Vi far vidare i vår avslutande piruett i analysen av den misslyckade nyliberalismen och kapitalismens kris som började hösten 2008, om inte tidigare! Vi ser förnöjsamt att inga sverigedemokrater längre har några sakliga invändningar mot våra beskrivningar, de har tvingats att inse fakta!
Vad kostar dessa finansiella kriser?
När exempelvis 4 privata och 6 offentliga banker i Elfenbenskusten drabbades av finansiell kris åren 1988-1991, kostade detta 25 % av landets BNP. När Indonesien år 1997 drabbades av att 61 banker stängdes så kostade detta 50-55 av BNP. Men samtidigt vet vi lite om bankkriserna i Kanada, Storbritannien och Frankrike under 1990-talet, beroende på att siffrorna ej utlämnats av både de drabbade bankerna liksom regeringarna. Något som exempelvis Kenneth Hermele visar i sin lilla skrift ”Det Globala Kasinot”! Hösten 2009 kom de första rapporterna från FN, världssvälten ökar åter – till slut kom erkännandet! Problemet är bara att fattigdomen aldrig egentligen minskade under de nyliberala åren under 1980-1990-talen, idag vet vi att även detta är en myt! Fattigdomen har i verkligheten ökat hela tiden, det är bara olika institutioners siffror som visat på motsatsen, siffror som manipulerats av exempelvis Världsbanken. Efter livsmedelskrisen 2006 och finanskrisen 2008-2009 har fattigdomen ökat i allt snabbare takt, och nu tvingades även Världsbanken och FN erkänna det som flera insatta ekonomer påpekat sedan slutet av 1990-talet – att fattigdomen ökar i extrem fart, och den börjar på allvar hota delar av befolkningarna i Västeuropa, USA, Australien och Japan. Vad notan för den nyliberala politikens fall och finanskrisen 2008-2009 till slut hamnar vet man inte ännu, men klart är att när denna summa slutligen räknats ut, då står nästa kris, klimatkrisen, redan vid dörren och knackar på och ber om uppmärksamhet.
Ett första försök har dock gjort vad gäller kostnaderna för finanskrisen 2008. I en rapport från Internationella valutafonden, IMF, görs ett försök att summera kostnaden hittills för den globala finanskrisen. Det visar sig bli ungefär 10 000 dollar (c:a 70 000 SEK efter valutakurs 7 november 2009) per person i den rika världen.
IMF:s rapport lades fram inför G20-möte i London 4-5 september 2009, där ledare för världens 20 största ekonomier samlades för att diskutera finanskrisens effekter på den globala ekonomin. Inför årsdagen av den ekonomiska krisens officiella start (15/9-2008) den 15 september 2009 har brittiska BBC avslöjat den hittills hemliga rapporten, och enligt rapporten har krisen kostat G20-länderna 10 000 dollar per invånare, eller 10 000 miljarder dollar utslaget på en miljard invånare i världens rikaste länder. Så mycket har staterna satsat för att lindra och motverka den finansiella kraschen.
Mest har regeringarna i USA och Storbritannien satsat. Storbritannien har satsat mest, 94 procent av BNP, medan USA hamnar lägre, med 25 procent av BNP. Merparten av stödpengarna har varit i form av garantier från regeringar och centralbanker till banksystemen för att förhindra kollaps, och bedömningen är att merparten av miljarderna, men inte allt, kommer att återvinnas när väl krisen är över. Det finns också andra sätt att beräkna kraschens kostnader, som gett krympande global tillväxt för första gången på 60 år, enligt IMF-rapporten. Samtliga beräkningsmodeller visar att det är den rika världen som har drabbats hårdast. Och hårdast av de hårt drabbade är USA och Storbritannien med sina världsledande finansmarknader. Där beräknas kostnaden i form av förlorade värden till 4 000 miljarder dollar, där två tredjedelar av den summan kan knytas till förlusterna i de stora bankerna, som till exempel Citigroup och RBS, (Royal Bank of Scotland). Hälften av de 4 000 miljarderna dollar är avskrivningar i bankernas säkerheter i den kraschade sub prime-lånebubblan.
Sammanlagt beräknas förlusterna i banksystemet ha raderat ut tio års samlade vinster hos bankerna.
Det antas ta åratal att komma tillbaka till de utlåningsvolymer som rådde före kraschen förra hösten, och det fungerar som en negativ spiral, eftersom lägre utlåning från bankerna är en av de viktigaste orsakerna till den globala lågkonjunkturen, tillsammans med kraschat förtroende för finansmarknadernas funktionssätt. Den krympande globala tillväxten, minus 2,3 procent i år eller 1 000 miljarder dollar enligt IMF, drabbar hela världens befolkning, inte bara den rika världen. Normalt växer den globala ekonomin med mer än två procent per år. Nu krymper den alltså med lika mycket. Det ökar arbetslösheten och det ökar också staternas skuldsättning, och återbetalningsbördan läggs på framtida skattebetalare.
Vad gäller siffrorna för krisen 2008-2009 bygger den på Tommy Fredrikssons artikel i Sveriges Radio, september 2009
MVH
bigj
...ho ho ho ho ho mao tse tung!
Ho ho ho ho ho....... 
:lol:
