Justin Case skrev:Om tusen forskare kommer med tusen olika förslag på hur man på bästa sätt bemöter klimathotet, förslag av vilka många är helt oförenliga med varandra, betyder det inte automatiskt att det är något fel på konstaterandet att det finns ett klimathot. Likadant gäller för utilitarismen och olika förslag beträffande vad som är utlitaristiskt. Min poäng är att man inte kan använda det faktum, att olika utilitarister kommer med väldigt olika recept på hur man ska handla, som ett argument för att det skulle vara något fel på utilitarismen som moralsystem.
Nej, men tråden handlade om hur man ska agera som nybliven utilitarist. Min enda poäng var att det är mycket mycket svårt, för att inte säga omöjligt att veta hur man ska agera som utiltiarist.
Justin Case skrev:När det gäller mina specifika påståenden om vad som vore utilitaristiskt att konkret göra (t.ex. rösta på Piratpartiet och tjäna ihop en massa pengar), får man, som med alla utiltiarister, hålla isär det faktum, att utilitarism i grunden är rätt, från vad just den eller den utilitaristen påstår att utilitarism ger att man konkret bör göra. Man kan inte använda någon utilitarists specifika förslag, om vilka handlingar en tillämpning av utilitarismen skulle ge rent konkret enligt just den utilitaristen, som ett argument mot utilitarismen som riktighetskriterium.
Det stämmer. Men utilitarismen stärks inte dirket som moralsystem av att det är nästan omöjligt för två skilda individer att dra samma slutsatser ur den.
Justin Case skrev:Då glömmer du otaliga postmänskliga generationers enorma lycka, och du glömmer utomjordiska civilisationers lidande. Tänk på alla utomjordiska civilisationer som lider, och som vi kan befria från lidande genom att åka runt i universum i årgoogoler med en sådan "mission"! Genom att överleva, för att sedan åka runt i årgoogoler i universum, kan vi på så sätt minska den sammanlagda mängden lidande i universum mycket mer än vad vi kan genom att utrota oss själva - även om vår existens innebär mer lidande än lycka för just oss (något den inte gör heller, på längre sikt, men detta är alltså bara en bonus).
Om du räknar utomjordingar till moraliska subjekt så bör du väl rimligen räkna med andra varelser mycket olika från oss själva som löss, maskar, råttor och andra smådjur. Varför inte bli extrem vegan? Ditt resonamang om utomjoringar är mycket suspekt. Det är mycket otroligt att vi någonsin kommer att stöta på en enda utomjording. Om vi gör det finns det ingenting som äger att de utvecklats på samma sätt som vi och kan känna lycka och lidande på samma sätt som vi. Om du kalkylerar med den minimala sannolikheten att stöta på utomjordingar, och den ännu mindre minimala sannolikheten att drastiskt lyckas höja deras lyckokänslor (en känsla som antagligen inte existerar) och ställer det i proportion till dagens enorma lidande, räknar med framtida naturkatastrofer, global uppvärmning, överbefolkning osv. samt betänker den postmoderna människanns tragiska intrutade samhällsliv avfjärmat från vår naturliga livsmiljö så blir slutsatsen fortfarande att det bästa vore ett snabbt smärtfritt avlivande av männskligheten enligt utilitarismen...
Justin Case skrev:Befintlig lyckoforskning talar emot det. Men hur som helst: människor idag är på ganska likartad måendenivå allihop - även de som lider allra mest och de som är som allra lyckligast, av de som lever nu - jämfört med vad som kommer att bli möjligt med tiden, med teknikutvecklingens hjälp.
Då den naturliga strävan hos allt sentient liv på jorden tycks vara att vara lycklig snarare än att tillfoga andra lidande, torde tendensen på lång sikt vara den att det skapas mer lycka än vad det tillfogas lidande. Jag förnekar inte att tendensen att tillfoga andra lidande finns, och jag förnekar inte att det är rent fysiskt ganska lätt att tillfoga andra lidande, men vad som kommer att få avgörande betydelse i takt med teknikutvecklingen är vår vilja. Och därmed kommer vår naturliga, inneboende preferens, att sträva efter att vara lyckliga snarare än att tillfoga lidande, bli avgörande och göra att vi skapar enormt mycket mer lycka än lidande i universum på sikt.
