Avantgardet skrev:Preol skrev:Alla människor lever i en mer eller mindre stor bubbla. En liten bubbla gör att man mera ostört kan fokusera på att nå sitt mål. Man hindras inte av det som inte leder direkt till målet och man kan därför bli effektivare. Detta innebär också att man bortser från de mera långsiktiga effekterna av ens handlande. Nackdelen med en liten bubbla är att man får sämre möjligheter att lyckas när komplexiteten kräver att man kan se ett mera omfattande sammanhang. En stor bubbla gör att man blir mera störd när man försöker fokusera på något mindre. Man tar för mycket hänsyn till det som inte direkt leder till målet och man blir därför inte lika effektiv. Detta innebär också att man tar mera hänsyn till de långsiktiga effekterna av ens handlande. Om komplexiteten kräver en stor bubbla så tjänar man på att ha det men annars gör den att man blir långsammare än de som har en mindre. Störst effektivitet får man alltså om man har en lagom stor bubbla. I ett samhälle så kommer de flesta att få den storleken på sin bubbla som är optimal för den komplexitet som samhället kräver av en. Det blir en fördelning kring denna storlek enligt normalfördelningskurvan.
Den här bubblegrejen. Vad symboliserar "storleken" på bubbland egentligen? Fokus? Vi kan aldrig "stänga av" medvetandet. Låter skumt att kvantifiera livssfären på det där sättet. Jag trör det rör sig om kvalitativa skillnader. Du övertygar mig inte med den premissen alltså, och är grunden skev...
Det handlar om hur långsiktigt man kan tänka eller om man så vill graden av medvetande och insikt.
För mig är det detta som förklarar skillnaden mellan mera utvecklade folk och de som aldrig tycks kunna arbeta planmässigt och planerat. Denna skillnad är inte biologisk utan vem som helst kan få en större bubbla men det är inte alltid att de gagnar dem i den miljö de lever i vilket jag väl redan har förklarat.
Men jag förstår att du kanske vill ha en djupare psykologisk/filosofisk förklaring men det är lite svårt att ge detta i ett inlägg i ett debattforum och jag är inte heller helt färdig med mina idéer omkring detta. Jag kan dock säga att långsiktigheten eller bubbelstorleken är något som jag tror utvecklas kontinuerligt hos alla mer eller mindre och att när man väl har nått en viss nivå så kan man aldrig backa, Medvetenhet en gång funnen kan alltså aldrig försvinna. Detta är alltså inget som handlar om svängningar i humöret eller liknande. Jag har även betydligt mera långtgående idéer om detta men det får jag som sagt var avstå från att utveckla här.
Avantgardet skrev:Preol skrev:Med detta som bakgrund ska jag nu beskriva samhällsutvecklingen. Människor har väl alltid levt i grupper men jag ska av pedagogiska skäl här utgå från att det vid en viss tidpunkt var så att människor slöt sig samman och bildade samhällen, för att därigenom få möjlighet att beskriva varför man från början bildade samhällen. I en sådan början har ingen något annat intresse än att samhället ska fungera så bra som möjligt och ge alla bättre förhållanden, i senare utvecklingsskeden gäller dock inte detta men det återkommer jag till. De skapar därför ett samhälle där alla kommer överens om vad som är bäst för alla och där ingen försöker ta för sig på någon annans bekostnad, de krav som naturen ställer på samhället fördelas lika på alla medborgare, makten som utövas i samhället utgår alltså från det gemensamma och fördelar de oundvikliga kraven någorlunda jämnt. Den gemensamma makten kommer jag hädanefter att kalla demokratisk. Samhället kommer att rationalisera arbetet och medborgarnas genomsnittliga arbetskapacitet kommer därmed att öka och detta innebär att det blir mer och mer att dela på. Efter ett tag kommer medborgarna att börja tycka att tryggheten har ökat. Hur trygg man anser sig vara beror på hur stor bubbla man lever i, ju mindre den är ju kortsiktigare tänker man och ju mindre krävs det för att man ska anse att samhället ger trygghet och ju större den är ju långsiktigare tänker man och ju mer krävs det. Jag kommer hädanefter att utgå från den mest vanliga bubbelstorleken. När tryggheten ökar minskar motivationen att stärka den gemensamma demokratiska makten eftersom dess funktion, att öka tryggheten, då inte upplevs som lika angelägen. Den energi som då blir över läggs på att direkt öka den egna lyckan och bekvämligheten genom att använda så mycket som möjligt av det överflöd man upplever finns. Detta löser upp och försvagar samhället och därmed minskar medborgarnas arbetskapacitet. Resursskapandet, som skapar tryggheten, kommer alltså att minska som en följd av att tryggheten ökar. Det kommer att bli en självsvängning av detta som jag senare kommer att beskriva matematiskt.
Är det så säkert att medborgarna verkligen känner sig "tryggare" någonsin? Vi blir ju rädda för lite vad som helst idag. Sen är argumentationen oerhört vag vad gäller kopplingen "demokrati" och "trygghet", varför skulle det vara så t.ex.? Finns det kanske andra sätt att se på det? Ser inte den självklara kopplingen mellan "långsiktig" bubbla och trygghet heller. Och är det så självklart att demokratins Funktion är att öka tryggheten (glöm inte Marx, du gör dig själv en björntjänst då)? Utveckla gärna!
Den vanliga människan med sin två-miljonersvilla och sammanlagda inkomst på 40000 kr i månaden känner sig nog ganska trygg och känner nog inte något särskilt stort behov för att arbeta för det gemensammas bästa utan vill nog snarare få ut så mycket som möjligt för sina pengar innan de dör. Om de oroar sig så kommer nog inte heller denna oro att kanaliseras i ett arbete för det gemensammas bästa utan snarare till ett självömkande.
Jag uppskattar verkligen kritiken men jag förstår inte hur du kan prata om vaga kopplingar; jag har ju beskrivit det hela matematisk. Kan man bli mindre vag?
Demokratin är för mig inget annat än ett oegennyttigt styrande för det gemensammas bästa (att detta indirekt leder till egennytta för alla är en annan sak). Det har alltså egentligen inget med fria val och liknande att göra utan detta är bara ett sätt på vilket man ser till att inte de styrande blir korrumperade och egennyttiga. De som vill bli egennyttiga och korrumperade vill ju alltid bli av med möjligheten till insyn och bortröstning och av detta kan man väl dra slutsatsen att detta motverkar sådana individer. Det kan mycket väl vara så att det finns andra metoder att bli av med dessa men som jag ser det så har vi ännu inte sett dessa i action.
Ett samhälle som jobbar för det gemensammas bästa ökar per definition den totala arbetskapaciteten i samhället, utan denna funktion finns det ju ingen anledning att skapa det, och när denna ökar så ökar kapitalet och därmed tryggheten. När man sedan, pga. ökad trygghet inte längre ser behovet för att öka arbetskapaciteten ändå mer så försvinner grunden för ett samhälle som verkar för det gemensammas bästa.
Det är alltså här som graden av långsiktighet kommer in och avgör hur mycket som krävs för att man ska känna sig trygg och därmed när grunden för ett samhälle som arbetar för det gemensammas bästa tas bort. Om jag verkligen oroar mig för mina barnbarns barn eller för själva existensen så är jag ju mera långsiktig och insiktsfull och har betydligt mycket mer som gör mig otrygg och därmed blir jag mer benägen att arbeta för ett samhälle som arbetar för det gemensammas bästa för att på så sätt minska denna otrygghet.
Enligt mig så kan vi inte bli för starka för att för att klara av de problem som vi har framför oss och styrka uppnås endast genom enighet.
Jag förnekar inte att jag har påverkats av diverse tänkare genom historien och att Marx är en av de mest intressanta av dessa men jag anser att han missade att ta hänsyn till människans ”natur” och dessutom såg han inte att man även måste arbeta för något mera än att bara föda sig själv och andra; man måste ha något högre mål. Som jag ser det så arbetar vänstern bara för medborgarnas bekvämlighet (detta är iofs inte värre än att som högern bara jobba för girigheten).
