Lärarutbrott

[Wintran]

Jag förordar inte nåt preusseri, definitivt inte. Vad jag menar är att vad man först och främst måste fixa är en god arbetsmiljö. Det innebär att hindra eleverna från att bråka, prata när andra pratar, etc.

Arbetsmiljön är beroende av elevernas motivation lika mycket som socialt kompetenta lärare som kan inspirera till den; du kan inte få ett barn att sitta still i en stol knäpptyst i en timma om denne fullständigt saknar intresse. Jag tror att all form av "hårdare tag" i dagens skola tyvärr blir som att försöka blåsa ut en brasa istället för att sluta lägga på ved - vi angriper problemet från fel ände.

En lärare som har fått ordning på klassen behöver sällan använda hot och tvång. Eleverna lyder av sig själva och har ingen lust att sätta sig upp mot läraren.

Jag håller med: Om eleverna inte har någon anledning att sätta sig upp mot läraren så är det inga problem. Däremot om man tvingar eleverna att sitta och lyssna på något som inte intresserar dem så kommer deras frustration över situationen att gå ut över både läraren och de andra eleverna. Om läraren dessutom gör sig ovän med eleven genom någon form av utskällning eller bestraffning så kommer eleven få ännu större anledning att känna motstånd och ilska, och detta tror jag är fallgropen med just "hårdare tag".

Detta idealtillstånd uppnås i regel genom att två saker är uppfyllda: för det första har eleverna en naturlig välvilja gentemot läraren.

En naturlig välvilja kommer genom att läraren finner en balans mellan ömsesidig respekt och viss auktoritet, ungefär som du beskrev i ett annat stycke. För övrigt bör läraren kunna fokusera på bra undervisning snarare än att jaga elever som egentligen är arga för något annat.

Man når inte till detta idealtillstånd bara så där. För att komma dit kan det krävas lite tuffare metoder under en övergångsperiod, så barnen inser att det inte är nån idé att bråka.

Tyvärr finns det inget barnen kan inse: Om de inte finner något intresse i lektionerna kommer de heller inte bry sig om skolan eller lärarna, och de kommer bråka så mycket de vill. Om de dessutom tappar respekten för lärarna genom att dessa försöker kontrollera dem så kommer de bara få en ännu större anledning att bråka. Men nu upprepar jag mig.

Jag håller med dig om att ett idealtillstånd inte är något man uppnår bara "så där". Lika mycket som vi måste fundera över den bästa vägen dit så måste vi prata om vilket idealtillstånd som faktiskt är det bästa; kanske är det inte dagens undervisningsform med knäpptysta elever, kanske behöver skolan ses om från grunden. Tyvärr förs ingen sådan diskussion utan skolans grund bara tas för givet att den fungerar som den ska och att det är eleverna och lärarna det är fel på.

Sen är många saker faktiskt inte särskilt roliga för normala barn: hur duktig en lärare än är så kommer barnen att föredra att leka framför att lära sig multiplikationstabellen eller grammatiska regler. Man kan inte enbart appellera till barnens vilja att lära sig, även om man naturligtvis ska försöka stärka den.

Visst fyller undervisning i klassrum sin funktion, och vi ska som sagt inte sluta lära ut grundläggande kunskap, men dagens pedagogik kan moderniseras på många plan för att öka intresset och lärandet hos elverna, t.ex. genom att introducera interaktiva "datorspel" för lärande och genom uppdaterade kursplaner som känns mer aktuella, där fördjupningsämnen blir mer valbara. Som sagt tror jag just omotiverat påtvingande av fördjupningsämnen (kanske just grammatiska regler) lägger stor grund till den skoltröttheten många uppvisar i högstadiet.

Om syftet är att förbereda barnen inför yrkeslivet så bör även mer moderna ämnen introduceras såsom bred och nutida datorkunskap. I stort tänker jag mig att gymnasiets valbarhet och mer därtill introduceras på ett mycket tidigare plan (mellan-/lågstadiet). I början på ett mer lekfullt sätt som komplement grundämnena, vilket övergår mer och mer till att eleven lägger upp sin egen undervisning.

Mycket av det som faktiskt införts i "den fria skolans" namn har varit rent skadligt. Ett exempel är "det fria informationssökandet": istället för katederundervisning sätts gymnasie och högstadieelever att söka egen kunskap på nätet. Lärarn går och fikar.

