Dags att revolutionera skolväsendet!

[Zokrates]

Däggdjur brukar leka och barnen följer sina föräldrar och ser hör och känner. De lär sig för att de "vill". De lockas av glädje och nyfikenhet. Detta leder till aktivering av sinnena. Vi dödar dessa sinnen under uppväxten. För att det är kultur osv. För att barnen ska bli som alla andra.

De flesta däggdjur, ja i princip alla andra arter förutom människan följer med sin mamma på ren instinkt
grundad på att det är där mjölken finns, utöver det växer de upp mycket snabbare, har en extremt kort
period som "barn" och tappar leklusten närapå helt inklusive nyfikenheten som följer på den som vuxna.

Om vårt mål bara hade varit att hitta föda och att hjälpligt överleva som dina däggdjur, så kunde vi skippa 99%
av innehållet i utbildningar. Du är ett riktigt troll fsm, att du får lov att härja här övergår min utbildningsnivå.

Däggdjur...

[Silver]

1. Vi har den skola vi har idag som en följd av skolans utveckling historiskt sett. Inte minst olika reformer från 1842 och framåt har satt sin prägel. Politiker av alla färger och på alla nivåer har här ett mycket stort ansvar de gärna vill svära sig fria från.

Självfallet befinner sig skolan i Sverige och globalt i ett visst utvecklingsskede som kommer att följas av andra, allteftersom forskning och praxis förändras ev. utvecklas.

2. Ett stort framsteg vore att ta bort betyg och införa intagningstest från gymnasium och uppåt där man kollar verkliga kunskaper och förmågor så att man som elev kan vägledas till en utbildning som passar ens kynne, kunskaper och förmågor, och att man inte bara utgår från vad som finns på "ett papper". Betyg som sporre i studierna är en myt då betygshets på sikt utarmar ambitioner och intresse för studier.

3. Genom trial and error - viktigast är inte att undvika misstag utan att lära av dem. Att lära sig lära. Gäller både elever och alla vuxna. Att lära sig reflektera över sitt lärande och sina läroprocesser.

Ha ett gott nytt år, Silver!

/Göran Egevad (gymnasielärare i svenska, engelska, religionskunskap och filosofi i Lund)

På vad sätt menar du att politikerna gärna svär sig fria från ansvaret?

Om man ändå skulle slopa betygssystemet (vilket jag förvisso inte opponerar mig emot), varför skulle man då ha en form av intagningstest till gymnasiet? Varför dela upp grundskolan från gymnasiet så att säga? För det är väl i övergången från grundskolan till gymnasiet som man vill separera agnarna från vetet? Enligt min uppfattning så är valet av gymnasium, likt valet av universitet, egentligen ett val om statusfråga för många - de höga intagningspoäng hjälper även till att spä på föreställningen om vilka som är av elitmaterialet för att kunna styra landet framöver. Sammanfattningsvis: om vi slopar betygen, varför ska vi då ha kvar en gräns mellan grundskola och gymnasium?

Trail and error är också enligt mig väldigt effektivt. Hur skulle det se ut i praktiken då? Skulle t.ex. lärarkåren behöva dubbleras, eller fyrdubblas, för att göra det möjligt, så att varje elev får mer tid och fokus för att utveckla just sig själv? Skulle vi behöva ändra titeln lärare till coacher? På vad sätt har vi inte trail and error idag? Om man kuggar en tentamen så får man ju göra en omtenta, t.ex.

Tack det samma! Välden gick ju dessvärre inte under den 21:a, så det verkar som att vi får uppleva ett 2013 också.

[Silver]

Från grundskolan upp till gymnasiet så är det allmänt vedertagna utbildningskonceptet mer eller mindre detsamma över hela landet: 1 lärare föreläsare för 30 ungdomar som sitter stilla på sina stolar sex av åtta timmar om dagen och lyssnar på 2,3 olika tanter som pläderar samma sak som de pläderat om de senaste tio åren.

