Kritik av Marx's Kapitalet

[Johan Ågren]

Går inte riktigt att städa upp den här tråden. Mitt förslag är att ni tar den här tråden som utgångsläge och startar en ny, där ni verkligen försöker tillmötesgå Avantgardets önskan, eller helt enkelt låta bli att skriva något. Jag tar sedan bort den här.

/johan

[Jbig]

Hejsan!

Synd att tråden skall tagas bort, för det hade kunnat utvecklas till något intressant för forumets mer filosofiskt lagda skribenter. Jag ämnar fortsätta den avvikelse från tråden jag själv tillgrep då jag började skriva inlagor om den marxistiska historiken och dess olika turer. Och jag ser att detta ämne alltmer även mynnar ut i rent filosofiska yttringar som berör såväl ekonomi som politik, historia, kultur, filosofi och kunskapsinhämtning.

Jag öppnar en ny tråd med detta ämne i Filosofiavdelningen! Jag kallar den för "Marx, strukturalister och postmodernister".

Välkomna dit allesammans!

Jag börjar med en tråddragare bakåt de första inlagorna i den nya tråden! Alltså sådant som redan finns i denna tråd av bigj....

MVH
bigj

[teoretikern]

Europa har under efterkrigstiden åskådat en del statliga företag. Om någon form av utbrett mervärde skapas av arbetare i privata företag och undanhålls dem, borde detta mervärde ha tillfallit arbetare i statliga företag. Lönerna borde ha varit högre där. Detta är vad Steve Hanke skriver i den ganska intressanta Privatization & Development om europeiska företag:

"These enterprises produce everything from pots and pans to cars and trucks. They even own hotel chains. As we would expect, these enterprises are quite different from their private counterparts. The most striking feature of nationalized enterprises is their politicization. Governments appoint the boards and top management and provide subsidies, since most nationalized enterprises lose money. Politicians must be consulted and approve major decisisons. Government therefore determines pricing, purchasing, plant location and close-down, diversification, incentive systems, executive compensation, product development and financial policies. Labor relations are also regulated by politicians, and contrary to popular beliefs they are much more stormy in nationalized than in private companies. Not surprisingly, the behavior of successful managers of nationalized enterprises resembles that of politicians rather than of businessmen. The public ownership of nationalized enterprises and accompanying politicization lead to an interesting set of comparisons between nationalized concerns and similar private concerns. Sales per employee are lower for nationalized firms. Adjusted profits per employee are lower. Physical production per employee is lower. Taxes payed per employee are lower. Costs per dollar of sales (operating expenses plus wages) are higher. Sales per dollar of investment are lower. Profits per dollar of total assets are lower. Profits per dollar of sales are lower. Sales per employee grow at a slower rate. And, with the exception of nationalized oil companies, virtually all nationalized companies generate accounting losses."

Några högre löner syns inte till. Detta är vad som de facto har inträffat, vilket samtidigt är ett varningens finger för det som kan komma att inträffa om  vi skulle få komma att se förstatliganden av industrier.  Vill man se ökad fattigdom, och förmodligen medföljande social turbulens, ja då är det bara att nationalisera på.




Jag tänker inte berätta exakt vad Marx säger och var, i och med att det är mycket roligare att se folk här skriva i blindo, men det Marx säger och som har delvis framkommit, tack vare Suchanother och Levee, är att man måste visserligen ta hänsyn till olika faktorer för att bestämma värdet av arbete. Men om man börjar ta hänsyn till dessa faktorer, förtjänar en VD sin imponerande inkomst. Det är dilemmat.


Robert Nozick har en utmärkt duell med marxism i sin ganska roliga Anarki, stat och utopi, för den intresserade. Kostar 39 :- på Adlibris:

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9175665522

[Jbig]

Hejsan!

Teoretikern är åter insläppt efter att varit i karantän i en vecka. Nu slipper vi de många glåporden och de stygga sakerna till meningsmotståndarna när teoretikern har svårt att svälja sina tillkortakommanden. Det är bra!  :wink:

Privata företag kan visserligen finnas kvar i framtiden, men det måste gå åt mer av kooperativt och arbetarstyrt ägande liksom offentligt ägande.
Dessutom bör man komma ihåg att staten, dvs skattebetalarna alltid subventionerar det privata med infrastruktur och utbildning liksom stöd i olika variationer. Många av de senaste 100 årens uppfinningar är gjorda i statliga industrier eller diverse verk och organisationer, som sedan förts över till det privata. Beakta denna lilla goding från verkligheten:

Unikt paket ska rädda bolånejättar    
                                       
USA:s finansdepartement utlovade på söndagen aldrig tidigare skådade åtgärder för att rädda bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac som står för halva USA:s bolånemarknad.
Finansdepartementet står redo att köpa andelar i instituten, och centralbanken (the Fed) är beredd att ge omfattande "nödlån".                  
Räddningsplanen lugnade marknaden något. - Men vi är fortfarande inne i en dollarnegativ trend, så det kanske bara är en tillfällig lättnad, säger Johan Javéus, chef för valutaanalys på SEB.                        
Källa: SVT Text, måndag 14 juli, 2008

Internet – en statlig skapelse

Tag exempelvis Internet, som under 1990-talet blev en succé. Men själva systemet utvecklades redan under 1970-talet, av Pentagon – med enbart statliga resurser, de flesta idéerna och hela finansieringen. Alltså med offentliga medel. Därefter överlämnades det till det privata företagandet. Någon valfrihet för några konsumenter var det knappast tal om. Samma utveckling, från det offentligt skapade, till det privata, gäller utvecklandet av datorer, satelliter och transistorer. Hela tiden är det den offentliga sektorn som har skapat grunderna, och idéerna samt utvecklandet, som därefter har tilldelats det privata.

Transistorerna utvecklades i ett privat laboratorium, Bell Labs, men det var ett monopol. Det fanns varken marknad eller valfrihet för några konsumenter. Det offentliga finansierade utvecklandet, kunde man till en början ta ut monopolpriser på produkterna, vilket i praktiken är en skatt. Så länge Bell Labs hade monopol, gick det bra, det offentliga täckte det mesta. När avregleringarna kom, gick det snabbt utför med Bell Labs. Bell Labs hade under hela sin livstid utnyttjat en statligt genererad teknik från andra världskrigets dagar. Inte heller hade man köpare till en början, faktum är att under ett decennium var det staten som var köpare av företagets produkter. Efter dessa år lyckades man utveckla tekniker, skala och förmåga till marknadsföring så att man kunde bryta sig in i det reella marknadssystemet.

Dessa exempel visar klart på att det knappast var frågan om någon strävsam individualism eller entreprenörsanda, isolerad från statsingripanden, som fixade kakan – det var offentliga skattemedel som drev utvecklingen framåt.
USA:s tidiga historia visar samma utveckling, faktiskt var det kraven på massproduktion som drev på utvecklingen. Idéerna utarbetades under 1800-talet på företag som vapentillverkaren Springfield Armory, där man behövde utbytbara delar och noggranna kontroller av produkterna. Därefter hamnade det hela i privata händer.

Faktum är att Reagan-administrationen under 1980-talet tvingades ta hand om rader med misslyckade amerikanska företag. Redan under 1970-talet fanns en oro i USA för att inkompetenta företagsledningar skulle få till följd att USA hamnade efter Japan och snart även européerna vad gäller utveckling och ekonomisk tillväxt. USA hade helt enkelt ingen förmåga att utveckla flexibel tillverkningsteknik. För att råda bot på det kallades Pentagon in. Där skapade man ett program för just tillverkningsteknik, Man Tech. Nu började man få fram framtidens ”fabrik” med datorer med mera med mera. Reagans pojkar var misstänksamma mot marknadsprinciperna, de litade mer till statliga offentliga finansieringar.

Sanningen är alltså att både den amerikanska industrin, och ekonomin, liksom den sydostasiatiska, har drivits fram tack vare offentliga medel, offentliga idéer och offentlig utveckling.

Sedan åren kring 1980 har retoriken om den ”fria marknaden” dolt många förändringar i USA:s ekonomi som har haft ganska lite med verklig konkurrens och valfrihet att göra. Istället för konkurrens har amerikanska bolag undvikit marknadens hårda villkor genom att eliminera eller sluka sina rivaler. De starkaste tillväxtmotorerna i amerikansk ekonomi på 1990-talet – data-, mjukvaru-, flyg-, rymd- och satellitindustrierna – har i årtionden kraftigt subventionerats av Pentagon - med skattepengar. USA:s försvarsbudget har fungerat som ett sorts industripolitiskt redskap, närmast som ett planekonomiskt system!

Internet, hjärtat i den nya ekonomin började som Arpanet, ett militärt kommunikationsnätverk skapat mot slutet av 1970-talet. Kongressens lagstiftning har spelat en långt viktigare roll efter 1945 än några fria marknadskrafter. Byggandet av vägar, broar, dammar, kyrkor, skolor och universitet liksom förbud mot barnarbete, införandet av minimilöner, skapandet av nationalparker har gjorts stick i stäv mot marknaden. Om marknaden hade fått bestämma hade USA idag varit en stat med ännu fler fattiga. Sedan 1980 har USA gått en väg som allt för långt gått ifrån sådant som skyddar arbetare, konsumenter och miljö. Ett ekonomiskt system som utlovar ekonomisk frihet verkar tvärtom förneka denna frihet vilket ju sker när marknadens snäva diktat tar överhanden över viktiga demokratiska värden.  


Mobiltelefonens uppfinnare – svensk forskning i Televerkets regi

Mobiltelefonens ursprung finns i Sverige, och den kunde enbart utvecklas inom det statliga styret, i Televerket. Eftersom här fanns resurser och det kunnande som behövdes. Ofta är det ju så att statliga företag har tankar som har en längre framtidsinriktning än vad privata företag har. Det beror på att vinstintresset är mer nedtonat och nyttobetoningen för samhället i helhet är mer framträdande inom stora statligt styrda och drivna företag. Det leder till mer genomtänkta, och framåtskridande inriktningar och produkter till nytta för både medborgare och företag, inte sällan emot en marknad. Och det är finansierat med skattemedel och i vissa fall direkta avgifter för tjänster, i detta fall telefoni. Det är således det offentliga som varit pådrivande för både offentlig och privat utveckling – just tack vare en offentlig finansiering. Uppfinnare på Televerket tilläts arbeta med en utveckling av telefonen under årtionden, och i början av 1980-talet var en variant klar, men den var ännu flera kilo tung! Först 1987 kom den första bärbara, och lättare, varianten av mobiltelefonen. Efter det började man även skapa GSM-systemet på Televerket, som än idag används inom mobiltelefonin. Kring 1990 var den första egentliga mobiltelefonen klar, sedan kom de privata företag. Det var dock med statliga medel som mobiltelefonen utvecklades i sin helhet.

Detta tänkte nog inte den gode Steve Hanke på!  :arrow:  :lol:

MVH
bigj

[suchanother]

Snyggt jbig.
Visar hur systemet självhjälper. Staten pumpar in jättepengar på utbildning av folk, näringslivet bidrar cirkus noll här, utan det är skattebetalarna står för kalaset. Kapitalismen åker snålskjuts här med gräddfil och plockar ut godbitarna.

En annan grej, lite off-topic kanske, hur näringslivet utnyttjar propagandaapparaten. Svenskt Näringsliv får gratisutrymme i SVT, mej veterligen betalar de ingenting för detta utan licensbetalarna står för fiolerna när svenskt näringsliv ohöljt framför sin propaganda.

[teoretikern]

Hejsan!

God dag, forumets sutenör och skattefifflare.


Nu delvis spammar du saker jag redan svarat på, det tycks som att jag häller vatten på en gås, men jag kan ta det igen.


Angående Japan.

De amerikanska företagen överraskades helt riktigt av de japanska, det gäller främst hemelektronik och bilindustri. Intressant att se är dessa japanska industriers vagga, hur de utvecklades. Den japanska staten, MITI, fastställde produkter Japan ansågs vara bra på att producera, och producenterna skulle få statliga lån till en låg ränta. Det som senare kom att bli exportframgångar, bilar och hemelektronik, ansågs inte vara värda att hamna på denna lista, därför att amerikanska produkter sågs så mycket bättre, så japanska producenter motarbetades genom att MITI agerade helt utefter vänstermallar: man sänkte tullarna för amerikansk elektronik och bilar.  Och för elektronikindustrin försvårades import av speciella metallband genom att import av dessa licensbelades. Men istället inträffade någonting annat: den konkurrensutsatta japanska industrin såg konkurrensen som ett hinder att övervinna, vilket de lyckades med, så de slogs aldrig ut. Japan är i verkligheten egentligen inte ett föredöme för vänstern, tvärtom. Vänstern tycks dessutom, när vi ändå är inne på protektionism, ha missuppfattat syftet med att somliga stater inför införseltullar överhuvudtaget. Syftet är inte bara att utländska produkter ska hindras från att slå ut inhemska. Helt plötsligt i och med oljekrisen under 70-talet stod den japanska bilindustrin redo att med mindre motorer tillgodose

Det är riktigt att antalet och kvaliteten på japanska industrirobotar var en kort tid bättre än de amerikanska, men de japanska framgångarna har inte heller riktigt att göra med antalet industrirobotar. De amerikanska industrier som drabbades av den japanska konkurrensen trodde sig ha lärt sin läxa och satsade på just high tec robotar, en av skapelserna var General Motors toppmoderna fabriker i Ohio, vilken snabbt förvandlades till ett fiasko. Senare upptäckte man att  de japanska företagen är inte riktigt så effektiva man antagit, för om man tar de japanska bilfabrikanterna som exempel, använder de fler underleverantörer, så folk invaggades i falsk tro att Toyota & Co var desto effektivare i produktionen än de amerikanska. GM har på senare tid fått sämre kreditranking, så orsakerna till den amerikanska eftersläpningen står inte alls enbart att finna i industrirobotarna, utan vad jag vet i fyra andra anledningar. Tre av dessa tänker jag nämna, den sista nämner jag inte för jag har ingen lust att sitta och kasta pärlor för svin. Om någon är intresserad av den anledningen, kan denne sända ett PM.

Den anledning jag först nämner är ersättningen till arbetarna. Japanska storföretag har en uppsjö av olika alternativ att välja mellan när det gäller pensionsfonder eller nutida lön. Resultatet är jämnare produktion och nöjdare arbetare.
Den andra anledningen är det japanska kvalitetstänkandet, vilket härstammar ifrån mycket kräsna japanska konsumenter.  Dessa hade ingen lust att acceptera undermåliga fabriksnya produkter och senare reklamera produkten, vilket emellertid amerikaner gjorde. Här utvecklades det japanska kaizen, kraven på kvalitet i produktionen, att en japansk arbetare kan när som helst stoppa produktionen om denne upptäckt ett fel, vilket visade sig vara i längden billigare än tidigare system.
Den tredje är just in timesystemet, vilket utvecklades i Japan pga höga markhyror. Istället för att ha dyra lager, önskade japanska företag produkter precis när de  behövdes och inte pga att de kanske behövdes (just in case).



Angående misslyckade amerikanska företag:

Företag som går dåligt ska inte räddas. Varför tror du att det är pinsamt för liberaler att Penn Central eller Chrysler fick räntefria lån från den amerikanska staten? Du kanske sitter förnöjsamt framför datorn och tror dig ha utdelat ett i mängden dödliga hugg, men fallet är tvärtom. Ur din synvinkel hade det nog varit trevligt om staten räddat alla tillverkare av hästdroskor när de första massproducerade bilarna från Ford såg dagens ljus.

Anledningen till att Reagan fick rädda amerikanska företag hörrör inte alls ifrån ett liberalt misslyckande, utan ifrån fackföreningar, företagsledningar och mediakampanjer vilka visade bilarbetare vilka kanske skulle behöva avskedas.

