Hur tolerant bör man vara?

[Luipa]

Luipa, jag tror inte att du väljer beroende på olika orsaker; jag tror att du själv är orsaken....
....och våldet? Ja det är en handling i varje fall.....

Men om handlingen grundar sig i en längtan efter minskad ångest så ser jag inte den praktiska betydelsen av skillnaden i att vara denna längtan efter minskad ångest eller att känna den. Jag menar att våldet kan ha en mental orsak som är av annan kvalitet och riktning än våldshandlingen. Att våldshandlingen sker som en följd av denna orsak oavsett om jag är den eller inte. Vidare menar jag att denna orsak kan ses som det djupare intresset.

Anser du att våldshandlingen kan ha mentala orsaker?

Hur graderar du lycka? Genom att mäta blodtrycket? Eller baserat på dess varaktighet? Eller,.....?

Jag personligen försöker uppskatta känslan av att vara i harmoni med mig själv och omvärlden. Både harmonins djup och varaktighet har beaktats i uppskattningen. Alltså en upplevelse av lycka. Perioder då jag plågats av diverse besvär har varit stunder av minskad harmoni. Jag upplever att mitt liv har rymt perioder med varierande grad av lycka. Har upplevelsen av lycka i ditt liv varit konstant?

/luipa

[meanman]

Men om handlingen grundar sig i en längtan efter minskad ångest så ser jag inte den praktiska betydelsen av skillnaden i att vara denna längtan efter minskad ångest eller att känna den.

Identifierar du dig med dina sinnestillstånd?!

Anser du att våldshandlingen kan ha mentala orsaker?

Nej, jag tror att 'mentala orsaker'(som jag kallar skäl,motiv) har sin räckvidd begränsad till det mentala.

Har upplevelsen av lycka i ditt liv varit konstant?

Eftersom jag inte kan föreställa mig lycka utan att kroppen signalerar något slag av behag, att jag på något sätt är tillfreds, så blir mitt svar nej. Och dessbättre inte heller konstant olycka. Och dessutom vet jag inte av något sätt att gradera lycka/olycka annat än upplevda kroppssignaler.

[meanman]

Att vara tolerant. Kan vi säga att det är en manifesterad attityd av 'tillåtande'?
- det tolererar jag....
- det tolererar jag inte....
Hur tillåtande är det lämpligt att vara?
Tänk på alla förbudsskyltar......
'Förbud att...'
'Förbud mot...'
Från det uppenbart livsviktiga, typ förbud mot öppen eld vid mackar.
Till triviala ordningsföreskrifter, typ förbud at måla sitt staket i den färg man önskar, i ett radhusområde.

Det mest angelägna är väl hur tillåtande man är i sitt sätt att leva. Mot andra. Mot sig själv. Mot djur och natur.

Nietzsche sa något i stil med: Så fort två människor är tillsammans, måste en tredje "dö".
Kan vi inte leva utan att tycka hur andra borde leva?
Utan att tycka hur andra också borde tycka?

När tyckande står mot tyckande, hur tillåtande önskar man då att 'atmosfären' är?
Om vartdera tyckandet försöker vinna terräng.

Nietzsche sa också något som:
Fly min vän, in i din ensamhet!
Jag ser dig bedövad av det buller de stora männen gör,
och sönderstucken av de smås gaddar.

Men säkert är eremitlivet bara en lösning för ett fåtal...

[Luipa]

Nej, jag tror att 'mentala orsaker'(som jag kallar skäl,motiv) har sin räckvidd begränsad till det mentala.

Så den fysiska handlingen att knattra på tangentbordet och posta ett inlägg till filosofiforum.com kan inte föregås av motivet att vilja undersöka en viss frågeställning? Kan den fysiska rörelsen att i den egna strupen tömma ett friskt glas vatten föregås av motivet "önskan att lindra det lidande som törst medför"? Att törsten delvis uppkommit p.g.a. fysiska orsaker emotsäger inte det faktum att upplevelsen av törsten och viljan att bli kvitt den är mental.

Eftersom jag inte kan föreställa mig lycka utan att kroppen signalerar något slag av behag, att jag på något sätt är tillfreds, så blir mitt svar nej. Och dessbättre inte heller konstant olycka. Och dessutom vet jag inte av något sätt att gradera lycka/olycka annat än upplevda kroppssignaler.

Tror du att du själv kan påverka din framtida upplevelse av lycka? Det vill säga, kan du agera idag på ett sådant sätt att sannolikheten för att upplevelsen av lycka med tiden kommer att öka? Vidare undrar jag om du tror att den upplevda lyckan har ett sambamnd med hur "man förhåller sig i världen". Och kan man påverka hur man förhåller sig i världen?

/luipa

[meanman]

Nej, jag tror att 'mentala orsaker'(som jag kallar skäl,motiv) har sin räckvidd begränsad till det mentala.

Så den fysiska handlingen att knattra på tangentbordet och posta ett inlägg till filosofiforum.com kan inte föregås av motivet att vilja undersöka en viss frågeställning?

Jag utelämnade fortsättningen av meningen för att se hur du reagerade.
Fortsättningen är att jag i detta nu och kanske livet ut inte förstår hur en avsikt kan 'förflytta berg'. Något samband är vi väl alla benägna att erkänna. Men jag ser en handling i den fysikaliska världen som en verkan förorsakad av fysikaliskt slag, inte av mentalt slag.

Tror du att du själv kan påverka din framtida upplevelse av lycka? Det vill säga, kan du agera idag på ett sådant sätt att sannolikheten för att upplevelsen av lycka med tiden kommer att öka?

Jag fortsätter att 'släpa' mig till sådana situationer från vilka jag minns att
kroppen signalerade behag. I vilka jag på något sätt var tillfreds.

[Luipa]

Jag utelämnade fortsättningen av meningen för att se hur du reagerade.

Kunde jag reagerat annorlunda, vilka scenarier rymde din kalkyl ?

Fortsättningen är att jag i detta nu och kanske livet ut inte förstår hur en avsikt kan 'förflytta berg'.

Det förstår inte jag heller men uppenbarligen verkar det ske gång på gång runtomkring oss överallt och hela tiden. Varje dag förflyttas exempelvis flytande berg mellan sverige och finland tack vare tanken, det är fantastiskt men jag tvivlar inte på mina sinnen. Det skrivs om det i media, jag har sett det på TV, pratat med människor som befunnit sig i dessa bergliknande skapelser, befunnit mig där själv och t.o.m. pratat med en människa som själv äger kompetensen att styra dessa monstruösa komplex.

Men hur går det egentligen till? Hur ser kopplingen mellan en upplevelse, tanke och handling egentligen ut? Jag vet inte. Däremot vågar jag utesluta dualismen, den som säger att det mentala och materiella är av helt olika natur. För vore de av olika natur kan ju ingen beröring ske, den ena substansen kan då inte påverka den andra. Materia och sinne måste alltså vara besläktade, rymma gemensamheter. Det alla kan accepetera, en fråga vi kan nå konsensus kring (wow) är att upplevelsen existerar och eftersom upplevelsen i sig inte är är materiell måste basen för vår värld vara immateriell. Annars hamnar vi återigen i den cartesianska dualism som tvingas åberopa talgkottkörteln och den gudomliga interventionen, inte särskilt lockande, eller hur?

Sedan har vi förstås Spinozas substans som har oändliga attribut varav vi känner till två, nämligen de mentala och materiella. Det mentala och materiella påverkar inte enligt spinoza varandra utan är bara två av substansens oändliga antal attribut, uttryck för paralella förlopp. Faschinarenade må jag säga men jag känner mig inte tillfreds med den världsbilden heller.

Materialism är inte heller så lyckat. Man måste då omdefiniera materia för att kunna förklara upplevelsen och då är det inte längre mycket till materia.

Något samband är vi väl alla benägna att erkänna.

Precis och det är hur det sambandet ser ut som är frågan. Vi har alltså ett dilemma, både du och jag anser att ett mentalt tillstånd kan påverka ett fysiskt skeende men vi vet inte hur. Du verkar anse att påverkan är så liten att den är i stort försumbar men ändå anser du att en påverkan föreligger. Eller menar du att sambandet endast består i en slags passiv observation?

Som i så många intressanta diskussioner hamnar vi nu i frågor av metafysisk art. Jag gillar det.

/luipa

[meanman]

Precis och det är hur det sambandet ser ut som är frågan. Vi har alltså ett dilemma, både du och jag anser att ett mentalt tillstånd kan påverka ett fysiskt skeende men vi vet inte hur.

Nej, jag har inte menat att ett samband måste vara kausalt. Tänk på vad man kan få ut av statistik....
Men den här utvikniningen leder bort från mitt ärende här på avd. Vi kan återuppta den i avd filosofi.

Jag ville driva den här frågan:
'När tyckande står mot tyckande, hur tillåtande önskar man då att 'atmosfären' är?
Om vartdera tyckandet försöker vinna terräng.'

[Luipa]

Jag ville driva den här frågan:
'När tyckande står mot tyckande, hur tillåtande önskar man då att 'atmosfären' är?
Om vartdera tyckandet försöker vinna terräng.'

Och det var en fråga snarlik den jag försökte ge mitt svar på. Jag anser att medvetna handlingar och uttryck har en avgörande grund i personens sinnestillstånd och motiv. Du anser å andra sidan att de berörda parternas motiv i denna fråga är oväsentlig. Jag försökte visa att intentionen inte är något vi kan bortse ifrån och vips så hamnade jag i metafysiska spekulationer. Från mitt perspektiv är en utvikning nödvändig. För att frågan ska kunna besvaras inom trådkategorien krävs kanske att parterna har en hyfsat överenstämmande grundsyn rörande sinnets inflytande över handlingar och tal. Jag tror att vår uppfattning om sinnets betydelse är snudd på väsensskild och att detta ofrånkomligen leder till utvikningar. Jag tror med andra ord inte att jag för tillfället har så mycket mer att bidra med. Tack för diskussionen och jag möter dig gärna i en annan tråd.

/luipa

[meanman]

Jag anser att medvetna handlingar och uttryck har en avgörande grund i personens sinnestillstånd och motiv. Du anser å andra sidan att de berörda parternas motiv i denna fråga är oväsentlig.

Egentligen menade jag att även om, vilket vi tycks vilja tro, sinnstillstånden är orsak till våra handlingar, så är det först när de kommer till offentligt uttryck som tyckande kommer att stå mot tyckande. Du får gärna se kausalkedjan som ett tåg som kör in i det mentala, och försvinner som i en tunnel för andras observation; det är först när det kommer ut igen som konflikterna uppstår bland oss människor.

För att frågan ska kunna besvaras inom trådkategorien krävs kanske att parterna har en hyfsat överenstämmande grundsyn rörande sinnets inflytande över handlingar och tal.

Tror du att det är nödvändigt? Det är ju som det är med våra konflikter.
Om du har en vision av att det skulle vara möjligt och önskvärt med vissa sinnestillstånd så är det en framtida fråga, och etiskt laddad på sitt sätt. Vart tar då vår personliga identitet vägen? Vart de intressanta olikformade karaktärerna?

För att undvika problemet i min fråga måste väl alla tycka likadant i alla situationer? Det är inte ett sådant samhälle du vill ha, eller...?

Och om ett sådant projekt skulle startas i syfte att förebygga konflikter i tyckande, (kanske genom genmanipulation), så bör du väl ha åsikter om det läge som råder, till dess vi nått därhän?

[Luipa]

Egentligen menade jag att även om, vilket vi tycks vilja tro, sinnstillstånden är orsak till våra handlingar, så är det först när de kommer till offentligt uttryck som tyckande kommer att stå mot tyckande.

Jag modifierar: Det offentliga uttrycket gör oss medvetna om att tyckande står mot tyckande. Konflikten uppdagas i medvetenheten om den andres handlingar och tal. Konflikten kan alltså ha funnits innan men kanske då bättre benämns som en latent konflikt.

Jag driver vidare tesen att syftet med en handling inte behöver vara handlingens fullbordan utan snarare effekterna av handlingens fullbordan. Om min grannes basgång håller mig vaken natt efter natt efter natt, trots samtal, knackningar och bankningar, trots störningsjour och hot om vräkning önskar jag till slut att hon vräks. Men nej, det jag vill åt är egentligen effekterna av vräkningen - sömnen som inte avbryts, känslan av att vakna utvilad.

Grannen i sin tur behöver inte hysa agg mot mig. Hon är en nattmänniska och tillika orolig själ som genom att känna musiken vibrera i varje kroppslig fiber, uppfylla hela livsvärlden, håller demonerna på behörigt avstånd. Grannen vill inte åt den höga musiken, hon vill bara slippa demonerna, få en andningspaus.

På ytan föreligger alltså en intressekonflikt men på djupet är det annorlunda, våra behov konkurrerar egentligen inte med varandra. Grannen vill slippa demonerna och jag vill sova ostört.

Enligt dagens lagar och praxis är rätten på min sida. Det ska vara tyst efter 22:00. Ingen opinion av betydelse ifrågasätter det. Ett solklart fall. Men anta att lagen inte finns eller åtminstone att den är ointressant för frågeställningen. Vems intresse bör då få företräde, grannens eller mitt?

Om jag kan se grannens inre plågoandar och en metod för att dämpa dem är jag fri att ingripa på stört. Jag behöver inte vänta på att lagen ska verka eller att musiken ska dåna så länge att fallet i allmänhetens ögon blir uppenbart. Jag kan ingripa omedelbart, ta saken i egna händer. Varför? Jo, jag ser problemet (demonerna) och lösningen (metoden). Inledningsvis upplever grannen det som ett intrång men efter hand förstår hon ansatsen, tillämpar metoden och lyckas. Motsvarande gäller givetvis också. Ser grannen min önskan om kvalitetssömn och en metod för att hantera bullret så är hon fri att ingripa i mitt liv förutsatt att äventyret bär frukt.

Till vardags förhåller det sig antagligen annorlunda. Ingen av oss är förmögen att hjälpa den andre på djupet. Det blir min sömntörst mot hennes exorcism à la hifi. Normen ger antagligen mitt intresse företräde men är det egentligen rätt? Jag vet inte. Om hon plågas mer av demonerna än jag av sömnbristen så kanske det är jag som måste lägga band på mig, bita ihop och vara tolerant? Men skulle en vräkning resultera i att hon sökte hantera sitt handikapp på ett mer konstruktivt sätt så är ju det en bättre lösning än min 'heroiska' uppvisning i tålamod.

/luipa

[meanman]

.....Till vardags förhåller det sig antagligen annorlunda. Ingen av oss är förmögen att hjälpa den andre på djupet. Det blir min sömntörst mot hennes exorcism à la hifi. Normen ger antagligen mitt intresse företräde men är det egentligen rätt? Jag vet inte. Om hon plågas mer av demonerna än jag av sömnbristen så kanske det är jag som måste lägga band på mig, bita ihop och vara tolerant? Men skulle en vräkning resultera i att hon sökte hantera sitt handikapp på ett mer konstruktivt sätt så är ju det en bättre lösning än min 'heroiska' uppvisning i tålamod.

Här är du realistisk. Du kanske bör flytta själv?

Men vi kan ta tolerans ett steg vidare och säga att vi lever i ett samhälle med två 'skolor', som lär sina barn helt olika fakta om vår värld och våra tänkesätt.

Detta leder till att barnen i samhället som vuxna har helt olika uppfattningar om det samhälle de lever i.
Tyckande står mot tyckande och vardera skolan och dess elever strävar efter att påverka den andra.

Läget kallas 'demokrati' oavsett hur det kan förhålla sig med vissa enskilda tyckanden.
Bortsett från att den som kommer i majoritet kan rösta bort den andra, så undrar jag hur tolerant den ena eller andra riktningen skall vara ifråga om den fortsatta skolningen av barn och försök att påverka i vuxen ålder?

Om vi inskränker samtalet om tolerans till att enbart gälla tolerans av oliktänkande, uttryckt i tal och skrift.
Hur skall man då bestämma gränsen mellan tolerans/intolerans?
Eller är det ogörligt att bestämma en sådan?

Om vårt samhälle gällde hela världen, vilket paradigm skall då råda?
Det pratas om humanism, kultivering, lika värde och möjligheter, upplysning etc.
Men hur skulle det se ut rent konkret? Och hur kommer vi dit?
Är det ens att hoppas på, att den mänskliga 'naturen' är eller kan bli 'god'.

Kan man frukta att 'gott och ont' är sidor av samma mynt, och att eliminerandet av det 'onda' förintar själva myntet?

Om det mot förmodan av en majoritet människor fastslogs vilka tänkesätt och därmed sammanhängande leverne som vore det 'riktiga',
skulle det då vara integritetskränkande och fortfarande strida mot 'mänskliga rättigheter', om man aktivt med hjälp av droger, genmanipulation, och tidig fosterdiagnostik, försökte hålla populationen inom denna ram?

Man kanske kunde undvika krig och våldsbrott t.ex. men missa en Mozart eller Newton?

Måste man kanske tolerera lite hönsskit för att få sina frukostägg??

[Luipa]

Du kanske bör flytta själv?

Antagligen hade jag flyttat själv och hoppats att min efterträdare varit i det närmaste döv.

Om vi inskränker samtalet om tolerans till att enbart gälla tolerans av oliktänkande, uttryckt i tal och skrift.
Hur skall man då bestämma gränsen mellan tolerans/intolerans?
Eller är det ogörligt att bestämma en sådan?

