Inläggav Jbig » 03 dec 2006 21:26
Grottis...
Den amerikanska historien har medvetet hållits dold för så många som möjligt. Du anar inte hur skolsystemet i USA ser ut! Där råder en hjärntvätt som får den forna sovjetstaten att verka naiv i överkant! Och det säger ju en del, eller hur?
Hawaiiöarna hade USA stulit från hawaianerna knappt femtio år före angreppet mor Pearl Harbour. Så frågan är om det inte var ett angrepp på en amerikanskockuperad koloni?
USA:s krig har hela tiden handlat om pengar och skydd av dess ekonomiska eliters verksamheter utomlands, från första början. Här ett smakprov från Kuba, appropå att det gick ett program om Castro igår kväll i SVT!
Kubas historia under 1800-talets andra halva blev våldsam och mycket blodig. Värst var tioårskriget 1868-1878, den efterföljande lågkonjunkturen som varade i åratal, fattigdomen och slutligen befrielsekriget åren 1895-1898.
All denna problematik lockade konstigt nog till sig utländska investerare, främst från USA, under 1880-talets andra halva. Förmodligen lockade av de låga lönerna, möjligheter till stora vinster inom sockerindustrin, närheten till USA och tron att oron nu lagt sig för ett eller två årtionden framåt. Det var inte sällan nordamerikansk kapital bakom de stora sockerplantagernas utbredningar under årtiondet. Många gamla haciendaägare föll nu socialt och ekonomiskt, och hamnade ofta i beroendeställning till de nya ägarna.
En del kubaner bytte t.o.m. sin kubanska nationalitet mot en nordamerikansk i syfte att både erhålla större hjälp från myndigheterna och slippa trakasserier, dessutom hade man USA:s militär bakom ryggen. Nordamerikaner, och kubaner med nordamerikanskt medborgarskap, exporterade omkring 1890 över 90 procent av sin sockerproduktion till USA. Öns större jordägare och sockerproducenter blev allt mer beroende av den nordamerikanska marknaden.
År 1893 gick USA in i en lågkonjunktur och redan året efter upphörde McKinley-tariffen att gälla. Med ens rasade den kubanska ekonomin samman. Sockerexporten minskade med över 75 procent bara mellan åren 1894 och 1895. Också andra exportvaror tappade, liksom importen som blev dyrare. Särskilt gällde det industri- och byggnadsmaterial från USA. År 1895 var Kuba åter i kris. Denna gång ledsnade de sista småproducenterna och hela samhällsmaskineriet på landsbygden stannade av. Banditismen ökade igen och nu började banditerna bli ett hot mot den spanska ordningen. Kubanerna började förlora hoppet. I februari 1895 bröt upproret ut.
Hundratusentals kubaner trängdes inne i dessa koncentrationsläger vid slutet av år 1896. I USA och på andra håll var man inte sena att rapportera om händelseutvecklingen. Sympatierna för upproret blev allt tydligare i USA.
År 1897 skulle en formlig propagandamaskin dras igång av höger- och expansionistkretsarna - med tidningsartiklar som uppmanade USA att ingripa, stämpla Spanien som en våldsmakt och befria Kuba.
Upproret på Kuba var även en social revolution emedan de svarta utgjorde omkring 40 procent av de stridande i upprorsarmén - och de kämpade för ett nytt samhälle där de var socialt accepterade och behandlade som jämlikar. Andra grupper, mulatter och fattiga kreoler, kämpade också för social rättvisa och ekonomiskt sett bättre villkor. Något som inte riktigt låg i paritet med liberalernas och de välbärgades mål med revolten. Dessa ville få klara gränser för privat ägande och säkra förhållanden i samhället - och social åtskillnad mellan de som hade och de som inget hade. Mellan dessa fraktioner och grupperingar utbröt det med tiden gräl som övergick till rena våldsamheter och många såg an framtiden med bävan från 1897 och framöver. För vissa innebar en USA-invasion räddningen - för andra ett hot.
