många brukare, heterogena grupper och fattigdom försvårar samarbeten.
Det Ostrom visat är ingenting annat än att demokrati inte bara är möjligt för att undvika det Thomas Hobbes kallade ”allas-krig-mot-alla”, den ger i de fall hon studerat dessutom en mera ekonomiskt effektivt och långsiktigt uthålligt resursutnyttjande än vad både Hobbes hierarki och Adam Smiths ”den osynliga handens” marknad förmår skapa. Detta innebär en skarp vidräkning med de rationalistiskt (”public choice”) orienterade teoretiker som hävdat att demokrati tenderar att leda till ett förödande fördelssökande (”rent-seeking”) av egenintresserade politiker, väljare, offentliga tjänstemän och allehanda intressegrupper.
Ostroms forskning visar att det i många olika typer av lokalsamhällen på många platser på jorden finns av brukarna lokalt skapade institutioner för skötsel och nyttjande av gemensamma resurser som fungerar. I något fall kunde hon dokumentera att man lyckats vidmakthålla resursen ifråga över flera århundraden genom en och samma typ av lokal reglering. Hennes forskning har försökt besvara hur det kunnat komma sig att något som teoretiskt ansågs omöjligt i själva verket i många sammanhang visade sig vara praktiskt genomförbart? Bland annat har hon funnit att det är betydelsefullt att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel av resursen ifråga givits möjlighet att delta i besluten om både reglernas utformning och om hur regeländringar skulle ske. Till detta kom att brukarna också hade inflytande över hur regeltillämpningen sköttes och hur överträdelser skulle hanteras. Detta var en central upptäckt därför att Hardins teori hävdade att bara om resursen ifråga reglerades av en central myndighet över vilken brukarna saknade inflytande skulle den kollektiva resursen ifråga kunna bevaras. Kort sammanfattat kan man säga att Elinor Ostrom visar att lokal demokrati var bättre för att skapa långsiktigt hållbara lösningar på detta problem än central icke-demokratisk reglering och övervakning. Eller med andra ord, Ostrom visade att Thomas Hobbes faktiskt hade fel.
Ett exempel från jordbrukets värld visar vad hon menar! Alla jordbrukare på ett torrdrabbat ställe hade intresse av att pumpa upp så mycket vatten som möjligt till sina odlingar, men om alla gjorde så skulle vattnet sina och alla drabbas synnerligen negativt. Hur var det då möjligt för aktörerna i detta av Ostrom undersökta fall att gå från ”alla-mot-alla” resursförstörande situation vad gällde vattenanvändningen till att etablera en självstyrande institution som effektivt reglerade bruket av de (stundtals mycket) begränsade vattentillgångarna. Så här skriver hon:
”I varje flodområde upprättades en frivillig organisation för att åstadkomma ett forum för diskussioner ansikte mot ansikte om gemensamma problem och möjliga handlingsvägar [...] Upprättandet av ett forum för diskussioner omformade strukturen på situationen från en i vilken beslut togs oberoende och utan vetskap om vad andra gjorde, till en i vilken individerna diskuterade sina valmöjligheter med varandra”
(ur Governing the Commons, Elinor Ostrom, 1990, sid 138)
Det är således själva den demokratiska och öppna beslutssituationen som visade sig ha en avgörande roll för att förändra individernas syn på vad som låg i deras egenintresse. De hade utifrån sitt kortsiktiga egenintresse motiv att handla opportunistiskt, d.v.s. att själv använda maximalt med vatten till sina odlingar. Men de visste också att om ”alla” agerade på detta vis skulle de alla komma att drabbas av svår vattenbrist. Försatta i en situation där de måste argumentera offentligt och därmed stå till svars för sitt handlande förändrades enligt Ostrom deras syn på problemet från att främst se till sin egen ekonomi till att i stället inse betydelsen av att hitta en lösning på hur man kollektivt skulle hantera problemet med den allmänt tillgängliga men ändliga resursen.
Det centrala i detta är att processen inte skall förstås som att aktörerna kom att handla altruistsikt, utan att de istället omdefinierade sitt egenintresse så att det kom att ligga i samklang med det kollektiva intresset att inte dränera de gemensamma vattenresurserna.
(Ett sätt att tolka detta i spelteoretiska termer är att spelarna kommer till insikt om att de spelar ett upprepat spel och att det därmed kan löna sig att samarbeta.) Det blir inte möjligt att bara kräva att få igenom vad som gynnar en själv utan aktörerna tvingas anföra argument som åtminstone har en potential att vara bra för kollektivet. Vad som inte riktigt uppmärksammats i diskussionen om Ostroms resultat är betydelsen av själva den öppna och demokratiska beslutsformen och att detta har starka kopplingar till vad som inte den politiska filosofin har kommit att benämnas ”deliberativ demokrati” (eller diskursiv demokrati, en demokratiskola som pekar på samtalets och kommunikationens rulle för att utveckla och förstärka demokratin) med vilket förstår beslutsprocesser där deltagarna öppet måste diskutera alternativen med varandra. Det skall tilläggas att Ostrom från början betonat betydelsen av socialt kapital (dvs. förtroende och reciproka nätverk) för att det skall vara möjligt för aktörerna att undvika att hamna i återvändsgränder.
Priset till Ostrom pekar därmed på, om man skall döma av allmänt använda läroböcker, en i utbildning av ekonomer alltför lite uppmärksammad problematik. Nämligen att aktörer som handlar rationellt utifrån sitt egenintresse riskerar att, som det så vackert uttryckts av sociologen Michael Hechter, ”överlista varandra till sub-optimala jämviktslägen”. I en sådan process kommer vidare det opportunistiska agerandet att förstöra förtroendet mellan aktörerna (vem litar på någon som man en blivit överlistad av) och därmed förstörs förutsättningarna för att kunna återskapa den typ av samarbete som krävs för att hantera ”det offentliga styrets tragedi”. Ostrom har hävdat att medan den rationalistiska aktörsansatsen fungerar väl för att analysera agerande på öppna marknader så är den missvisande när det gäller hur människor i allmänhet agerar när det gäller social samordning – i praktiken ett kollektivt samarbete. Ostrom har beskrivits som en ”institutionalist” men det är lika korrekt att beskriva henne som en beteendeinriktad forskare. Hon har argumenterat starkt för en beteendeinriktad ansats när det gäller att förstå det kollektiva agerandets problem och hon har ägnat mycket energi åt att med hjälp av experimentell forskning detektera hur människor beter sig när det gäller olika former av social koordinering, eller samordning
Ostrom är inte nådig mot den traditionella neoklassiska rationalistiska forskningsansatsens effekter (inom såväl ekonomi som statsvetenskap) när det gäller utbildningen av studenter. Detta är vad hon anförde i sin ”Presidential address” då hon var ordförande för det amerikanska statsvetarförbundet 1997:
”Vi skapar generationer av cyniska medborgare med liten tillit till varandra och än mindre till deras politiskt valda ombud. Givet den centrala roll som tillit och förtroende spelar för lösningen av allmänningens problem, riskerar vi att skapa just de förhållanden som underminerar vårt eget demokratiska styrelseskick.” (Ibid. sid 18)
Helt klasrt en vidareutveckling av Fred Hirsch resonemang på 1970-talet! En del britter och amerikaner har faktiskt mer än fish'n'Cips och Hamburgers i huvudet trots allt! Elinor Ostrom är därmed ingåendes i bigj:s goda humanistiska och fördjupningsdemokratiska sida....
MVH
bigj
:lol: