Inläggav Sceptisk » 06 nov 2007 19:29
Som en utångspunkt så kan vi ju tänka annorlunda, istället för att vara problematiserande (leta fel, utröna orsaker i det oändliga och avliva syndabockar) så kan vi tänka "hur blir det som det blir?" eller "hur blir det som vi vill ha det?" Hur vill Du att det ska vara?
Om vi tänker enligt problematiseringsmodellen så leder det hela precis till det slags system vi har idag. Vi letar fel och sätter dom på anstalter och institutioner och därför behöver vi anstalter och institutioner och därför så bygger vi dom. Detta tjänar flera syften, det ser ut som att vi gör nåt av värde, kommungubbarna kan skryta för varandra och vi kan känna oss moderna och civiliserade.
Såhär tänker vi enligt problematiseringsmodellen:
"Barn lär sig ingenting" därför "dom måste utbildas" därför "vi måste bygga en utbildningsanstalt"
"Kriminella är skräpmänniskor" eller "kriminella är sjuka" därför "måste dom tuktas" eller "måste dom ha terapi" oavsett vilket behövs an anstalt, antingen fängelse eller sluten vård.
"Gamlingar kan inte ta hand om sig själva och är en belastning för folk och sig själva" därför "måste vi bygga åldringsvård" och vi bygger en anstalt.
Så när det inte fungerar, när det visar sig att barnen gör dåligt ifrån sig i skolan, att dom kriminella inte upphör med sin kriminalitet och att gamlingarna blir vanskötta då tänker vi såhär:
"Barnen lär sig dåligt i skolan" då är dom antingen omotiverade varför de måste "motiveras" eller så beror det på dom stökiga killarna i klassen och därför måste dom "tuktas".
"Dom kriminella lär sig inte att man inte ska bryta mot lagen" därför "då måste vi ha hårdare straff och bygga fler fängelser"
"Gamlingarna blir vanskötta i vården" ja då måste vi skriva lagar som förbjuder i klartext att vanvård inte får förekomma "Lex Sarah", "sätt ut på entreprenad, förstatliga, privatisera, GÖR nånting!"
Detta slags tänkande hjälper till att behålla allting i ett status quo. Från början var det inget problem utan det var bara en hoper folk av olika slag och böjelserm, styrkor och svagheter men plötsligt har människor blivit ett samhällsproblem. Därför måste vi ha politiker och regering och statliga verk som kan använda sin sociala ingengörskonst för att få bukt med eländet.
Ja det hela kan hålla på hur länge som helst. Naturligtvis tolkas allt vi gör som tecken på att vi är så moderna och framsynta.
Om vi däremot tänker "hur vill vi ha det? hur vill vi leva?" så kommer situationen i ett helt annat läge för då tvingas vi bli kreativa. Vad ska vi göra av alla samhällsplanerare? Ja kanske dom kan göra något åt oss istället för emot oss. Vad ska vi göra av alla samhällsarbetare, lärare, poliser, läkare, advokater, jurister, osv? Kan de vara till någon nytta? Om inte, varför ha kvar dom? Om vi vet vad vi vill göra så faller allting annat på plats.
Hur blir frågorna gällande utbildning, kriminal och åldringsvård då? Detta är bara ett exempel (eftersom det är en kreativ frågeställning) på det utifrån dagens samhällsläge:
"Gamlingarna ruttnar bort i vårdhem, vad ska vi göra, är det så vi vill ha det?" svar "nej, gamlingarna förtjänar något bättre, låt gamlingarna hjälpa till med att ta hand om barnen istället eller något som de klarar av att göra. Vi kan kanske ha en småskola där både föräldrar och gamla hjälps åt och de äldre får då stimulans, känna sig betydelsefulla och får se sina barn växa upp som de så gärna vill och samtidigt så sparar vi in en massa pengar och arbetskraft då dom som är starkare kan hjälpa till med matlagning och städning och sånt"
"Barnen verkar inte tycka om att vara i skolan, det ser ut som att en del verkar trivas medan en stor grupp verkar vantrivas. Ja men låt oss då göra något åt den saken, kanske de barn som vantrivs har egna förslag på vad de vill göra och kanske det går att ordna det."
"vi har människor som bryter mot lagen, är aggressiva och och antisociala vad ska vi göra åt den saken?"
...låt oss vara perceptiva men kreativa...
