Hejsan!
Kors detta av samuelkazen har jag missat - "DU HAR RÄTT I ATT MÄNNISKAN INTE ÄR ETT SJÄLVÄNDAMÅL TILL 100%"
Där ser man, för mycket pladder gör att man inte kan urskilja guldkornen, tänk på det i fortsättningen! Nåväl, då är vi överens om att det första Ayn Randska axiomet därmed äro krossat och bortfört från dagordningen. Ett noll till alla andra ideologier således......
De flesta som inte gillar mina svar är objektivister, sverigedemokrater eller liberaler - övrige gillar svaren! :wink:
"Det kanske beror på att dina inlägg inte är logiska, konsistenta och relevanta? Jag har dragit fram åtskilliga punkter där du sagt emot dig själv samt vägrat svara på inlägg."
Njae, det är nog tvärtom, avta med pladdret, och det blir lättare att följa dina inlagor, vännen!
Ok, då går vi loss på nästa tokighet av Ayn Rand.....
Objektiva kunskaper och värden…
- Det som människan identifierar och förstår med sina sinnen är objektiv kunskap, och enda sättet för människan att uppfatta verkligheten, hans enda källa till kunskap, hans enda guide till handling, och hans grundläggande medel för överlevnad - Ayn Rand....
Ayn Rand menar med sin objektivism att det finns objektiva värden och kunskaper, och att dessa inte alls härstammar från subjektiva antaganden. Men där har hon till stor del också fel. Det gäller i vissa fall, men inte i andra fall. Ett plus ett är alltid två, alltså är det frågan om ett objektivt värde. Men att människan är ett självändamål under sitt liv, är ett subjektivt påstående – eftersom det inte går att bevisa att hon är ett självändamål, av den enkla anledningen att människor trivs bäst i grupp. När man påstår att människan är ett självändamål i sig slår man in öppna dörrar – allt liv har ju egentligen den funktionen. Här har Ayn Rand först tänkt ut en subjektiv tankegång om just människan och hennes natur – som alltså inte stämmer – och därur byggt en teori av osäkert värde. Om detta finns det dessutom en uppsjö av teorier och filosofiska skolor. Hur Ayn Rand kunde tänka ut just sin variant om de objektiva värdena och kunskaperna, är lätt att se om man följer hennes liv och livshistoria – absolut stabilitet, byggd på en absolut sanning, var något hon troligen hela tiden längtade efter.
Sedan kan man fundera på vad Ayn Rand egentligen menade med en ”objektiv kunskap”? Ayn Rand avgav själv inga direkta värdeomdömen, men ansåg att det var irrationellt att inte försöka skilja de sanna intrycken från de falska. Hennes objektivism tycks gå ut på att individen äger en sådan förmåga: ”Den objektiva teorin hävdar att det goda … är en värdering av verkliga fakta, som görs av människans medvetande i enlighet med en rationell värdenorm”, skriver hon. Det goda skall här definieras som ”ett fenomen” (oklart vilket, men sannolikt värdenormen) som alltså härletts ”ur verkliga fakta och bekräftats genom en förnuftsprocess”.
Vidare menar Rand att ”det goda är objektivt, dvs. att det bestäms av verklighetens natur, men måste upptäckas av människans tänkande”. Hur skall då det gå till? Rand menar, att det ”filosofiskt objektiva värdet” skall bedömas ”med utgångspunkt från vad som är det bästa möjliga för människan, m.a.o. om man som kriterium väljer den förnuftigaste intelligensen som besitter den största kunskapen inom en given kategori, under en given period och i ett definierat sammanhang”. Men här uppstår ett fundamentalt och olösligt problem. Hur skall man veta vem som har den ”förnuftigaste intelligensen” eller ”den största kunskapen”? Det svarar inte Ayn Rand på, och därmed är även detta axiom, eller denna tes, av oklart värde för hennes objektivistiska budskap!
Objektivister och andra som tyr sig till denna ”den absoluta sanningens liberalism”, anser att den grundläggande rättigheten för en mänsklig varelse är rätten till liv. Med detta menar man att alla har rätt till ett liv, och rätt att agera till förmån för sitt eget liv. Men man har ingen rätt att ens liv är skyddat, eller att ens ha en garanterad överlevnad – om det sker genom ”ofrivilliga” ansträngningar från andra mänskliga varelser. Men hos en art som lever i grupper, är detta en omöjlighet – det skulle strida mot artens instinkter och särart. Detta påstås av Ayn Rand sedan leda vidare till rätten till ”egendom”, vilken alltid var skapad av individens egna ansträngningar. Inte ens detta håller för verklighetens särskådande öga. Och vari ligger egentligen skillnaden mellan rätten till liv, som objektivister och liberaler förfäktar – men ingen rätt alls för att skydda samma liv, eller att ha en garanterad levnad, som påverkas av, eller påverkar, andra? Kan man ha rätt till liv utan att någon behöver ta hänsyn till denna rätt? Det hänger ju inte ens ihop i teorin, för att inte tala om verkligheten! Man kan ju inte påstå en sak, och sedan påstå att det inte gäller i praktiken, vilket det här är frågan om i praktiken!
