Medias psykning mot Svensken

[Zokrates]

Sverige är ett praktexempel på hur man kuvar ett helt folk och om inte jag minns fel så sägs det att det
kom hit delegationer från både Kina och Sovjetunionen för att studera hur vår stat praktiskt gick tillväga,
jag tror faktiskt inte att det är en skröna att så skedde, ej heller att vissa av besökarna ansåg att det
inte ens var möjligt att försöka sig på att använda metoderna på sina egna folk, då det skulle resultera i
revolution.

[Algotezza]

Den sociala ingenjörskonsten är väl ett ideal för alla diktaturer. Demokratisk diktatur, typ...

/Algotezza

[Justin Case]

Varför ska någon svensk som lever idag skämmas för vad Sverige och många svenskar på Hitlertiden gjorde för Hitler? De flesta svenskar som lever idag levde inte på Hitlertiden och hade alltså aldrig någon möjlighet att påverka vad som hände då, och de få av de svenskar som lever idag som levde på den tiden var unga då, och på grund av sin ungdom och brist på erfarenhet och mognad hjälplösa offer för den omfattande rasistiska propaganda som rådde då och som förmodligen nästan varenda svensk idag också skulle ha gått på om han/hon inte hade fått lära sig något av vad som hänt sedan Hitlertiden och om han/hon hade flyttats tillbaka till Hitlertiden. Om man inte skäms över sin egen moral, finns det alltså ingen anledning att skämmas över att (/ifall) ens förfäder gjorde något som man själv förmodligen skulle ha gjort om man hade levt omsluten av ett samhälle med samma indoktrinering som ens förfäder levde i och med samma dåliga tillgång till korrekt kunskap som ens förfäder hade. Om det enda som skilde oss från våra i förekommande fall "brunskjortade" förfäder vore våra hjärnors medfödda individuella beskaffenhet, och alltså inte vad det sedan kommit för input till våra hjärnor från samhället, skulle vi nog inte agera nämnvärt klokare än våra förfäder. Bort med all skam för svenskars agerande på Hitlertiden, alltså! Men låt oss för den skull inte upprepa det.

För övrigt är skambeläggande (av sig själv och andra) ett märkligt fenomen, även i de fall då den lutar sig mot att man "egentligen var intelligent nog att veta bättre" än att utföra den och den skamliga handlingen. Om A anses vara så utvecklingsstörd, att det inte är konstigt, och därför inte skamligt för hans del, att han begår den normalt sett skamliga handlingen X, men om B är så pass normalintelligent att man kan förvänta sig av B att B ska förstå bättre än att begå handlingen X, och därför "borde skämmas" om han ändå utför handlingen X, vad är det då som säger att B faktiskt hade tillräcklig intelligens på just det intelligensområde som var nödvändigt för att komma fram till beslutet att avstå från handling X? Inget, vad jag kan se. Hans handlande talar ju tvärtom för att han hade en brist på (åtminstone) det intelligensområdet. Att han sedan kanske verkar intelligent i övrigt borde inte ligga honom i fatet. Människor är väldigt olika intelligenta på olika områden, i massor av fascinerande kombinationer (tänk t.ex. på de autister som har oerhört mycket bättre minne än de flesta normalbegåvade människor, eller de psykopater som är riktiga människokännare och samtidigt kan begå mord för sitt nöjes skull). Som en slutsats, av allt det ovanstående i detta stycke sammantaget, tycks följa att om en handling X någonsin kan vara skamlig att utföra, måste den vara skamlig att utföra oavsett intelligensen hos den som utför den. Men då följer ju att varje handling som är skamlig för en intelligent människa att utföra är skamlig även för den allra mest utvecklingsstörde att utföra. Och så tycker man ju inte. Men å andra sidan finns det väl, som sagt, inget som säger att bara för att en människa är intelligent på de sätt som normalt definierar intelligens, så är hon/han intelligent nog för att inte utföra handling X, detta med tanke på att det som avgör om man är intelligent nog att inte utföra X kanske är endast huruvida man är intelligent nog på ett mycket litet, avgränsat område, ett område som normalt inte är det första man tänker på när man ska definiera intelligens. Jag får inte ihop allmänhetens syn på hur skam ska kopplas till intelligens. Har jag missförstått den synen, eller går den helt enkelt inte ihop?

[Zokrates]

Jag märker att det är lätt att spåra ur i den här tråden men det kanske inte är så konstigt med tanke
på ämnet, det handlar ju om en drift med vår moral och etik. Humor är ibland ett vapen, här används
det för att förlöjliga svenskar i en sådan omfattning att man måste vara både blind och döv för att
undgå att det uppenbart finns ett underliggande syfte med detta. När humorn används för att skapa
en demoraliserande bild av etniska svenskar så måste vi ju fråga oss vem som ligger bakom och varför?
Normalt skämtar alla folk om sig själva, det är dessutom tillåtet, men att skämta om andra folkslag
kan ses som rasistiskt, hur är det då om ett folk som bor i sverige men uppfattar sig själva som förmer
än svenskar styr det mesta av nöjesindustrin, är det självklart att deras skämt om svenskarna även då
skall uppfattas som en intern oskyldig angelägenhet där svenskar karikatyriserar sig själva?

Jag anser inte det, tvärtom är det ett rasistiskt folkangrepp som pågår helt öppet men samtidigt är det dolt
bakom maktstrukturer som inte direkt är glasklart uppenbart för gemene man. Bilden av svensken som en
alkoholiserad lat, kriminell, omoralisk, homosexuell, naiv idiot är inte en representativ bild av medelsvensson,
men med tillräcklig massiv propaganda så blir den normativ, i värsta fall en själuppfyllande profetia.

Exempel på hur det hänger ihop, tog karatefylla på tv 6 för att se var jag hamnar, brist på wikipediainfo,
bloggar istället.

Karatefylla, +Baluba, +Capman =Money no morals.
http://blog.zaramis.se/2011/12/03/riskk ... av-eliten/
http://blog.zaramis.se/2011/02/03/capma ... italbolag/
http://sv.wikipedia.org/wiki/Baluba
http://sv.wikipedia.org/wiki/Karatefylla

DEN MODERNA SVENSKA MANNEN
<iframe width="640" height="360" src="http://www.youtube.com/embed/21H8KL6Ok3Y?rel=0" frameborder="0"></iframe>

[Justin Case]

Sverige är ett praktexempel på hur man kuvar ett helt folk och om inte jag minns fel så sägs det att det
kom hit delegationer från både Kina och Sovjetunionen för att studera hur vår stat praktiskt gick tillväga,
jag tror faktiskt inte att det är en skröna att så skedde, ej heller att vissa av besökarna ansåg att det
inte ens var möjligt att försöka sig på att använda metoderna på sina egna folk, då det skulle resultera i
revolution.

Vilka metoder var det då, mer specifikt?

På vilka sätt skulle svenskar vara mer kuvade än kineser? (eller vara på väg att bli det)

Visserligen har kanske Sverige kommit längre i fråga om högteknologi, som kan användas i förtryckssyften. Men förmågan till sådant är ju bara en fråga om hur långt kommet ett land är rent ekonomiskt, hur mycket pengar man kan satsa på högteknologi - snarare än en fråga om kunskap om vilken teknik som kan användas särskilt effektivt till förtryck. Kunskapen finns säkert även i Kina och Ryssland sedan länge, inhämtad på internet - och om inte annat genom industrispionage och underrättelsetjänst. Och om nu ändå några delegationer från Kina och Ryssland kan få någon kuvningskunskap genom att rent fysiskt besöka något land, varför åker de inte bara till USA, som väl är det land som så gott som all "kuvningsteknologi" och bluff-terroristjakts-politik i Sverige kommer från från början? Är amerikanerna mer slutna och misstänksamma inför sådana besök, är det därför de delegationer du pratar om kommer till det öppna Sverige istället?

Den glidning som skett de senaste tio åren, och som ofta - missvisande - mest beskrivits som en rörelse i riktning mot ett mer och mer transparent samhälle, är i själva verket en glidning både mot mer, och mindre, transparens. Å en a sidan mer transparens i form av ökning av myndigheters och andra makthavares (storföretags) insyn i medborgarnas privatliv, men samtidigt mindre transparens i form av minskning av medborgarnas insyn i myndigheters och andra makthavares (storföretags) förehavanden (inte minst en minskning av vanligt folks insyn i hur dessa mäktiga aktörer övervakar och kontrollerar vanligt folk). Ett exempel på det sistnämnda är hur man rätt nyligen lagstiftat så att vanligt folk inte längre har rätt att filma andra människor på allmän plats lika fritt som man förut fått göra (medan polisen inte drabbats av någon motsvarande begränsning av sina befogenheter att övervaka vanligt folk). Ett annat exempel är att privatpersoner rätt nyligen förbjöds ta reda på andras årsinkomst (m.m.) genom kreditupplysningstjänster som Ratsit (medan skatteverket och andra myndigheter inte drabbats av någon motsvarande begränsning i sin rätt att kolla folks ekonomi). Det finns flera exempel. Tendensen är genomgående att man steg för steg berövar redan relativt maktlösa individer mer och mer av deras rätt att övervaka vemhelst de vill övervaka (så att de bland annat får svårare att övervaka sina makthavare), medan man tvärtom ger redan mäktiga aktörer fler och fler befogenheter att övervaka de redan relativt maktlösa individerna i samhället. Lagstiftningsvägen vidgar man alltså aktivt klyftorna mellan mäktiga och mindre mäktiga i samhället.

Att rent naturliga marknadsmekanismer ("marknadens osynliga hand") ofta skapar stora klyftor mellan människor på en fri marknad är en sak, det måste man nog acceptera eftersom historien visat att alternativen till en (i grunden) fri marknad är alltför hemska (kommunistisk diktatur och liknande), men att uppepå denna oundvikliga klyftskapande mekanism dessutom lagstiftningsvägen ytterligare vidga dessa klyftor är en helt annan sak. Det har inget som helst stöd i frimarknadstänk eller libertarianism. Detta illustreras bland annat av att det finns libertarianer som Ron Paul, republikansk presidentkandidat i USA, som faktiskt kräver att staten nu ska sluta öka sina befogenheter att övervaka medborgarna, och istället drastiskt minska dem, och att staten ska drastiskt skära ned sig själv, så att den blir mindre mäktig. Det illustreras vidare av att det, av högerpolitikerna världen över, i princip bara är libertarianerna (de som sätter fri marknad och frihet för individen före alla andra högeridéer) som är emot de här "staten-måste-få-övervaka-medborgarna-mer-och-mer"-lagarna som drivs igenom som spön i backen i vår tid. Det här får mig att uppleva libertarianerna som mycket mer tilltalande än de konservativa vid jämförelse.

Ja, mer tilltalande än de flesta partier/tänkare till vänster också. Hellre fattig och fri än rik och slav! Hellre en politik som låter individers fria val (i form av en "marknad") skapa stora klyftor, men där ingen (stat, organisation, individ eller grupp individer) har någon laglig makt att genom extremt utövande av övervakning ta makt över någon individ mot den individens vilja, än en politik som jämnar ut klyftorna i fråga om kortsiktig välfärdsnivå men genom extrem övervakning gör nästan alla individer till slavar under en allsmäktig stat (och som därmed även utgör ett hot mot fortsatt jämnt fördelad välfärd i samhället).