Så har varit fallet i 150 år och kommer att vara intakt så länge kapitalism är där, det är en biprodukt av det disciplinära samhället och de disciplinära institutionerna i praktiken. Om vi jämför ett fängelse och en skola så är där inte mycket skillnad; jag försöker hålla mig till det icke-pedagogiska och själva strukturen och utformning av rutinerna: båda är auktoritära strukturer som betonar tystnad och ordning, negativ förstärkning, gå i linje, förlust av individuell autonomi, knappt någon möjlighet alls att fatta egna beslut eller vara med i beslutsfattningen, bestämda tider för raster, luncher, och även i viss mån klädkod (inte i Sverige men till exempel i Storbritannien och på 'elitskolor'). Foucault har skrivit en hel del om det, men man behöver inte ha läst Foucault för att komma till en sådan slutsats.

En analys av 'curriculumet' är nästan skrämmande: allt material som eleverna lär sig är redan bestämt och oftast i strikt ekonomiskt syfte. Vi kan ta som exempel språk. Varför betonas mandarin plötsligt? Jo, på grund av Kinas starka ekonomi. Varför betonas matematik? Jo, för att matematik krävs inom fler yrken än tidigare. Allt annat som är inaktuellt och som inte går att kvantifiera i kapital vid ett senare tillfälle exkluderas. Musik, bild, kreativa ämnen, allt det är oviktigt. Dessutom är materialet som lärs ut väldigt strikt och om den nyfikna eleven kanske skulle vilja gå lite djupare in på ämnet så har inte läraren tid med detta - eller är ointresserad (en personlig anekdot som hänt mig) utan det är just det som står i boken som skall studeras och detta är heligt (oftast översimplifierat eller helt fel "fakta"). Det är slående hur anti-intellektuellt hela utbildningssystemet är, det är raka motsatsen till upplysningen och dess idéer om utbildning, främst Kant, Hume, Smith, Voltaire, etc.

1.Varför har vi landat på detta utbildningskoncept? Är det för att det tilltalar en majoritet av barnen och vi accepterar ett stor bortfall (ett ont måste för att kunna genomföra utbildningar till en rimlig peng) eller är det kanske så enkelt som att vi fortfarande prövar oss fram, att vi enbart befinner oss i ett utvecklingsstadium och vi egentligen inte har någon koll alls på det mest effektivaste sättet att få en stimulerande utbildning?

Tror du verkligen att korporativa företag vill justera, liberalisera och förnya utbildningen? Tvärtom skulle jag vilja påstå, dem är väl ute efter att förslava ännu mer. Det strider mot det effektiva statskapitalistiska samhället. När Jan Björklund är oroad för att svenska barn inte kan läsa (förståeligt när de sitter och spelar datorspel, sport, etc) eller räkna, tror du verkligen det är i samma anda som den måna föräldern som vill sitt barn sitt bästa? Nej, självfallet inte. Det är istället för att konkurrera med andra länder och för att låta den statskapitalistiska maskinen fortgå. Dock har det kommit till den punkten, speciellt i USA, där korporativa företag, spekulanter och kapitalister, är oroade för att skolsystemet dödar kreativiteten (en truism hos de flesta) vilket inte leder till någon utveckling alls - speciellt inte en utveckling som genererar pengar i fickorna hos eliten.

2. Vad vore det idealiska skolväsendet, hur skulle utbildningarna se ut för att fånga upp så många barns intressen som möjligt? Jag är FULLT medveten om att vi alla är olika lagda, vissa har anlag för att bli akademiker, andra älskar att mecka med bilar, andra brinner för att vara ute och springa i skogen. Men att ett barn "lägre" IQ och större anlag för praktiska yrken ska behöva genomlida 9 år i dagens grundskolan är absurt - argumentet "du måste lära dig detta för det är allmänbildning" biter inte på många femtonåringar lol...

Läs Bertrand Russells eller John Deweys idéer eller studera Moderna skolan modellerat efter Fransesc Ferrers idéer, en spansk anarkist.