Anledningen till att Reagan fick bail out en bank var pga inflationsbekämpningen, vilken påminner om den Sverige upplevde nästan tio år senare: först ökar staten penningmängden för att senare strypa den, vilket gör att banker råkar ut för rejäla problem. Staten garanterar inte alls heller att tio kronor kommer om tio år vara värda tio kronor. Om detta inte är en finansiell skandal, ja då vet jag inte vad som kan vara skandal längre. Men penningpolitiken, berg- och dalbanan, undgår vänsterkritik helt.



Angående statliga innovationer:

Sedan 30-talet fick staten en stor tilltro bland gemene man i Västeuropa. Nationaliseringar sågs med godo. New Deal likaså, bland majoriteten höga politiker, höger som vänster. Kom ihåg att nyliberalismen togs emot inledningvis mycket försiktigt hos äldre konservativa politiker! Varför statlig forskning då lyckas med det ena underverket efter det andra, varför statliga laboratorier sjuder av produktivitet utan att dessa innovationer överförs till statliga företag, utan att statliga företag istället ska behöva dras med improduktivitet, är för mig en gåta. Svaret finns snarare om man dissekerar vänsterfantasier och man finner de vanliga sagorna och påhitten.

Det var inte staten någonstans i världen som upprättade de första industriella laboratorierna, utan det var tyska privata firmor. Den amerikanska staten låg länge hopplöst efter vad gäller forskning. Inför första världskriget gick en amerikansk ingenjör och frågade (jag har glömt vilken instans) om hans forskning skulle kunna vara till nytta inför ett eventuellt krig och fick svaret att ”Nej, vi har redan en kemist som forskar åt oss”.

Det var inte staten som uppfann datorn, utan det var IBM, vilket samtidigt experimenterade med att koppla samman just datorer. Utvecklingen mot Internet var redan på gång.

Transistorn utvecklades inte i ett enda företag utan i tolv olika. Staten gav heller aldrig bort pengar i forskningen utan när den första transistorn uppfunnits kom en statlig order vilken gav företaget startkapital så att det kunde växa.

De amerikanska skolorna och universiteten var privata ända fram tills 1930-talet.

Boeing var stora redan innan andra världskriget.




Angående oligopol:

Det är helt riktigt att det förekommit mål för anti-trustdelegationer, alltsedan slutet av 1800-talet. Det första bolag som fick smaka på dem var Standard Oil. Men utvecklingen sprang redan under anti-truståtalet ifrån det aktuella fallet, i och med att bensin och elkraft utvecklades. Standard Oils ställning föll redan under åtalets gång, pga konkurrenter. Det är fallet med de flesta anti-trustfall.

Något liknande drabbade AT&T under 1900-talet vilket behövde ha något höga priser för att göra investeringar. Men kontraktet med amerikanska staten löd att AT&T skulle ”erbjuda lägsta möjliga pris”, vilket innebar att AT&T kunde inte investera med följd att priserna i det långa loppet blev högre än med investeringar.


Uppenbarligen har du inte hört talas om X-effektivitet, ett begrepp myntat av den amerikanske ekonomen Harvey Leibenstein. Denne undersökte den amerikanska ekonomin efter hur produktionsökningar sker och hur de ekonomiska resurserna fördelas. Hans upptäckt är intressant. Under den tid när den amerikanska ekonomin ansågs vara genomsyrad av oligopol och verkligen inte vara en öppen ekonomi med utländsk konkurrens granskade Leibenstein under 50-talet hur pass mycket produktionen i marknader med oligopolistisk, otillräcklig konkurrens överprissattes i jämförelse med produkter i marknader med god konkurrens. God konkurrens på en marknad med en mångfald aktörer är enligt somliga inom vänstern trots allt bättre än en oligopolistisk marknad med föga konkurrens. Han kom fram till att "fördelen av att avlägsna monopolism skulle i USA inte höja inkomsten med mer än en trettondels procent" (se Ekonomiska system). Även om Leibenstein räknat gravt fel, ja kanske tiofalt, betyder det inte mycket. Skulle han ha räknat fel, skulle det produktionsgap som bildats när oligopolen begränsar utbudet (precis som OPEC 1973) ändå hämtas in med några månaders tillväxt.


