Avantgardet skrev:Ja, han är väl sociolog, då är det väl inte så konstigt?
Om vi säger såhär: Hur ser du på mänsklighetens förflutna?
Varför skall du ha det så diakront hela tiden - funkar det med din Buddhism?
Poängen är att tänkandet (reflektiv konception och dömmandet/situationerandet av perceptioner) i sig själv alltid är diakront. Alla föreställningar (dvs minnen) vi skapat oss bygger på upplevelser vi inpräntat tidigare och för att bryta sig loss från det betingande förflutna måste vi förstå hur det förfluta påverkar oss och skapar nuet. Bara genom att inse och vidare förlösa det förflutna (de neutrotiska strukturerna, attachments, upplevda nödvändiga men egentligen kontigenta föreställningar skapade genom känslomässig betingning) och hämningarna som utgör vår identitet, kan vi lämna oss dessa bakom oss och vara mer synkrona med tilvaron.
Det räcker inte med att lura sig själv och tro att man är fri eller s.k. fritänkare eller "oberoende kritiker" eller "skeptiker" eller tro att vi är i ett tillstånd av kaos som aldrig går att förstå, alla dessa är bara ytterligheter. Att tro att man förstår eller tro att man inte kan förstå något är helt oväsentligt som bara skapar förvirring och dogmatism. Allt handlar om intensiteten i det man gör. Vill man verkligen förstå och varje cell och varje önskan i kroppen är inriktad mot detta så existerar ingen förvirring eller förståelse, det enda som existerar är en fullständig rörelse. Vi måste vara fullständigt ärliga, sen om vi, just nu, tror vi förstår, tro vi kan förstå, tror vi inte kan förstå. Ingetdera av dessa eller alla tillsammans - inget är relevant.
Är man fri behövs inte längre några av dessa infantila föreställningar. Den som är mest ofri är han som som i sin naivitet tror han är fri - den som dock insett sin fångenskap och fullständigt accepterat och inte längre styrs av bitterhet eller sökande efter upprepningar av förflutna minnen av njutning är fri. Verkligheten är paradoxal eftersom när vi får allt vi i vår makt vill ha blir tillvaron väldigt tråkig och uppenbar. Det är först när vi penterar våran fångenskap som vi blir radikalt fria och då vet vi inte vad frihet är eftersom vi är fullständigt engagerade i det som händer. Att reflektera kring frihet eller dess möjlighet är alltså i förlängingen inte frihet. Reflektion är det första steget från ett odifferentierat tillstånd mot frihet men även det sista cyniska steget mot det ändlösa mysterium vi deltar i.
De här länkarna tycks ju bara vara Hegel i ny språkdräkt, appellerar kanske till mystiker, men inte till mig.
Detta är en förenkling.
Vadå ytlig dualism? Det är livet baby!
Det jag menar är att det handlar inte om vetenskap kontra religion eller frihet kontra förtryck eller kapitalism kontra frihet eller kapitalism kontra förtryck eller diktatur kontra demokrati eller eller autentisk religion kontra förtryckande demokrati eller modernitet kontra postmodernitet eller anständighet kontra oanstäninghet eller vetande kontra tro eller visdom kontra idioti.
Det handlar om primitiva maktimpulser, känslomässiga föreställningar, behov efter ordning och mening i sociala sammanhang, strävan efter större självständigt oberoende, behov av att förenkla en förvirrande och komplex tillvaron, behov av att utforska. Alla har dessa inre hav av slitningar inom sig och olika grupper prioriterar olika delar av människan. Alla männskliga aktiviteter säger i förlängningen något viktigt om människan och fördömmer man andra människors handlande är det i förlängningen för att man inte förstår nödvändigheterna - de nödvändigheterna som man själv inte kan rå över, samtidigt som man måste inse att det går att bli fri från dessa.
Problemet med människor är att de förvirrar de nödvändigheter som de själv lärt sig genom sin uppväxt med de nödvändigheter i det mänskliga tillstånd vi alla tvingas möta.
Det finns nödvändigheter i tillvaron, men dessa är högst opersonliga. Dessa fungerar är utgångspunkten för agerande men aldrig för fördömmande.
Jag är ledsen om detta inte verkar säga dig någonting, men i förlängingen handlar det bara om hur du uppmärksammar det du möter, och det jag försöker säga är att jag i förlängningen inte kan styra hur eller vad du uppmärksammar, men all kontroll och allt agerande har sitt ursprung i uppmärksamheten och för att förstå någonting ö.h.t. så måste man förstå vad som distraheterar en själv.
När man når radikal frihet och radikal insikt är alla former av distraktioner för uppmärksamheten borta. Så länge du styrs av ovidkommande distraktionsmoment kommer du aldrig vara fri. Och nu pratar jag inte om "yttre" kontra "inre" omständigheter, jag pratar om alla typer av omständigheter.
Problemet med "dumma" varelser är att de inte ser de "spår" omständigheter, kulturen och språket skapar för uppmärksammheten, detta gör att de "lotsas" in i mekaniska mönster som hela tiden upprepas vilket gör att de är lätta att kontrollera.
Lycka är ett kreativt tillstånd där upprepning av uppmärksamhetestillstånd är frånvarande. Men de flesta är vågar inte ta steget ut i mysteriet, de vågar inte avvika från planen, från de tankar deras religioner, deras kulturer, deras auktoriteter, deras lärare, deras föräldrar och deras filosofer präntat in i dem.
Jag kan inte peka ut dessa spår du följer genom ditt språk och din tolkningsvärld eftersom hela din tolkningsvärld styrs av dessa spår. Allt jag säger körs i gamla spår, filtreras genom gamla minnen. Men det finns ett annat spår som ännu inte är lagt, problemet är att jag inte kan peka ut detta spår åt dig eftersom du måste lägga spåret själv. Men vi vågar inte släppa taget. Därför är den fria människan hon som förstår sitt förflutna, som uppmärksammat alla sina tanke och handlingssspår, allt upprepande och i denna uppmärksamhet finns det kreativa, den spontana viljan och det spår som ännu inte lagts.
