Zokrates skrev:Jag anser, för att återgå till trådens tema, att personer visst skall kunna garanteras anonymitet
när de påkallar polisens uppmärksamhet angående brott, men att sådana tipsare aldrig skall
få lov att användas i vidare rättsligt sammanhang, annat än som "efter ett anonymt tips" kom
vi den åtalade på spåret. Det är polisens sak att utreda samt styrka brottslig gärning, räcker
inte deras egna utredning till utan att den som tipsats måste blandas in, så skall det ske på en
frivillig basis. Om en utredning måste läggas ned i brist på bevis så än sen, i det långa loppet så
gynnas ju rättsäkerheten för alla parter, så ja, jag är för att tipsare skall kunna förbli anonyma,
i de fall målet enbart beror på tipsarens uppgifter så skall pådrivningen av ärendet stoppas
om tipsaren kräver anonymitet, har polisen inga andra handfasta bevis så skall ärendet avslutas.
Det kan tyckas rimligt, men det får implikationer. Om man skulle ha rätt att vara anonym beträffande varje brott man tipsat polisen om, skulle folk kunna sätta det i system: i princip skulle då varje medborgare varje dag kunna mejla och "tipsa" polisen om precis alla brott som man kan tänka sig kan ha begåtts under dagen (det är bara att låta ett datorprogram köra alla kombinationer av de brott som finns i lagen och de platser som finns i landet), med en lista över samtliga invånare i landet (så att alla som kan tänkas ha begått något eller några av brotten finns med på listan), och i samband med det kräva att få vara anonym i samband med alla de "tipsen", för all framtid. När man sedan behövs som vittne i en rättegång, finns självklart det brott, som rättegången gäller, med i den lista man tidigare mejlat som uttömmande lista över "tips" till polisen (liksom talet 173952074591348 finns med i en uttömmande uppräkning av alla naturliga tal), och så kan man åberopa den anonymitet man ska ha på grund av den listan, och så slipper man vittna, fastän ens krav på anonymitet inte alls hade med specifikt detta mål eller något specifikt mål alls att göra, utan bara var en totalgardering på förhand "in blanco" så att säga.
Med tanke på det, tycker du således att vittnesplikten lika gärna kan skrotas helt och hållet? Med följden att t.ex. en liten folksamling som blir vittne till en misshandel kan ostraffat vägra svara på polisens frågor när polisen anländer, och ostraffat vägra ställa upp som vittnen i rättegången, hur mycket rättsväsendet än kräver det av dem - med resultatet att ingen blir fälld för misshandeln trots att det fanns åtskilliga vittnen? Folk är ju så egoistiska, så i många fall skulle de säkert avstå från att vittna om inte lagen möjliggjorde för rättsväsendet att tvinga dem till det. Man får ju ingen lön för att vittna, bara ersättning för förlorad arbetsinkomst. Många skulle nog hellre ägna den tiden åt att arbeta. I praktiken innebär vittnandet nog ofta mer obehag än vad många tycker det är värt att utsätta sig för. Att ställa upp frivilligt på att vittna mot en brottsling är, i mängd självuppoffring räknat, gissningsvis som att plötsligt skänka en tusenlapp till välgörande ändamål fastän man aldrig brukar göra något sådant. Det är inte många som har en sådan grad av altruism att de någonsin skulle göra det sistnämnda, så det är inte förvånande om de drar sig för det förstnämnda (att vittna om brott) också, om inte rättsväsendet tvingar dem att vittna. Men bör man trots det avskaffa vittnesplikten helt? Då får man nog finna sig i att färre brott blir uppklarade.
Samtidigt
är det något osympatiskt med vittnesplikten (alltså inte bara med att polisen inte har rätt att bindande lova tipsare anonymitet, utan det är något osympatiskt med vittnesplikten i sig, utöver det), i det att vittnesplikten innebär att staten har rätt att tvinga information ur individer som (får man anta) inte gjort sig skyldiga till något brott. Har man inte gjort något fel ska staten inte ha rätt att tvinga en till något man inte vill, kan man spontant tycka. Men inkomstdeklarationen då, även genom plikten att inkomstdeklarera tvingar ju staten oskyldiga individer att uppge information de i många fall inte vill uppge. Ska man avskaffa plikten att inkomstdeklarera också, om man ska avskaffa vittnesplikten? Eller är den jämförelsen orättvis? Är skatteindrivning så pass mycket viktigare än indrivning av information om brott, att det motiverar att man årligen tvingar medborgarna att deklarera men aldrig tvingar dem att vittna om brott? Är med andra ord inkomstfördelning en viktigare samhällsfunktion än rättsskipning? Libertarianer tycker att det är precis tvärtom. Att tvinga information från vittnen är nog mer acceptabelt i liberatianers ögon än vad tvångsindrivande av skatt är, eftersom det förstnämnda (att staten tvingar individer att vittna) kan motiveras med att någon redan blivit kränkt (brottsoffret för brottet till vilket det krävs vittnesmål) och att det därför kan vara rätt att utöva visst tvång mot oskyldiga för att brottsoffret ska kunna gottgöras (eller för att en åtalad som inte begått brottet ska slippa riskera bli oskyldigt dömd) - medan skatt bara är stöld helt enkelt, och alltså inte på samma sätt kan motivera att staten tvingar individer att lämna någon inkomstdeklaration om de inte vill. Att rika är rika och fattiga är fattiga är inte något som någon "gör mot" någon, och därför kan (enligt libertarianism) inget tvång motiveras för att ändra på det. Att någon stjäl något från någon, däremot, är något som någon "gör mot" någon, och därför är det lättare att motivera att en tredje, oskyldig part, ett vittne, avtvingas något (information), som metod för att "åtgärda" (eller gottgöra) den kränkning som stölden utgör.
Det hela kanske således kokar ned till höger-vänster-konflikten mellan å ena sidan vänsterföreställningen om positiva rättigheter (att det skulle finnas någon rätt att som fattig få del av de rikas resurser, vilket i så fall innebär att deklarationsplikten måste vara kvar) och libertarianernas betoning av negativa rättigheter (att det man i första hand har rätt till är att slippa kränkning, från statens och från andra individers sida). Libertarianerna har en poäng i att det är lättare att förklara vad individen har negativa rättigheter till (nämligen det han/hon redan äger (sig själv, sin kropp, sin egendom), än att förklara varifrån man skulle ha rätt att ta det man har positiva rättigheter till, om man har positiva rättigheter (pengar och andra resurser som vänstern anser sig ha rätt att ta från de rika och ge till de fattiga). Även om man går med på att de som resurserna ska tas från är "de rika", är det långtifrån självklart var gränsen ska dras mellan vad som ska betraktas som "rik" och vad som ska betraktas som "fattig", när resurserna ska (med statligt tvång) fördelas från "rika" till "fattiga", och det finns heller inget självklart svar på frågan om skatt ska vara progressiv eller inte, och i så fall hur kraftigt progressiv. Ska resurserna fördelas så att alla får precis lika mycket kvar efteråt? Vad då "efteråt" förresten? Efter vad, efter varje dag, eller en gång om året, eller vad? Många frågetecken uppstår, med vänsterpolitik, kring vilka människor som skulle ha positiva rättigheter till de "rikas" resurser, och i hur hög grad den och den skulle ha den skulle ha rätt till hur mycket från vilka, och när, och så vidare. Negativa rättigheter är mycket, mycket enklare att definiera än positiva, när det kommer till detaljfrågor om sådant som mer exakt vad som ska tillhöra/tillfalla exakt vem/vilka. Det talar för liberatianism.
Intressant nog fungerar polis och rättsväsende helt enligt libertariansk modell, inte alls enligt vänstermodellen. Inte ens uttalade vänstermänniskor verkar generellt ha något emot detta. Ingen kräver t.ex. att polisen ska prioritera att utreda fall där t.ex. någon rik brat stulit en tia från en redan sargad och plågad 30-årig uteliggare, framför att utreda fall där t.ex. en välgörenhetsarbetares "utilitarististiskt" motiverade rånmord a la Dostojevskis Raskolnikov på någon förmögen 110-årig greve som redan fått ha ett långt, rikt och underbart liv, till exempel. Ändå vore det mer i linje med vänsterpolitik att faktiskt prioritera så. Uteliggaren anses väl (av vänstern) väldigt självklart förtjäna att få tillbaka sin tia och kompenseras för förnedringen i att bli bestulen, medan den förmögne gamle greven anses (eller borde logiskt sett av vänstern anses) förtjäna att "tvingas" dela med sig av både sin rikedom och sin livslängd till fattigare människor, vilket ju kan bli fallet genom ett Raskolnikov-aktigt rånmord på honom när han redan fått uppleva ett längre och lyckligare liv än vad uteliggaren någonsin kommer att få - särskilt om rånmördaren skänker de från greven stulna pengarna till välgörenhet som så småningom kommer uteliggaren till del. Ändå skulle inte ens den mest inbitne vänstermänniska kräva att polisen ska prioritera att återställa tian till uteliggaren framför att utreda rånmordet på greven. Vänstermänniskor accepterar här en form av renodlad libertarianism. Rättsväsendet har brett politiskt stöd för att arbeta helt libertarianskt: den behandlar äganderätten som absolut, och några föreställningar om fattigas rätt till någon förtur framför rika till att vara i besittning av det ägda/stulna existerar inte. Fördelningspolitik är uteslutande politikernas (vissa politikers) område, inte rättsväsendets. Rättsväsendet är heltigenom libertarianskt.
Kanske är det därför som vittnesplikten känns malplacerad. Vittnesplikten är ju ett uttryck för tron på positiva rättigheter - en styggelse enligt libertarianismen - men befinner sig inom rättsväsendets område, som är just libertarianskt i det stora hela. Medan den lika positiva-rättigheter-baserade deklarationsplikten (som är vittnespliktens motsvarighet på fördelningspolitikområdet) däremot inte känns malplacerad eftersom den befinner sig inom fördelningspolitikområdet, som till sin natur går ut på just positiva rättigheter (skatteplikten innebär att resurser tas från rika och ges till fattigare oftare än tvärtom, liksom arbetsrätt och en massa andra vänsterpåfund fungerar på liknande sätt).