Förutom att det är ett motbjudande skolk från lärarnas sida innebär detta att endast dom duktiga och arbetssamma eleverna får en någorlunda OK undervisning. Övriga elever har varken disciplinen eller förmågan att genomföra den här typen av jobb. Dessutom är det ständiga hemskickandet från skolan "pga grupparbete" uselt för synen på skolan och i förlängningen för självkänslan. Eftersom man är i skolan så sällan förlorar man känslan av att man gör nåt vettigt på dagarna.

Ja, givetvis behöver inte valfrihet betyda "fullständigt eget ansvar". Elever behöver instruktioner från lärarna vilka uppgifter de ska fullfölja, de behöver stöd, inspiration och respons medan de utför arbetet och de behöver positiv och konstruktiv respons när de väl utfört det. Att lämnas ensamma är inte valfrihet enligt mig.

Disciplin kan uppmuntras av läraren genom att hjälpa eleven förbi hinder, men i grunden måste den komma från eleven själv. Om inte så baseras den på hot och blir direkt destruktiv.

Återigen så tror jag att "hårdare tag" mot elever och fler läxor enbart ger bakslag utan förbättring, då skolan redan har för höga krav och för mycket tvång. De stökiga eleverna kommer bli ännu stökigare och de intresserade kommer få svårare att få arbetsro, uppleva miljön som mer hotfull och löpa större risk att själva dras in i skoltröttheten.

Barn har givetvis olika förutsättningar beroende på hur de vuxit upp med sina föräldrar. Dessa förutsättningar måste hanteras och respekteras varligt för att inte eleven ska känna sig utanför. Det alla barn har gemensamt är en stark energi och vilja om de bara får tillfälle att blomma ut. Är det inte just dessa talanger och intressen ett specialiseringssamhälle vill ta till vara på? Varför har vi då ingen valfrihet i dagens grundskolor och varför är kursplanerna så överflödiga och omoderna?

Ursäkta längden, ska försöka fatta mig kortare i framtida inlägg.

[PopJimmy]

Sossarna har aldrig gjort sig kända för att gilla humanism i nån större utsträckning. Minns bara Strängs "har inte ni humanister forskat färdigt snart"?

Kanske är sant. Min bild av vad socialdemokratin är i teorin kanske inte överrenstämmer med vad den är i praktiken.

Det är sant att borgerligheten i stor utsträckning ockuperats av en slags teknokratisk ekonomism, men den traditionen är stark hos sossarna också. Sossarnas högskolepolitik verkar mer gå ut på att föra fram vissa sociala ideal om jämlikhet och som en arbetmarknadspolitisk åtgärd än på att öka bildningen. Dom saknar genuint intresse för universiteten.

Kanske är det i större utsträckning så att de satsar på att höja golvet än att höja taket.

Vad gäller skolan så är den föregivna bristen på resurser inte problemet. Sverige spenderar mer pengar på skolan än många andra länder, vad jag har hört. Problemet är istället attityden: att man inte får säga till elever, att bråkiga elever tillåts styra, att man är emot läxor, etc.

Nja, här håller jag inte med. Visst, det är i grund och botten värderingar som styr hur skolan fungerar, men . Skulle vi erkänna lärarnas stora samhällsroll, så skulle vi genom detta ge dem mer resurser, allt från bättre miljöer, fler lärare, bättre betalt, osv. Jag tror inte att gränsdragningar är det enda man bör göra mot elever, eftersom jag upplever att problemet att elever inte anpassar sig till skolan regler egentligen är en produkt ur hur skolan ser ut, utan vad människorna fått med sig hemmifrån när de kommer till skolan. Många har det inte bra och trygg hemmamiljö och då återspelas detta bara i hur skolmiljön tar form. Jag tror att alla människor vill ha ett stimulerande och välbetalt arbete, men att vissa människor aldrig fått något grundläggande stöd i deras uppväxt/uppfostran, vilket gör att de får väldigt svårt att anpassa sig till skolans krav. Det handlar enligt mig, inte bara om skolan, utan problemen hänger ihop på en mer samhällsmässig plan.

