Bigj. Det är intressant att se hur du för en diskussion. När vi kom till den punkten att du körde fast och inte kunde hitta några bra svar på liberalernas kritik mot dina idéer och var fast i ett träsk av själmotsägelser och dumma uttalanden du inte kunde ta tillbaks eller få ihop så övergick du raskt till relativistiska resonemang för att slippa ta konsekvenserna av dina uttalanden. Sedan började du angripa liberalernas teorier allt hätskare. Nu har vi kommit till den punkt då du med oerhörd kvantitet (nästan 20 sidor!) försöker sparka ut liberalerna för gått. Men bigj, observera följande:
1. Bara för att du visar att ett rent ultrakapitalistiskt samhälle inte är något eftersträvansvärt då det leder till mindre lycka för medborgarna så har du inte falsifierat liberalismen på dess egen grund, du har inte visat att teorin är inkonsistent. Du har kritiserat den rena nyliberalismen utifrån ett utilitarisktiskt perspketiv, genom att hänvisa till de negativa konsekvenserna ett sådant samhälle kommer att leda till. Om du accepterar utilitarismen kan du kraftigt kritisera liberalismen, äganderätten och svara på alla 5 frågor utan problem.Utilitarismen har många anhängare och du skulle komma med en kritik som många människor delar. Men du har därmed inte gett kritik en liberal kan acceptera som utgår från en annan moralskola. Du har dock vägrat att betäckna dig som utilitarist trots att du under hela denna tråd har använt utilitaristiska argument med jämna mellanrum.
2. Jag har agerat liberal kritiker av dina idéer, inte försvarare av det rena nyliberala kapitalistiska samhället. Jag tänker inte på något sätt försvara kapitalismen i praktik, endast framhäva dess teoretiska styrka och kritik gentemot övriga samhällsteorier. Vill du disskutera något annat från Rand än den objektivistiska epistemologin och vissa delar av etiken så får du diskutera med någon annan. Jag hävdar att Rands 3 axiom existens, medvetande och identitet är det vi människor måste utgå ifrån för att alls resonera och nå kunskap om världen. Dessa tre axiom är enkla och självklara och är en gemensam grund vi måste acceptera för att kunna föra en konversation med varandra på gemensam våglängd. För att vi ska kunna diskutera, leva och handla måste vi acceptera att:
*Verkligheten faktiskt finns (existensen existerar)
*Att saker och ting har en natur, uppför sig förusägbart i enlighet med sin natur och styrs av sin natur (dvs av naturlagarna) (identitetslagen)
*Att medvetandet observerar verkligheten och är underordnad verkligheten. Medvetandet styr inte vad som finns. Argument och påståenden måste ha stöd i verkligheten och logiken, de kan inte hittas på helt godtyckligt.
Utgår vi från något annat, dv.s att:
*Verkligheten existerar kanske inte
*saker och ting har ingen natur, de flummar bara runt i ett slumpmässigt kaostillstånd
*Medvetandet observerar inte verkligheten, det råder inget linjärt samband mellan verkligheten - sinnesintryck och våra upplevelser.
Utgår vi från detta så kommer vi aldrig någonsin att kunna föra en meningsfull konversation. Mitt nästa argument om vi inte utgår från Rands 3 axiom kan vara hur absurdt som helst, t.ex: ”Eftersom att jag bor hemma hos gud, och eftersom att gud vet allt och berättar det för mig så har jag alltid per definition rätt eftersom att jag alltid vet allt. Och även om jag inte vet allt så vet jag allt i alla fall. Detta är inte ologiskt eftersom att logiken inte finns. Hela denna mening är ett resonemang, inte för att resonemang egentligen finns, utan för att jag bestämt det”. Med denna typ av skrivelser kan vi aldrig komma någon vart.
3. Det är inte farligt att acceptera Rands 3 axiom. Dessa axiom i sig leder egentligen ingen vart om vi inte bygger vidar ovanpå dem.Rands resonemang var rationella och gilitga givet den kunskap hon hade på den tiden. Vetenskapen har dock utvcklats och flera av hennes empiriska antaganden har ändrat sig delvis. Modern evolutionsbiologi och evolutionspykologi har visat att människan inte är 100 % egoist på individnivå (se mitt avsnitt om Rand i min längre text). Mycket av Rands byggnation ovanpå dessa 3 axiom faller och måste modifieras när gammal delvis felaktig fakta byts ut mot modern säkrare fakta. Rands 3 axiom kan leda till såväl kommunism, liberalism, socialism, fascism osv. beroende på vilken ideologisk överbyggnad som görs på dem.
4. Rands etik kan inte härledas ur något av dessa 3 grundaxiom. Rands etik utgår från en korrekt analys av vad ett värde är – något vi handlar för att vinna/bevara. Rand försöker sedan härleda värden bakåt. Ett exempel: Varför går jag till skolan? För att få en utbildning. Varför det? För att få ett bra jobb. Varför det? För att få ett arbete och kunna försörja mig. Varför det? För att kunna köpa mat, bostad osv. Varför det? För att överleva, vör att jag vill leva! Allt liv strävar efter att överleva! Detta är mkt självklart det är det yttersta ändamålet för våra handlingar. Rands härledning är dock inte tillräckligt djup. Den yttersta orsaken till att vi handlar är våra gener, inte vårt eget liv. Du visar exempel från verkligheten som antyder att Rand missat något här. Jag går dock ett steg längre och visar VAD Rand missat och VARFÖR Rand gjort denna miss. Rand har helt rätt i att etiken är objektiv i den meningen att vad som är rätt och fel ur människanns perspektiv kan upptäckas av oss människor. Vi kan undersöka vilka grundläggande värden som finns och härleda dem till våra gener genom empiriska studier. Rands egen etik blev alltså inte felaktig för att hon byggde på felaktiga axiom, utan för att hennes empiriska analys av verkligheten inte var tillräckligt djup
5. De liberala rättigheterna till liv, frihet och egendom kräver inte att Rands etik är helt giltig för att själva vara giltiga. De har en mängd andra argument till sitt stöd.
Den negativa rätten till liv kan ges följande motiveringar:
• Rands etik. Den motsvara fortfarande det faktum att människans eget liv till stor del är ett viktigt värde, ett viktigt mål för individens handlingar. Detta mål är större än eventuella offer-anlag hos människan. Vi är inte i första hand ett offerdjur och i andra hand en individ med rätt till sitt liv utan i första hand en individ med rättigheter, och kanske i andra hand kanske ett offerdjur.
• Logisk nödvändighet. För att vi alls ska kunna leva måste vi minst ha den negativa rätten till vårt eget liv. Om vem som helst när som helst kom och dödade oss skulle vi inte kunna leva och handla överhuvudtaget. I egenskap av att andra människor väljer att vilja forsätta att leva och handla, i egenskap av att de forsätter att välja att vara människa så måste de rent logiskt godkänna andra människors anspråk på rätten till sitt eget liv. Andra människor har precis lika goda skäl som jag själv till att göra anspråk på rätten till sitt eget liv. Dödar jag någon helt godtyckligt så förnekar jag denna människas anspårk. Då förnekar jag den människans skäl till dessa anspråk. Det är precis samma skäl som jag använder mig av för att hävda att andra inte har rätt att döda mig utan vidare. Alltså: dödar jag någon annna kränker jag den andres negativa rätt till liv och gör mig skyldig till självmotsägelse.
• Människan äger sig själv. Varje människa äger sin egen kropp och sitt eget liv. Ingen annan än människan själv har större rätt att förfoga och bestämma över den egna kroppen och det egna livet än människan själv. Detta är fullkomligt naturligt då människan från födselns har kontroll över sin egen kropp och sitt eget liv och upplever detta som naturligt och rätt. Det enda som rent moraliskt begränsar det egna handlingsutrymmet är övriga människors rättigheter, rättigheteter som vi måste godkänna om vi inte vill göra oss skyldig till inkonsistent handlande.
Ur rätten till liv följer även rätten till frihet och egendom:
• För att vi alls ska kunna leva måste vi handla. Ett villkor för att vi ska kunna handla är att andra människor inte omedelbart gör det vi åstadkommer ogjort. Om någon binder fast oss och ändrar tillbaka allt vi gör omedelbart så kan vi inte handla för att leva. I egenskap av att vi är människor som vill leva måste vi minst göra anspråk på att vara immuna gentemot andra människors handlande. Andra människor får inte handla med oss som de behagar. Vi måste alltså minst kräva en negativ rätt till frihet. På samma grund som jag själv minst göra anspråk på denna rättihet måste övriga människor göra det. Kränker jag någon annans rätt till frihet och tvingar denne att jobba gratis åt mig så gör jag mig skyldig till en självmotsägelse. Jag negerar en annan de rättiheter jag själv kräver på samma grund som den andre.
För att jag alls ska kunna vara fri måste även produkterna av mitt handlande respekteras. Täljer jag en soppslev så kan jag inte acceptera att någon annan omedelbart eldar upp den. Om omgivningen hela tiden raderar produkterna av mitt handlande så förnekar omgivningen mig rätten till frihet. Rätten till egendom är en förlängning av rätten till frihet. Den innebär att jag i egenskap av att vara en handlande människa minst måste kräva att andra ska respektera produkterna av mitt handlande. Om jag snor någon annans egenhändigt odlade potatisar så gör jag mig alltid skyldig till självmotsägelse. Jag förnekar den andre en rätt som jag själv måse göra anspråk på av samma skäl som den andre gör anspråk på den rätten.
• Positiva rättigheter leder till rättighetskonflikter. Negativa rättigheter kan aldrig leda till moraliska konflikter. Antingen är en handling moraliskt neutral (något man får göra) eller också är en handling moraliskt oacceptabel (något man inte får göra). Utgår man från negativa rättigheter finns ingenting man bör göra. Därmed kan aldrig en människas negativa rätt till något komma i konflikt med en annan persons negativa rätt rätt till något. Införs positiva rättigheter så är det inte längre på det viset. Då kan en individs rättigheter komma att inkräkta på en annan individs rättigheter. I sådana fall måste kriterier och måttstockar finnas för att lösa sådana inbördes konflikter mellan de olika rättighetena. Hur mycket kan jag, givet en positiv rätt till liv, kräva att andra ska offra för att rädda mitt eget liv? Kan jag kräva att de ska offra delar av sin arbetstid för att försörja mig? Kan jag kräva att de ska offra hela sin arbetstid åt att försörja mig? Kan jag kräva att ett kollektiv gemensamt ska ansvara för mig? Kan jag kräva att en annan person ska riskera sitt eget liv för att rädda mig? Kan jag kräva att 10 personer ska offra sina liv för mig utan att lyckas? Eller är det helt enkelt så att ”liv” och ”frihet” är mätbara kvantiteter och att jag endast kan kräva att andra ska offra maximalt så mycket för mig som jag kan vinna på offret? (I sådana fall är hjälp till handikappade inte moraliskt acceptabelt).
En positiv rätt till liv leder innebär att jag har rätt att kräva att andra ska offra sitt liv för min skull. Givet en positiv rätt till liv följer att person X:s anspråk på att Y ska offra sig kan vara lika legitimt som person Y:s anspråk på att X ska offra sig. ´Dilemmat är olösligt såvida inte mycket avancerade specialregler sätts upp för alla olika tänkbara fall. Positiva rättigheter gör att begreppet rättighet blir en fråga om subjektiva åsikter. Det leder till självmotsägelser där två mostående alternativ bör genomföras samtidigt.
Utöver detta löser positiva moraliska rättiheter upp själva rättighetsbegreppet i sig och reducerar det till utilitarism. En positiv rättighet inskänker både andra individers positiva rättigheter samt inskränker deras negativa rättigheter. Positiva rättigheter innebär att rättigheter kan förekomma i olika hög grad och är något som ska maximeras, ingenting som ska respekteras. Därmed förlorar rättigheter sin grundläggande funktion och reduceras till nyttotänkande och utilitarism.
Alltså: Rands 3 grundaxiom samt de liberala rättigheterna står sig alldeles utmärkt, oavsätt hur många verkliga exempel Bigj ger på att kapitalismen (som inte beöver vara en naturlig följd av det jag nämnt hittils) leder till dåliga konsekvenser för folket. Då över till Bigj:s textmassa:
[quote=”biggj”]
Men på vilket sätt är en människa ett självändamål, enär människan som art tillhör den grupp däggdjur som mestadels lever sitt liv tillsammans med andra? Och vad menar Ayn Rand egentligen med detta självändamål? Är det att låta kapitalismen och egoismen styra? I så fall har Ayn Rand fel i sitt grundaxiom – ett sådant samhälle har aldrig existerat under den mänskliga artens historia, och knappast hos förmänniskorna heller! Den hade inte heller kunnat existera idag – eftersom den ligger bortom verklighetens grå vardag!
Axiomet att människan skulle vara sitt eget självändamål är förrädiskt, det låter till en början logiskt, men är det inte vid närmare eftertanke. Drar man ut på det så har ju allt liv ett självändamål, att överleva. Men det har knappast med politik att göra, vilket Ayn Rand vill få oss att tro. Ser man på den mänskliga arten i stort, även ur ett historiskt perspektiv, är det nämligen så att vi hela tiden drivs att sluta oss till grupper, och underordna oss grupper. Vilket motsäger Ayn Rands tro att människan är sig själv närmast, eller ett självändamål. Tvärtom ser det ut som att ju mer egoistiska vi blir, ju mer konflikter och våld genererar det. Ju mer vi ägnar tid även åt andra, ju lugnare och harmoniska verkar människor bli. Naturligtvis finns det även en gräns för denna altruism, men den gränssätter sig själv och går aldrig egentligen för långt.