[Justin Case]

Den typ av humor som media använder sig går väldigt ofta ut på att porträttera Svensken och kanske framförallt den Svenske mannen som tafatt och fånig. Svenska filmer är av tradition sådana att de ger en bild av Svensken som en mesig, halvstörd tönt. Sällskapsresan filmerna, Repmånad, Göta kanal, Tillsammans, Vi hade iaf tur med vädret, Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, Killinggänget filmerna och serierna, Ronny och Ragge. I Aftonbladet så har vi Schulman show som enbart tycks gå ut på att hitta fel på människor så att vi ska kunna sitta och skratta eller förfasa oss över andra. Sedan har vi Filip och Fredrik som riktat in sig på att hitta "konstiga människor" som de kan skapa humor av.

Som du påpekar är det främst den svenske mannen som porträtteras som en mesig, halvstörd tönt. Den svenska kvinnan då? Det kanske även gäller henne, bara i mindre grad. Den svenska kvinnan är visserligen kvinna, men svensk sådan, och det är därför inte så värst politiskt inkorrekt att driva med henne, fastän hon är kvinna. Utländska kvinnor slipper däremot nästan helt ifrån att (av svensk media) bli porträtterade på förlöjligande sätt, antagligen för att det vore alltför politiskt inkorrekt. Försvaret för denna ordning brukar från medias håll vara att den som är mäktigast måste vara beredd att tåla mest stryk. Män har förtryckt kvinnor så länge, och vita har förtryckt färgade så länge, så det anses väl vara okej att man låter de förtryckta "ge tillbaka" under en tid nu. Ett problem med denna "hämnd"-mentalitet är att de unga svenska män idag, som är för unga för att ha kunnat dra fördel av den patriarkala maktstruktur Sverige kanske hade för några årtionden sedan, och för unga för att ha kunnat dra fördel av att vara vita, nu blir oskyldigt drabbade av kvinnors, invandrares och mediaetablissemangets "hämnd" på "den vite mannen". Men "hämnd"-förespråkarna kanske betraktar detta som acceptable collateral damage?

Dessutom har många unga svenska kvinnor inte levt tillräckligt länge för att ha hunnit bli förtryckta av det forna, "patriarkala" Sverige, men ändå tillåts de förtrycka ovan nämnda oskyldiga män, som "hämnd" för vad andra kvinnor i forna tider fått utstå från helt andra män.

En sådan oskriven "rätt till hämnd för tidigare förtryck" är inte värd pappret den inte är skriven på.

Och det är just sådant aldrig sinande hämndtänkande över generationsgränserna som upprätthåller en massa onödiga krig runtom i världen.

Vidare i dagsläget så sker förnedringen på ett annat sätt men ändå helt öppet, via serier som Robinson, Big Brother och även serier som Idol, Hells Kitchen och liknande. Det handlar om att radikalisera våra relationer, göra musik till ett föremål för tävling, tävla om att rösta ut människor, göra oss vana vid att se hur människor blir öppet och brutalt hånade och förnedrade. Till slut orkar man inte längre bry sig eftersom det blivit en vana, något man tror är helt normalt bara för att det är så vanligt förekommande.

Jag tror att det finns ett naturligt behov hos människan att utforska fler delar av vad det är, eller kan vara, "att vara människa" än de kanske mer uppenbart (eller allmänt ansett) konstruktiva sysselsättningar som är allmänt accepterade idag. Därför tror jag att "förnedrings-tv" inte är odelad negativt. Det kanske tillfredsställer ett behov som annars skulle ta sig ännu värre uttryck? Faktum är ju att vi har haft väldigt få riktiga inbördeskrig på sistone i Sverige, jämfört med många andra länder. Kanske är det till viss del på grund av att vi kanaliserar de mer "destruktiva" delarna av vår natur på sådana relativt harmlösa sätt som att titta på "förnedrings-tv", som det inte är lika lätt att få oss att vilja kriga på riktigt och skada människor ännu värre? Varför låter vi våra barn läsa serietidningar där det är fullt med våld? Det är det inte många som ifrågasätter. Där inser vi kanske undermedvetet att människan kan behöva kanaler för ett svårgripbart behov av någon sorts "destruktivitet" eller åtminstone fantiserande om dito. Så länge de som ställer upp i "förnedrings-tv"-programmen ställer upp helt frivilligt, d.v.s. inte tvingas in i studion under vapenhot eller liknande, är väl tittande på sådan tv inte värre än att titta på t.ex. actionfilmer där folk skjuter på varandra? Om man ville, skulle man kunna tycka att även professionella skådespelare "förnedrar sig" när de t.ex. spelar allehanda obehagliga roller i t.ex. actionfilmer. Eller när de, som den där folkkäre skådespelaren som spelade bartender i Rederiet, kanske inte i tid inser nackdelen med att låta folket stämpla honom en gång för alla som "den där bartendern i Rederiet" till den grad att han får svårt att bli antagen till andra filmproduktioner efter det (vilket tydligen blev fallet för nämnde skådespelare). Mig tycks folks uppfattning, om vad som är destruktiv tv och vad som inte är det, godtycklig. En mer konsekvent linje vore att låta folk göra vad de vill, så länge de inte tvingas till det, och sedan avstå från att moralisera över att andra tycker om att titta på det. Om det är sant, som en del påstår, att man tar psykisk skada av att vara med i "förnedrings-tv", är detta i så fall en risk som vid det här laget torde vara allmänt uppmärksammad (att många anser att den finns alltså), så nu är det väl bara att låta var och en av medborgarna avgöra efter eget huvud för sin egen del om det är värt att ta den risken för egen del eller inte. Ger man sig in i leken, fullt medveten om riskerna, varför ska man då inte leken tåla?

Som enskild så sitter man väldigt illa till när man ska försöka få sin röst hörd gentemot medias ständiga kacklande, och att kunna identifiera och beskriva vår verklighet idag är sannerligen inte det lättaste.

En grundläggande orättvisa i samhället är att makten att påverka andra människors tankar är så orättvist fördelad. Visserligen kan nästan alla människor påverka andra människor i någon mån om de verkligen försöker, och visserligen är det rimligt att den som anstränger sig mer än andra för att göra sin röst hörd verkligen också får sin röst hörd mer än andra, kanske till och med mycket mer hörd - liksom det är rimligt att den som jobbar hårdare än andra får högre lön än andra. Men det är oftast andra saker som avgör hur många man når med sitt budskap:

1) hur mycket pengar och/eller mäktiga kontakter (inom kanske framför allt media) man har, och
2) hur tilltalande folk spontant finner ens budskap.

1 och 2 främjar i hög grad varandra. Har man båda två, når man enkelt ut till väldigt många väldigt snabbt (om man vill). Pengar kan köpa marknadsföring, som kan indoktrinera folk till att bli mer mottagliga för ens budskap. Och om många människor redan är mottagliga för ens budskap, behövs det inte nödvändigtvis så mycket pengar för att få till stånd den mängd exponering av ens budskap som behövs för att övertyga dem, eftersom man då bara behöver föra fram sitt budskap en enda gång till en hyfsat stor mängd människor, och så sprider det sig av sig självt efter det.

Men om man inte har pengar eller mäktiga kontakter, och ännu inte särskilt många tilltalas spontant av ens budskap, jobbar man nog oftast i en orättvist brant uppförsbacke. Det är ju inte alls självklart att de som för närvarande har pengarna, kontakterna och lyssnarna på sin sida har de bästa idéerna. De kanske i många fall med hjälp av kolossala mängder pengar på marknadsföring har lyckats indoktrinera den stora massan att tycka som de, utan att det egentligen finns några goda skäl för massan att tycka så. Mot en sådan indoktrinering har oftast inte ens riktigt goda idéer någon chans. De flesta människor ger varje ny idé, som de läser eller hör presenteras av någon, mycket liten chans och ytterst kort "audition" innan de (oftast) förkastar den (vilket de gör på ren magkänsla och omedveten vana, utan att reflektera medvetet över det). De måste de, annars skulle de snart slitas mellan så många olika idéer att de inte skulle få något alls gjort. Vissa idéer är bättre än andra, vissa idéer kanske rentav är bäst av alla, rent objektivt, men dessa idéer är nog oftast inte samma idéer som de flesta människor tycker är de bästa när de får dem presenterade för sig. Vad beror det på? Delvis kanske på att många människor "har otur när de tänker" (för att använda en eufemism). Men förmodligen beror det mest på ovan nämnda indoktrinering i det som de pengastarka aktörerna i samhället lyckats indoktrinera dem i.