Avantgardet skrev:Preol skrev:När man, på grund av ökad trygghet, inte längre i lika hög grad strävar efter att stärka samhället så kommer man alltså i högre grad att direkt söka sin egen lycka och bekvämlighet, när behovet av ett starkt samhälle blir mindre akut så krävs det mer långsiktighet (större bubbla) för att se behovet av det. Detta förändrar samhället på många olika sätt. Det man brukar kalla vänstern har givit en ideologisk grund för de förändringar som orsakas av medborgarnas sökande efter bekvämlighet och det man brukar kalla högern har givit en ideologisk grund för de förändringar som orsakas av medborgarnas strävan efter lycka. Dessa rörelser har alltså inte på något vis orsakat förändringarna utan de försöker bara ge fördelar till den egna gruppen genom att framställa det som att de förstår och genomdriver förändringarna. De skapar därigenom också en acceptans för de förändringar som de själva företräder. Vänstern hävdar alltså att samhällstärande parasiter som bara är ute efter sin egen bekvämlighet är offer för någon samhällelig ondska och högern hävdar att alla som tvångsmässigt gör allt för att bara förse sig själva med det upplevda överflödet egentligen är goda välgörare. Inget av detta är sant men istället för att konstatera att dessa företeelser är ett tecken på ett samhälle i upplösning så försöker man dölja det och istället utnyttja det för att gagna sig själv. Det som en gång skapat och byggt upp samhället är människor som i något högre grad har satt det gemensamma intresset före det egna och därmed inte beklagat sig eller varit giriga. Det är dock viktigt att komma ihåg att det nästan aldrig har varit ett antingen eller utan det har oftast handlat om olika gradskillnader, en och samma individ vill alltså göra verklig nytta för samhället, är bekväm och girig i olika proportioner. Den som till största delen är bekväm och bara vill ha utan prestation har vänstersympatier, den som till största delen är girig och tvångsmässigt vill ha mer har högersympatier och den som till största delen bara vill göra nytta vill bara ha en verklig och fungerande demokrati och vill inte att det ska kantra varken till höger eller vänster. Förutom dessa alternativ finns det många andra kombinationer av olika grader av dessa egenskaper.
Hur drar du slutsatsen att samhället skulle vara stadd i "upplösning", och vad menas?
Samhället befinner sig just nu i början av en period av upplösning – det vände någon gång i mitten på 1900-talet. Vi ser detta på att samhället i allt mindre grad styrs av den gemensamma nyttan och i allt högre grad av olika individuella egenintressen. Eftersom vi lever i en tid när styrning med ekonomimedel är allmänt accepterad så är det marknadskrafterna som nu allt mer släpps fria för att föra över makten från det gemensamma till det individuella.
Detta försvagar samhället men detta döljs just nu av den fördröjningseffekt, som jag i min teori beskrivit matematiskt, som gör att det samlade kapitalet nu trots detta ökar.
Varför upplösningen kommer just nu anser jag att jag redan förklarat och de konkreta tecknen på den är den alltmer ohejdade kapitalismen och att politiker i efterhand försöker komma på varför just det, som just nu händer var något bra som man kan hävda att man hade någon plan med. De som ska företräda det gemensammas bästa och därmed det bestående samhället tappar alltmer kontrollen till individer som styr med ekonomimedlen. För att förekomma eventuell kritik för att jag skulle blunda för det negativa med att tappa kontrollen till individer som styr med våldsmedel så vill jag bara säga att detta är lika fel och det är inte heller så att en demokratisk stat bara är en samling sådana individer, som diverse nyliberaler brukar hävda. Däremot är det så att odemokratiska stater oftast bara blir en samling individer som styr med våldsmedel.