När en större andel människor existerar på en mindre andel resurser är inte människor särskilt måna om att göra varandra lyckliga. De är mer anelägna om att överleva, trots att de mest är olyckliga hela dagarna. Ökningen av världsbefolkningen är exponentiell. Ett allt störe antal individer kommer födas i naturkatastrofdrabbade. Kampen om de få naturesurser som finns kvar kommer att leda till krig, olycka och elände. I dag ökar klyftorna mellan fattiga och rika snabbare och snabbare. De fattiga får det allt sämre medans de rikare får mer och mer prylar och pengar. De rika blir inte ett dugg gladare av allt detta välstånd, de blir snarare deprimerade och konsumtionsberoende. De har slutat att ägna sig åt det dagliga arbetet för mat på bordet och ägnar sig åt verksamheter människan inte alls utvecklats för att hålla på med. I rika länder ökar inte befolkningen. I sverige föds 1.8 barn per kvinna. Vårt land skulle dö ut om det inte var för invandringen. I fattiga krigsdrabbade länder föds fler och fler. I länder fulla med lidande späs lidandet på ännu mer genom att nya lidande individer ständigt föds. Allt detta peka på en drastisk nedgång i världslyckan och en drastisk uppgång för världslidandet.
I stället för att döda alla, så borde vi av utilitaristiska motiv bomba ihjäl alla i de värsta länderna (fast då förstör vi ju naturresurserna, kanske bättre att gasa dem?) för att öka världslyckan och slippa överbefolkning.
Justin Case skrev:Vi får tänka på att mänskligheten ännu är i början av sin utveckling. Vi är som barnet som ännu inte lärt sig gå mer än några sekunder i sträck ibland. För det mesta kryper vi omkring på golvet. Av detta får vi inte förhastat dra slutsatsen att vi, på lång sikt, kommer att tillbringa mer tid krypande på golvet än gående. Det som avgör hur vi kommer att tillbringa det mesta av vår tid är vår utvecklingspotential. Människans utvecklingspotential, som art, är enormt mycket större än vad varje enskild människas utvecklingspotential varit hittills. Ett barns strävan är att gå, och det gör att det till slut lär sig gå. Vår strävan är att vara lyckliga, och det kommer att göra att vi med tiden lär oss vara lyckliga så mycket vi vill. Att människans utvecklingspotential som art är mycket större än en enskild människas utvecklingspotential talar därför mycket, mycket mer för att vi kommer att alstra mer lycka än lidande i universum, på sikt, än vad det finns som talar för motsatsen.
Jag kan argumentera stenhårt för att vi var som lyckligast för ca 100 000 år sedan. Då levde mänskligheten i en värld full av mat, träd, växter och djur i jägare-samlare samhällen. Vi är utvecklade för att leva ett sådant liv och blir maximalt lyckliga när vi lever i vår naturliga miljö. Det moderna samhället är en konstgjord påtvingad miljö som snarare gör och olycklig än lyckliga. Mänskligheten är snarare som ett barn som kan gå som leker med gräsklipparen och förlorar båda benen så att barnet får sitta i rullstol resten av livet.
Justin Case skrev:Likaså speglar även utilitarism som riktighetskriterium, och rättighetsetik, och varje annan moral som finns, bara människors egna åsikter.
Nej, jag vågar påstå att jag sitte rinne med en moralskola som inte bara är åsikter. Den kommer att fyllas med innehåll sakta med säkert av naturvetenskapligt forksningsarbete. Ramverket finnshär:
http://www.cogitate.se/FranEtikTillPolitik.pdfJustin Case skrev:Den känns naturligtvis inte stabil i den meningen att den skulle befria oss från eget tänkande, som t.ex. en del religioner gör genom att hänvisa till heliga skrifter och auktoriteter. Men just det finner jag sympatiskt med utilitarism: den är inte, som grund, mer stabil än vad någon som helst grund bör vara! Misstaget folk gör är att förväxla grunden utilitarism med de slutsatser olika utilitarister drar utifrån den. Om utilitarism gör att många olika utilitarister kommer till väldigt olika slutsatser om vad som bör göras, och om detta gör att man tycker att grunden utilitarism känns skakig, ja, då är det väl för att vi människor vet mycket lite om vad som händer om man gör si och vad som händer om man gör så, och det är bara att acceptera att tillvaron är en så skakig och oviss historia som den är! Det är så att vi inte kan veta särskilt säkert vad som händer om vi gör si och vad som händer om vi gör så. Det bör vi acceptera! Vad rättighetsetiker, pliktetiker m.fl. gör är att blunda för denna skakighet och låtsas som om det finns någon fast mark att stå på som är bättre än den "skakiga" mark utilitarismen erbjuder. Det är en falsk trygghet. Istället för att säga att jag hellre är en olycklig Sokrates än en lycklig gris, skulle jag säga att jag hellre är en eventuellt vilsegången utilitarist än en 100% garanterat vilsegången rättighetsetiker eller pliktetiker eller annat otyg. Om åtminstone grunden i ens moral är rätt, hur skakiga den verklighets förhållanden som ens moral sedan ska appliceras på än känns, har man åtminstone större chans att gå rätt, än om redan grunden i ens moral är fel, hur stabil denna än känns.