3. Hur tar vi oss till det idealiska skolväsendet (2.)? Jag är fullt medveteten om att en förändringsprocess tar lååååång tid, speciellt eftersom vi har s.k. demokrati där alla nötter får tycka till, men även för att ingen vill gå i bräschen. Men om vi bortser från bromsklossarna i samhället: vad är nästa steg i rätt riktning för att uppnå det enligt er idealiska??

Förändra hela samhällsstrukturerna, ekonomin främst.

Tack för ditt svar.
Det är ju helt klart en pusselbit till helhetsbilden, att vår skolsystem främjar och säkerställer kapitalismens kvarvarande, jag har dock inte sett det på det viset förut. Risken är alltså att så länge vi lever i/under kapitalismen så får vi gilla läget att bli tvångsmatade med tämligen överflödig information samt att utstå grupperingen av patrask och elit.Jag kanske får lov att byta huvudtiteln till "dags att revolutionera allt!", dock kanske det är för magstarkt yttrande så här på en fredag! haha

[Algotezza]

På vad sätt menar du att politikerna gärna svär sig fria från ansvaret?

Lokalt i Lund kan vi se hur politikerna beslutat om att släppa regeln att man som elev skall söka till det program man vill gå på på den skola som ligger närmast geografiskt sett. Gymnasieskolan Vipan, där jag jobbar och som ligger österut i Lund, öster om motorvägen mot Kalmar, hade, när jag började jobba där, fyra paralleller av Samhällsprogrammet. Skolan ligger alltså inte nära Centrum - det tar dock bara tjugo minuter att gå dit. Övriga kommunala gymnasier ligger närmre centrum. När eleverna som sökte till Lund fick välja vilken lundaskola de ville, blev det allt färre sökande till Vipan. När det sedan blev fritt att söka helt och hållet, lade man ner all högskoleförberedande utbildning där (SP och vår egen variant HumanNatur). Nu är Vipan helt och hållet ett yrkesförberedande gymnasium. Då menar lokala politiker: "Vi var tyvärr tvungna att stänga ner de teoretiska programmen pga för få sökande." Man talar tyst om att det var det fria söket beslutat av dem själva som var den främsta orsaken till att vi fick allt färre SP-elever.

En annan detalj är skolpengen, dvs. att skolan får ett visst antal tusen per år för varje elev. Det är avräkning varje månad varför skolan inte vet hur mycket pengar man har att röra sig med. Detta kan förändras i och med att elever kan sluta. Det innebär att man till varje pris måste hålla kvar eleverna för ekonomins skull även dem som mest skolkar eller skulle må bättre av att göra något annat. Skolpengen har politikerna beslutat om skall gälla.

Det är de nyliberala idéerna om frihet, valfrihet som spökar här. Ett problem även på riksplanet. Ett annat är att varje typ av regering vill sätta sin prägel på skolan, snarare än skapa en skola som vilar på forskning och praxis, bortom ideologierna (om det nu är möjligt).

Om man ändå skulle slopa betygssystemet (vilket jag förvisso inte opponerar mig emot), varför skulle man då ha en form av intagningstest till gymnasiet?

För att ta reda på vad man skall gå för utbildning på gymnasiet, vad man har anlag, kunskaper och förmågor för, om man skall gå ett yrkes- eller högskoleförberedande program och sedan vilket program inom dess huvudområden mer specifikt. Eller om man skall gå någon form av lärlingsutbildning med betoning på praktik.

Varför dela upp grundskolan från gymnasiet så att säga?

Grundskolan skall ge grundläggande kunskaper och utveckla grundläggande förmågor. På gymnasiet sker en specialisering med inriktning på yrkes- eller högskoleförberedande utbildning och inom dessa områden en ytterligare specialisering.

För det är väl i övergången från grundskolan till gymnasiet som man vill separera agnarna från vetet?

Antingen vägleder man varje elev vid övergången mellan grundskola och gymnasium via test och intervjuer till det hen lämpar sig bäst för och verkligen vill syssla med eller också får vi ha ett gymnasium som spär på den grundläggande kompetensen, en fortsättning på grundskolan - om man nu inte vill "skilja agnarna från vetet". Förr eller senare måste man ju det ändå.