Avantgardet skrev:Preol skrev:Den som missgynnar sig själv i någon grad gör detta på grund av en motsvarande grad av ofrihet, ingen missgynnar nämligen frivilligt sig själv. Med denna definition inser man även att en begränsande bubbla är en ofrihet eftersom det endast är någon utan en sådan som verkligen gynnar sig själv. Men även inom en och samma bubbelstorlek är man mera ofri ju mera man missgynnar sig själv. Grundat på denna definition ska jag nu beskriva graden av frihet i olika typer av samhällen. I det demokratiska samhället är alla medborgare så fria som deras bubbelstorlek tillåter. När man i högre grad på bekostnad av samhället börjar söka sin egen lycka och bekvämlighet så kommer det demokratiska samhällets frihet att bli ett hinder, man måste nämligen hota för att få ”överflödet” och friheten hindrar dessa hot. De hot som hindras är dels hotet att med våldsmedel inskränka någons frihet och dels hotet att med ekonomimedel inskränka någons frihet. Dessa hot ställs redan av det gemensamma när det på goda grunder hotar med uteslutande ur samhället på grund av bristande respekt för gemensamma mål, men nu vill man att individerna i samhället godtyckligt ska kunna försvaga andras medborgarskap, och därmed samhället, genom att inte respektera andra individers frihet. För att då få bort friheten kommer man att skapa två olika typer av rörelser; den ena, de auktoritära rörelserna, angriper friheten mot att med våldsmedel få sin frihet inskränkt och den andra, de liberala rörelserna, angriper friheten mot att med ekonomimedel få sin frihet inskränkt. Den autoritära rörelsen vill alltså att vem som helst godtyckligt ska kunna hota någon med våldsmedel och den liberala rörelsen vill alltså att vem som helst godtyckligt ska kunna hota någon med ekonomimedel. De flesta kan ganska lätt föreställa sig hur man hotar med att inskränka någons frihet med våldsmedel men det kan vara svårare att inse hur man hotar med att inskränka någons frihet med ekonomimedel. I det första fallet hotar en fysiskt starkare individ eller grupp med att utföra en handling som tar bort en fysiskt svagare individs frihet, genom inlåsning eller genom att man begränsas till följd av fysiskt våld, i det andra fallet hotar en ekonomiskt starkare individ eller grupp en ekonomiskt svagare individ med de svårigheter som fattigdomen ger. Ett exempel på det förstnämnda är att hota någon som vägrar att göra militärtjänst med fängelse. Vad man då gör är att man ger någon ett val mellan att ta ofriheten under militärtjänsten eller att ta ofriheten under fängelsevistelsen. Valet kan vara lätt om man inser nyttan och meningen med att göra militärtjänsten och då behöver inte ens hotet med fängelse finnas. I ett samhälle som vill ha starka hot finns det anledning att misstänka att det inte är det gemensammas bästa som är målet utan att det är snäv individuell egoism som styr, det kan dock även vara så att man utesluter individer som inte inser det gemensammas bästa ur samhället och därmed berövar dem den frihet mot inlåsning och våld som det demokratiska samhället ger. Det sistnämnda är dock ett nederlag för det demokratiska samhället eftersom det därigenom försvagar sig själv, visserligen för att inte försvagas ändå mer men ändå. Någon kan på motsvarande sätt tvingas till att förnedra och missgynna sig själv för att inte missgynnas av de nackdelar fattigdomen ger. En ekonomiskt starkare individ eller grupp kan erbjuda en ekonomiskt svagare ett skadlig och/eller förnedrande arbete för att man inte ska förnedras och/eller skadas av fattigdom. Båda dessa ofriheter missgynnar i någon mån individen och det är upp till individen ifråga att avgöra vad som missgynnar minst och alltså därför är minst ofritt. Allt man gör för sin försörjning behöver inte vara förnedrande och missgynnande och då behöver det inte finnas ett hot om den förnedring och/eller missgynning som fattigdomen ger. Men på motsvarande sätt som när det gäller hot om våld så kan man misstänka att det, när hoten görs starka, finns en vilja att få individer att göra sådant som inte gagnar dem själva utan endast de individer som har maktmedlen. Även här är det dock så att även det demokratiska samhället kan utesluta någon från samhället och friheten för att denna inte respekterar dess mål och mening, det kan alltså underlåta att skydda sådana individer från fattigdom.
Varför skulle ingen frivilligt missgynna sig själv? Vad menas annars med att "missgynna" sig själv? Kropotkin drev ju tesen att ömsesidigt hjälpande var en bidragande faktor i evolutionen, gynnade överlevnaden. Det tog ju hårt på socialdarwinisterna. Själv tycker jag inte alls det låter helt otroligt heller. Men förklara gärna vad du menar med att ofrihet följer av att "missgynna" sig själv! Tycker annars att du har lite platt definition av frihet. Frihet är ju ett begrepp vi tänker med, inte ett fysiskt objekt där ute i världen. Således så kan man vara fri eller ofri i vilken situation som helst, beroende på inställning. Eller du kanske vill ställa upp kriterier för att man skall kunna sägas vara "fri"? Men sen så använder ju därefter en subjektiv, relativistisk, definition på frihet. Du kanske behöver fler termer för att göra dessa distinktioner.
Om man ömsesidigt hjälper varandra så gör man väl ytterst detta för att gynna sig själv. För mig är allt självgynnande men hur det uppfattas beror på hur långsiktigt självgynnandet är. Om jag gynnar mig själv på mycket lång sikt så skulle jag knappast uppfattas som en egoist för jag skulle inse att det t.ex. var helt meningslöst att stjäla och bedra eftersom jag därigenom löser upp en moral som ytterst gagnar mig mer än det jag tjänar på dessa handlingar. Om jag däremot är mycket kortsiktig så ser jag bara så långt att jag ser fördelarna och inte nackdelarna med dessa småaktiga handlingar och därför begår jag också dessa.