Om grunden i praktiken bara innebär ett krav på att ens resonameng och åsikter ska vara konsistenta med avseende på värdet lycka så är grunden ingenting att ha överhuvudtaget. Grunden bli i praktiken omöjlig att använda sig av för att få vägledning eftersom att alla olika människor kommer fram till helt olika slutsatser om vad som bör göras eftersom de stoppar in olika premisser i den utiltiaristiska kalkylen. Pliktetiken är mycket bättre på att vägleda människor och efterlevnaden av den leder antagligen till mycke större lycka än om man försöker tillämpa utiltiarismen. I många situationer där ens totala erfarenhet och samlade kunskaper säger en att alternativ A är bäst för lyckan kan alternaiv B som pliktetiken förordrar vara mycket bättre för den almänna lyckan. Givetvis kan utiltitarismen fortfarande vara sann, men den är meningslös för de flesta människor och politiker att försöka tillämpa.
Justin Case skrev:En liknelse: om en sinnessjuk mördare kommer fram till mig, bör jag nog hellre vara på det klara med att det är en sinnessjuk mördare, så att jag vet att vara på min vakt, än att blunda för den vetskapen. Hur svårt det än är att förutsäga en sinnessjuk människas nästa handling, är det bättre att veta att det är svårt att förutsäga hans nästa handling, än att inte ens veta detta. Verkligheten, som utilitarismen ska appliceras på, är som en sinnessjuk människa som man inte kan veta hur den kommer att bete sig i nästa stund. Det är bättre att, som utilitaristen, vara på det klara med denna ovisshet om vad som kan hända, och försöka förutse vad som kan hända ändå, än att, som t.ex. rättighetsetikern och pliktetikern, blunda för den ovissheten och ändå tro sig veta vad som är bästa att göra.
Nej, det är antagligen mycket bättre att inte försöka kalylekar på riskerna om vad den sinnesjuka kan tänkas göra. Det bästa är att snabbt stoppa in honom i kategorin "sinnessjuk" och handla därefter. Verkligheten är så stor att den delas in i många mindre kategorier som man kan klassa in i olika fack och hantera därefter. Jag tror att ett sådant förfarande är mer utiltiaistiskt än att göra en utilitaristisk kalkyl.
Justin Case skrev:Motsäger inte det påståendet sig självt? Om någon förkastar konsekvensetik, hur kan den personen sedan ha mage att fråga efter konsekvenserna av någon etik överhuvudtaget? (Du skriver "förverkligas" och "resultatet", begrepp som tycks vara ungefär synonyma med konsekvenser.)
Man kan t.ex ha åsikten att vi nästan alltid uppnår våra mål effektivast genom att respektera värden istället för att befrämja dem. Det kan leda till att man blir pliktetiker och förespråkar pliktetiken av konsekvensetiska skäl. Att verka för ett värde genom att respektera det är bäst, och att kränka ett värdet för att kunna maximera det är nästan oftas inte bra. Det innebär att man i extremfall där dödandet av 1 kan rädda 1000 kan tänka sig att göra undantag från pliktetiken eftersom att goda konsekvenser också har ett stort värde.
Vad jag vill säga med detta är att en utiltiarist eller en konsekventetiker kan bli alltifrån en benhård pliktetiker, rättighetsteoretiker, dygdetiker eller vad om hellst med det enda förbehållet att personen kan tänka sig att göra undantag från sin moralskola och godta utiltiaristiska skäl i väldigt sällsynta extrema situationer.