När revoltörerna började förstöra sockerplantagerna utbröt ramaskri både bland nordamerikanska, såväl som till USA invandrande kreolska jordägare. Man hotade med att dra in penningstödet och vapenleveranserna till gerillan och vädjade till militärledarna att skona sockerplantagerna. Militärledarnas strategi var klar, att förstöra så mycket som möjligt av ekonomin så att spanjorerna ansåg den vara alltför värdelös för att försvara. På ett nästan ironiskt sätt började konflikten alltmer ändra karaktär. Spanjorerna var i slutet av 1897 instängda i de större städerna och i en del militära posteringar, medan gerillan behärskade hela landsbygden. Istället trappades ordkriget mellan gerillaledarna och deras allierade i USA upp allt mer. Redan 1896 varnade amerikanska sockerplantageägare att om gerillan fortsatte att attackera sockerplantagen, skulle stödet, och pengarna, stoppas till gerillan på Kuba. Kriget hade alltmer förvandlats till ett klasskrig mellan de som hade och de som inte hade något alls.
De grupper som några år tidigare kallades för de autonoma erbjöds plats i den nya regimen i Havanna, men de insåg snart att de inte hade stöd från gerillan. Samtidigt vädjade jordägarna och köpmännen både på Kuba och de i exil i USA, om en nordamerikansk invasion - för att rädda civilisationen på Kuba, som man uttryckte det. De rika och välbärgade fruktade nu att upproret skulle lyckas, ja man försökte med alla medel förhindra det. Eftersom de insåg att en seger för revolutionärerna innebar att deras äganderätter skulle minskas. Desperationen spred sig bland eliten - vad skulle man göra för att få USA att intervenera? Så plötsligt blev de bönhörda! I början av februari 1898 sprängdes det nordamerikanska krigsfartyget Maine i luften med man och allt i Havannas hamn.
Därmed förändrades förutsättningarna åter. I USA utbröt ett ramaskri och massmedierna ropade på hämnd, de flesta ansåg spanjorerna ligga bakom sprängningen då 250 soldater miste livet. I kongressen och bland de ledande politikerna ökade kraven på ett nordamerikanskt ingripande. Vilka som egentligen utförde sprängningen kom aldrig fram.
I slutet av juni 1898 sattes invasionen äntligen igång, och amerikanska trupper landsattes på Kuba den 1 juli 1898. Innan dess hade dock den nordamerikanska flottan i Stilla Havet ”tjuvstartat” genom att angripa Manilla på Filippinerna.
Ganska snart skar det sig mellan de nordamerikanska, välklädda och välnärda, soldaterna, och de ofta barfota, klädda i trasor och undernärda kubanska gerillasoldaterna. Nordamerikanerna avskydde dem och ansåg inte att de dög till krigare. Rasismen var påtaglig bland många amerikaner mot dessa ofta svarta gerillakrigare. Dessutom ville inte kubanerna slåss tillsammans med amerikanarna, utan dessa fick framöver kriga själva. Kubanerna kritiserades och förnedrades i de amerikanska tidningarna och beskylldes för att vara lata, egoistiska och fega. Många amerikaner ansåg att kubanerna lät dem strida istället för att själva delta i striderna mot spanjorerna.
Under hösten 1897 hade propagandan om Kuba ändrats; från sympati för de kämpande kubanerna till att under våren 1898 sprida budskapet om de illaluktande, vitlöksätande, smutsiga kubanska trashankarna, som det egentligen inte borde ha spillts något saxiskt blod för. Denna blandning av guineaner, indianer och dagos, som tidningsredaktören i Emporia, Kansas, William Allen White, uttryckte det. Det gällde även att så fort som möjligt att säkerställa de gamla jordägarnas rättigheter och skapa lag och ordning.
New York Tribune skrev:
"Cuba Libre i svart tolkning skulle leda till ett veritabelt helvete på jorden, en smutsfläck i den kristna civilisationen. Det unga Kuba måste, för att komma in bland nationernas familj, ha lag och ordning, och en fred garanterad av USA. Kuba måste styras med en hård hand för att åter bli kreditvärdig. En rebellisk, tiggande minoritet, mestadels bestående av öns kriminella element, måste inse att den stora majoriteten har rättigheter som måste respekteras."