Med denna definition så behöver inget medvetet rationellt beteende ses som ett missgynnande av en själv utan alla sådana handlingar är då bara sjukliga avvikelser. Om man är frisk så missgynnar man alltså aldrig sig själv frivilligt och är man sjuk så är man ju ofri under sin sjukdom så därför kan man säga att man aldrig missgynnar sig själv frivilligt.
Man kan ju definiera frihet som tankefrihet men det är inte så som jag använder begreppet här, men du har rätt i att jag skulle säkert kunna göra mycket mera fina distinktioner. Jag ser det som att jag per definition är ofri om jag missgynnar mig själ oavsett om jag är medveten om att jag missgynnar mig själv eller inte. Det senare fallet är förstås värre för offret eftersom det då inte ens kommer att försöka göra något åt sin situation men jag ser det ändå inte som att ofriheten då skulle vara större, trots att även tanken då är styrd, men det ökar givetvis risken för ökad ofrihet.
Avantgardet skrev:Preol skrev:Men att bara försvaga friheten räcker inte, man måste även vinna acceptans för de olika typerna av hot. Man bildar därför följande rörelser; religionen, som verkar för en acceptans av hoten med våldsmedel, och vetenskapen, som verkar för en acceptans av hoten med ekonomimedel. Hur dessa rörelser verkar ska jag nu förklara. Religionen var på medeltiden den maktbärande rörelsen, den talade om för medborgarna att Gud hade skapat allt och att man bara skulle tro på detta och acceptera hans vilja. De som under hot om våld ville ta för sig av ”överflödet” var de som Gud hade utsett till sina ställföreträdare på jorden och dessa i sin tur lät förkunnarna om allt detta tala och verka. Vetenskapen ersatte sedan religionen som maktbärande rörelse, och den talade om för medborgarna att allt hade skapat sig själv, naturlagarna förklarar varför naturlagarna finns. Denna frånvaro av referenser i tillvaron gör medborgarna mera benägna att bara låta sig styras av sina behov. Man bryr sig alltså varken om högre auktoriteter eller några livsmål utan allt handlar bara om att tillfredställa de behov som man för tillfället har. De som har mycket pengar kan erbjuda denna behovstillfredsställelse genom att dela med sig av pengarna och de kan även hota med att låta bli att göra detta. Om vetenskapen får en att tro att det inte finns några andra livsmål eller auktoriteter att följa så accepterar man att låta sig styras av dem som har pengar. Trots det jag här har skrivit så kan man inte fördöma alla resultat som religionen och vetenskapen har kommit fram till utan det man bör fördöma är det budskap som dess högsta nu levande auktoriteter framför för det budskapet syftar alltid till att stärka den aktuella individuella makten.
Lite divergent tänkande skulle inte skada, om du vill övertyga. Det är inte så här enkelt.
Jag är inte själv helt nöjd med dessa formuleringar men min poäng är att alla samhällsföreteelser på något sätt förhåller sig till och underbyggs av den rådande maktstrukturen i samhället. Vanliga människor utan stora maktambitioner kommer inte på den överbyggande ideologin bakom religion och vetenskap utan denna skapas med ett syfte av dem som har ett stort inflytande i samhället. Man kan invända att även dessa kan vara goda och bara leta efter sanningen men problemet är att de som kastar bort sin tid på sådant knappast kommer att få behålla sitt inflytande.
Avantgardet skrev:Preol skrev:De hot som jag ovan beskrivigt kan många gånger vara konstgjorda och skapade genom att man byggt upp ett beroende som man sedan hotar med att inte tillfredställa, reklam och droger är exempel på detta. I dessa fall tvingas man till ett icke gagnande och därmed ett ofrigörande beteende på grund av att man inte, på grund av sin bubbla, ser att alternativet är större och inte mindre frihet. Man ser alltså inte att alternativet till droger och konsumtionsbehov är större frihet utan man tror felaktigt att man utan detta skulle missgynna sig själv och bli mindre fri och denna felsyn får man på grund av sin begränsade insikt. I ett samhälle där marknadskrafterna styr ligger det alltså i dessas intresse att människor ska leva i en så liten bubbla som möjligt eftersom de då är lättare att styra.