Sammanfattningsvis: om vi slopar betygen, varför ska vi då ha kvar en gräns mellan grundskola och gymnasium?

På gymnasiet sker en specialisering med inriktning på yrkes- eller högskoleförberedande utbildning och inom dessa områden en ytterligare specialisering.

Trial and error är också enligt mig väldigt effektivt. Hur skulle det se ut i praktiken då?

För det första bör väl skolpolitiker, elevrepresentanter och lärare tillsammans slå sina ev. kloka huvuden ihop och fundera över och diskutera vad vi skall ha skolan till och hur den skall se ut. Dvs. att det ges tid och plattformar för möten. Vi har arbetslagsmöten som ägnas mer åt elevärenden och planering än pedagogiska och didaktiska frågor - fast på sistone har det skett en ljusning.

Tyvärr är intresset för elevdemokrati bland eleverna på min skola ungefär 0. Likaså det politiska intresset.

Om nu skolan är i kris finns det väl rätt mycket error att ta en titt på och lära sig av. Ett error med Gy-11 (det senaste gymnasiet) är att de yrkesföreberedande programmen per automatik inte blir högskoleföreberedande vilket har gjort det svårt att fixa de kurser som behövs för detta ändamål för elever på yrkesprogrammen som vill kunna studera vidare på högskola eller universitet. Björklund ville det skulle vara större skillnader mellan yrkes- och högskoleförberedande program. Yrkesprogrammen tappade därför en hel del sökande. Nu vill man skapa ytterligare varianter på snabba gymnasieutbildningar.

Det verkligt stora error som jag inte har någon direkt förklaring till, är hur skolan lyckas ta död på de flesta barn medfödda kreativitet, nyfikenhet och kunskapstörst. Men detta är tydligt på gymnasiet bland de elever jag möter. Detta poängteras ytterligare genom att de estetiska ämnena inte längre är ett kärnämnen alla måste ha.

Ett annat litet error är rökförbud på skolor men utan att det finns sanktioner mot dem som bryter mot det.

Björklunds skola blir en alltmer trist skapelse. På min skola hade alltid dramaeleverna små shower och kabaréer på jul- och sommaravslutningar men nu är det helt dött, finns inte. Det är ett error som verkligen skorrar.

En sak man som skolmänniska bör tänka på är att skolan idag inte är den enda läroplattformen för eleverna. Om den nu någonsin varit det. De lär på annat håll, frivilligt och med glädje. Det kan jag se på mina egna barn. För mig är det en tröst att skolan inte betyder allt för ungarna idag. Bara man har kunskaper och förmågor att klara vuxen-, yrkes- och ev. föräldralivet är ju allt gott och väl. Men, men - alla gör ju inte det... Men kan skolan göra något där?

Ett annat område som finns utanför skolan men har betydelse för skolan är föräldrar som abdikerat som föräldrar, uppfostrare och ev. förebilder. De har ibland blvit kravmaskiner som tror att betygen är en förhandlingsfråga.

Skulle t.ex. lärarkåren behöva dubbleras, eller fyrdubblas, för att göra det möjligt, så att varje elev får mer tid och fokus för att utveckla just sig själv?

Jag vet inte om det blir någon skillnad om vi ökar lärartätheten. Problemet idag, ett av dem i alla fall, är att det ingår allt fler administrativa kring-uppgifter i lärarjobbet, sådant som tar tid och kraft från det vi själva menar är centralt: undervisning och möta, stötta och hjälpa elever på väg till vuxenlivet. Och så har vi alla kvalitetssäkrande verksamheter. Allt skall kunna mätas. Men är allt i skolan mätbart? Bort med det om det inte går att mäta. Det skall vara siffror på allt. Kvalitet = högt tal på något.