Rädslan för Haiti och dess samhällsomvandling i början av 1800-talet var ännu levande - något som bl.a. New York Times varnade för den 24 augusti 1898. Man ville inte ha en ny svart stat i Karibien.
Det nya styre som amerikanerna införde den förste januari 1899, var delvis en fortsättning på det föregående spanska. John R. Brooke blev Kubas 167:e generalguvernör, och ledare för den militärregim som USA upprättade på ön. Vilken exakt status Kuba hade var oklar - ön var varken självständig eller införlivad i USA. Målsättningen för nordamerikanerna var att skapa en förståelse på Kuba för den nordamerikanska livsstilen och en framtida införlivning i USA. Det skulle emellertid ta tid eftersom kubanerna betraktades med misstänksamhet från de nya ockupanternas sida. Major George M. Barbour, den amerikanske sanitära kommissionens ledare på Kuba sade om kubanerna:
"..de är dumma, snabba på att ljuga och göra allt på fel sätt...Trots det är de fogliga, välvilliga och kärleksfulla...Under vår ledning, och med en tillit till framtidens möjligheter, kan Kubas befolkning bli en användbar ras och en tillgång för världen; men att ge dem självständighet under denna generation, vore ett stort misstag. Vi måste vänta tills barnen av idag är gamla nog att tänka själva, och absorbera amerikanska ideal...."
År 1901 var euforin från år 1898 som bortblåst. Protesterna mot det filippinska äventyret började höras från skilda håll i USA. Det var en tidsfråga innan protesterna också skulle omfatta Kuba. Valet på Kuba hade inte fört de konservativa och "de naturligt styrande klasserna", som Leonard Wood, en av USA:s militäre ledare på ön valde att kalla eliterna, till makten. Istället var det män med radikala idéer, som enligt samme Wood, var en fara för ön och dess framtid, som hade vunnit valen. Makten över Kuba skulle överlämnas till kubanerna, fortsatte Wood, men bara till sådana som stod för de riktiga värdena och lag och ordning.
Wood ansåg också att amerikanarna på ön skulle hjälpa fram de konservativa och representativa elementen till makten, för att på så sätt skapa ett nytt amerikaniserat Kuba. Han sa även följande:
"Våra bästa vänner är landsbygdsbefolkningen, plantageägarna och köpmannaklassen. Våra fiender är de grupper av politiska agitatorer vilka försöker lägga fingrarna på landets penningmedel och på det sättet bekosta sina egna utgifter. Han fortsatte med följande logiska motsats en månad senare. Ingen vill mer än jag ha en stabil regering för och av folket här nere, sedan kommer förbehållet ...men vi måste se till att högerns klass sitter vid makten innan vi kan överlämna regerandet här."
USA började redan under 1899 undersöka möjligheterna att skapa en landsbygdsmilis, som hade till syfte att skydda och försvara jordägare, småstäder, plantager och de bättre klasserna, som nordamerikanerna kallade dem som stödde deras politik. Redan år 1900 hade man börjat uppfylla målet, att sätta upp en 10 000 man stark landsbygdsmilis. De militära ockupationsmyndigheterna på Kuba såg från första början till att dessa milisgrupper erhöll starka band till just de bättre klasserna - alltså de grupper som amerikanerna framöver ansåg skulle styra Kuba. De större jordägarna fick ett avgörande inflytande i denna milis och genom donationer av avgiftsfri jord från sina egna ägor, till milismännens uppehälle. Vidare fick de utan avgifter låna redskap, hålla egna djur på jordägarnas marker, gratis byggnadsmaterial för uppförande av hus, möjligheter att bygga vägar och fria kommunikationer mellan milisstationerna runt om på ön.
