Benjie skrev:Ursäkta!
Men betyder det att Du sket på Dig?
/BENJIE
Naturligtvis styrs även det röda laget av känslor. :wink:
http://www.youtube.com/watch?v=IBGn8c_e ... re=related
Bör kapitalism jämställas med folkmord?
Moderator: Moderatorgruppen
Rikt ordförråd
Naturligtvis styrs även det röda laget av känslor. :wink:
http://www.youtube.com/watch?v=IBGn8c_e ... re=related
When you play the fiddle at the top of the state, what else is to be expected but that those down below dance?
Karl Marx
Karl Marx
Hejsan!
Vi går vidare i jakten på kapitalismen brott - att skapa tillväxt…
Att skapa tillväxt är egentligen inget större problem, det finns flera exempel på enorma tillväxter med hjälp av politiska reformer. Det mest välkända är antagligen Stalins femårsplaner i Sovjetunionen (1928-1942) med en tillväxt som bara kan jämföras med andra kommunistiska nationer. Men det var inte bara tillväxten som var enorm även de mänskliga lidandena var stora, åtskilliga miljoner människor sändes till Sibirien och Gulag (de sovjetiska koncentrationslägren). Ett inte lika känt exempel i västvärlden är Chile på 70-80-talen. Att det inte är lika känt beror delvis på att det inte blev lika stora lidanden, en större anledning är troligtvis de västerländska mediernas utformning, de var positiva till det hela – eftersom de ju styrs av kapitalister. I Chile utspelades ett nyliberalt "experiment" när Pinochet tagit makten från den folkvalde Allende. Flera chilenska ekonomer skickades till Chicago på utbildning av den välkände monetaristen Milton Friedman. "Chicago-grabbarna" kom tillbaka till Chile och privatiserade, avvecklade och brutalliberaliserade landet.
Tillväxten sköt givetvis i höjden, mycket beroende på amerikanska industrier som satsade kapital i landet eftersom Milton Friedman var en mycket välsedd ekonom inom de nyliberala leden, speciellt i USA. Arbetslösheten i Chile förblev dock enorm och lönerna pressades i botten. Monetarister och nyliberaler hävdar nämligen att arbetslöshet beror på för höga löner. Hur det gick för de fackanslutna är det inte så svårt att räkna ut, svartlistning var inte speciellt ovanligt i detta diktatoriska Chile. Klassklyftorna blev enorma och utlandsskulden växte okontrollerat. I många andra länder har en liknande tillväxt kommit igång tack vare så kallade frizoner, ett område med mycket gynnsamma regler för företag. I Nicaragua fanns år 1999 en sådan typisk frizon, Las Maquilas. Där fanns 26 företag med totalt 26 000 anställda, de flesta företagen var utländska vilket medför att mycket liten del av vinsten tillföll landet. Arbetstiderna var elva timmar per dag, sex dar i veckan och medellönen ligger på motsvarande 900 kronor i månaden.
Frihandel som den ser ut nu gynnar bara västvärlden eftersom den enbart är fri i ena riktningen och borde omvandlas totalt om en utveckling ska vara möjlig i tredje världen. Som det ser ut nu exporterar u-länderna råvaror och textiler till i-länderna och betalar tullar och importerar färdiga produkter. En slutsats som är lätt att dra, och som många också gör är att ta bort alla tullar, vilket på så sätt skulle förbättra u-ländernas bytesbalans eftersom de då skulle slippa tullar vid exporten. De borttagna tullarna skulle göra att spelreglerna skulle bli mer rättvisa, menar främst nyliberalerna. Ländernas olika förutsättningar innebär dock att ett sådant förfarande skapar mer orättvisa än rättvisa. Nyliberala ekonomer hävdar att den enda lösningen är öppnare tullar för att få in kapital att investera. Tanken är den att när kapital kommer in, kommer detta till de rikare industriägarna i länderna, vilka sedan skall skapa en viss tillväxt, genom att kapital rinner ned till den övriga befolkningen och även återinvesteras i industrin. Allt enligt den så kallade ”trickle down teorin”. Men effekten av denna politik har istället inneburit stora klassklyftor och sänkta löner där den tillämpats. Det kapital som skulle återinvesteras i industrin försvinner utomlands eftersom en satsning i industrin i ett u-land inte är en säker investering, västerländska börser och banker är betydligt säkrare och lättare att hantera - tjäna pengar i.