Vet unga vad de själva vill i tonåren? Förr talade man om lustbarn - de som styrdes av sin lust. Mina barn i tjugoårsåldern tillhörde denna grupp. Och de vuxna var pliktmänniskor. Idag tror jag inte unga vet vad som är lustfyllt riktigt eller vad de egentligen vill. De är impulsbarn som styrs av impulser - allt skall ut, det är bara att gå på, spelar ingen roll om det är lustfyllt eller obehagligt. Och så står vi där, vi medelålders gubbar och kärringar i skolbranschen, och försöker göra deras utbildning lustfylld och rolig med internet och datorer och individualisering och alternativa undervisningsmetoder och nya redovisningssätt... Vi försöker och försöker och så sitter elevera där med sina mobiler och pillar eller sover över bänkarna. När de gjort något de inte får/bör försöker de blåneka sig ur situationen. Det gäller inte alla, men dem som märks och syns och gör livet surt för andra elever.

Skulle vi behöva ändra titeln lärare till coacher?

Ja, det är en typisk svensk lösning. Man ändrar beteckning på ett problem så löser det sig.

På vad sätt har vi inte trial and error idag? Om man kuggar en tentamen så får man ju göra en omtenta, t.ex.

Jag menade inte misstag man gör som elev utan snarare de misstag som gjorts av politiker, skolledare, lärare. Jag håller ju ständigt på med min egen själviakttagelse och självreflektion - ett evinnerligt ältande av vad jag gjort som funkade och vad som inte gjorde det och varför, och vad jag skall tänka på nästa gång jag träffar klassen. Detta ältande håller på alltid, även i nattens drömmar, som en surrande tanke- och känslobordun i mitt liv. Böljar fram och åter. Det går inte att stänga av. Det vill jag inte heller. Jag gillar att tänka och älta tankar, minnen, känslor, fantasier... OK, lite OT - men ändå...

/Algotezza

[förstår mig själv]

Zokrates det är just sådant som du vill ska hända med mig som sker därför kan du aldrig begripa och förstå utifrån förnuftet utan från vad andra säger. Du utgår från andras sanningar, och du har lärt dig mycket men du konserverar och för andra som har nya och andra idéer. Här utgår du från att vi inte kan bli lyckliga utan vår materia. Säger inte att vi måste sluta att bli helt beroende av materien. Men djur kan bli lyckliga utan att dyrka materien. Du vet bara det du vet försök förstå mer är mitt tips. Försök förstå vad andra menar innan du uttalar dig om andra och försöker stoppa dem. Försök se likheterna mellan oss och djuren tex. Läs lite spinosa tex så kan du bli övertygad och förstå mer om känslor. Och vikten av glädjen. Försök att förstå tex det med pavlovs hundar vikten att ledas av en positiv känsla. Att detta naturligtvis gäller även människan.

[reflex]

En intressant insidebeskrivning från Algotezza där. Tack för den.
Mina egna skolerfarenheter härör sig från 50-60-talet och då levde ännu den så kallade "pluggskolan", med katederundervisning och betyg från första klass.
Mina egna barn har haft svårt att finna sig till rätta i dagen skola. Ena dottern tyckte det var bekvämt med kravlösheten så hon smet undan allt ända upp till sjuan.
Andra dottern lider svårt av oordningen och otydligheten och allt tjafsande med grupparbreten i alla ämnen (till och med i träslöjd!)
Yngste sonen kunde för sitt liv inte begripa vad han skulle kunna ha för nytta av all "onödig kunskap" som skolan försökte proppa i honom

Från ettan till sexan finns svårigheten att motivera barnen varför dom ska "plugga", dom får ju inte ens några betyg. Dessutom det här löjliga systemet med "kvartssamtal" där eleven ska delta, vilket gör att föräldrarna inte alls får en rättvisande information.
I högstadiet blir det istället svårt med disciplinen i klassrummet när både pojkar och flickor kommer i peberteten och utagerar på olika sätt. Eftersom det inte har varit något bevänt med ordningen tidigare så blir det nu än värre.

Skillnaden mellan svensk och finsk skola är så vitt jag förstår, i huvudsak disciplinen. Deras skola fugerar ännu så länge betydligt bättre resultatmässigt.