Jag upplever att 68-tänket handlar om att på ett kollektivt plan, se till individens egna potential att växa. Jag tycker att mycket av den svenska skolan kanske är "slapp", och jag tror att både inre frihet och yttre ramar är nödvändiga. Det är antaligen för mycket frihet i skolan, på ett för tidigt stadium, vilket gör att eleverna inte kan yttnyttja friheten, den blir meninglös när man inte förstår värdet av den. Men jag är även kritisk mot folkpartiets betongpolitik, där det bara är "hårda tag" som gäller. Det är inte fel att vara "hård", dvs, att definiera gränser, för att impulser ska flöda i en mer konstruktiv rikning, men detta måste i.s.f. vara väldigit väl pedagogiskt underbyggt, annars kväver man inidividen, och föder likformighet i tänkande och agerande, vilket är skadande för individers kreativitet. Det hämmar individen till att tänka i nya banor, eftersom individen utvecklar ett väldigt starkt överjag som hon hela tiden måste förhålla sig till och som fungerar som en känslomässig/tankemässig "domare". För mycket regler och förordningar gör att människan tenderar till att prioritera dessa regler och förordningar framför människan/individens själv och hennes unika förmågor och unika förutsättningar, och denna upptagenhet i sociala förodrningar på bekostnad av individuella skillnader slutar i sin extrem i yttringar som fascism. 68-tänket är, i grunden, inte pedagogiskt "godtyckligt", dock kan detta bli en dålig effekt av för mycket frihet, i omständigheter så individerna egentligen i är redo för detta. Hur lär man någon spela ett instrument? Det finns två sätt: 1. Man trycker på tekniken, vilket gör att individen kan kvävas, eller två låter man individen själv välja vad och hur hon ska spela. Själv är jag självlärd gitarrist, och jag har mer och mer intresserat mig av tekniken i musiceradet, eftersom jag inser nödvändigheten i detta, och det är här jag ser att mycket av problematiken ligger, det är i grunden ett pedagogiskt problem, det ofta nödvändigt med teknik, men tekniken är svår att motivera, och trycker man för hårt på teknikaliteter, så blir människor uttråkade och slutar istället att spela instrumenten överhuvudtaget. Ser man till genier och människor som presterar utöver det "normala", inom allt från musicerande, sport, konst, etc, så är det gemensamt för dessa människor att de drivs av sin egna "inre vilja". Anpassningen föder en slags mediokritet, som inte är dålig i sig själv utan som är nödvändig, men den är samtidigt inte tillräcklig då den i vissa situationer kan strypa  människors nyfikenhet och inneboende vilja att lära. Alla människor föds enligt mig, nyfikna. Jag upplever till stor del att Sverige kan konkurrera med världen eftersom vi, bl.a. i våran skola, i mindre utsträckning, släcker individernas kreativa gnista. Och eftersom konkurrensen i världen hårdnar, så efterfrågas kreativitet i allt högre utsträckning, och vi Svenskar i är i många "brasher" eller "industrier". Datorspelsbrashen är ett exmepel. Sverige har ett få antal aktörer, men dessa besitter väldigt hög kvalité. Ibland måste man "sätta till hårt", men detta är enligt mig, fallet bara eftersom någon tidigare struktur/karktärsdrag etablerats och gjort människan inflexibel. Men i grund och botten är detta för mig, ett pedagogiskt problem. Jag tror att alla elever kan motiveras, om de bara har rätt lärare. Jag tror att vi behöver ge skolan mer resurser och erkänna lärarnas centrala roll i samhället. Även den mest stökige invandrarkillen kan bli motiverad, bara han förstår varför något behöver göras, och i grund och botten så upplever jag att dessa stökiga människor, är de som faktiskt, i störst usträckning är i behov av goda lärare och goda förebilder, eftersom anledningen att de blivit stökiga, är just frånvaron av goda förebilder, och det som återstår i deras osäkerhet är de machoideal de stöterpå, som i grunden bara är ytliga och kortsiktiga, men för dessa människr upplevs som tuffa och eftersträvansvärda. De skapar sig alltså en mer primitiv form av social struktur eftersom de inte får det komplexa stödet som behövs, för att kunna växa och nå högre och mer komplexa former av sociala strukturer som tillåter mer dynamiska och komplexa interaktioner mellan människor.

Jag anser att lärare är ett högre kall än läkare, eftersom lärarna är våra förebilder, det är lärarna som hjälper oss att inse när problem uppstår - innan de uppstår. I många fall behövs bara läkare, eftersom vi haft en brist på lärare.

Men skolproblemen är alltså enligt mig, inget isolerat samhällsproblem, det hänger tätt samman med hela våran nuvarande påtagliga värderingsförvirring. Det enda jag tycker är tragiskt, är att stökiga elever inte väljer att vara stökiga, eftersom de blir stökiga innan de hinner mogna som människor och sen att vårat samhälle inte vill ställa upp för dessa utan istället vill stöta bort dessa tycker jag är än mer tragiskt. Vi inser inte att dessa människors stökighet är något som skapats inne i de rådande samhällsformerna. Skulle dessa människor växt upp under helt andra omständigheter skulle detta inte ske. Det enda som händer när vi stöter bort människor i tidig ålder är att de förr eller senare accepterar att de är bortstötta och detta slutar med att de vänder sig mot samhället, och i förlängningen förlorar vi alla på detta.