Här har Ayn Rand uppenbart fel, människan är mer än bara ett ”självändamål”. Och faktiskt motsäger hon sig själv här, eftersom ett av hennes axiom är att ”…Det som människan identifierar och förstår med sina sinnen är objektiv kunskap, och enda sättet för människan att uppfatta verkligheten, hans enda källa till kunskap, hans enda guide till handling, och hans grundläggande medel för överlevnad.”
Men vad är då ”objektiv kunskap”? Det förklarar inte Ayn Rand, vilket är tur för hennes del – eftersom ingen kan avgöra vad som i alla lägen är just objektiv kunskap! Hon har dock rätt i att människor lär sig en hel del under sina liv, genom att iaktta och fundera kring olika problem. Men hur vet vi att en människa verkligen är rationell i alla lägen? Enligt Ayn Rand kan en individ handla rationellt och alltid till sin egen fördel – men är det sant? Knappast! Det finns det inga som helst bevis för. Och då blir det plötsligt ganska osäkert huruvida människan är ett självändamål – eftersom hon inte själv är rationell eller ens kan ta helt rationella beslut? Omedvetet slår hon således fast att människan lär sig genom att iakttaga och skaffa sig kunskaper – alltså slår hon fast att människan minsann inte är någon öppen bok som en del nyliberala ”historiker” inom avgrundsliberalismen påstår när de framför tesen att det mesta redan är genetiskt betingat hos människan, och att vi mestadels redan äro färdiga vid födseln. Dessa stollar är ofta Ayn Randfanatiker samtidigt – tala om att motsäga sig själva. Är även samuelkazen en av dem månne.....?
Det var således inget axiom, det var bara en till snömos förvandlad tes.....!
[/quote]
Nästan samma inlägg som publicerats två gånger tidigare kom nu igen av biggj… Bigj verkar återigen inte ha noterat att vi aldrig haft olika ståndpunkter i denna fråga. För tusende gången Rand har: FEL FEL FEL FEL FEL i att människan skälv är det enda självändamålet till 100 %. Sedan kan vi alltid forsätta att diskuterar hur mycket fel hon har, dvs hur egositisk/altrusitisk människan i grunden verkligen är.
[quote=”biggj”]
Ayn Rand menar med sin objektivism att det finns objektiva värden och kunskaper, och att dessa inte alls härstammar från subjektiva antaganden. Men där har hon till stor del fel, också. Det gäller i vissa fall, men inte i andra fall. Ett plus ett är alltid två, alltså är det frågan om ett objektivt värde. Men att människan är ett självändamål under sitt liv, är ett subjektivt påstående – eftersom det inte går att bevisa att hon är ett självändamål, av den enkla anledningen att människor trivs bäst i grupp. När man påstår att människan är ett självändamål i sig slår man in öppna dörrar – allt liv har ju egentligen den funktionen. Här har Ayn Rand först tänkt ut en subjektiv tankegång om just människan och hennes natur – som alltså inte stämmer. Om detta finns det dessutom en uppsjö av teorier. Hur Ayn Rand kunde tänka ut just sin variant om de objektiva värdena och kunskaperna, är lätt att se om man följer hennes liv och livshistoria.
Objektivister och andra som tyr sig till denna totalitära liberalism anser att den grundläggande rättigheten för en mänsklig varelse är rätten till liv. Med detta menar man att alla har rätt till ett liv, och rätt att agera till förmån för sitt eget liv. Men man har ingen rätt att ens liv är skyddat, eller att ens ha en garanterad överlevnad – om det sker genom ”ofrivilliga” ansträngningar från andra mänskliga varelser. Men hos en art som lever i grupper, är detta en omöjlighet – det skulle strida mot artens instinkter och särart. Detta påstås sedan leda vidare till rätten till egendom, vilken alltid är skapad av individens egna ansträngningar. Inte ens detta håller för verklighetens särskådande öga. Och vari ligger egentligen skillnaden mellan rätten till liv, som objektivister och liberaler förfäktar – men ingen rätt alls för att skydda samma liv, eller att ha en garanterad levnad, som påverkas av, eller påverkar, andra? Det hänger ju inte ens ihop i teorin, för att inte tala om verkligheten! Man kan ju inte påstå en sak, och sedan påstå att det inte gäller i praktiken!
Men stämmer ens detta att det är individen som skapat de rikedomar vi ser hos de rike i det verkliga livet? Knappast, eftersom ingen egentligen har kunnat skapa en förmögenhet genom eget arbete – det har alltid krävts andra, som på olika sätt har utnyttjats för att skaffa fram denna förmögenhet. Och kan man ha ett samhälle som garanterar alla rätten till liv, men där ingen är garanterad detta liv? Utan att det på något sätt påverkar andra på ett, mest i teorin, negativt sätt? Knappast, säger logiken! Om man kan utnyttja andra som jobbar åt en individ, varför kan då inte en annan individ kräva aktsamhet om medmänniskorna av den som utnyttjar andra? Då är inte livet garanterat för alla, det säger sunda förnuftet! Det är här den liberala tanken övergår till fascismen och den totalitära idétraditionen – och praktiken om det är på riktigt!
Slutsatser: Det är helt omöjligt för en människa att ta reda på huruvida kunskaper är objektiva eller inte. Problem uppstår så fort man påbörjar detta sökande efter de objektiva kunskaperna:
1) Vilka subjektiva värderingar skall man bortse ifrån? Etiska, estetiska, metodiska!
2) Var skall de subjektiva värderingarna saknas - i texten, i resultatet, i den vetenskapliga verksamheten?
3) Hur skiljer man på objektiva och subjektiva kunskaper? Efter vilka kriterier?
Detta stämde inte heller, även här har Ayn Rand problem, det funkar varken teoretiskt eller praktiskt - därför att det är snömos rakt av......
Kom igen nu Samuelkazen, du har ju påstått att du känner till Ayn Rand, men av det du framför verkar det inte riktigt så!
Förstår inte heller varför du backade från din tes, eller var det ett axiom, där männskligheten skulle ha ingått ett kontrakt för länge sedan - tror du på tomten också?
Liberalismens teorier verkar inte riktigt hålla måttet.....som det verkar!
[/quote]
Exakt samma inlägg som förra gången förutom avslutande kommentarer! Se mitt tidigare svar på detta inlägg! Det som möjligen kan tilläggas är svar på sina frågor 1,2 och 3.
1) I sökandet efter objektiv kunskap används inte värderingar. Värderingar är att analysera verkligheten med känslor istället för med förnuftet. När jag objerverar myror som är ute och spatserar ska jag inte känna efter i magen hur många myror jag tycker att det ska vara. Jag ska koppla bort alla värderingar och studera verkligheten förusättningslöst.
2) Subjektiva värderingar ska inte tas med överhuvudtaget när faktaunderlag byggs upp. Sedan kan man ur en viss analys dra subjektiva slutsatser och anse att samma siffror innebär att olika saker bör göras. En liberal och en socialist skulle ur nog dra olika slutsatser om vad som bör göras ur samma falktamaterial.
3) Alla kunskaper är objektiva om de inhämtas i enlighet med kunskapens fodringar (dvs i enlighet med Rands 3 axiom). Kunskaper som inhämtas på annat sätt, dvs sådant som någon fantiserar ihop, drömmer om eller luras till av sinna sinnen, är inte kunskaper, det är fantasier. För att eliminera antalet fantasier bör man göra många upprepningsbara expriment. Sådant som kan tyckas vara ”subjektiva kunskaper”, t.ex. liberalens och socialistens olika slutsatser ur ett visst faktamaterial, är inge kunskaper. Det är värderingar. Det är åsikter om att det ena och det andra bör göras.
”bör”-satser kan också vara objektiva. Vi antar att X Y. Vill vi ha mer av Y så bör vi alltså öka förekomsten av X. Detta är ett objektiv uttalande. Givet att Y är något vi är intresserade att öka så följer att vi bör öka förekomsten av X.
Liberalens slutsatser om vad som ”bör göras” som liberalen drar ur ett visst faktaunderlag kan (om faktaunderlaget är korrekt) vara helt korrekt. ”givet att vi vill ha ett liberalt samhälle så bör vi göra detta”. Socialistens slutsats ur samma faktamaterial kan också vara helt korrekt: ”givet att vi vill ha ett socialistiskt samhälle så bör vi göra detta.
Sedan kan liberalen och socialisten strida i all evighet om exakt vad de olika samhällsmodellerna faktiskt kommer att innebära i praktiken. Där finns också ett rätt svar och ett fel svar, bara det att vi inte nått tillräcklig kunskap i denna fråga ännu.
Den riktigt intressanta frågan här är om det finns något överobjektivt allmängiltigt ”bör” som kan avgöra om det liberala samhället eller det socialistiska samhället är det vi bör sträva efter. Nu letar vi efter det yttersta värdet, den yttersta orsaken till vårt handlande. Utilitarister svarar här att det samhälle bör väljas som leder till mest lycka. Rättighetsteoretieker svarar att det samhälle bör väljas som innebär att rättigheter respekteras, inte befrämjas.
Båda moralskolorna har dock problem i att finna det mest ursprungliga äkta värdet. Jag hävdar precis som Rand att ingen moral finns utanför människan. Människan är morlalens enda grund. Det samhälle bör väljas som är mest moraliskt ur ett allmänmännksligt perspektiv dvs det samhälle som våra artypiska moraliska värderingar pekar på. Det är således en helt empirisk objektiv fråga vilket samhälle som är det bästa eftersom att ”bästa” definieras av faktiska sakliga tillstånd i verkligeten som våra artypiska värderingar pekar på. Men tills vi lyckats nå tillräcklig kunskap om vår natur (efter många års intensiv forskning) så får vi nöja oss med att klassa många värderingar som rena spekulationer. Det är fortfarande sant att X Y, men att Y verkligen är något människor per definition anser är eftersträvansvärt är fortfarande i många fall en öppen fråga. Dvs. vi kan inte bevisa att det liberala eller socialistiska samhället är det ”bästa” samhället ännu, vi kan bara spekulera i frågan.
[quote=”biggj”]
Ett annat problem är Ayn Rands principer om äganderätten, de lämnar frågorna om vad äganderätten egentligen är helt odefinierade. Är det moraliskt fel att stjäla någons obevakade väska på bussen? Ja, svarar nog de flesta! Men, det innebär ingen självklar användning av någon sorts "våld" mot den person som blev bestulen. Om det är "våld" att ta andras egendom eller immateriella rättigheter måste man först definiera detta våld. Gör man inte det, så blir det svårt att skilja på det ”våld” som nattväktarstaten använder mot de brottslingar, som Ayn Rands tänkta, objektiva, samhälle annars tillåter – att knarka, supa, och på en rad sätt förstöra sina liv, många blir ju bevisligen brottslingar. Om man inte definierar detta våld, och de svåra avväganden som måste göras, blir Ayn Rands teori ganska oklar. Är det inte också våld att låta människor gå ned sig? Vi lever ju alla i ett samhälle! Är vi inte moraliskt skyldiga att hjälpa till? Ayn Rands samhälle skulle med detta i åtanke bygga på en extremt stor våldsutövning om det infördes – eftersom det bara skulle finnas polis, militär och domstolar. Det skulle krävas ett urskillningslöst våld mot de fattiga som krävde mer och delaktighet i ett sådant samhälle, ett våld som vida överstiger det våld som objektivisterna sker när statsmakten i demokratisk ordning tvingar de rike att erlägga högre skatter exempelvis.
[/quote]
Själva övergången från rättigheter till minimalstat i Rands teori är inte helt vattentät. Nattväkterstaten har ett visst legitimitetsproblem vad gäller eventuella konkurrerande privata stater som också försöker skydda medborgarna. Sådana privata skyddsbolag kan inte avfärdas som omoraliska eller illegitima, de kan bara avfärdas genom att man hänvisar till kaotiska konsekvenser om de tillåts förekomma. Rand kan dock inte tillåta ett konsekventialistiskt resonamang i sin teori och slår därför knut på sig själv i denna fråga. Nattväktarstaten har även problem när det gäller straffteori. Vad ger staten rätt att med våld straffa brottslingar? Hur har min egen rätt till självförsvar överlåtits till staten? Hur stor del av denna rätt innehar staten? Hur hårt får jag slå tillbaka om någon slår mig? Hur mäter man ”brottslighet”? Hur mycket våld får staten legitimt använda mot en eknomisk bedragare? Vad skiljer egentligen statens våld från brottslingars våld?
När det gäller att argumentera mot den nyliberala staten så hittar du vissa av de ömma punkterna Biggj, det är bra. Dessa problem är dock bara fjuttproblem om man jämför med de gigantiska hål som finns i din egen teori. Skulle du, teoretikern ha lust att svara på ovanstående frågor (så gott det går) så kan vi jämföra problemen med den liberala nattväktarstaten med prolemen med Biggjs teori? (eventuellt i en ny tråd där vi granskar nyliberalismen närmare lite senare) Denna tråd handlar inte om det nyliberala samhället och dess problem utan om liberalismens kritik mot socialismen samt biggjs närliggande samhällsidéer.
[quote=”biggj”]
Och kan man egentligen påstå att skatt är ”stöld” såsom liberalismens och neofascismens försvarare gör? Dessa förmögenheter har ju skapats av andra, dessutom har mycket av den infrastruktur som existerar, skapats av dem som är fattigare och utan några större förmögenheter! Vägar, broar, hus, TV-apparater, datorer, telefoner, leksaker, köksredskap och en uppsjö av prylar är ju skapade och tillverkade av miljoner och åter miljoner underbetalda arbetare i tredje världen. Här är fackföreningar förbjudna eller helt i händerna på företagen eller den statsapparat som skyddar de utländska företagen i de ekonomiska zonerna i Bangla Desh, Mexiko, Kina, Indien, Pakistan, Honduras, Guatemala, Nicaragua, Indonesien, Filippinerna, Kenya, Turkiet, Sri Lanka, Thailand, Vietnam, Colombia eller Sydkorea för att ta några glasklara exempel. Deras fattigdom drar ju de rika fördelar av – skall de då inte betala skatt? De avtal som sluts mellan företagen och de anställda är ju knappast frivilliga, och de sluts på ojämlika villkor till arbetstagarens nackdel. Vad är det för samhälle man då eftersträvar? Faktum är att skattebrottslingar och annan ekonomisk brottslighet bedriven av världens överklass, omkring 150 miljoner människor, är den avgjort största anledningen till att fattigdomen blir allt djupare och djupare! Skatt måste betalas, av alla dem som kan, och efter en princip där de som tjänar mest också betalar mest, så att det blir rättvist!
Ayn Rands tankar om rätten till egendom skulle ju kunna accepteras, om bara alla hade samma och en gemensam start. Men för att skapa dessa rättvisa förhållanden, med den rättvisa starten, måste först all rikedom och allt ägande fråntas alla individer – när detta är gjort kan man starta denna ”tävlan”! Men då måste alla ha samma förutsättningar i denna tävlan, exakt samma skolutbildning och exakt samma förutsättningar från hemmet osv. I teorin går det naturligtvis, precis som Ayn Rands teorier i den bästa av världar säkert också fungerar. Men tänker man efter några sekunder så inser man att dessa tankegångar ligger för långt ifrån verklighetens möjligheter för att ens ha en teoretisk chans att bli tagna på allvar… objektivismen tar ansats i en tänkt verklighet! Och därmed faller den nästan på sin egen omöjlighet. Och enkla budskap är förrädiska… eftersom icke reflekterande existenser gärna tager till sig just sådana enkla budskap – nazismen/fascismen var sådana enkla teorier – tills de prövades i praktiken. Resultatet blev 90 miljoner dödsoffer.
Här har Ayn Rand således också fel, både i teorin och i praktiken, den objektivistiska tankegången tenderar att smulas sönder av bigj. Greppar du detta samuelkazen?
Vi kör en knäckande till som ännu en bit driver Ayn Rands fantasier från både axiom och verkiligheter.....
Identitet och existens…och medvetenhet…
Ayn Rand har tre s.k. axiom; existens, identitet och medvetande som en slags objektiva sanningar. Det är meningen att dessa skall ingå i den objektivistiska teorin. Därefter börjar Ayn Rands snömos, existensen är även identiteten, som hon skriver. Ett påstående hos objektivisterna är att inget kan existera före, och utanför, identiteten! (Jo, svarar vetenskapsmännen, det fanns förmodligen inget före big bang, och fanns det något, så fanns det utanför både existens och identitet – en teori som flertalet rymdforskare verkar hålla med om.) Ayn Rand menar här att något kan vara objektivt, oavsett hur vi som individer förstår det. Bara för att vi inte tror att jorden är rund, så är den det i alla fall. Det är i och för sig självklara saker, men hon går vidare och hamnar i en återvändsgränd. Existensen utgår ifrån själva existensen, menar Rand. Men nu är hon utanför logiken, eftersom hon nu beträder den subjektiva vägen. Olika människor uppfattar saker olika, beroende på kunskapsnivå och erfarenheter. En stenåldersmänniska kunde mycket väl anse att solen går upp på morgonen och ner på kvällen. Det gick att jaga och smyga sig på byten på natten, eftersom det var mörkt. Detta var en reell kunskap för stenåldersmänniskan. Dessa samband existerade för stenåldersmänniskan. Men var detta objektiv kunskap? Både ja och nej, sett från joden är det en objektiv kunskap. Sett från rymden är det ingen objektiv kunskap. Ayn Rand skriver att inget kan existera utanför identiteten, eller före den! Jo, en sten har ingen ”identitet”, men existerar i alla fall.
Dagens människa vet att det är jorden som snurrar runt sin egen axel som gör att det blir dag och natt. Men detta innebär inte att stenåldersmänniskan var dummare, bara att hon ännu inte hade de redskap som hon kunde läras förstå att det är som vi idag vet att det är. Dessa kunskaper kan man inte förvärva sig individuellt rakt av, det är en kollektiv kunskap som flyter över många många generationer. Den enskilde skulle aldrig kunna få fram hela den kunskap som vi idag bygger mycket av vårt kunnande på, det är en kollektiv process. Därmed motsäger detta Ayn Rands axiom om att varje människa är ett självändamål, och att det kollektiva alltid är fel. Bara genom kollektiva framsteg rör vi oss framåt, om än med många och stora bakslag – som alla beror på egoistiska beslut.
Vad vi också har kommit fram till är att Ayn Rand hade fel i sin tes/axiom om att objektiviteten är alltings moder, subjektiviteten är lika mycket alltings moder. Idag behöver vi inte känna till stenåldersmänniskornas kunskaper om att det var bättre att jaga på nätterna, eftersom vi har skiftat fokus. Men de hade inte fel då, deras kunskap var subjektiv, men även objektiv samtidigt. Precis som vår kunskap idag är både objektiv och subjektiv samtidigt. Precis som flertalet filosofer anser, dock ej Ayn Rand och hennes objektivister – för desse är existensen alltid objektiv, alltså är den orörlig, ickeformbar och stillastående, som en vattensamling med stillastående vatten. Till slut blir vattnet skämt...ungefär som Ayn Rands teori om den självändamålsenliga människan. Denna tes har varken något historiskt belägg, eller ens något objektivt belägg, det är snömos rakt av.
Identitetslagen är nästa axiom hos Rand, och kan formuleras på många sätt. Vanligtvis skrivs den ”A är A”. Satsen kan tyckas intetsägande, varför den enklast förklaras med ”att vara är att vara något”. Ibland tar man exemplet ett bord är ett bord, Det kan inte vara något annat, menar objektivisterna. Visst kan ett bord vara något annat, det kan vara en sittplats, det kan vara ett förråd med böcker, det kan vara en penninginvestering, det kan vara mycket. Men det finns även sådant som bara kan vara det det är, rött kan bara vara rött, exempelvis. Men det är här som i fallet med existensen, det beror på våra subjektiva tankegångar och premisser, hur vi behandlar denna ”identitetslag” a la Ayn Rand. Samma sak gör hon själv. Eftersom A även kan vara B, eller…..osv. Eller så kan faktiskt A bara vara A. Det är helt beroende på våra subjektiva värderingar.
Medvetandet är nästa axiom hos Ayn Rand. Medvetandet är vad som gör det möjligt för oss att uppfatta det som existerar. Det är genom medvetandet vi erhåller sinnesintryck, vilka i sin tur beror på den externa världen, dvs. av det som existerar oberoende av medvetandet självt. I och för sig självklara påståenden, naturligtvis styrs vi som individer av det vi lärt oss, och våra erfarenheter. Rand tar dock ett steg till, och då blir det ödesdigert för hennes medvetande axiom/tes. Här lyfter objektivisterna gärna fram följande exempel. Det är inte en biljardkulas rörelse som skapar dess effekter; det är biljardkulan som gör det på ett särskilt sätt. Om man betvivlar detta behöver man bara byta ut biljardkulan mot ett ägg eller en såpbubbla i samma rörelse, effekterna kommer att bli tämligen olika, menar objektivisterna.
Allt har en orsak, brukar man säga mer eller mindre vanemässigt, men är det sant på det rent metafysiska planet? Kausalitetslagen utgår ifrån att så inte är fallet, menar objektivisterna. Existensen självt kan inte ha en orsak, eftersom det skulle innebära att det existerande har skapats ”utifrån”, dvs. av något icke-existerande. Men här har de uppenbart fel, eftersom biljardkulan stillastående inte skapar några effekter, det gör inte heller ägget. Däremot skapar biljardkulan effekter när den rör på sig – alltid av yttre krafter. Vad värre är för deras teoribildning, detta motsäger ju det första axiomet – biljardkulan kan visserligen bara vara en biljardkula, men, den kan vid rörelse även vara en skadande och förstörande och absolut en påverkande existens. Alltså kan A både vara A, och B och C…..osv…!
Ayn Rand framförde principen om orsakssambanden som en del i sin filosofiska teori. Den utgick ifrån följande: en god indikation på detta är att principen om orsakssamband är i sig ses som en naturlig följd av principen om identitet. Identiteten (antingen (x) x = x eller P-> P; enligt Rand beskrivet som ”A är A”) i sig är en upprepning av ett positivt innehåll, men väldigt överbetonat hos Ayn Rand. Få filosofer betraktar orsakssamband som logiskt sammanhängande med alla tautologiska eller analytiska sanningar. I princip säger oss detta axiom av Ayn Rand ingenting om våra mänskliga identiteter, det är snömos, rakt av.
[/quote]
Exakt samma inlägg som du postat tidigare kom alltså igen…. Läs gärna mitt svar på ovanstående i mitt förra inlägg och svara på det istället för att argumentera men copy-past metoden.
[quote=”biggj”]
Ayn Rands teori om begreppen, anses av både Rand och hennes efterträdare som grundbult i hennes tänkande, leder till en sanning som i huvudsak är analytisk. Men, en sådan teori har även en potential för spekulativ dogmatism, och i sista hand förlitar den sig på en känsla, eller tro på, oberoende bevis. Men dessa begrepp är gummiartade, de är trots allt inte så objektiva som Ayn Rand vill få oss att tro. Ett av dessa begrepp är att människan finns för sin egen skull, inte för att offra sig för andra - eller offra andra för sin egen skull. Strävan efter sitt eget rationella egenintresse, och sin egen lycka, är det högsta moraliska syftet med människans liv.
Ayn Rands moraliska principer är klart ofullständiga om man särskådar dem något. För det första finns det inga ”rätta svar” om att det skulle vara moraliskt acceptabelt att låta en person drunkna för att rädda de övriga på en flotte, eller att låta en svältande person svälta, även om det skulle utgöra en belastning för andra för att rädda dem. Det är ren medmänsklighet att hjälpa dem som har det svårt, men sådant räknas inte i Ayn Rands kalla värld. Eftersom det inte är någon våldsanvändning inblandad när man begär att andra skall hjälpa dem som har det svårt. Eftersom sådant hos de flesta människor kallas underlåtenhet att hjälpa andra, skapar de även svårigheter i utformningen och genomförandet av Ayn Rands principer - att vara perfekta, noggranna och uttömmande. Det är helt enkelt väldigt osympatiskt att inte hjälpa andra, om man kan, och att det inte tär allt för mycket på ens eget liv eller varande. Var gränsen för detta går beror på en massa omständigheter, och kan knappast täckas in i någon slags övergripande filosofi.
[/quote]
Jag tänker inte försöka hjälpa dig att fröstå dig på Rand bättre. Jag slutade läsa när jag stött på tillräckligt många inkorrekta slutsatser. Men jag kan ju alltid säga att Rand, precis som du, menar att vi ska hjälpa andra när ”vi kan och när det inte tär altför mycket på en eget liv eller varande”. Man kan argumentera för medmänsklighet och empati även ur ett rent egositiskt perspektiv. Det är dock inget jag tänker ägna mig åt, jag har helt enkelt inte tid med det.
[quote=”biggj”]
Men ofta tenderar människor att handla just altruistiskt när de befinner sig i en krissituation (eller ser att andra i sådana situationer). Detta skapar en del problem för Rands principer. Lee Clarke som är professor i sociologi och som bland annat studerat människors reaktioner under 9/11-attentatet, säger i en artikel på ASA:s (American Sociological Association) hemsida: ”Reglerna för beteende i extrema situationer skiljer sig inte mycket från reglerna i det vanliga livet. Precis som i normala situationer är regeln för de flesta människor att hjälpa dem bredvid dem innan de hjälpa sig själva.”
Frågan är hur Rand skulle ha sett på 9/11-attentatet? Skulle hon moraliskt fördöma dem som räddade främlingar innan de räddade sig själva? Hon måste medge det annars motsäger hon sig själv och sin princip. Det verkar ju helt klart vara som så att det i människans natur ligger en hel del av altruism trots allt, och kanske mindre av egoism. Det här vållar stora problem för objektivismen, och kan i praktiken innebära ytterligare en spricka i fasaden, bland de många andra!
[/quote]
Här presenterade du lite fakta som visade på det alla redan vet: att människan inte är en ren egosist i grunden. Ganska meningsklst att göra ännu en gång.
[quote=”biggj”]
Här är hon, och hennes principer, helt körda! Något att tillägga samuelkazen?
[/quote]
Ja, hennes 3 axiom står precis lika orubbade som de alltid gjort. Alla följande problem är ingen nyhet, dem påpekade jag redan innan jag började diskustera på detta forum i min längre text ”Från etik till politik”.
[quote=”biggj”]
Har den mänskliga hjärnan har förmåga att samla in all information som behövs för att göra verkligt rationella beslut? Kan man klara av allt själv, är frågan? Ayn Rand har rätt i att människor behöver en livsfilosofi, annars går vi lätt vilse – men detta påtalar faktiskt de flesta filosofer och samhällsintresserade. Men måste en filosofi begränsas till enbart våra egna uppfattningar om den fysiska världen genom våra fysiska sinnen?
Att vara förankrad i verkligheten kräver ett tänkande som når bortom de fysiska överbyggnaderna, till den andliga underbyggnaden av en människas existens. En sådan uppfattning strider mot det Ayn Rand påstår, och det är inte bara godtycklighet eller enbart mysticism. Verkligheten för den mänskliga naturen är inbäddat i en slags andlig sfär. Det är kärnan i vad som skiljer den mänskliga hjärnan från djurets hjärna. Att förneka ett ickefysiskt inflytande i alla människors tänkande leder helt fel. Det är snarare en slags intellektuell fåfänga eller rent av snobberi, och det ser vi särskilt hos just Ayn Rand och hennes texter.
[/quote]
Vill du hävda att det existerar spöken, gudar eller andra andliga ting och ta med dessa i samhälslkalkylerna? Eller påpekar du bara det faktum att människan är en religiös varelse dvs. att människan har ett genteiskt betingat religiöst behov?
[quote=”biggj”]
Ayn Rand misslyckats med att erkänna att människor varken är fullkomligt logiskt eller helt känslomässig, hon missförstod helt enkelt sin egen mänsklighet. Vi har sällan alla fakta, vår uppfattning är inte sällan missvisande eftersom våra erfarenheter och möjligheter är så olika. Vi drar ofta felaktiga slutsatser, och våra barn kommer också att göra det. Den rationella individen har aldrig existerat, och kommer aldrig att göra det. Därav följer att vi aldrig kommer att nå den slutliga ”sanningen” – eftersom just det intellektuella sökandet är vårt kännetecken som art.
[/quote]
Javisst! Du har rätt i att Rand hade fel i sina faktaantaganden om den männksliga naturen! Jag har inget att tillägga! Vad gäller kunskap, vi kommer antagligen aldrig att nå någon slutgiltig kunskap om allt helt. Men vi kommer förr eller senare ha tagit reda på allt som är fysiskt möjligt att ta reda på (om vi existerar som art tillräckligt länge). Vi når ständigt mer och mer kunskap. Vår kunskap blir ständigt säkrare och säkrare. Vi elminierar enskilda individers irrationalitet genom stora kontrollerade expriment och kommer allt närmare 100 % sanning.
[quote=”biggj”]
Och däri ligger kanske Ayn Rands största - om än inte helt och hållet avsedda – lärdom, i en värld där nya rationaliseringar för alla typer av beteenden dagligen bombarderar oss, att vi försöker att definiera det vi ser så objektivt som möjligt. Faktum är att vi behöver mer av objektivitet. En objektiv granskning av världen är inte fel - om vi bara kunde skapa en sådan objektiv syn inifrån oss själva. Men det kan vi inte, eftersom vi som art studerar vår egen art – och då är det omöjligt att vara objektiv. Eftersom vi inte kan vara objektiva i att studera oss själva – det är en logisk omöjlighet!
[/quote]
Du gör en felaktig logisk slutledning (säg till om jag ska spalta upp den övertydligt som jag brukar). En enskild människa kan studera både sig själv (hon är självmedveten) och sin omgivning (andra människor). En enskild inidivd kan visst studera männskligheten som art! Det är bara att ta papper, penna och mätinstrument och ge sig ut i världen och titta på andra!
[quote=”biggj”]
Sedan kan man fundera på vad Ayn Rand egentligen menade med en ”objektiv kunskap”? Ayn Rand avger inga värdeomdömen, men anser åtminstone att det är irrationellt, att inte försöka skilja de sanna intrycken från de falska. Hennes objektivism tycks gå ut på att individen äger en sådan förmåga: ”Den objektiva teorin hävdar att det goda … är en värdering av verkliga fakta, som görs av människans medvetande i enlighet med en rationell värdenorm”, skriver hon. Det goda skall här definieras som ”ett fenomen” (oklart vilket, men sannolikt värdenormen) som alltså härletts ”ur verkliga fakta och bekräftats genom en förnuftsprocess”.
[/quote]
Rand har rätt om man byter ut ”rationell värdenorm” mot ungefär: ”allmänmännsklig känslomässigt djupt föränkrad artypisk värdering”. Måttståcken som avgör vad det goda är finns inuti människan.
[quote=”biggj”]
Ayn Rand försökte få sina teoretiska ansatser att likna en teori, ja en teori som täckte allt och som skulle bevisa att kapitalism och egoism var den bästa för människorna. Detta skulle helt enkelt ge en större tyngd, och giltighet, för hennes tankegångar, trodde hon. Vad är då axiom? Ett axiom anses inte kunna bevisas eller prövas. Vissa axiom skulle vara en följd av hennes teorier och inte tvärtom, egentligen är det ett exempel på postmodernistiskt flummeri. I princip gäller axiom bara inom matematiken och geometrin, men knappast inom den politiska eller ekonomiska vetenskapen. Men dit in ville Ayn Rand föra sina teser.
[/quote]
Nej, nu har du missförsttått allting. Ur Rands 3 grundaxiom följer INTE Rands samhälle och rands etik. Etiken och samhällsidéerna följer ur felaktiga faktaantaganden om männkslighetens natur samt en korrekt analys av vad ett värde är.
Vidare, axiom är ett måste för att vi alls ska kunna kommunicera. Både du och jag måste göra vissa implicita oreducerbara antaganden för att föra en konversation.
[quote=”biggj”]
Den aristoteliska logiken om den enkla syllogismen (att dra en slutsats av två förutsättningar) utgår från påståendet att ”A” är lika med ”A” Detta postulat accepteras som ett axiom för en mängd praktiska mänskliga handlingar och elementära generaliseringar. Men i verkligheten är ”A” inte lika med ”A”. Detta är lätt att bevisa genom att undersöka dessa två bokstäver i ett mikroskop – de är helt olika varandra. Men, invänder man nu, det är inte fråga om bokstävernas form eller storlek, eftersom de bara är symboler för lika kvantiteter, t.ex. ett kilo socker. Invändningen träffar inte målet. I verkligheten är ett kilo socker aldrig lika med ett kilo socker – en känsligare våg avslöjar alltid en skillnad. Men, kan man då invända: ett kilo socker är lika med sig självt. Men inte heller detta är sant – alla kroppar förändras oavbrutet ifråga om storlek, vikt färg etc. De är aldrig lika med sig själva. En sofist kan då svara att ett kilo socker är lika med sig självt i ”ett givet ögonblick”. Förutom det mycket tvivelaktiga praktiska värdet i detta ”axiom” tål det inte heller en teoretisk kritik.
Så du menar att det finns ett tvivelaktigt praktiskt värde i att anta att ett kilo socker fortfarande är ett kilo socker nästa dag jag öppnar skafferiet för att ta fram det nyligen inhandlade paketet? Vad ska vi du utgå ifrån? Att detta kilo är ett halvt kilo annanas? Ditt påsående är fullständigt befängt! För att vi alls ska kunna nå någon kunksap om världen i praktiken måste vi utgå ifrån att saker är vad de är och förändras på logiska förutsägbara sätt!
