Mlw skrev:Även om Hägerström framställde sin värdenihilism som en rent deskriptiv teori, kan han inte undkomma att den innehåller normativa element. Han utgår från en skarp distinktion mellan rent deskriptiva och värderande utsagor, men en sådan skarp distinktion kan inte göras. Vad han tror är empiriska och "neutrala" beskrivningar bygger i själva verket på värderingar om vad som är relevant att beskriva. Han själv gör ju normativa antaganden när han avgör vad som räknas som meningsfullt språk och giltig kunskap.
Det säger sig självt att om värdeomdömen ska anses meningslösa så får det normativa konsekvenser för hur vi bör förhålla oss till moraliska frågor. Hans teori är ett praktexempel på misstaget att skjuta sig själv i foten! Intellektuella av en viss typ har en benägenhet att bita sig själva i svansen, ungefär som ormen Ouroboros, och fastna i en självrefererande loop. Det är märkligt att en så naiv och enögd teori kunde tas på allvar och därmed åstadkomma stor skada. Hans kritik av objektiva värden har fått sin efterföljd i postmodern relativism och bidragit till att skapa Sveriges vaga rättspraxis, som väcker ilska hos befolkningen.
Det är en mycket tänkvärd motargumentering. Kanske kan man resonera så, men om vi frågar efter vad det var Hägerström ursprungligen observerade och reagerade mot så har hans kamp mot subjektivismen alltid vunnit mitt gillande. Hans grundläggande motivation var att rensa filosofin från vad han såg som metafysiska illusioner, alltså föreställningar om objektiva, övernaturliga eller absoluta sanningar som inte kunde beläggas empiriskt eller logiskt.
Hägerström hade självklart en politisk och samhällskritisk dimension i sitt angrepp. Han ansåg att föreställningar om objektiva värden kunde användas för att legitimera auktoritära maktstrukturer – vare sig det var kyrkan, staten eller någon annan institution.