En svag skolledning och svaga lärare skapar inte en mer utan en mindre human skola. Då får dom bråkiga eleverna sätta sig på dom svaga utan att nån hindrar dom. Jag hörde nyligen att en undersökning kommit fram till att bråkiga killar är dom som trivs bäst i skolan medan tysta tjejer är dom som trivs sämst. Då är det nåt allvarligt fel.

Jag tror vi alla är överrens om att något är allvarligt fel i skolan, men att tro att allting annat i samhället är bra, att det enda problem som existerar är i skolan tycker jag är en enormt naiv inställning. Skolan är inte en isolerad företeelse. Det är något allvarligt fel i hela samhället när människor som trivs bäst är de som roffar åt sig och suger ut andra. Vi andra som försöker ge plats åt andra och som på många sätt försöker skapa utrymme för oss alla blir ofta överkörda. Det är allvarliga fel i skolan eftersom det är allvarliga fel med hela detta samhälle.

Jag upplevde på min tid, och här att elever har liknande upplevelser idag, att dom bråkiga eleverna var dom som uppmärksammades och fick hjälp av rektor och annan skolpersonal, medan dom som skötte sig glömdes bort och försvann i den grå massan.

Men om det bara är bråkiga elever som får hjälp, tyder inte detta på att det finns väldiga resursbrister i skolan?

Det verkade nästan som att personalen gick med på elevernas värdeskala: man såg också ner på dom som inte var "coola". På så sätt stödde lärarna hierarkin snarare än bekämpade den.

Förstår inte riktigt vad du vill trycka på, men jag upplever som sagt att maktierkier finns genomgående i hela samhället och att vi ser ner på människor som är lägre i trappan, och detta synsätt får som sagt konsekvenser.

Sån är flumskolan: inte god utan full av underlåtenhetssynder från lärarnas sida.

Nja, det handlar som sagt inte om "flumskolan". "Flumskolan" är något du själv inte förstår, eftersom din uppväxt troligtvis inte präglades av samma frihet som min. Jag ser inte problemen så svartvitt. Det finns enligt mig snarare två sidor i pedagogik, som båda kan balanseras positivt eller negativt. När jag läser det du skriver Stefan, så är det uppenbart mellan raderna att du haft en väldigt strikt uppväxt. Jag säger inte att detta är något dåligt eller felaktigt, eller att din uppväxt är bättre eller sämre än min, det enda jag säger är att jag upplever att detta sätta att resonera bara förstärker polariseringar. Jag ser de inneboende föredelarna av att tillåta individer ett eget utrymme - om detta sker på rätt sätt. Olyckligtvis så tycks många indivier som egentligen är i behov av regler och teknik, bara få frihet.

Läste nyligen en kommentar av en mobbningexpert om vad han sa var de gemensamma dragen för mobbare: För lite kärlek och för mycket frihet.

Det jag upplever att du förespråkar Stefan är att dra in på deras frihet, för att tekniken ska utvecklas, men jag upplever att det är lika viktigt (om inte viktigare, från min värdeskala) att ge mobbare stöd och kärlek.

Det är en idé som utvecklats inte för att den passar eleverna utan för att den passar försoffade lärare som hellre vill sitta och dricka kaffe än faktiskt leda lektioner, lösa konflikter, etc.

Nja. Vid det här laget tror jag att jag har klargjort vad idén bakom "flumskolan" egentligen handlar om. Att värna om individens frihet och potential att växa.

[PopJimmy]

En lärare som har fått ordning på klassen behöver sällan använda hot och tvång. Eleverna lyder av sig själva och har ingen lust att sätta sig upp mot läraren. Detta idealtillstånd uppnås i regel genom att två saker är uppfyllda: för det första har eleverna en naturlig välvilja gentemot läraren. För det andra inser eleverna att det inte är nån idé att sätta sig upp mot läraren.