Jag måste få berätta om en lärare som jag hade när jag var i tjugoårsåldern. En teknikutbildning med i huvudsak manliga elever i 20-25-årsåldern.
Han hade oss i tyska, Lektionen brukade börja med att han långsamt och obemärkt kom in genom dörren, gick fram till katedern, hängde av sig överrocken stod en stund och tittade ut genom fönstret. Stoppade undan sin pipa och satte sig vi katedern och började plocka fram sina böcker ur portföljen. Sen satt han där helt lugn en stund, till synes tankfull. Under tiden hade det livliga sorlet i klassrummet avtagit mer och mer och man skulle till slut ha kunnat höra en knappnål falla. Så började han tala med låg röst. Han kunde resonera med oss elever om allt möjligt. Ibland gick hela lektionen utan att vi hade ett dugg tyska. Då fick vi bara en ny hemläxa till nästa gång. Ofta förhörde han oss dock på läxan. Om någon visade sig kunna den dåligt så avbröt han och någon annan fick fortsätta. Om det gick dåligt med genomgången av läxan frågade han bara om vi inte hade läst på och så fick vi samma läxa plus en ny läxa till nästa gång. På något konstigt sätt så fick han en att skämmas som en hund ifall man inte kunde. Vete fan hur han bar sig åt. Han var som en cirkusdomptör. Alla pluggade och läste på. Ingen ville ertappas med att inte kunna läxan. Aldrig någonsin höjde han rösten. Jag har aldrig haft så bra betyg i tyska någon gång som då.

I yngre dar var jag lite politiskt engagerad. Man retade sig på alla gamla sega stofiler som bara bromsade och inte ville ha några större förändringar. Nu är jag där själv. Visst kan jag fortfarande tänka mig omvälvande förändringar av skolan men i verligheten får man tyvärr ta små steg för att få "politisk majoritet" för förändringarna. Den största omvälvningen har egentligen skett de senaste åren genom privatiseringen. Jag vet egentligen inte om jag tycker att det är bra eller dåligt men i grunden borde skolan vara en verksamhet som sköttes av det gemensamma om jag frågar mitt socialistiska hjärta.

[förstår mig själv]

I början på 1500 talet åt kronas anställda 4000 kalorier och ingen svält rådde. Man bör visa barn hur man kan uppskatta det enkla. Att det finns sådant i människor som kan ge stor glädje och lycka och är väldigt interessant. Annars slukar vi materien och går under som art.

[Silver]

På vad sätt menar du att politikerna gärna svär sig fria från ansvaret?

Lokalt i Lund kan vi se hur politikerna beslutat om att släppa regeln att man som elev skall söka till det program man vill gå på på den skola som ligger närmast geografiskt sett. Gymnasieskolan Vipan, där jag jobbar och som ligger österut i Lund, öster om motorvägen mot Kalmar, hade, när jag började jobba där, fyra paralleller av Samhällsprogrammet. Skolan ligger alltså inte nära Centrum - det tar dock bara tjugo minuter att gå dit. Övriga kommunala gymnasier ligger närmre centrum. När eleverna som sökte till Lund fick välja vilken lundaskola de ville, blev det allt färre sökande till Vipan. När det sedan blev fritt att söka helt och hållet, lade man ner all högskoleförberedande utbildning där (SP och vår egen variant HumanNatur). Nu är Vipan helt och hållet ett yrkesförberedande gymnasium. Då menar lokala politiker: "Vi var tyvärr tvungna att stänga ner de teoretiska programmen pga för få sökande." Man talar tyst om att det var det fria söket beslutat av dem själva som var den främsta orsaken till att vi fick allt färre SP-elever.

En annan detalj är skolpengen, dvs. att skolan får ett visst antal tusen per år för varje elev. Det är avräkning varje månad varför skolan inte vet hur mycket pengar man har att röra sig med. Detta kan förändras i och med att elever kan sluta. Det innebär att man till varje pris måste hålla kvar eleverna för ekonomins skull även dem som mest skolkar eller skulle må bättre av att göra något annat. Skolpengen har politikerna beslutat om skall gälla.

Det är de nyliberala idéerna om frihet, valfrihet som spökar här. Ett problem även på riksplanet. Ett annat är att varje typ av regering vill sätta sin prägel på skolan, snarare än skapa en skola som vilar på forskning och praxis, bortom ideologierna (om det nu är möjligt).