[quote=”biggj”]
Hur bör vi egentligen förstå ordet ”ögonblick”? Om det är ett oändligt litet tidsintervall, då är vårt kilo socker offer för oundvikliga förändringar under detta ”ögonblick”. Eller är ”ögonblicket” en rent matematisk abstraktion, dvs. tidens nollpunkt? Men allting existerar i tiden och själva existensen är en oavbruten process av förändringar. Tiden är följaktligen ett fundamentalt element i existensen. Sålunda innebär axiomet ”A” är lika med ”A” att ett ting är lika med sig självt om det inte förändras, dvs. om det inte existerar.
Försöker du att rent filosofiskt reonera bort förekomsten av nuet? Relativistiska effekter i tid uppträder bara när olika objekt rör sig i förhållande till varandra, inte när samma objekt bara ”existerar”. Att säga att A = A är inte att säga att ett kilo socker är samma sak om 0,00000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000000001 sekunder, (även om det med stösta sannolikhet är det) utan att ett kilo socker är samma sak om 0 sekunder dvs att det är vad det är i nuet. Sedan kan ett kilo socker förändras. Det kan dock inte förendras enbart av tiden, det måste andra objekt till. T.ex små sockerälskande larver. När tiden går så kan A förändras. A (ett kilo socker) + B (sockerätande larver) => 999 gramm socker + mätta och belåtna sockerätande larver.
[quote=”biggj”]
Vid första ögonkastet kan det tyckas att dessa ”subtiliteter” är meningslösa. Men i själva verket är de av avgörande betydelse. Axiomet ”A” är lika med ”A” är å ena sidan utgångspunkten för all vår kunskap, och å andra sidan utgångspunkten för alla misstag i vår kunskap. Att strafflöst använda axiomet ”A” är lika med ”A” är endast möjligt inom vissa gränser. När kvantitativa förändringar i ”A” är betydelselösa för den uppgift vi har för handen, då kan vi förmoda att ”A” är lika med ”A”. Det är exempelvis så en köpare och en säljare betraktar ett kilo socker. Vi betraktar solens temperatur likadant. Tills helt nyligen såg vi på samma sätt på dollarns köpkraft. Men kvantitativa förändringar som går utanför vissa gränser förvandlas till kvalitativa. Ett kilo socker som är underkastat vattnets eller fotogenets inverkan upphör att vara ett kilo socker.
[quote=”biggj”]
Att A = A innebär att A = A så länge ingenting påverkar A. Men A förändras när A påverkas av av andra föremål. Om en cykel (A) körs över av en bandvagn (B) så blir cykeln mos. Axiomet A = A innebär att vi räknar med naturlagarna och de krafter som verkar där. Blir cykeln överkörd av en bandvagn så är den inte längre användbar, den går inte längre att cykla på. Den knycklas ihop i enlighet med sin natur, dvs. följer de naturlgar som gäller för de metaller och grejer cykeln består av.
[quote=”biggj”]
Varje arbetare vet att det är omöjligt att göra två helt likvärdiga föremål. När man tillverkar konlager tillåts en viss avvikelse för konerna, vilken emellertid inte får gå utanför vissa gränser (detta kallas ”toleransen”). Om toleransnormerna uppfylls anses konerna vara likvärdiga (”A” är lika med ”A”). När toleransen överskrids förvandlas kvantiteten till kvalitet. Med andra ord: konlagren blir sekunda eller totalt värdelösa. Vårt vetenskapliga tänkande är bara en del av vår allmänna praktik, inklusive tekniken. För begreppen existerar det också en ”tolerans”, vilken inte upprättas av den formella logiken som hävdar axiomet ”A” är lika med ”A”, utan av den dialektiska logiken som utgår från axiomet att allting alltid förändras. ”Det sunda förnuftet” karakteriseras av det faktum att det systematiskt överskrider den dialektiska ”toleransen”. Det vulgära tänkandet opererar med sådana begrepp som kapitalism, moral, frihet etc, som bestämda abstraktioner, vilket förutsätter att kapitalism är lika med kapitalism, moral är lika med moral etc.
Hemlig källa....
[/quote]
Det stämmer att det finns en viss ”tolerans” inbyggda i våra begrepp. Vad objekt klassas som beror på olika egenskaper hos själva objektet. Själva begreppet är en objektiv måttstock mot vilket olika föremål testas. Att alla de föremål som klassas under ett viss begrepp (t.ex under begreppet bord) inte är exakt likadant utformade har ingen som helst betydelse så länge de uppfyller de olika krav som vi ställer på något för att det ska klassas som ett bord (dvs så länge föremålet uppvisar de egenskaper som utgör själva begreppet). Att säga att ett bord A = ett annat bord A är inte att säga att de ser exakt likadana ut, utan att säga att de är identiska vad gäller deras ”bordighet”, vad gäller de likheter och skillnader vi identifierar som ett bord. Sedan kan givetvis ”bordigheten” finnas i olika hög grad hos olika föremål, men både mycket ”bordiga” bord och ”bordiga” bord är fortfarande bord (A är fortfarande A) eftersom att en viss tolerans finns inbyggd i själva begreppet ”bord”. Denna tolerans innebär inte att våra begrepp är subjektiva eller att A bara är A ibland. A = A måste gälla inom logiken och mattematiken och det måste också gälla i verkliga livet (men där i meningen att saker verkligen är det de är, och reagerar på omgivningens impulser i enlighet med sin natur).
[quote=”biggj”]
Sedan går vi på offensiven mot Ayn Rand och ställer några motfrågor.
[/quote]
Dessa frågor får du ställa till Rand själv eller några andra ”riktiga objektivister” eller nyliberaler. Jag är bara anhängare av objektivismens epistemologi, och i mycket liten del dess etik, inget mer. Vad gäller dea områden där jag håller med Rand har du inte tillfört något nytt eller vettigt argument. Du har inte lyckats visa att existensen inte existerar, att A inte = A och att medvetandet är överordnat verkligheten. Du har inte heller lyckats visa på några vettiga alternativa kunskapsaxiom. Du har inte ens antytt den minsta tveksamhet med något av dessa axiom mer än tveksamheten kring huruvida existensen skapats eller alltid existerat.
Bigj, vill du dissikera nyliberalismen, var god gör det på en annan tråd. Då kan du även få hjälp av mig. Syftet med denna tråd var att du och andra med liknande idéer ska svara på den liberala kritiken. På detta svara väntar jag fortfarande. Nu borde det dessutom gå mycket lättare eftersom att du verkar godkänna logikens giltighet och att A = A inom matematiken. Betydlesen av A = A i verkligheten har du missförstått, därav dina underliga slutsatser om att allting måste vara statiskt givet detta axiom. Om vi bara kan enas om att verkligheten existerar och att saker och ting är vad de är och följer sin natur (och inte huxflux förvandlas till tomater) så kan vi gå vidare. Då kan du kanske ta och svara på de självmotsägelser jag spaltade upp i tidigare inlägg och sedan ge ett ordentligt svar på de 5 frågorna?
Nåväl, när vi nu motbevisat Ayn Rands första axiom, att människan inte kan vara ett självändamål, så har vi således satt det liberala övertaget i gungning!
MVH bigj