Men Stefan, du räknar här upp två faktorer, Båda handlar om krav på eleverna, för det första att de ska ha en välvillig inställning, och för det andra, att de inte ska gå emot läraren. Jag upplever att du gör det klassiska högermissen, nämligen att anta att alla människor är rationella och självstädniga tänkare kapabla att fatta val oavsett vilken ålder eller bakgrund de haft. Förstår du inte att ansvaret ligger hos de som har makten? Att det är lärarens, skolans och samhällets ansvar? Resonerar du såhär om barn och spädbarn också? Ska spädbarn straffas för att de inte äter upp sin mat? Ska vi slå dom tills dom äter? Nej, anledningen att ett spädbarn inte äter är för att han inte kan sätta sig in i omstänidigheterna av vad som kommer att hända om han inte äter. Det är precis såhär en stökig elev resonerar. Elever i gymnasiet är inte mogna människor, självständiga tänkare. Det självständindiga tänkandet är något som utvecklas hos människor, när vissa omständigheter runt henne har tillåtit henne växa. Du kan inte lägga över allt ansvar på eleven, på barn, eftersom det är vi som sitter på medlen och makten. Det är inte vi som är i underläge, det är stökiga elever som är det, därav deras kamp och behov att hela tiden försöka inta en dominant position. Du ser för lättvinnigt på de omständigheter som krävs för att individer ska kunna mogna tankemässigt och känslomässigt.

Man når inte till detta idealtillstånd bara så där. För att komma dit kan det krävas lite tuffare metoder under en övergångsperiod, så barnen inser att det inte är nån idé att bråka.

Men poängen är att barn bara bråkar i situationer då de inte inser vinningen av att det djupare perspektivet vi vuxna som tillhör den lite mer mogna delen av mänskligheten har. Vi vill inte andra människor illa, men detta förstår de inte, och det är i grund och botten ett pedagogiskt problem, ett kommunikationsproblem.

En lärare som är juste men aldrig säger till förlorar snabbt kontrollen över klassen. Barnen kommer inte lyda och kommer att sätta sig på andra barn och försvåra undervisningen. En lärare som å andra sidan är hård men som eleverna inte gillar (kanske är för hård eller saknar förståelse för eleverna) får tyst i klassen men riskerar en del av dom problemen du pekar på.

Som sagt, det ideala är en flexibel lärare som kan hatera stök, men samtidigt vara inspirerande.

Sen är många saker faktiskt inte särskilt roliga för normala barn: hur duktig en lärare än är så kommer barnen att föredra att leka framför att lära sig multiplikationstabellen eller grammatiska regler. Man kan inte enbart appellera till barnens vilja att lära sig, även om man naturligtvis ska försöka stärka den.

Hmmm. Jag upplever att barns vilja att lära, dvs, barns nyfikenhet är något obetingat som alla föds med. Jag har aldrig hört talas om en vuxen person som försök lära ett barn att vara nyfiken, snarare är det tvärt om. Barn är nyfikna eftersom de inte utvecklat konceptuella system vilket gör att deras tillvaro inte ter sig som uppenbar. Anledningen att vi vuxna inte är nyfikna är för att vi har en begreppsapparat, en uppstärrning begrepp som vi applicerar på ting/fenomen i tillvaron för att göra den begriplig. Detta gör att vi förstår den, men det gör samtidigt att vi upplever den som given, uppenbar och i förlängningen grå, monoton och tråkig. Cynism är extremformen av detta, vi upplever att vi har en fullständig begreppsapparat som tillåter oss att förutse precis varje händelse och dess kausala konsekvens som essentiellt given. Vi tolkat fenomen och deras kausaliteten som att vår grepp om den är fullständigt om "rent". Barn gör inte detta, de är nyfikna, eftersom de ser saker, de har sinnen, men har inga begrepp och kan inte bilda kausala tolkningar. Detta gör att deras tillvaro blir mycket mer fascinerande. Barn har en naturlig nyfikenhet, men denna förstörs för eller senare när barn kastas in i praktiska angelägenheter. Och visst, mognadsprocesser kan vara plågsamma/nödvändiga. Och visst lärare kan inspirera och väcka nyfikenhet hos barn - detta är något goda pedagoger gör. Men, vår målsättning kan inte vara att först bryta ner barnet och sedan försöka "stimulera" viljan att lära. Nej, viljan att lära finns redan där redan från födseln, alla barn har detta. Denna vilja hämmas dock, när vuxna ska börja införa sina begreppsmässiga begränsingar på barnets nyfiket. Den vuxne påtvingar barnet en världsbild, inte endast i syfte för att barnet ska förstå och fungera, utan för att den vuxne ska kunna kontrollera barnets medfödda vilja att växa/vilja-till-utveckling/spontanitet. Men det är detta som i grund och botten förstör människor. Alla religiösa/ideologiska/kulturella krig är i förlängningen ett utryck för detta, det är ett krig om världbilder/metafysiska uppfattningar om i vilka begrepp kausalitet bör tolkas och förstås, och genom detta, hur verkligenen bör begränsas (och detta definierar alltså vad som är verkligligt, resp, overkligt/falskt).