Om man ändå skulle slopa betygssystemet (vilket jag förvisso inte opponerar mig emot), varför skulle man då ha en form av intagningstest till gymnasiet?

För att ta reda på vad man skall gå för utbildning på gymnasiet, vad man har anlag, kunskaper och förmågor för, om man skall gå ett yrkes- eller högskoleförberedande program och sedan vilket program inom dess huvudområden mer specifikt. Eller om man skall gå någon form av lärlingsutbildning med betoning på praktik.

Varför dela upp grundskolan från gymnasiet så att säga?

Grundskolan skall ge grundläggande kunskaper och utveckla grundläggande förmågor. På gymnasiet sker en specialisering med inriktning på yrkes- eller högskoleförberedande utbildning och inom dessa områden en ytterligare specialisering.

För det är väl i övergången från grundskolan till gymnasiet som man vill separera agnarna från vetet?

Antingen vägleder man varje elev vid övergången mellan grundskola och gymnasium via test och intervjuer till det hen lämpar sig bäst för och verkligen vill syssla med eller också får vi ha ett gymnasium som spär på den grundläggande kompetensen, en fortsättning på grundskolan - om man nu inte vill "skilja agnarna från vetet". Förr eller senare måste man ju det ändå.

Sammanfattningsvis: om vi slopar betygen, varför ska vi då ha kvar en gräns mellan grundskola och gymnasium?

På gymnasiet sker en specialisering med inriktning på yrkes- eller högskoleförberedande utbildning och inom dessa områden en ytterligare specialisering.

Trial and error är också enligt mig väldigt effektivt. Hur skulle det se ut i praktiken då?

För det första bör väl skolpolitiker, elevrepresentanter och lärare tillsammans slå sina ev. kloka huvuden ihop och fundera över och diskutera vad vi skall ha skolan till och hur den skall se ut. Dvs. att det ges tid och plattformar för möten. Vi har arbetslagsmöten som ägnas mer åt elevärenden och planering än pedagogiska och didaktiska frågor - fast på sistone har det skett en ljusning.

Tyvärr är intresset för elevdemokrati bland eleverna på min skola ungefär 0. Likaså det politiska intresset.

Om nu skolan är i kris finns det väl rätt mycket error att ta en titt på och lära sig av. Ett error med Gy-11 (det senaste gymnasiet) är att de yrkesföreberedande programmen per automatik inte blir högskoleföreberedande vilket har gjort det svårt att fixa de kurser som behövs för detta ändamål för elever på yrkesprogrammen som vill kunna studera vidare på högskola eller universitet. Björklund ville det skulle vara större skillnader mellan yrkes- och högskoleförberedande program. Yrkesprogrammen tappade därför en hel del sökande. Nu vill man skapa ytterligare varianter på snabba gymnasieutbildningar.

Det verkligt stora error som jag inte har någon direkt förklaring till, är hur skolan lyckas ta död på de flesta barn medfödda kreativitet, nyfikenhet och kunskapstörst. Men detta är tydligt på gymnasiet bland de elever jag möter. Detta poängteras ytterligare genom att de estetiska ämnena inte längre är ett kärnämnen alla måste ha.

Ett annat litet error är rökförbud på skolor men utan att det finns sanktioner mot dem som bryter mot det.

Björklunds skola blir en alltmer trist skapelse. På min skola hade alltid dramaeleverna små shower och kabaréer på jul- och sommaravslutningar men nu är det helt dött, finns inte. Det är ett error som verkligen skorrar.

En sak man som skolmänniska bör tänka på är att skolan idag inte är den enda läroplattformen för eleverna. Om den nu någonsin varit det. De lär på annat håll, frivilligt och med glädje. Det kan jag se på mina egna barn. För mig är det en tröst att skolan inte betyder allt för ungarna idag. Bara man har kunskaper och förmågor att klara vuxen-, yrkes- och ev. föräldralivet är ju allt gott och väl. Men, men - alla gör ju inte det... Men kan skolan göra något där?

