Psykologi och politik

[J R Auk]

Ett problem här för det psykologiserande angreppssättet är att en åsikt kan va korrekt även om den innehas av en suspekt person.

Det handlar väl bara om att se till vad man vill fördöma och göra så.
Det är förenklingen, reduceringen, som skapar problem för de psykologiserande här.

Angående Fromm, så säger han något om hur vi bör vara dispositionerade inte hur vi bör agera. Och jag tror det är viktigt att märka skillnaden där.
Vi talar om psyke, och då måste vi tala om intentionellt psyke likväl. Förvirring mellan det medvetna och omedvetna skapar vanföreställningar.

Jag tror ingen vill "tillåta" i frihetsanda att någon skadar sig i ren ovetskap. Vi önskar medvetna agenter i frihetens förlovade land.

Det är där jag skönjer hur man kan psykologisera uppfattningen om världen, och således hur man bör agera mot/med den, utan att därigenom normalisera eller inskränka friheten att agera i världen.

Kan vi inte ta dom goda karakteristiken från den analytiska debatten och tillföra emotionella argument. Kan vi inte behålla distansen i framförandet av emotionella ståndpunkter.
Är det formen som är det avgörande, jag tycker attityden är friställd formen och verkar utifrån invanda föreställningar om hur man skall svara på någon som säger sig tycka annorlunda jmf med att uppfatta olika.

(jaha du ser inte det jag ser, men vad ser du då? <> jaha du tycker inte som jag gör, jamen dra åt fanders då)

[Avantgardet]

Ett problem här för det psykologiserande angreppssättet är att en åsikt kan va korrekt även om den innehas av en suspekt person.

Själfallet, bara för att man är paranoid så betyder det inte att de inte är ute efter en.

Är det s.k. amöbateorier du vill undvika? Jag ser ingen anledning till varför motståndarens "egentliga bevekelsegrunder" inte skulle kunna behandlas även inom analytisk filosofi, gör du? Kanske ett konventionsbrott men absolut ingen omöjlighet.

[Stefan]

 
Angående Fromm, så säger han något om hur vi bör vara dispositionerade inte hur vi bör agera. Och jag tror det är viktigt att märka skillnaden där.
Vi talar om psyke, och då måste vi tala om intentionellt psyke likväl. Förvirring mellan det medvetna och omedvetna skapar vanföreställningar.

Kunde du utveckla detta? Jag har inte Fromm färsk i minnet.

Kan vi inte ta dom goda karakteristiken från den analytiska debatten och tillföra emotionella argument. Kan vi inte behålla distansen i framförandet av emotionella ståndpunkter.

Det vore bra.

Är det formen som är det avgörande, jag tycker attityden är friställd formen och verkar utifrån invanda föreställningar om hur man skall svara på någon som säger sig tycka annorlunda jmf med att uppfatta olika.

Möjligen.

Avantgardet/

Jag ser ingen anledning till varför motståndarens "egentliga bevekelsegrunder" inte skulle kunna behandlas även inom analytisk filosofi, gör du?

Man kunde kanske se exvis Wittgensteins teorier som ett försök, låt vara inte på den politiska filosofins område, att analysera varför filosofin funkar som den gör utan att direkt bemöta dess argument. Han analyserar hur dom filosofiska idéerna uppkommer för att sedan kunna leda "flugan ur flugglaset". Istället för att själv engagera sig i filosofi analyserar han hur dom filosofiska missförstånden uppkommer.

Men traditionellt är man inom analytisk filosofi skeptisk mot den här typen av tankegångar. Det finns en stark tradition av att undvika att säga eller läsa saker mellan raderna. Analytiska filosofer är så vana vid att detta inte görs att de verkar utveckla en slags oförmåga att läsa mellan raderna. Man är skeptisk till att tillskriva mänskor den ena eller andra uppfattningen som han inte explicit bekänt sig till.

Edit: Nu har jag slagit upp vad "amöbateori" är. Tja, det finns en likhet; det är svårt att försvara sig mot diverse påståenden av typen "du tycker ju bara x pga y", på samma sätt som det är svårt att vederlägga amöbateorier.

[Stefan]

En annan närliggande idé är att politiken är en sorts "slag mellan personlighetstyper". JR Auk var tidigare inne på att industrialiseringen och moderniseringen inneburit att samhället nu styrs av intellektuellt starka snarare fysiskt starka. Det är en vanlig tanke.