Den trancendentala/religiösa/kosmiska upplevelsen är upplevelsen av att begreppens gränser, dvs, begreppesn definitioner och identifikationer släpper sitt grepp om verkligheten och vi inser hur mycket större verkligheten egentligen är, utöver våra konstanta, försöka att begränsa/beskära verkligheten genom tänkandet för att nå (psykologisk) säkerhet vilket är vårat primära verktyg för pratisk levnad/överlevnad. Dessa typer av upplevelser är inget nonsens eller spekulationer. Det handlar inte om tro eller tänkande, eftersom det inte handlar om att begripa eller beskära verkligheten, utan att uppleva den ur ett helt annat perspektiv, ur en större kontext, med större öppenhet, bortom ramarna för de kulturella föreställningarna/skyddsnätet vi dagligen intalar oss själva är "sanning". Sanning är för mig, en upplevelse med ett visst omfång, en upplevelse av vad som är implicit inneboende i tillvaron, men som vi gärna ser över och slår bort.

Mycket av det som faktiskt införts i "den fria skolans" namn har varit rent skadligt. Ett exempel är "det fria informationssökandet": istället för katederundervisning sätts gymnasie och högstadieelever att söka egen kunskap på nätet. Lärarn går och fikar.

Det är klart man kan kritisera detta om man inte förstår grundtanken bakom detta. Det är tänkt att individerna ska få utymme för deras naturliga nyfikenhet. Men jag håller med dig om att tillämpningarna inte är tillräckligt bra. Alla människor behöver gränser för att ö.h.t. kunna prestera. Ingen konstnär kan skapa något utan att utgå från en uppsättning begräningsningar/costraints. Det vi bör vara bättre på är att sporra elever att använda sin frihet till att prestera inom extremt tydliga ramar, och börja väldigt enkelt. Det handlar om förståelse för hur man slutför uppgifter.

Konstnären börjar med ett grundmaterial och detta är en vilja/vision denna formas sedan genom att fästas på en uppsättning begränsingar.

Konst, kommunikation och pedagogik hänger alla väldigt nära samman. Det handlar om hur (inre/subjektiva) möjligheter pressas genom (materiella/objektiva/praktiska) nödvändigheter för att uttrycka möjligheterna.

Förutom att det är ett motbjudande skolk från lärarnas sida innebär detta att endast dom duktiga och arbetssamma eleverna får en någorlunda OK undervisning. Övriga elever har varken disciplinen eller förmågan att genomföra den här typen av jobb.

Nej, begräninsgarna som du efterlyser är naturligtvis nödvändiga.

Ett annat exempel är idén att eleverna ska göra arbeten om det som "intresserar dom själva". Resultatet blir att förortsbarnen gör arbeten om Zlatan eller hip-hop, medan innerstadsungarna gör nåt som man faktiskt har nytta av i framtiden.

Men vad säger detta - egentligen? Det säger ju något om att olika människor föds in i helt olika förutsättningar.

Sen tror jag att det finns mycket att lära sig av både Zlatan och hip-hop, för båda handlar om en frigörelseprocess från sociala omständigheter. Zlatan kommer från fattiga kvarter men lyckades ta sig upp, hip-hop handlar om svartas samhällskritik, kritik mot ett samhälle som trycker ner dem.

Öht innebär denna förslappade skolpolitik inte att klyftorna minskar utan att dom ökar dramatiskt: dom som kommer från socialt och kulturellt högre samhällsklasser kommer alltid att få en åtminstone OK utbildning på det ena eller andra viset, medan dom som inte har det har behov av att skolan kliver in och ger dom kunskaper som dom aldrig annars fått.

Håller med om poänger du lyfter fram här, det är slappt - och förståelsen för grundtanken bakom denna pedagogik verkar vara väldigt bristande, och detta får väldigt olyckliga konsekvenser. Problemen är många, men bl.a. att det finns ett väldigt avstånd mellan människor som är extremt insatta i pegagogik och hur människor lär sig, och människor som sedan ska lära ut. Den pedagogiska kunskapen är svår att förmedla till människor som studerar till lärare, och jag upplever att lärare ofta är underkvalificerade. Det är bara ett fåtal lärare innan högskolenivå som kunnat svara på de ofta djupa frågorna jag haft i tidig ålder. På högskolenivå är lärarkvalitén dock bättre.

Men jag tror som sagt inte att det går att förminska skolproblemet och säga att det bara skulle röra sig om att Sveriges "flumpedagogik" är totalt godtycklig och oigenomtänkt. Den är väldigt motiverad, problemet är att det är mycket förståelse som försvinner på vägen från pedgogiska experter och lagstiftare till lärare på lärarhögskolan till elever på lärarhögskolan till elever i gymnasieskolor.

