Det verkar kunna bli så att Breivik döms till sluten psykiatrisk vård:
http://mobil.svd.se/rss.jsp?rssid=16147141&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26articleId%3d6895903&cid=184981
Anta att så sker. Anta att Breivik efter ett år i sluten psykiatrisk vård börjar visa tecken på att ta till sig den terapi man försöker ge honom, att han verkar ta den till sig mer och mer, att han faktiskt tycks tillfriskna, och att han ytterligare ett år senare bryter ihop (till synes) fullständigt, gråter och skriker (till synes av förtvivlan och skuldkänslor), säger att han ångrar alla morden, ber alla offer och anhöriga om förlåtelse för vad han gjort, och inleder en lång period av ymnigt gråtande och självförebråelser, kanske även återkommande självmordsförsök, som han förklarar med att han hatar sig själv för vad han gjort. Efter så ytterligare ett par år kanske rättspsykiatrisk expertis finner att han inte längre alls lider av den psykiska störning som fick honom att begå de mord som gjorde att beslöt döma honom till rättspsykiatrisk vård, och att det inte finns någon anledning att anta att han skulle begå brott igen om han släpptes. Anta att han visserligen fortfarande skulle anse att Norge och resten av västvärlden borde minska invandringen av muslimer, men att han (säger att han) insett att hans handlande var att gå alldeles för långt i den kamp han i och för sig fortfarande tror på att föra. Anta att han lovar att hädanefter bara föra sin kamp för sin nationalism/kulturkonservatism genom att försöka påverka människors åsikter på rent verbal väg, helt utan våld i fortsättningen. Anta att ingenting i hans beteende tyder på att han simulerar denna förändring. Anta alltså att hans beteende mycket väl skulle ha kunnat komma från någon som, i hans situation, verkligen ändrat inställning och verkligen tar avstånd från våld.
Allmänheten (eller majoriteten av den) kommer då troligtvis ändå inte vilja att han ska släppas, med tanke på att inte ens minsta lilla risk för återfall från Breiviks sida är värd att ta. Men problemet med en sådan inställning vore att med den inställningen skulle man ju lika gärna motivera att samhället låser in på livstid
alla som någon gång bevisligen tänkt tanken att begå mord - även sådana som aldrig begått, försökt begå, eller ens allvarligt planerat att begå mord. Det finns ju, om man tänker efter, alltid en viss risk, beträffande
varje sådan människa, för att han/hon kommer att begå mord om man låter honom/henne leva i frihet. Man kan alltså, i det scenariot att Breivik bedöms ha blivit psykiskt frisk och fullständigt ångerfull efter att ha suttit i rättspsykiatrisk vård, inte motivera ett fortsatt frihetsberövande av honom med att samhället inte bör ta
någon som helst risk för att en mördare återfaller i brott.
Någon risk måste samhället vara berett att ta, och är det bevisligen i andra fall.
Vad som i det ovan beskrivna scenariot egentligen skulle ligga bakom allmänhetens (eller
delars av allmänheten (vad kontrainuitivt svenska språket är ibland!)) inställning till Breivik vore nog snarare en moral som går ut på att det inte är
konsekvenserna, av inlåsning av, respektive frisläppande av, potentiella mördare, som är det viktiga. Utan det faktum att man "vet" att Breivik är "ond", och att frågan, huruvida han är "för all framtid" ond, inte ens ställs, än mindre diskuteras eller besvaras. Jag skulle tro att nu när man en gång stämplat honom som "ond", så tänker man inte ompröva den stämpeln, oavsett vad rättspsykiatrer säger. Det skulle ju kräva att man omprövade hela den reptilhjärnebaserade, medeltida, retributiva moral som så mycket av samhällets fördömande av människor i samhället i största allmänhet vilar på, och som skulle vara så besvärlig att behöva ompröva eftersom den sitter så djupt rotad.
En annan möjlighet är att allmänheten (eller delar av den) skulle tänka att om man skulle släppa Breivik fri bara för att han ångrar sina brott och bedöms ha tillfrisknat från sin psykiska sjukdom, skulle andra främlingsfientliga personer som delar Breiviks tankegods kunna få för sig att det är relativt riskfritt att utöva terrorism just i nationalistiskt/kulturkonservativt (Breiviks åsikters) syfte. Om detta vore den avgörande motiveringen till att hålla Breivik fortsatt inspärrad trots att man anser att han tillfrisknat helt, skulle det vara intressant att veta hur de som stödjer ett sådant beslut skulle ställa sig i en situation där någon helt oskyldigt dömts, av hela folket och ett enigt rättsväsende, men som alltså inte utfört några brott alls. Anta att den enda utom brottslingen som kände till brottslingens egentliga oskuld vore domaren som ska avgöra om man ska släppa brottslingen eller inte. Anta att argumentet, från allmänhetens, psykologers, kriminologers etc sida, är att om man släpper den här anklagade så är risken stor att det ger signalen till likasinnade att det är relativt riskfritt att begå brott för den sak den anklagade tydligen begått sina brott för att främja, och att det redan därför - oavsett andra skäl - är bäst att hålla den anklagade fortsatt frihetsberövad. Borde den domaren då avslöja sin kunskap om den anklagades oskuld, försöka få honom fri, och därmed riskera att verkliga brottslingar som delar den anklagades åsikter begår liknande brott i samma saks namn?
Ett "ja" på den frågan vore att erkänna att samhället ska frihetsberöva människor på grundval av utilitaristiska kalkyler, och inte på grundval av sannolikheten för att den anklagade faktiskt begått det brott han anklagas för.
Om man däremot svarar "nej", måste man fråga sig vad som i princip skiljer det fall, där någon är oskyldigt anklagad för ett massmord (och alltså inte har begått det), från det fall där någon inte rått för att den begått ett massmord eftersom han var psykiskt sjuk vid tidpunkten i fråga, men som sedermera tillfrisknat från sin psykiska sjukdom och bedöms vara ofarlig för andra människor. Alltså, vad skiljer dessa två fall, som gör att man endast i det förstnämnda fallet bör låta skuldfrågan avgöra, medan man endast i det sistnämnda fallet istället bör låta utilitaristiska kalkyler avgöra?
Vore förklaringen, till att man skulle ha svårt att svara på den frågan, att det lever kvar, i folkmedvetandet, någon sorts föreställning om att den, som (eller: den, vars
händer) en gång mördat en massa människor, bara
måste vara ond och att ingen psykiatrisk expertis i världen kan ta bort det faktumet genom att peka på att han var sjuk vid tidpunkten för dådet?
Anta hypotetiskt att det skulle visa sig att en hemlig sekt, bestående av framstående, ondskefulla vetenskapsmän, med någon hittills okänd teknologi styrt Breiviks beslut helt och hållet under alla hans år av förberedelser inför sitt dåd, inklusive under dådet, och att Breiviks handlande alltså inte alls berodde på den persons (i och för sig kanske främlingsfientliga) värderingar som utmärkte Breivik innan hans hjärna togs över av nämnda sekt. Anta att den sekten under de år de haft Breiviks hjärna i sitt våld lyckats programmera om honom till att bli fullständigt likgiltig inför (bland annat) socialdemokraters liv, men att psykiatrisk expertis därefter lyckas programmera tillbaka Breivik till hur han var innan sekten började påverka hans tänkande. Anta att sekten haft så total makt över Breiviks tänkande att det hade varit fullständigt omöjligt för Breivik att stå emot deras påverkan, av vilket skulle följa att det hade varit fullständigt omöjligt för honom att avstå från att mörda de människor han mördade. Men att han efter några års terapi återigen är den person han var innan sekten började styra hans tankar. Skulle man
då vilja att han förblev inlåst för resten av livet, som man nu tydligen vill? Om svaret på det är "ja", vad skiljer då i princip ett sådant scenario (förutom att det är hypotetiskt, naturligtvis) från ett scenario där mer normala psykologiska mekanismer - feltänk på grund av ovanligt stort lidande på grund av taskig uppväxt eller något - gjort att Breivik för några år var en person beredd att massmörda för sin sak, men efter några års vård inte längre är det?