Ogörligt eller inte, att försöka och misslyckas behöver inte vara fel. Problemet är i första hand inte åsiktsskillnader utan snarare konsekvenser sådana kan bidra till. Hatpropagandan är harmlös om ingen tar åt sig eller blir inspirerad, det är sammanhanget som avgör konsekvenserna.

Du sade att båda sidor önskade övertyga de andra. Om kampen sker med sakliga argument föreligger ingen skada men anta att överdrifter förekommer. Anta även, som du antyder att den ena grupen utgör en majoritet och att samhället kallas en demokrati. Demokrati kan i sin tur betyda olika saker, det behöver inte innebära att 51% automatiskt har rätt att förtrycka övriga 49%. Det går att sträva efter konsensus, samtycke, men den extrema formen av det blir att 1 person avgör beslut som rör hela befolkningsgruppen.

Om båda parter förstår att de själva, deras barn, nära och kära själva kan komma att utgöra en framtida minoritet så läggs grunden för beslut som kan dra upp gränser för det tillåtna. Båda kan nog acceptera att pressen ska existera oberoende av staten, förutsatt att vi har en stat dvs. En från staten fri press minskar möjligheten för beslutsfattarna att manipulera oliktänkande, det är definitivt ingen garant men en möjlighet.

Vidare lagstiftas det antagligen mot fysiska våldshandlingar även riktade mot minoriteter. Problemet blir allvarligt när propagandan blir en starkt bidragande orsak till pogromer. Ska även det fria ordet då vara fritt? I Sverige har vi lagen om hets mot folkgrupp. Personligen tycker jag att den känns vettig men tänk på det sluttande planet. Ett tu tre och regimkritiken klassas som uppvigling och terrorverksamhet. Att begränsa det fria ordet är kanske farligare än att låta det vara fritt? Jag anser att en demokrati är skyldig att värna om minoritetens rätt att i tal och skrift uttrycka sig fritt men samtidigt bör skydd erbjudas de som av denna frihet tar skada.

skulle det då vara integritetskränkande och fortfarande strida mot 'mänskliga rättigheter', om man aktivt med hjälp av droger, genmanipulation, och tidig fosterdiagnostik, försökte hålla populationen inom denna ram?

Kina påstår sig ha mänskliga rättigheter, de definierar bara begreppet annorlunda än FN. Att förbjuda vissa åsikter är en sak, att mot subjektets vilja manipulera fysionomin för att förhindra åsikternas upkomst är att gå minst ett steg längre. Jag tror att om majoriteten förstår att de själva kan komma utgöra minoriteten så motverkas sådana extremer men visst kan ditt scenario bli en realitet. Den enda garanten mot sådana övergrepp är att förhindra att extrem maktkoncentration uppkommer. Och ett sådan begränsning av makten måste ske innan den har vapen och kraft nog att försvara sig. Jag tror det är sant att makt korrumperar; att begränsa makt är att begränsa risken för massiva övergrepp.

/luipa

[meanman]

Du har här ett så innehållsrikt och klart inlägg, att jag tvekar att 'klampa in och titta närmare'!

Problemet är i första hand inte åsiktsskillnader utan snarare konsekvenser sådana kan bidra till.

Räknar du in 'likriktning' av täkesätt i konsekvenser? Eller tänker du på fysiska konsekvenser...

Du sade att båda sidor önskade övertyga de andra. Om kampen sker med sakliga argument föreligger ingen skada men anta att överdrifter förekommer.

Vad skall menas med sakliga argument? Jag upplever då och då att man blir beskylld för 'osaklighet', då någon anser sig veta vad saken gäller och vad det rimligen hänger ihop med.

Om båda parter förstår att de själva, deras barn, nära och kära själva kan komma att utgöra en framtida minoritet så läggs grunden för beslut som kan dra upp gränser för det tillåtna.

Ja i bästa fall, och ofta i stabila demokratier.
Men vad händer om båda parter inser att det kan bildas ett homogent tänkande genom gemensamt nytänkande och/eller kompromisser?
Har mångfalden ett värde i sig självt?

Den enda garanten mot sådana övergrepp är att förhindra att extrem maktkoncentration uppkommer. Och ett sådan begränsning av makten måste ske innan den har vapen och kraft nog att försvara sig.

Jo, men kanske att det redan är för sent som världen nu ser ut.
Politiskt/tekniskt/ekonomiskt snurrar det på, och allt och alla kartläggs från vagga till grav. Byråkratin blir global?
Läst en liten fin bok av SLAS, där han säger att de sista anonyma 'fria' människorna, nämligen luffarna, tvingades fram i ljuset under andra världskriget då ransoneringskort och därmed identifiering infördes....