Större delen av handeln mellan länderna i tredje världen går genom ett i-land med ett rejält prispåslag. Skulle en direkt handel mellan länderna komma igång skulle den var mycket gynnsammare för alla de inblandade u-länderna. Sydostasien har skapat en union, ASEAN, med Japan i spetsen som nu på senare tid fått en betydlig makt med en riklig handel sinsemellan. Även Latinamerika har skapat en union, Mecosur, där de stora latinamerikanska länderna ingår. Unionen har medfört ökad handel mellan länderna vilket är positivt. Mindre positivt är att Mexiko gått med i en stor frihandelszon under ledning av USA, NAFTA, och det gynnar delvis mexikanska arbetare. Men nackdelarna är stora, NAFTA subventionerar inte livsmedlet lika mycket i Mexiko, vilket det gör det svårare för de mexikanska bönderna att konkurrera med de välsubventionerade livsmedelsodlarna i USA och Kanada.
Att skapa importtullar gentemot i-länderna kan tyckas lätt att säga. Men det är inte lika lätt att genomföra dem som det låter, i och med att många länder har lånat pengar från världsbanken och IMF. När sedan länderna inte kan betala tillbaka, kräver banken att länderna ska genomföra vissa reformer, så kallade ”strukturanpassningar”, bland annat att ta bort införseltullar.
En bra start för ett tredje världenland vore att skriva av skulderna till de länder som försöker förbättra sig men inte får igång någon utveckling på grund av att de måste betala av på sina skulder och räntor. Ett land som Moçambique betalar årligen 900 miljoner i räntor och amorteringar på lån vilket motsvarar lika mycket som utgifterna i utbildning och hälsovård tillsammans. Vilket ju bara håller utvecklingen i ett stadigt bromsgrepp.
MVH
bigj - mot kapitalism, och för demokrati...
Vi går vidare i jakten på kapitalismen brott - att skapa tillväxt…
Att skapa tillväxt är egentligen inget större problem, det finns flera exempel på enorma tillväxter med hjälp av politiska reformer. Det mest välkända är antagligen Stalins femårsplaner i Sovjetunionen (1928-1942) med en tillväxt som bara kan jämföras med andra kommunistiska nationer. Men det var inte bara tillväxten som var enorm även de mänskliga lidandena var stora, åtskilliga miljoner människor sändes till Sibirien och Gulag (de sovjetiska koncentrationslägren). Ett inte lika känt exempel i västvärlden är Chile på 70-80-talen. Att det inte är lika känt beror delvis på att det inte blev lika stora lidanden, en större anledning är troligtvis de västerländska mediernas utformning, de var positiva till det hela – eftersom de ju styrs av kapitalister. I Chile utspelades ett nyliberalt "experiment" när Pinochet tagit makten från den folkvalde Allende. Flera chilenska ekonomer skickades till Chicago på utbildning av den välkände monetaristen Milton Friedman. "Chicago-grabbarna" kom tillbaka till Chile och privatiserade, avvecklade och brutalliberaliserade landet.
Tillväxten sköt givetvis i höjden, mycket beroende på amerikanska industrier som satsade kapital i landet eftersom Milton Friedman var en mycket välsedd ekonom inom de nyliberala leden, speciellt i USA. Arbetslösheten i Chile förblev dock enorm och lönerna pressades i botten. Monetarister och nyliberaler hävdar nämligen att arbetslöshet beror på för höga löner. Hur det gick för de fackanslutna är det inte så svårt att räkna ut, svartlistning var inte speciellt ovanligt i detta diktatoriska Chile. Klassklyftorna blev enorma och utlandsskulden växte okontrollerat. I många andra länder har en liknande tillväxt kommit igång tack vare så kallade frizoner, ett område med mycket gynnsamma regler för företag. I Nicaragua fanns år 1999 en sådan typisk frizon, Las Maquilas. Där fanns 26 företag med totalt 26 000 anställda, de flesta företagen var utländska vilket medför att mycket liten del av vinsten tillföll landet. Arbetstiderna var elva timmar per dag, sex dar i veckan och medellönen ligger på motsvarande 900 kronor i månaden.
Frihandel som den ser ut nu gynnar bara västvärlden eftersom den enbart är fri i ena riktningen och borde omvandlas totalt om en utveckling ska vara möjlig i tredje världen. Som det ser ut nu exporterar u-länderna råvaror och textiler till i-länderna och betalar tullar och importerar färdiga produkter. En slutsats som är lätt att dra, och som många också gör är att ta bort alla tullar, vilket på så sätt skulle förbättra u-ländernas bytesbalans eftersom de då skulle slippa tullar vid exporten. De borttagna tullarna skulle göra att spelreglerna skulle bli mer rättvisa, menar främst nyliberalerna. Ländernas olika förutsättningar innebär dock att ett sådant förfarande skapar mer orättvisa än rättvisa. Nyliberala ekonomer hävdar att den enda lösningen är öppnare tullar för att få in kapital att investera. Tanken är den att när kapital kommer in, kommer detta till de rikare industriägarna i länderna, vilka sedan skall skapa en viss tillväxt, genom att kapital rinner ned till den övriga befolkningen och även återinvesteras i industrin. Allt enligt den så kallade ”trickle down teorin”. Men effekten av denna politik har istället inneburit stora klassklyftor och sänkta löner där den tillämpats. Det kapital som skulle återinvesteras i industrin försvinner utomlands eftersom en satsning i industrin i ett u-land inte är en säker investering, västerländska börser och banker är betydligt säkrare och lättare att hantera - tjäna pengar i.