[Stefan]

Tack för era nyanserade (om än något långa) inlägg.

Wintran:

För det första ska vi va klara över att delar av "vänsterlinjens" (för att välja en lite mindre laddad term) budskap passar många slöa lärare som hand i handske. Om eleverna ska göra grupparbeten, göra "fylla-i"-uppgifter på datorn eller leta information på internet kan lärarn gå och fika; katederundervisning däremot är ansträngande att förbereda och utföra. Detsamma gäller disciplin: det är mycket jobbigare att säga till barnen än att tillämpa en "vind-för-våg"-strategi. Vissa av mina kolleger på fritids/sexårsverksamhet var oerhört liberala: sa inte till barnen för i stort sett nånting (inklusive övertramp mot andra barn). Det innebar en större arbetsbelasning för oss andra, som var strängare. Det är en anledning till att misstänksam mot varför många lärare är så positiva till dessa idéer (även om man inte ska förkasta dom bara för det).

För det andra: man kan visst få ett barn att sitta knäpptyst även om den saknar intresse. Dessutom: även barn som är motiverade att göra en uppgift kommer att snacka och stoja om man inte håller efter dom. Att läraren håller ordning på barnen är nödvändigt.

Vad som behövs är en naturlig auktoritet: en auktoritet som erhålls utan skrik. Det har inte så mycket att göra med hur roliga uppgifterna är, hela det konceptet är betydligt överskattat. Det viktiga är istället att barnen känner att den vuxne dels är nån dom kan lita på, dels nån som man lyder, naturligt.

Ömsesidig respekt, ja, det är viktigt i alla mellanmänskliga relationer, men vad gäller förhållandet elev-lärare så yttrar sig detta i att läraren fattar beslut som eleven kan acceptera: som är justa och rimliga, och att eleven accepterar dem. Det är inte så att man ska komma fram till saker tillsammans (annat än möjligen en och annan perifer sak).

Finner intresse...hela idén om att vi ska "stimulera elevernas intresse" genom datorundervisning (som jag själv genomled på gymnasiet: jag och mina polare föredrog katederundervisning 100 ggr om; det var ju bara tragglande), internet, att appellera till deras intressen utanför skolan, etc. är förfelad. Den pekar på att skolan och lärarna saknar självförtroende; förtroende för sin egen verksamhet. Man ska istället i sitt beteende, och inte bara med ord säga: "Skolan är nåt bra, nåt värdefullt, nåt ni ska va nöjda över att få va med i". Det bästa sättet att skapa en sån miljö är genom att engagerade lärare aktivt leder undervisningen (och inte avhändar sig den med diverse arbeten), engagerar sig i barnens lärandeprocess, inte överlåter massa viktiga beslut åt barnen utan säger: "det är jag som är expert, jag vet bäst".

Att barnen diskuterar med läraren är jättebra; det är ett bra sätt att få upp intresse. Det handlar dock inte om några fria diskussioner som kan sluta var som helst och där läraren sitter tillbakalutad, utan diskussioner där läraren kan gripa in närsomhelst och ta chansen till lite undervisning: man kanske glider in på andra världskriget; då berättar läraren om det; sen hamnar man i konsthistorien; då berättar läraren viktiga saker om det. Jag har haft en del lärare som har pondusen och inte minst ämneskunskapen för att bedriva den här typen av lektioner, men dom flesta av dagens lärare är inte minst för okunninga för detta, för det är krävande. Då är fylla-i-uppgifter eller egna arbeten enklare att sköta.

Sen finns det saker som inte alla ska lära sig. Jag kan hålla med om att t ex grammatiska regler, vissa naturvetenskapliga ämnen, osv inte är nåt man absolut måste lära sig. Och ja, det är en stor anledning till skoltrötthet, ffa på gymnasiet, men även tidigare.

Dom flesta elever mognar sent, om nånsin, till den grad att att de kan genomföra goda egna arbeten. Egna arbeten ökar klyftan mellan dom duktiga, som klarar sig, och dom mindre duktiga och dom med mindre stöd/push hemifrån.

Skolans krav har sjunkit år för år länge nu, och trots det är det knappast mindre bråkigt än det var på säg 60-talet. Jag vill inte tillbaka till den gamla skolan men den var definitivt bättre på att minska stöket.