Nietzsche menar att kristendomen innebär "slavnaturens" seger över "herrenaturen". Man nedvärderar begrepp som krigarära, sexuell lust, arrogans, m m och upphöjer sånt som anspråkslöshet, avhållsamhet, etc.

I sina program om Sverige talar Fredrik Lindström om att svenskarna inte är så socialt lediga, att vi är benägna att följa lagar till punkt och pricka, att vi vill att saker och ting ska va genomplanerade och perfekta, etc. Alla dessa saker är sånt som mänskor med autism/aspberger uppvisar (i högre grad, dock). En förklaring till att Sverige blivit så här (i det här avseendet tycks vi ha vissa likheter med Östasien) kan ju va att det bor ovanligt många med autism-liknande personlighet, men en annan, kanske rimligare förklaring, är att den personlighetstypen av den ena eller andra historiska anledningen tagit överhanden här. Återigen ser vi kulturen och politiken som en arena för strider mellan olika personlighetstyper.

[J R Auk]

 
Angående Fromm, så säger han något om hur vi bör vara dispositionerade inte hur vi bör agera. Och jag tror det är viktigt att märka skillnaden där.
Vi talar om psyke, och då måste vi tala om intentionellt psyke likväl. Förvirring mellan det medvetna och omedvetna skapar vanföreställningar.

Kunde du utveckla detta? Jag har inte Fromm färsk i minnet.

Han förklarar sociologiska förhållanden med psykologiska argument.
Detta gör att han inte skriver någon på näsan angående det sociala, vilket är vad han kommenterar, men väl det psykologiska där han antagit en pragmatisk österländsk filosofisk inställning till sina psykoanalyser.

[Avantgardet]

I sina program om Sverige talar Fredrik Lindström om att svenskarna inte är så socialt lediga, att vi är benägna att följa lagar till punkt och pricka, att vi vill att saker och ting ska va genomplanerade och perfekta, etc. Alla dessa saker är sånt som mänskor med autism/aspberger uppvisar (i högre grad, dock). En förklaring till att Sverige blivit så här (i det här avseendet tycks vi ha vissa likheter med Östasien) kan ju va att det bor ovanligt många med autism-liknande personlighet, men en annan, kanske rimligare förklaring, är att den personlighetstypen av den ena eller andra historiska anledningen tagit överhanden här. Återigen ser vi kulturen och politiken som en arena för strider mellan olika personlighetstyper.

Mycket intressant. Var det inte förresten du som läkade en artikel om konstruktivism och psykopatologiska tillstånd? Det är väl inte alls orimligt att tänka sig att det kulturella klimatet fostrar individer med ett slags psykologisk disposition som gärna kan inrangeras i den psykologiska begreppsapparaturen. Då blir ju frågan vad som reglerar strukturen och relevansen (i ett politiskt perspektiv) faller på hur vi kan omstrukturera denna - om vi nu inte kör efter "låt gå"-principen. Det förefaller ju också sannolikt att kapitalstarka individer - trots kvantitav underrepresentation - förmår influera i bra mycket större utsträckning (reklam, propaganda i det "offentliga rummet").

Analytiska filosofer är så vana vid att detta inte görs att de verkar utveckla en slags oförmåga att läsa mellan raderna. Man är skeptisk till att tillskriva mänskor den ena eller andra uppfattningen som han inte explicit bekänt sig till.

Jag förstår emellertid inte hur detta är möjligt. Jag skulle istället förklara de analytiskt-filosofiska individerna såsom et slags slutet "subuniversum" med sitt eget språk och sina egna undertexter - för att blanda in lite sociologiska förklaringsmodeler i det hela. Det analytiskt-filosofiska språket implicerar ju en värdegrund även den - tilltron till sig själv inte minst (t.ex. att teoretiska formaliseringar av verkligheten verkligen förmår avslöja något om egentliga sakförhållanden - själva formen kräver ett slags exkluderande av "ovidkommande" faktorer och kan därför drabbas av samma kritik som historieskrivning).

Jag tror dock det ligger oerhört mycket i det du skriver om politik som ett slags kamp mellan olika "personlighetstyper" (men i ett sånt perspektiv blir väl psykologiserandet relevant på ett ännu mer påtagligt sätt?).

[Stefan]

Mycket intressant. Var det inte förresten du som läkade en artikel om konstruktivism och psykopatologiska tillstånd? Det är väl inte alls orimligt att tänka sig att det kulturella klimatet fostrar individer med ett slags psykologisk disposition som gärna kan inrangeras i den psykologiska begreppsapparaturen. Då blir ju frågan vad som reglerar strukturen och relevansen (i ett politiskt perspektiv) faller på hur vi kan omstrukturera denna - om vi nu inte kör efter "låt gå"-principen. Det förefaller ju också sannolikt att kapitalstarka individer - trots kvantitav underrepresentation - förmår influera i bra mycket större utsträckning (reklam, propaganda i det "offentliga rummet").

Nej, det var inte jag som länkade om det.

Jag förstår emellertid inte hur detta är möjligt. Jag skulle istället förklara de analytiskt-filosofiska individerna såsom et slags slutet "subuniversum" med sitt eget språk och sina egna undertexter - för att blanda in lite sociologiska förklaringsmodeler i det hela. Det analytiskt-filosofiska språket implicerar ju en värdegrund även den - tilltron till sig själv inte minst (t.ex. att teoretiska formaliseringar av verkligheten verkligen förmår avslöja något om egentliga sakförhållanden - själva formen kräver ett slags exkluderande av "ovidkommande" faktorer och kan därför drabbas av samma kritik som historieskrivning).

Jag tror dock det ligger oerhört mycket i det du skriver om politik som ett slags kamp mellan olika "personlighetstyper" (men i ett sånt perspektiv blir väl psykologiserandet relevant på ett ännu mer påtagligt sätt?).

Jag förstår hur du menar; att det bakom varje påstående och varje akt av förståelse finns vissa outtalade förutsättningar (Wittgenstein). Visst, det är sant, men det är ändå så att vissa påståenden kräver mer av fantasi av läsaren, medan andra kan tolkas på ett mer mekaniskt eller konventionellt sätt. De senare föredras i analytisk filosofi.

Sen är det absolut så att den analytiska filosofin innehåller en viss intellektuell ideologi som precis som politiska ideologier gynnar vissa personlighetstyper.

Visst, psykologiserandet blir nog relevant. Jag har inget definitivt svar på den här frågan utan spekulerar mest kring den.

Auk/ Ok, jag hade inget minne av nåt österländskt.

[Stefan]

Vidare kan man kanske här finna en förklaring till att många fattiga amerikaner röstar höger, till att fler män än kvinnor röstar höger, att många fattiga blev nazisterm etc. Man ser att rösta höger som ett uttryck för svaghet eller som att det är synd om en själv. Sån vill man inte va, det rimmar illa med den manliga självbilden. Således röstar man, enligt marxismen mot sina "objektiva intressen", för ett parti som ökar klyftorna.

[Avantgardet]

Vidare kan man kanske här finna en förklaring till att många fattiga amerikaner röstar höger, till att fler män än kvinnor röstar höger, att många fattiga blev nazisterm etc. Man ser att rösta höger som ett uttryck för svaghet eller som att det är synd om en själv. Sån vill man inte va, det rimmar illa med den manliga självbilden. Således röstar man, enligt marxismen mot sina "objektiva intressen", för ett parti som ökar klyftorna.

Intressant tolkning, men knappast trolig. Det är väl tämligen få som röstar efter sina "objektiva intressen"? Anti-intellektualismen har ett inte helt oviktigt finger med i spelet - och det är en företelse som dirigeras "uppifrån" av kapitalistiska intressen - det skulle knappast vara oväntat om kvällspressen i Sverige blandade ihop ideologi och "manlig självbild", "Rambo Reinfeldt" i bandana och motorolja. Att män oftare röstar höger mer än kvinnor kan jag gott och väl tänka mig, det stämmer väl överens med mannens korta prestationsinriktade tänkande överlag i den här kulturen. Kvinnan sägs i regel tänka mer i ansvars- och behovstermer. Skriker ett spädbarn så är det inte frågan om att först fundera på huruvida det kan motiveras ur nyttoperspektiv att resa sig upp ur sängen och plocka upp barnet, utan det är helt enkelt en fråga om att agera omedelbart. Man bör nog akta sig för att blanda in självbilden i valet av politiskt ideologi med andra ord, att vara snabbast betyder på inga sätt att man har rätt i politiska frågor.