Här är jag nog benägen att hålla med dig.
Detta är ett exempel på en tillämpning av teorin.
Avantgardet skrev:Preol skrev:Nu följer en beskrivning av hur det är i det ledande samhället och dess maktsfär vid de tidpunkter som representeras av funktionernas maximi och minimipunkter, baserat bara på det som jag ovan har härlett. När man läser detta bör man tänka på följande: Det ultimata demokratiska styret är helt frikopplat från personligt inflytande, styret är där bara en funktion, som vem som helst med tillräcklig utbildning kan utföra, men med högre grad av demokratiskt inflytande avser jag här bara att makthavarna i högre grad ser till det gemensammas bästa än vad som är vanligt under aktuell tid. Med denna definition kan en despotisk diktator, som trots allt i någon mån låter folkets krav styra, vara mera demokratisk än en mindre kraftfull men mera korrumperad makthavare. Därmed inte sagt att despotism skulle vara en önskvärd demokratisk egenskap utan bara att det i vissa fall kan vara mera demokratiskt än vissa andra former av styre. Men måste också tänka på att allt jag här nämner avser medelvärdet i den aktuella maktsfären, om jag till exempel skriver att tryggheten är stor så innebär detta inte nödvändigtvis att alla är trygga. När jag skriver att ett hot är underställt ett annat så menar jag att de mest framträdande har skaffat sig makt med hjälp av det ena hotet men använder den andra typen av hot indirekt via några underställda.
Intressant, men hur blir det om man ser i internationell kontext?
Jag beskriver en maktsfär som vandrar och blir allt större för att slutligen omfatta hela världen så jag kan inte se hur jag skulle kunna bli mera internationell. Det är ju snart så att allt kommer att tillhöra USA:s maktsfär. Ok jag kanske har missat något kinesiskt storrike för tusen år sedan men hursomhelst så är ju detta numera helt ointressant för dagens samhällsutveckling.
Jag såg nu att du hade gjort någon sorts markering av ”inter” så jag antar att du vill ha en förklaring på de mellanstatliga relationernas betydelse i min teori. För mig är detta bara det som sker i gränsområdet mellan det som ligger inom och utanför maktsfären och detta handlar bara om att manövrera ut och ta in det utanförstående i maktsfären.
Avantgardet skrev:Preol skrev:• Det kommande Tyskromerska riket år 700: Otryggheten är som störst, det finns som minst kapital och arbetskapaciteten ökar som mest. Omkring denna tid har maktcentrum flyttats till ett oförstört område, som kan börja byggas upp från början. De individuella hoten med våldsmedel tar över, nu blir de individuella ekonomimedlen underställda de individuella våldsmedlen. Det är denna distansering från det Romerska rikets hotbild, som får människorna att känna att de bygger upp något nytt, utan denna känsla skulle N minska så mycket att en uppbyggnad skulle bli omöjlig att genomföra. Det demokratiska inflytandet ökar som mest och de individuella hoten med våldsmedel minskar som mest, och detsamma gäller för de underställda ekonomimedlen.
Lite spekulativt. Samma kritik gäller andra stycken i det följande.
Övertyga mig nu!
Visst jag spekulerar fritt men själv tycker jag att det är ganska väl underbyggt, även om jag försöker hålla nere antalet ord och förklaringar så mycket som möjligt för att man inte ska missa själva kärnan i resonemanget.
Vad man kan tillägga här, när det gäller just det Tyskromerska riket, så är det att detta har tonats ner i historieskrivningen pga. att man ville distansera sig från den individuella makten med våldsmedel som rådde då och dessutom så är det de perifera delarna av detta rike, som via sina historiker, har skrivit historen om det. Det är alltså engelska och franska historiker som har försökt att minska betydelsen av de centrala delarna av detta rike till förmån för pereferin som de själva tillhörde. Ett tecken på att det var så här är att vikingarna med lätthet kunde inta både England och Frankrike men aldrig ens var i närheten att inta den mera närliggande nordeuropeiska kontinenten. Englands och Frankrikes mindervärdeskomplex gentemot Tyskland präglar än idag dessa länders nationalkaraktär och gör dem överdrivet självhävdande.
Det här var ett exempel på en tillämpning av denna teori. För mig är detta det mest fascinerande; att man på detta sett kan förklara sådant som annars bara är.
.