[Luipa]

meanman

Jag tänkte mest på fysiska konsekvenser men även social utstötning kan förstås slå mycket hårt. Jag anser att mångfald har ett värde i sig då det medför att vi får perspektiv på det egna uttrycket. Likriktning kan med dagens tillgång till media nog enbart uppstå 'uppifrån'. Genom likriktning i mediautbudet, extrem lagstiftning och system för angiveri. Att gräsrötter möts och kompromissar kan aldrig leda till likriktning så länge vi kan kommunicera med människor utanför den kompromissande sfären.

Jag håller med dig, saklighet är ett otydligt begrepp men ändå inte helt utan konturer. Om du argumenterar för tesen att promenader främjar välbefinnandet och jag kontrar med personangrepp så är jag osaklig, förutsatt att jag påstod mig vilja diskutera välbefinnande. När du blir beskylld för osaklighet, frågar du då vad beskyllaren menar?

Jo, men kanske att det redan är för sent som världen nu ser ut.
Politiskt/tekniskt/ekonomiskt snurrar det på, och allt och alla kartläggs från vagga till grav. Byråkratin blir global?
Läst en liten fin bok av SLAS, där han säger att de sista anonyma 'fria' människorna, nämligen luffarna, tvingades fram i ljuset under andra världskriget då ransoneringskort och därmed identifiering infördes....

Du har nog rätt .
Vi skulle kunna starta en tråd som handlar om storebrors alla tricks.

Förresten, du tyckte att mitt förra inlägg var innehållsrikt, jag kan bara tacka och ärligt säga att jag blev inspirerad av det du postade precis innan. Och ja, vi måste tolerera hönsskit för att få ägg till frukost!

/luipa

[meanman]

Jag tänkte mest på fysiska konsekvenser men även social utstötning kan förstås slå mycket hårt. Jag anser att mångfald har ett värde i sig då det medför att vi får perspektiv på det egna uttrycket. Likriktning kan med dagens tillgång till media nog enbart uppstå 'uppifrån'.

Jag tänker med fingrarna nu. Jag har funderat till och från på fortsättningen.
Sedan blev jag fascinerad av vad jag åstadkom med 'hur har du det med Gud'. Intressant, men hamnade tydligen i samma cirklar som andra religionstrådar trots en konkret inledning.

Nåväl, tolerans var det. Om jag till citatet ovan lägger 'indoktrinering', oavsett hur man ser på dess art och syfte, är du med då?

Det sas´ av en känd politiker att 'politik är att vilja'. Eftersom vårt liv och våra levnadsvillkor utan hårddragning kan tyckas vara 'politiskt' ligger det nära till hands att anse att 'tolerera' är i vilken grad man tolererar andra viljor än sin egen, eller andra gruppers vilja än den grupps, vilken man identifierar sig med?

Om det är riktigt, uppstår frågan hur mycket man skall, kan och bör försöka förverkliga sin egen vilja, eller 'sin' grupps vilja.

Jag intar här(på tråden) inte någon enkel, om än så rimligt pragmatisk, socialliberal attityd.

Jag undrar om inte den personliga viljan, eller den 'samstämda' gruppens vilja, är något som har rötter långt ner i inte bara normer och värderingar, utan också i genetiska 'program'?

Jag undrar även om inte individer, grupper, är hårt disponerade att utvidga fältet för sitt inflytande, sitt genetiska 'program'(hur det än motiveras)?

Och hur kan två motpoler, två maktblock, två vargflockar, samsas inom samma revir? Hur kan de tolerera varandras försök att dominera indoktrineringen?

Måste det ske genom att den ena eller båda av 'levnadssätten' utslätas intill identitetslöshet?

Jag har läst om lite av Konrad Lorentz och vet nog inte om jag kan hoppas på att människodjuret kan tämja sin aggresion till den milda grad att den egna livsstilen, eller samstämda gruppens livsstil, och lusten att sprida densamma, inte kommer att även fortsättningsvis trotsa toleransen.....

Och till sist: Kan en sådan utveckling tolereras?
Om nu långt gående tolerans ses som det 'goda' i ett sådant scenario,
måste inte då det goda ta vara på sig självt medan tid är?!

Och hur då? Det har ju genom tiderna rätt så förgäves pratats och försökts en hel del....