En del hävdar att det inte är demokrati när människor är indoktrinerade, och att eftersom de flesta i vårt samhälle nu är indoktrinerade på grund av några få mäktiga människors makt över media, så har vi inte demokrati. En del tycker att ett första steg i ett sådant läge bör vara att införa demokrati, med våld om så är nödvändigt - liksom det tidigare varit nödvändigt att störta diktaturer med våld. Jag delar inte denna åsikt (jag tror att det i vår tid finns säkrare sätt att införa demokrati än att ta till våld), men förstår den.

Är det måhända en demokratisk rättighet att låta sig indoktrineras om man vill (eller om man åtminstone inte har något emot att låta sig indoktrineras)? Vem är du eller jag eller någon minoritet av intellektuella att säga att massan inte har rätt att utöva sina demokratiska rättigheter till att låta sig indoktrineras frivilligt? Om massan har demokratisk rätt att låta sig indoktrineras, kan vi då alltså trots allt sägas leva i en demokrati, där flertalet valt - åt oss övriga - att vi ska vara förtryckta av en liten men mäktig medieelit som håller de flesta av oss indoktrinerade? Är det förenligt med demokrati genom att denna medieelit utövar sin indoktrinering av folket med stöd i ett informellt men reellt majoritetsbeslut för länge sedan (nämligen när majoriteten av folket för första gången valde att låta sig indoktrineras)?

En fråga som kan vara värd att ställa i sammanhanget är om man, när man blir indoktrinerad till någon åsikt eller till något åsiktssystem (eller vad man vill kalla en samling mer eller mindre sammanhängande värderingar som massan blir indoktrinerad till av mäktiga avsändare), verkligen låter sig indoktrineras, d.v.s. om man som enskild individ har någon möjlighet att välja eller välja bort att bli indoktrinerad, eller om man är ett hjälplöst offer för indoktrinering som väller över en. Enligt somliga har de flesta människor inte "förmåga" att stå emot indoktrineringen från (samhällets och) pengastarka företags och andra mäktiga aktörers sida. Enligt andra har de flesta människor en sådan förmåga, men använder den inte. Är denna uppdelning bara skenbar, d.v.s. beror den bara på en skillnad i olika människors sätt att uttrycka en och samma sak, eller är den en reell skillnad?

Kan man göra skillnad mellan A) sådant som man "tydligen inte har förmåga till, eftersom man ju inte gör" och B) sådant som man "har förmåga till, men inte gör"? A förutsätter underförstått att man automatiskt gör vadhelst man har förmåga till. Det är orimligt att förutsätta detta. Om inte annat, så räcker ju inte tiden till till att göra allt man har förmåga att göra. Jag har förmåga att sitta kvar på min stol nu, och jag har även förmåga att ställa mig upp nu, men jag har inte förmåga att göra både och samtidigt. Minst en av de saker jag har förmåga till kommer jag alltså inte att göra. Likadant är det givetvis med massans förmåga att inte låta sig indoktrineras av mediemaktelitens budskap - om massan alls har en sådan förmåga. Om massan har en sådan förmåga, är det inte säkert att den använder den. Alltså kan man inte, av det faktum att massan låter sig indoktrineras, slutleda att massan saknar förmåga att stå emot indoktrinering.

