Avantgardet skrev:Låt oss för resonemangets skull anta att vi kom fram till att människan helt enkelt åsamkar universum mer olycka än lycka, att detta gick att sätta upp som vetenskaplig lag osv. Vad skulle utilitaristen göra i detta läget? För mig är det uppenbart, han skulle sätta sig och kalkylera på risken att vetenskapen hade tagit fel snarare än att han skulle göra sig kvitt mänskligheten.
Samma sak kan väl sägas om lite alla möjliga människor. En rättighetsetiker som kommer fram till att han ätit så många djur att han inte själv längre har rätt att leva kommer inte att villigt låta sig avrättas även om hans moral säger honom att han borde. En pliktetiker som tror att han alltid bör tala sanning inser att det inte håller att alltid tala sanning, och ljuger därför ibland, och ljuger även ihop en historia om att han aldrig ljuger. Och så vidare. Jag vet inte om det är vanligare med hycklare bland utilitarister än bland andra människor.
Av resonemanget jag förde ovan framgår det att utilitarismen främst är en litterär verksamhet, och inte alls en moralisk.
Det ena utesluter inte det andra. Utilitarism är en i högsta grad moralisk verksamhet, och kan vara det just
genom att vara moraliskt förträfflig
litterär verksamhet. Varför skulle det inte vara moralisk verksamhet att skriva något som får andra att förbättra världen?
I den mening det är en moralisk verksamhet så kan dess doktrin summeras i ett enda påbud: sitt och kalkylera på lycka och lidande oavsett vad!
Nej. Någon gång måste man ju handla på annat sätt än i form av kalkylerande. Jag vet ingen utilitarist som aldrig gör något annat än sitter och kalkylerar. Det räcker med att en av de handlingar en utilitarist utför under sitt liv är jättebra, så kan det vara ett bättre liv än vad en genomsnittlig t.ex. rättighetsetiker eller annan människa lever. Det finns för övrigt (människor som kallar sig) utilitarister som handlar nästan hela tiden - enligt min åsikt ofta alltför ogenomtänkt. Kvalitet är viktigare än kvantitet, när det gäller handlingar. Men att det skulle vara utilitaristiskt att
aldrig handla, utan
alltid bara sitta och kalkylera, det har jag mycket svårt att tänka mig. Jag har aldrig förespråkat en sådan livsstil. Om du tror att en sådan livsstil är utilitarism, är du helt ute och cyklar, då en sådan livsstil uppenbart inte är bland de bästa kandidaterna till att uppfylla själva syftet med utilitarismen: att göra världen maximalt lycklig. Kalla alltså inte [det där ständiga kalkylerandet du pratar om] för utilitarism, för det är det inte.
För dig skulle det självklara förstås vara att räkna på det hela, detta är ju utilitaristens naturliga reaktion även om världen håller på att falla samman runtomkring honom.
Vad tänker du dig, rent konkret, skulle vara en sådan situation som "världen håller på att falla samman runtomkring en"? Anta att huset som utilitaristen sitter i börjar brinna. Utilitaristen sätter sig då inte och räknar på det hela, utan ser till att lösa problemet, t.ex. släcka elden eller, om det inte är möjligt, rädda sådana som bör räddas, ta sig ut ur huset och larma brandkår. Detta är ett utilitaristiskt sätt att handla, av det skälet att det ger utilitaristen mycket mer tid till att sitta och kalkylera
senare!
Brinner man upp, kan man inte kalkylera. Det avgör saken! Skämt åsido. Det du kallar kalkyler är mer ett uppskattande av sannolikheter och lycko- och lidandemängder i olika scenarion, och försök till framtidsprognoser. I dessa framtidsprognoser måste utilitaristen även ta med möjligheten att han inte får någon positiv påverkan på världen om han bara sitter och gör framtidsprognoser hela livet, och inget annat. Men redan handlingen att
redogöra för sina framtidsprognoser för någon annan kan ge så pass världsförbättrande konsekvenser att det säkert är rationellt för en utilitarist att ägna mycket tid åt att fundera fram och diskutera just framtidsprognoser.
säg att du har tre sekunder på dig att besluta dig för något X annars händer något ont Y. Här är utilitarismen i själva verket synonym med Y.
Så du säger alltså att Y = något ont = utilitarism? Vad grundar du det påståendet på? Om du frågar vad jag skulle göra om något ont Y som är utilitarism håller på att hända, är det som att fråga en kristen vad hon skulle göra om djävulen Jesus Kristus skulle komma tillbaka. Om inte ens själva frågan går ihop, kan man knappast förvänta sig något svar.
Så inte ens Singer tjänar som nåt exempel. I själva verket så är hans moral ett slags fernissa på borgarytan, i grund och botten lever han ett liv som inte alls skiljer sig nämnvärt från andra akademiker.
Jag har för mig att Singer skänker någonstans kring 30% av sin inkomst till välgörenhet. Hur många icke-utilitarist-akademiker gör det? Det vore bra mycket bekvämare för Singer att välja någon ideologi som tillät honom att behålla alla sina pengar för sig själv, eller hur? Eller tror du att han inte hade någon annan chans att bli känd och rik än genom att fylla denna otacksamma nisch "utilitarismen" som innebär att man måste ge bort en massa pengar till välgörenhet för att vara trovärdig?
Det är marginella skillnader i såna fall. En bekväm intellektuell, som kan vara obekväm i åsikterna men aldrig annat än bekväm i handling. Det går att testa mitt påstående med ett tankeexperiment. Säg att Singer ställs inför "faktumet" (fastslaget, men, som med all vetenskap, så handlar det ju om provisoriska sanningar) att akademiker bidrar genom sin livsstil (deras samlade beteendemönster) till att åsamka världen mer lidande än vad de gör lycka. Vilken är Singers naturliga respons?
Att ändra beteende. Det kan ju inte vara det faktum att en akademiker är akademiker som är problemet, om nu akademiker brukar åsamka världen mer lidande än lycka. Problemet är ju då rimligen snarare vilka faktiska handlingar man faktiskt utför på grund av att man är akademiker. Då är det väl bara att ändra på de handlingarna. Jag har svårt att se att det skulle vara omöjligt att förbättra världen bara för att man är akademiker.
Så, när vi återknutit till början, det är helt andra drivkrafter som motiverar utilitaristen än några rationella kalkyler. Det är inte minst ekonomiska drivkrafter, parat med en överlevnadsinstinkt. Men också det rationella, rent av rationell egoism (bokstavligt).
Det är rationellt egoistiskt att leva utilitaristiskt, eftersom vi alla är ett, och eftersom "what goes around comes around".
Det förnuftiga för utilitaristen, i egenskap av utilitarist, är att rationellt argumentera för utilitarismen, inte att handla så moraliskt riktigt som möjligt.
Falsk dikotomi. Att argumentera är en handling - en handling som kan påverka världen positivt i högre grad än vad du verkar vilja kännas vid.
Och i den mån hans teori och praktik går samman alltså, så beror det på att han med sin teori rättfärdigar sin praktik, och inte omvänt (vilket dock utgör ett implicit villkor för utilitarismen själv, och om det inte svarar mot det så är verksamheten inte rationell). Vad tror du om det? Det är i alla fall vad jag finner befängt med utilitarismen.
Det finns säkert ett stort mått av "orättfärdigt rättfärdigande" av sitt handlande, hos många utilitarister. Men det betyder inte att utilitarismen är fel som sådan, bara i så fall att de som felaktigt kallar sig utilitarister borde sluta med sin falskhet och bli
verkliga utilitarister.