Även Schumpeter undersökte USA:s storföretag, deras insats för ekonomin. Han skrev:

'Teorierna om monopolistisk och oligopolistisk konkurrens och deras populärvetenskapliga varianter kan på två sätt fås att tjäna åsikten att den kapitalistiska ordningen står i motsättning till strävandena att maximera produktionen. Man kan hävda att det alltid varit så att produktionen hela tiden har ökat trots den "styrande borgeoisiens" sabotage. Förespråkare för denna uppfattning vore tvingade att förete bevis för att den observerade ökningstakten beror på en serie gynnsamma omständigheter som inte kan förknippas med den privata företagsamhetens mekanism och som är starka nog att motstå den senares motstånd. De som omfattar denna variant undviker de problem om de historiska fakta som anhängarna till den alternativa uppfattningen ställs inför. Den försäkrar att kapitalismen en gång tenderade att gynna maximal produktion, eller åtminstone en produktion som vore tillräckligt omfattande för att utgöra en viktig faktor vid varje meningsfull värdering av systemet; men att den följande framväxten av en monopolstrukur som dödade konkurensen nu har vänt denna tendens.
För det första antas i detta sistnämnda resonemang förekomsten av en helt imaginär gyllene era av perfekt konkurrens, vilket vid något tillfälle på något sätt förvandlade sig själv till den monopolistiska tidsåldern. Det står emellertid klart att perfekt konkurrens existerat lika lite vid något tillfälle som för närvarande. För det andra måste man påpeka att det utseende som tidsserierna över produktionen har inte tyder på något avbrott i trenden, och viktigast av allt, att den moderna levnadsstandarden hos massorna har växt fram under denna period av relativt ohämmad "big business". Om vi upprättar en lista över de poster som ingår i den nutida arbetarens budget och iakttar deras priser från 1899 och framåt - inte i deras monetära form utan i form av hur många arbetstimmar som behövs för att köpa varorna, dvs varje års penningpriser dividerade med varje års timlönenivå - slås vi säkert av den grad av framsteg som med hänsyn tagen till de imponerande förbättringarna i kvalitet tycks ha blivit större och inte mindre än någonsin förr. Om vi ekonomer var mindre benägna på önsketänkande och mer på att studera fakta, skulle tvivel genast framkomma över värdet av en teori som fått oss att vänta ett helt annat resultat. Ändå är detta inte allt. Så snart vi går in på detaljer och undersöker de enskilda varor hos vilka framstegen varit varit mest iögonfallande, leder oss spåret till inte de företag som arbetar under villkor av atomisk konkurrens utan tvärtom just till de stora koncernerna - vilka som i fallet med jordbruksmaskiner också svarar för en stor del av framstegen inom sektorer med atomisk konkurrens - och en omskakande misstanke smyger sig över oss, att "big business" kanske mera har bidragit till att skapa denna levnadsstandard än till att hålla den nere.'
Han skrev även på annat håll: "Dessutom finner vi att nästan alla industriföretags inkomstförmåga ebbar ut efter en tid som varierar mellan några månader och några årtionden. Vi finner slutligen också att de stora överskottsvinsterna i allmänhet görs i nya branscher eller i branscher som inför en ny metod, och särskilt av företag som är först på fältet."



Dessutom:

Minimilöner orsakade arbetslöshet bland amerikanska ungdomar, det blir lätt så när staten lägger sig i prissättning

Mängden miljölagar har ökat, inte minskat.





Nej sutenören, gör det du är komparativt sett bäst på: erbjuda thailändskor till turister. Du kanske även skattefifflade bra?

[Loke]

Det här ämnet har blivit ersatt med:
http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?p=98904#98904
och
http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=5092
Kolla in vilken tråd som passar bäst innan ni postar.

Notera även de uppdaterade reglerna:
http://www.filosofiforum.com/forum/viewtopic.php?t=5073

Låser denna tråd, kopiera från denna till relevant tråd.