Större delen av handeln mellan länderna i tredje världen går genom ett i-land med ett rejält prispåslag. Skulle en direkt handel mellan länderna komma igång skulle den var mycket gynnsammare för alla de inblandade u-länderna. Sydostasien har skapat en union, ASEAN, med Japan i spetsen som nu på senare tid fått en betydlig makt med en riklig handel sinsemellan. Även Latinamerika har skapat en union, Mecosur, där de stora latinamerikanska länderna ingår. Unionen har medfört ökad handel mellan länderna vilket är positivt. Mindre positivt är att Mexiko gått med i en stor frihandelszon under ledning av USA, NAFTA, och det gynnar delvis mexikanska arbetare. Men nackdelarna är stora, NAFTA subventionerar inte livsmedlet lika mycket i Mexiko, vilket det gör det svårare för de mexikanska bönderna att konkurrera med de välsubventionerade livsmedelsodlarna i USA och Kanada.
Att skapa importtullar gentemot i-länderna kan tyckas lätt att säga. Men det är inte lika lätt att genomföra dem som det låter, i och med att många länder har lånat pengar från världsbanken och IMF. När sedan länderna inte kan betala tillbaka, kräver banken att länderna ska genomföra vissa reformer, så kallade ”strukturanpassningar”, bland annat att ta bort införseltullar.
En bra start för ett tredje världenland vore att skriva av skulderna till de länder som försöker förbättra sig men inte får igång någon utveckling på grund av att de måste betala av på sina skulder och räntor. Ett land som Moçambique betalar årligen 900 miljoner i räntor och amorteringar på lån vilket motsvarar lika mycket som utgifterna i utbildning och hälsovård tillsammans. Vilket ju bara håller utvecklingen i ett stadigt bromsgrepp.
MVH
bigj - mot kapitalism, och för demokrati...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare i kapitalismens brottsregister....
Globaliseringen sedan 1980-talet
Globaliseringen har lett till en allt ökande världshandel. Något vi ser i början av 2000-talet. En handel som sker på mycket ojämlika villkor. Många länder i tredje världen har inte fått ta del av den ökade handelns vinster, utan globaliseringen har istället lett till en ytterligare marginalisering av flertalet länder. Den översta femtedelen av världens rikaste länder står för 82 procent av den globala exporten och 68 procent av de utländska direktinvesteringarna – den understa femtedelen för endast 1 procent. Medan de dominerande aktörerna är stora transnationella företag från länder i Nord. De 500 största företagen kontrollerar idag 70 procent av världshandeln och 80 procent av alla utlandsinvesteringar. Av världens 100 största ekonomier är fler än 50 företag. En tredjedel av världshandeln i början av 2000-talet sker inom företagskoncerner. Storföretagen dominerar bl.a. branscher som media, datateknologi, bilindustrin, livsmedel och cigaretter. Mediebranschen domineras av fem mediejättar. De tio största företagen inom kemikalieindustrin kontrollerar 82 procent av världsmarknaden. För många viktiga grödor domineras marknaden av ett fåtal stora transnationella företag. Dessa företag har ett mycket stort inflytande över de länder i Syd (tredje världen) som de verkar i liksom över de politiska regelverken för världshandeln. Sammantaget hindrar de en positiv utveckling i tredje världen.
Exportinriktningen innebär ofta att "lyxvaror" för export odlas istället för mat för den egna befolkningen. Ofta odlas exportgrödorna på de bästa jordarna och lokalbefolkningen får hålla till godo med jordar av sämre kvalitet och i områden där det ofta råder brist på vatten. De storskaliga odlingarna av exportgrödor är många gånger mycket vattenintensiva och leder till att lokalbefolkningen drabbas av brist på vatten. Utslagningen av traditionella grödor och odlingssystem utgör ett hot mot livsmedelssäkerheten i många länder i Syd idag. Länder som tidigare var självförsörjande på stapelvarorna, måste numera ofta importera baslivsmedel. De bördigaste jordarna i exempelvis Malaysia upptas idag av bland annat oljepalms- och gummiplantager liksom kakaoodlingar och man måste importera 35 procent av sitt ris. Det samma håller på att ske på Indonesiens största öar. Brasilien importerar över 60 procent av sitt vete, trots väldiga arealer. Snittblommor, tobak och kakao odlas idag på många av Afrikas bästa jordar. Extremfallet är när grödor odlas i rent kosmetiska syften. I Zimbabwe odlas ringblommor i stora monokulturer. Blommorna används som en ingrediens i hönsfoder och exporteras till Nord – allt för att för att våra ägg ska se gula och fina ut.