Jimmy:

Problemet i skolan är inte antalet lärare per elev, och det är det som gör skolan dyr: att vi har många anställda per elev. När jag jobbade var vi ett tag sju (!) anställda som arbetade med en grupp på 35 sexåringar (OK, ibland var nån borta, och detta var troligen exceptionellt). Detta var delvis ett resultat av att jag och en till var elevassistent, men vi hjälpte även till med dom andra eleverna. Förutom att detta är ett vansinnigt resursslöseri, blev effekten att saker och ting hamnade "mellan stolarna": den gamla klyschan att "allas ansvar är ingens ansvar" stämde dessvärre.

Däremot borde man satsa på det andra du nämner: bättre lokaler, mer välbetalda och välutbildade lärare, etc. Men det tror jag är möjligt inom nuvarande budget om man skär ner på personaltätheten.

En av flera saker som stör mig med 68-ideologin är att den känns så verklighetsfrämmande för mig. Man verkar tro att beteendemönster som funnits med oss sen Hedenhös (kvinnors underordning, att barn är elaka mot andra barn, att mänskan är arbetsskygg, you name it) kan ändras över en natt bara genom lite god vilja. Målen är det inget fel på men verklighetsanknytningen är det sämre med. Det har många lärare som har varit influerade av denna ideologi fått erfara när dom fått sin första klass.

Vad gäller kreativitet så är motsättningen mellan kreativitet och kunskap falsk, anser jag. För att kunna vara sant kreativ inom ett ämne måste du kunna mycket om det.

Det är också intressant att notera att många stora tänkare kommit ur skolsystem som traditionellt ses som "hårda": Tyskland producerade exvis många stora tänkare kring förra sekelskiftet trots att den skolan var betydligt tuffare än dagens. Jag ser inte så många stora tänkare kring mig idag så att jag omedelbart skulle börja tro på den svenska skolan.

Jag vet inte om svenskar är så mycket kreativare än andra. Inom filosofin tycker jag att svenska filosofer är mer inriktade på att kritisera andras teorier än på att skapa egna. Amerikaner är precis tvärtom. Jag tror det iofs har mer att göra med kynnet än med skolan.

Håller med dig om lärare-läkare! (men det kan iofs bero på min misstänksamhet mot läkare...)

Det där med att skolproblemen inte är ett isolerat problem här man ofta, men jag förstår inte riktigt: i relation till vad har vi såna stora problem (i samhället i stort)? I relation till det förflutna? Nja, knappast, det var inte bättre förr? I relation till nåt faktiskt genomförbart? Som jag skrev ovan tror jag att 68-rörelsen har betydligt överdrivna förväntningar: vissa saker är väldigt svåra eller helt enkelt omöjliga att förändra. I relation till nåt tänkt idealtillstånd? Ja, i så fall har vi så att säga problem per definition, men detta idealtillstånd är iaf inte nåt vi kan nå och därför rätt ointressant ur praktisk synvinkel.

När jag läser det du skriver Stefan, så är det uppenbart mellan raderna att du haft en väldigt strikt uppväxt.

"Väldigt" vet jag inte men nåt ligger det i det.

Det jag upplever att du förespråkar Stefan är att dra in på deras frihet, för att tekniken ska utvecklas, men jag upplever att det är lika viktigt (om inte viktigare, från min värdeskala) att ge mobbare stöd och kärlek.

Nja, det är snarare det att jag var tvungen att trycka på friheten eftersom mina motståndare hade en annan uppfattning i den frågan. Få är emot mer kärlek, inte jag heller. Jag försökte ta upp det lite i mitt svar till Wintran också. Hursomhelst är det sannerligen lättare sagt än gjort.

En mycket viktig komponent i kärlek är uppmärksamhet. Man älskar inte en person man inte ger nån uppmärksamhet. Aktiv undervisning till eleverna, som inte tar karaktären av föreläsning, utan är mer interaktiv, är viktig. Vidare kan det på lägre nivåer va effektivt att läraren går runt och pratar med eleverna när dom arbetar, inte minst med dom elever som syns lite annars (kanske varken är duktiga eller mindre duktiga eller så socialt aktiva/stökiga). Lärarn ska va ute på raster, etc. Barn är mycket bra på att känna av vuxnas intressenivå, och den är mycket viktig för dom.

Återigen: läraren ska verkligen va lärare och ta aktivt hand om undervisningen, inte dra sig tillbaka i bakrgunden. Det är intressant att se hur den undervisning för barn (t ex engelskalektioner) eller vuxna (t ex nån businesskurs) som man måste betala för ser ut. Inte är det massa egna arbeten på lektionstid där inte: det är knappast sånt man betalat för. Istället är det aktiv och väl förberedd undervisning i små grupper som förväntas. Det är nåt den kommunala skolan också borde sträva mot.