Sannolikheten framstår dock tyvärr som mycket liten för att den minoritet av oss, som inser att massan är indoktrinerad och vill försöka få massan att sluta låta sig indoktrineras, kommer att inom en överskådlig framtid och enbart med sakliga argument få massan att 1) inse att den faktiskt är och tillåter sig vara indoktrinerad, och 2) välja att sluta låta sig indoktrineras. Våra sakliga argument låter i massans öron förmodligen som det de blivit indoktrinerade att uppfatta våra argument som: antagligen "konspirationsteorier" eller annat "trams" av något slag. De hör helt enkelt inte vad vi säger. De hör kanske varje ord korrekt, men våra ord, ordkombinationer och ordföljder väcker helt andra associationer hos dem än hos oss, och effekten blir ungefär densamma som om vi talade ett språk de inte kunde (eller som kanske några av dem någon gång kunnat, men glömt bort).

Det sägs att man ska tala till präster på prästers vis och till bönder på bönders vis. Hur talar man till den indoktrinerade massan på ett sådant sätt som kringgår deras indoktrinering (tar sig förbi deras "filter" av felassocieringar) och får dem att förkasta det de indoktrinerats till, får dem att bli kritiskt tänkande människor?

[Transcendi]

Dåligt samvete/ nationell hysterisk skam därför att vi inte led och ockuperades under andra världskriget + att vi bistod Hitler-Tyskland med bl.a. järnmalm.

/Algotezza

Precis vad farsgubben brukar säga. Rätt självdestruktiv mentalitet...

[Transcendi]

Visst är det så. Jag tror i mångt och mycket det handlar om skam och skuld för Sveriges agerande under andra världskriget. Det är en väldigt konstruerad sådan, Sverige samarbetade även med de allierade, och räddade fler judar undan förintelsen än något annat land, så det finns ingen grund för någon sådan skam.

Mitt intryck är att kritiken i huvudsak härrör ifrån den postmoderna vänstern. Man har aktivt försökt slå sönder nationalismen och alla former av kollektiv identitet. Ett vansinnesprojekt egentligen, prosocialt beteende är kopplat till kollektiv identifiering, bara att kolla vilken väl fungerande organisation som helst. Jag har varit med att bygga ett par stycken själv, dom som identifierar sig med gruppen är nästan alltid dom som bidrar och ställer upp mest. Man håller alltså på att slå sönder den sociala grunden för den egna politiken.

Samtidigt så har man genom det intersektionalistiska tänkandet lagt skulden för alla världens problem på gruppen västerländska män. Det tar i praktiken formen av en slags arvsskuld, oavsett vem du är och vad du har gjort så står du i skuld, och ska acceptera vad som helst i namnet av någon i huvudsak inbillad rättvisa.

[Algotezza]

Visst är det så. Jag tror i mångt och mycket det handlar om skam och skuld för Sveriges agerande under andra världskriget. Det är en väldigt konstruerad sådan, Sverige samarbetade även med de allierade, och räddade fler judar undan förintelsen än något annat land, så det finns ingen grund för någon sådan skam.

Mitt intryck är att kritiken i huvudsak härrör ifrån den postmoderna vänstern. Man har aktivt försökt slå sönder nationalismen och alla former av kollektiv identitet. Ett vansinnesprojekt egentligen, prosocialt beteende är kopplat till kollektiv identifiering, bara att kolla vilken väl fungerande organisation som helst. Jag har varit med att bygga ett par stycken själv, dom som identifierar sig med gruppen är nästan alltid dom som bidrar och ställer upp mest. Man håller alltså på att slå sönder den sociala grunden för den egna politiken.

Samtidigt så har man genom det intersektionalistiska tänkandet lagt skulden för alla världens problem på gruppen västerländska män. Det tar i praktiken formen av en slags arvsskuld, oavsett vem du är och vad du har gjort så står du i skuld, och ska acceptera vad som helst i namnet av någon i huvudsak inbillad rättvisa.

Jag är vit medelålders man. Värre avskum lär väl inte finnas. Spelar därvid ingen roll om jag har någon makt eller ej och om jag handlar si eller så. Arvsyndens grund är betingad vad jag är, inte av vad jag gör. Och det är andra som definierar vad jag är.



/Algotezza