Ett annat område som finns utanför skolan men har betydelse för skolan är föräldrar som abdikerat som föräldrar, uppfostrare och ev. förebilder. De har ibland blvit kravmaskiner som tror att betygen är en förhandlingsfråga.

Skulle t.ex. lärarkåren behöva dubbleras, eller fyrdubblas, för att göra det möjligt, så att varje elev får mer tid och fokus för att utveckla just sig själv?

Jag vet inte om det blir någon skillnad om vi ökar lärartätheten. Problemet idag, ett av dem i alla fall, är att det ingår allt fler administrativa kring-uppgifter i lärarjobbet, sådant som tar tid och kraft från det vi själva menar är centralt: undervisning och möta, stötta och hjälpa elever på väg till vuxenlivet. Och så har vi alla kvalitetssäkrande verksamheter. Allt skall kunna mätas. Men är allt i skolan mätbart? Bort med det om det inte går att mäta. Det skall vara siffror på allt. Kvalitet = högt tal på något.

Vet unga vad de själva vill i tonåren? Förr talade man om lustbarn - de som styrdes av sin lust. Mina barn i tjugoårsåldern tillhörde denna grupp. Och de vuxna var pliktmänniskor. Idag tror jag inte unga vet vad som är lustfyllt riktigt eller vad de egentligen vill. De är impulsbarn som styrs av impulser - allt skall ut, det är bara att gå på, spelar ingen roll om det är lustfyllt eller obehagligt. Och så står vi där, vi medelålders gubbar och kärringar i skolbranschen, och försöker göra deras utbildning lustfylld och rolig med internet och datorer och individualisering och alternativa undervisningsmetoder och nya redovisningssätt... Vi försöker och försöker och så sitter elevera där med sina mobiler och pillar eller sover över bänkarna. När de gjort något de inte får/bör försöker de blåneka sig ur situationen. Det gäller inte alla, men dem som märks och syns och gör livet surt för andra elever.

Skulle vi behöva ändra titeln lärare till coacher?

Ja, det är en typisk svensk lösning. Man ändrar beteckning på ett problem så löser det sig.

På vad sätt har vi inte trial and error idag? Om man kuggar en tentamen så får man ju göra en omtenta, t.ex.

Jag menade inte misstag man gör som elev utan snarare de misstag som gjorts av politiker, skolledare, lärare. Jag håller ju ständigt på med min egen själviakttagelse och självreflektion - ett evinnerligt ältande av vad jag gjort som funkade och vad som inte gjorde det och varför, och vad jag skall tänka på nästa gång jag träffar klassen. Detta ältande håller på alltid, även i nattens drömmar, som en surrande tanke- och känslobordun i mitt liv. Böljar fram och åter. Det går inte att stänga av. Det vill jag inte heller. Jag gillar att tänka och älta tankar, minnen, känslor, fantasier... OK, lite OT - men ändå...

/Algotezza

Tack för ditt svar. Är inte tillräckligt insatt i frågan för att föra dialogen vidare särskilt mycket, men jag tackar för att du belyst mig ytterligare i frågan.

Vad gäller föräldrar som sviktar i sin plikt som, ja precis, föräldrar, och istället önskar att skolan ska axla rollen som uppfostrar så undrar jag varför och när detta började ske? Man kan ju tycka att i.o.m. att aga förbjöds i skolorna och att lärarnas auktoritära befogenheter minskade samt att man slopade betyg i uppförande så borde föräldrarna ha visat ökat intresse för uppfostran, men uppenbarligen inte. Jag gissar på att det är i modern tid vi börjat se denna omvända effekt, när man förväntar sig att skolan ska sköta uppfostran, men vad har varit orsaker till detta? Vad gör vi för att vända på detta? Personligen tror jag det har att göra med denna "falska trygghet" samhället ger oss. Vi förväntar oss att det ska finnas regler för allt, att någon annan ska ha tänkt ut alla scenarion åt oss. På grund av detta "storebror gör allt tänkande åt dig" så börjar folk till slut att agera själva.