År 1901 såg det ut som denna milis började ta form och också fungera, åtminstone på vissa håll. På så vis växte det fram en fascistisk hjälpmilis som hade en hel del gemensamt med jordägarna på Kuba.
År 1905 fanns det 288 sådana milisstationer över Kuba. Endast 28 av dem var helt statligt ägda och styrda - de övriga var styrda och finansierade genom municipala åtgärder eller av affärsdrivande näringslivsorganisationer.
Stora företag och plantager hade egna miliser, exempelvis Chaparra Sugar Company, Juraguá ron Company och United Fruit Company (naturligtvis). Rekryteringen gick till på så sätt att man på alla tänkbara sätt endast anställde folk som helhjärtat stödde överheten. På så sätt undvek man ultra-radikala element - ja, själva meningen med denna fascistiska milis verkade vara att angripa de radikala och självständighetskrävande grupperna i samhället. Dessutom uteslöts alla svarta från denna milis, den skulle alltså vara ”ren” från icke-vita element - och garanterat rasistisk. Gerillakrigarna hade till sist fått en motvikt som dessutom delvis var betald av USA och även beväpnad med de bästa vapnen som grannen i norr kunde erbjuda.
Naturligtvis var de högsta cheferna alltid nordamerikanska officerare. Kubanerna skulle veta att interventionsregeringens starka arm stödde dem, som kapten H. J. Slocum, den amerikanske rådgivaren för dessa milistrupper i Kuba, påpekade. Denna milis skulle sedan existera som USA:s förlängd arm ute på den kubanska landsbygden fram till Castros revolution år 1959. Den ersatte den kubanska armén och var egentligen en främmande makts armé inne på kubanskt territorium. De skulle framöver bedriva en terror mot befolkningen på Kuba i över 50 år - med hundratusentals direkta och indirekta offer som följd.
Efter kriget, redan under åren 1899-1902, började nordamerikanska intressen köpa upp stora delar av Kubas forna sockerplantager och andra jordar. Kubanerna var för fattiga för att behålla dem och spanjorerna ville sälja av sina egendomar. De 90 000 mellanstora plantagerna och gårdarna före kriget hade minskat till 60 000 år 1902. Av de 223 centrales - större sockerplantager - som var i bruk år 1902 tillhörde nu 55 nordamerikanska intressen. Dessa 55 centrales stod för omkring 40 procent av Kubas totala sockerproduktion år 1902. Vilket betyder att de största sockerplantagen hade övergått i nordamerikansk ägo. Under åren 1901-1902 inlemmades den kubanska ekonomin i den nordamerikanska, inte minst då sockerindustrin som såg USA som sin framtida marknad.
Presidentval hölls i december år 1901. Dessa var långt ifrån allmänna, kvinnor och fattiga tilläts inte rösta. USA:s och de bättre klassernas representant var den förre ledaren för PCR, Tomás Estrada Palma. Han levde från år 1899 i USA och New York. Den 31 december vann Estrada Palma valet. Han hade inte ens bedrivit sin kampanj på Kuba utan hela tiden befunnit sig i New York. Allt var sålunda ordnat för en reaktionär regim på Kuba den dagen ungefär ett halvår senare, då ön utropades till republiken Kuba i maj år 1902. USA hade skapat sin egen koloni på mindre än fyra år. En koloni som det visade sig, skulle bli besvärlig att hålla ordning på. Men det fascistiska experimentet, styrt från USA, skulle fortgå ännu i drygt femtio år
Detta vet Castro, och mycket annat - det är därför kubanernas hat mot USA är så extremt utbrett, även om de yngre generationerna idag inte upplevt den ondska som USA och deras kubanska medlöpare stod för alltifrån 1898, och som Castro gjorde slut på våren 1959.
Källor:
Cuba, From Conquistador to Castro, Geoff. Simons, 1996
America, a narrative history, Tindall & Shi, 1993
Cuba Between Empires 1878-1902, Louis Peréz, 1983
Odious commerce, David R. Murray, 1980
The United States and the Caribbean 1900-1970, av Lester D. Langley, 1980
MVH
jbig
