BoS skrev:Under den ordning jag beskrivit som eftersträvansvärd, är skattefinansierade samhällsorgan fristående ekonomiska aktörer och ansvaret för fördelningen av skattemedel ligger på skattebetalaren.
Brott sonas förutom genom obehagsstraff som fängelse även med pengar som utbetalas av brottslingens ekonomiska garant, - i regel ett försäkringsbolag.
Obehagsstraff i form av fängelse (eller rentav tortyr) gentemot enbart förövaren själv har ingen som helst avskräckande effekt när förövaren är en terrorist som räknar med att stryka med i sitt eget terrordåd, eller, som i filmen "Unthinkable", när terroristen står ut med att rent fysiskt bli hur svårt plågad som helst. Att det kan komma att betalas ut pengar från terroristens försäkringsbolag till staten är, även det, irrelevant i sammanhanget; sådant torde verkligen inte avhålla någon terrorist från att begå terrordåd, och inga pengar i världen kan vare sig läka eller kompensera förlusten av livet, eller förlusten av någon man älskar (och som dött genom ett terrordåd). Eller anser du att de kan det? Hur mycket pengar tänker du dig i så fall kunna göra det?
Under en sådan ordning kan utredningsorganet som fått terroristen i sitt våld besluta att ta kostnaden för tortyrbrottet och ändå räkna med att få fortsatta skatteintäkter och åtalseftergift eftersom man allmänt kommer att förstå det dilemma man hamnat i.
Jag förstår inte varför du överhuvudtaget blandar in pengar i frågan. I den mån pengarna alls är relevanta i sammanhanget, besvarar de inte frågan vad myndigheterna bör ha rätt att göra mot en terrorists oskyldiga barn i ett scenario som det i filmen "Unthinkable".
Vi slipper blanda in oskyldiga barn i våra fantasier eftersom det ändå finns effektiva metoder att få sanningen ur gärningsmannen.
Jaså, finns det? Vilka då?
Jag underförstår nu naturligtvis den sorts scenario som beskrivs i filmen "Unthinkable". Observera att det i det scenariot ingår en tidsfaktor som gör att även om man lyckas få terroristen att säga något som mycket väl kan tänkas vara sanningen (om var alla bomber finns), kan man inte vara säker på att han berättat var alla bomber finns, och när de eventuella bomber han inte berättat om smällt, är det för sent att göra något åt dessa. Om man vill maximera sannolikheten för att han - i tid - berättar var alla bomber finns, torde det mest skräckinjagande hotet vara det effektivaste, tror du inte?
(Och som framförs i filmen torde det hotet upplevas som värre om verkställandet av det påbörjas redan som en del av att man framför det; terroristen berättade ju inte platsen för alla bomberna ens när man hotade tortera hans barn: bara platsen för de bomber han från början sagt fanns, vilket inte var alla bomberna. Hade man faktiskt börjat tortera hans barn inför hans ögon, och frågat honom "finns det fler bomber?", hade han med hyfsad sannolikhet berättat platsen för även den extra bomb vars existens han ännu inte ens nämnt. Nu undrar någon kanske varför man ska misstänka att det finns en extra bomb i hans fall, kan man då inte i samma grad misstänka detsamma beträffande alla de personer som kan misstänkas vara terrorister? Nej. En person som bevisligen placerat ut minst en bomb någonstans (och denna dessutom tagit liv, som i filmen) har väldigt många gånger mer sannolikt placerat ut fler bomber än vad han tänker berätta, än vad en person som inte bevisligen placerat ut någon bomb någonstans har. Mycket av styrkan i den moraliska invändningarna mot att tortera en person för att få fram livräddande information ur honom försvinner när det visat sig att han de facto är en person som vill ta en massa oskyldiga människors liv (och som, i filmen, redan gjort tagit oskyldiga människors liv). Motsvarande torde logiskt sett gälla även mycket av den moraliska styrkan i invändningarna mot att tortera terroristens oskyldiga barn.
En angränsande fråga är om man borde, utöver att legalisera tortyr som förhörsmetod, även införa kollektiv tortyrbestraffning (d.v.s. att staten, i avskräckande syfte, efter ett utfört terrordåd torterar terroristens egna älskade oskyldiga efterlevande) för sådana terrordåd som (bevisligen med terroristens avsikt) tagit väldigt många oskyldigas liv och skapat väldigt mycket lidande för väldigt många oskyldiga (typ i storleksordningen flera tusen människor eller fler). Om en presumtiv terrorist (en som ännu inte är känd av polisen och som är på fri fot) vet att hans barn med stor sannolikhet kommer att helt lagligt torteras av staten efter hans död om han spränger sig själv och tusentals andra människor i luften, torde han logiskt sett vara mindre benägen att utföra sådana terrordåd än om han vet att staten inte kommer att göra något sådant efter hans död. Hans nära släkt och eventuell partner kan även bli mer benägna att försöka få honom på andra tankar om de vet att inte bara han utan även de själva kan komma att bli torterade av staten om han utför ett sådant terrordåd.
Kollektiv bestraffning har ett dåligt rykte, det associeras väl i första hand med när en lärare straffar en hel klass för att han inte kan få reda på vem eller vilka i klassen som gjort fel och bör straffas. I sådana fall är kollektiv bestraffning ganska uppenbart fel: straffet står där inte i proportion till det onda man försöker bekämpa. Om en elev kastat radergummi på läraren och liknande, och läraren inte kan avgöra vem det var, är det orimligt av läraren att ge hela klassen kvarsittning. Det är orättvist att jämföra sådana situationer med situationer av den typ som beskrivs i filmen "Unthinkable", där det onda man försöker bekämpa är ett kolossalt mycket större ont än sådant som skolungar brukar ställa till med i skolan och som lärare förr i tiden besvarade med kollektiv bestraffning av hela klassen. Det är som att jämföra ett fall av snatteri med ett statsministermord och slutleda att bara för att polisen inte bör få spärra av en stadsdel bara för att någon snattat, bör de inte få göra det efter ett statsministermord heller. Observera att avspärrning av en stadsdel i praktiken har samma sorts effekt på oskyldiga som kollektiv bestraffning har. Oskyldiga invånare får svårare att ta sig fram under en tid, och det rättfärdigas av att polisen vill hitta en mördare.
Det är alltså inte så enkelt att varje tänkbart fall av kollektiv bestraffning vore fel bara för att de vanligaste eller rentav nästan alla fall av kollektiv bestraffning som hittills förekommit är fel. Det som till syvende och sist avgör tycks vara proportionerna, inte principen. Om t.ex. en miljon människor omkom i ett terrordåd varje dag, och om man trodde att ett införande av kollektiv bestraffning, som i snitt skulle drabba tio oskyldiga anhöriga till terrorister per dag, skulle kunna få stopp på den trenden, och alltså rädda en miljon människoliv per dag framöver, skulle det då vara fel att införa sådan kollektiv bestraffning? Varför, i så fall?