Man kan naturligtvis misstänka att det ingår i Breiviks plan att handla just enligt ovan, alltså först se till att bli dömd till rättspsykiatrisk vård, och sedan simulera ett totalt tillfrisknande, för att bli frigiven, för att kunna utföra fler dåd liknande det han utfört. Men i så fall kan man ju börja misstänka alla, som verkar ha tillfrisknat i rättspsykiatrisk vård, för att simulera. Och det är väl knappast rimligt.
Nu var det visst så att Breivik själv ville dömas till vård istället för fängelse. Men betänk de fall där det är tvärtom. De fall där den som begått brott bedöms vara psykiskt sjuk och därför döms till sluten vård fastän han själv anser sig frisk och kräver att få dömas till fängelse istället. Ett alternativ till att
döma människor till vård skulle kunna vara att, som Torbjörn Tännsjö föreslagit, alltid döma som om den dömde vore psykiskt frisk, t.ex. döma till fängelse utan att där ta hänsyn till den dömdes psykiska hälsa vid brottet, men sedan, under den dömdes fängelsevistelse,
erbjuda honom vård innanför murarna, och vårda honom endast i den mån han själv vill det. Tännsjö anser att det är viktigt att skilja på straff och vård. Straff är till sin natur sådant att man dömer folk till det mot deras vilja. Vård, däremot, ska ingen behöva dömas till mot sin vilja. Det ska vara frivilligt att bli vårdad. Låter man inte vård vara frivillig, finns risk att vården i samhället associeras/sammanblandas med samhällets tvångsmedel, och en sådan association kan i onödigt hög grad skrämma bort människor som behöver vård från att söka vård. Psykvård är dessutom sådan till sin natur att den ger bäst resultat när den är just frivillig. Någon kanske invänder att psykiskt sjuka inte hör hemma i fängelse, utan i vård. Men att döma till vård som den dömde inte kan promenera iväg från, utan blir tvingad in i vad han än själv vill, är väl i praktiken minst lika kränkande - och mer därtill - som det är att sätta samma person i fängelse och alltså
bara påtvinga honom frihetsberövningen men inte påtvinga honom någon vård uppepå denna? Att sätta psykiskt sjuka människor i fängelse är ju något man i praktiken redan gör, även om man
kallar det fängelset för "sluten psykiatrisk vård" och även om den frihetsberövningen avslutas efter särskild utskrivningsprövning och inte efter en viss på förhand bestämd tid som med andra fängelsestraff.
Det vore nog bra att få ett slut på det hyckleri som går ut på att man låtsas vägra sätta psykiskt sjuka i fängelse fastän det i praktiken ändå är det man gör när man dömer dem till påtvingad vård som de inte kan fly från. Det är dessutom något osmakligt i att påtvinga någon vård. Något paternalistiskt. Ordet vård underförstår väl, eller ska väl
föreställa att det underförstår, något som föremålet för vården
vinner på. I de fall då den vårdade
inte vinner på "vården" man påtvingar honom - jag tänker då på de fall då någon döms till vård trots att han själv vill dömas till fängelse - är det alltså inte vård, utan någon sorts mental tvångsmatning eller hjärntvätt. Och sådant vore det väl logiskt att avskaffa i vår tid, med tanke på att det för tankarna till tortyr, brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Att hindra någon från att rent fysiskt röra sig fritt i samhället, genom att sätta någon i fängelse, är en relativt lindrig sak. Är man endast
fysiskt frihetsberövad finns det nämligen en viktig sak man fortfarande har makt över i sitt liv: vad man väljer att tänka och känna, vad man väljer att ha för "inre" liv. Att inte nöja sig med fysisk frihetsberövning utan även ge sig in i någons inre liv och rota, mot hans vilja, är att gå mycket längre. Och om man trots allt finner att man bör göra detta, ska man åtminstone kalla det för vad det är: mentalt övergrepp. Inte vård.