Och stämmer ens detta att det är individen som skapat de rikedomar vi ser hos de rika i det verkliga samhället vi lever i? Knappast, eftersom ingen egentligen har kunnat skapa en förmögenhet genom eget arbete – det har alltid krävts andra, som på olika sätt har utnyttjats för att skaffa fram denna förmögenhet. Och kan man ha ett samhälle som garanterar alla rätten till liv, men där ingen är garanterad detta liv? Utan att det på något sätt påverkar andra på ett negativt sätt? Att det finns rika och fattiga i verkligheten motsäger ju denna tes – eftersom fattigdomen alltid är påtvingad! Samtidigt som man garanterar vissa rätten till egendom trots att de påverkat andras liv när de skaffat sig denna rikedom? Knappast, säger logiken! Om man kan utnyttja någon att arbeta mot dålig betalning åt en individ, varför kan då inte en annan individ kräva aktsamhet om medmänniskorna av den som utnyttjar andra? Då är inte livet garanterat för alla, det säger sunda förnuftet! Det är här den liberala tanken börjar övergå till den totalitära idétraditionen och fascismen – och praktiken om det hade varit i den verkliga världen, kanske skall tilläggas!
Har den mänskliga hjärnan förmåga att samla in all information som behövs för att göra verkligt rationella beslut? Kan man klara av allt själv, det är frågan? Ser man till alla människors liv stämmer inte detta alls, inte ens hos Ayn Rand själv! Hennes liv var allt annat än rationella beslut, istället trasslade hon in sig i en massa problem hon förmodligen ångrade! Ayn Rand har rätt i att människor behöver en livsfilosofi, annars går vi lätt vilse – men detta påtalar faktiskt de flesta filosofer och samhällsintresserade. Men måste en filosofi begränsas till enbart våra egna uppfattningar om den fysiska världen genom våra fysiska sinnen? Räknas inte våra drömmar?
Att vara förankrad i verkligheten kräver ett tänkande som når bortom de fysiska överbyggnaderna, till den andliga underbyggnaden av en människas existens. En sådan uppfattning strider mot det Ayn Rand påstår, och det är inte bara godtycklighet eller enbart mysticism. Verkligheten för den mänskliga naturen är inbäddat i en slags andlig sfär. Det är kärnan i vad som skiljer den mänskliga hjärnan från djurets hjärna. Att förneka ett ickefysiskt inflytande i alla människors tänkande leder helt fel. Det är snarare en slags intellektuell fåfänga eller rent av snobberi, och det ser vi särskilt hos just Ayn Rand och hennes texter.
När vi hävdar att det inte finns någon källa utanför vår egen begränsade förmåga att kalibrera vår förståelse av livet och egenintresse, idealiserar vi vår egen rationalitet. Ja, vi är smarta och perceptiva varelser, men intellektet är mer än så. Även möjligheten att inse att både gott och ont finns i våra intellekt kan detta inte alltid urskiljas om man påstår att det bara finns en enda ”rätt” tankegång att beträda. Ayn Rand anade det nog själv - världen styrs i hög grad av det mänskliga sinnet. I en miljö med ständiga skiften inom politik, kultur och fysisk miljö ökar både manipulation av information, frestelsen att följa övertygande eller sensationella ”sanningar” kommer alltmer att ifrågasätta våra invanda beteenden och motiv.
Ayn Rand misslyckades med att inse att människan varken är fullkomligt logiskt eller helt känslomässig, hon missförstod helt enkelt sin egen mänsklighet. Vi har sällan alla fakta, vår uppfattning är inte sällan missvisande eftersom våra erfarenheter och möjligheter är så olika. Vi drar ofta felaktiga slutsatser, och våra barn kommer också att göra det. Den rationella individen har aldrig existerat, och kommer aldrig att göra det. Därav följer att vi aldrig kommer att nå den slutliga ”sanningen” – eftersom just det intellektuella sökandet är vårt kännetecken som art. Men med hjälp av det kollektiva kunnandet kommer vi att nå långt…
Och däri ligger kanske Ayn Rands största - om än inte helt och hållet avsedda – lärdom, i en värld där nya rationaliseringar för alla typer av beteenden dagligen bombarderar oss, och att vi försöker att definiera det vi ser så objektivt som möjligt. Faktum är att vi behöver mer av objektivitet. En objektiv granskning av världen är inte fel - om vi bara kunde skapa en sådan objektiv syn inifrån oss själva. Men det kan vi inte, eftersom vi som art studerar vår egen art – och då är det omöjligt att vara objektiv. Eftersom vi inte kan vara objektiva i att studera oss själva – det är en logisk omöjlighet eftersom vi är en del av det vi studerar! Vi kan inte frigöra oss från våra subjektiva värderingar – och då kan vi inte heller vara objektiva i våra studier! När det gäller frågorna om egenintresset och vår identitet, då kan vi glömma alla ansatser av objektivitet. De centrala frågorna som Ayn Rand och hennes medtroende ofta ställs inför är dessa – i vilka inre fantasier är jag fortfarande fastlåst? Förankrar jag grunden för mitt liv på fakta eller fiktion? Ayn Rand försökte hitta en objektiv filosofi, men fastnade i sina egna subjektiva värderingar! Det är omöjligt att nå en objektiv filosofi, vi kan möjligen sträva efter den och ha den som målsättning…
Slutsatser: Det är helt omöjligt för en människa att ta reda på huruvida alla kunskaper är objektiva eller inte. Problem uppstår så fort man påbörjar detta sökande efter de objektiva kunskaperna:
1) Vilka subjektiva värderingar skall man bortse ifrån? Etiska, estetiska, metodiska!
2) Var skall de subjektiva värderingarna saknas - i texten, i resultatet, i den vetenskapliga verksamheten?
3) Hur skiljer man på objektiva och subjektiva kunskaper? Efter vilka kriterier?
PS, när skall samuelkazen besvara våra 31 epistlar/frågor om objektivismen? :)
MVH
bigj