Istället borde I-världen stödja tredje världens egna industrier, genom att tillåta tredje världens länder att införa högre tullar mot den första världen samt att underlätta kooperativa lösningar där sådant är välkommet. Detsamma gäller jordbruket och problematiken med ägande och brukningsrätter på många håll i tredje världen. Jordbruket är en nyckelfråga i många stater i tredje världen, eftersom den står för matproduktionen.
Jordägarkoncentrationen har länge inneburit att pengarna hamnat hos några få rika ägare som oftast ägnar sig åt lyxkonsumtion. En jämnare fördelning medför att fler blir aktiva i ekonomin och viljan att samarbeta blir större med minskande sociala klyftor. Jämlikhet mellan könen medför att det blir ett mindre barnafödande vilket skulle vara bra eftersom den stora befolkningen som bekant är ett stort problem. I många fall är det så att kvinnorna tar hand om jordbruket, hemmet och barn- och äldrevård när mannen söker lyckan i städerna. Männen har dock oftast äganderätten till jorden och på så sätt även till inkomsterna från jorden. En rättvisare fördelning inom hemmet skulle medföra att kvinnorna inte skulle bli lika beroende av hjälp av en stor barnaskara och livet skulle överhuvudtaget bli tryggare.
När jordbrukarna blir rikare köper de mer. Det medför att industrin och tjänstesektorn ökar. Detta gör att fler får in kapital när de jobbar vilka i sin tur köper och det blir en positiv spiral. En typisk industrination har ett jordbruk som sysselsätter mindre än tio procent av befolkningen. Skulle en industri för färdiga produkter komma igång med löner som är tillräckligt höga för att man ska kunna köpa mer är det nödvändigaste skulle det kunna investeras i en inhemsk industri som då skulle växa. Importen av varor skulle minska, och minskad import skulle leda till att mindre kapital försvinner ut ur landet. Exporten skulle visserligen minska också på grund av ökade priser, men det finns väl ingen i Nord som med gott samvete kan säga att bananer, apelsiner och märkeslösa kläder är speciellt dyra. Här föreligger ett problem, för att priserna ska kunna öka måste alla länder göra en höjning samtidigt, annars kommer de länder som inte höjer att ta över marknaden och höjningen blir verkningslöst - precis som en strejk blir när det finns strejkbrytare.
MVH
bigj - mot kapitalism, för demokrati...
Vi går vidare i kapitalismens brottsregister....
Globaliseringen sedan 1980-talet
Globaliseringen har lett till en allt ökande världshandel. Något vi ser i början av 2000-talet. En handel som sker på mycket ojämlika villkor. Många länder i tredje världen har inte fått ta del av den ökade handelns vinster, utan globaliseringen har istället lett till en ytterligare marginalisering av flertalet länder. Den översta femtedelen av världens rikaste länder står för 82 procent av den globala exporten och 68 procent av de utländska direktinvesteringarna – den understa femtedelen för endast 1 procent. Medan de dominerande aktörerna är stora transnationella företag från länder i Nord. De 500 största företagen kontrollerar idag 70 procent av världshandeln och 80 procent av alla utlandsinvesteringar. Av världens 100 största ekonomier är fler än 50 företag. En tredjedel av världshandeln i början av 2000-talet sker inom företagskoncerner. Storföretagen dominerar bl.a. branscher som media, datateknologi, bilindustrin, livsmedel och cigaretter. Mediebranschen domineras av fem mediejättar. De tio största företagen inom kemikalieindustrin kontrollerar 82 procent av världsmarknaden. För många viktiga grödor domineras marknaden av ett fåtal stora transnationella företag. Dessa företag har ett mycket stort inflytande över de länder i Syd (tredje världen) som de verkar i liksom över de politiska regelverken för världshandeln. Sammantaget hindrar de en positiv utveckling i tredje världen.
Exportinriktningen innebär ofta att "lyxvaror" för export odlas istället för mat för den egna befolkningen. Ofta odlas exportgrödorna på de bästa jordarna och lokalbefolkningen får hålla till godo med jordar av sämre kvalitet och i områden där det ofta råder brist på vatten. De storskaliga odlingarna av exportgrödor är många gånger mycket vattenintensiva och leder till att lokalbefolkningen drabbas av brist på vatten. Utslagningen av traditionella grödor och odlingssystem utgör ett hot mot livsmedelssäkerheten i många länder i Syd idag. Länder som tidigare var självförsörjande på stapelvarorna, måste numera ofta importera baslivsmedel. De bördigaste jordarna i exempelvis Malaysia upptas idag av bland annat oljepalms- och gummiplantager liksom kakaoodlingar och man måste importera 35 procent av sitt ris. Det samma håller på att ske på Indonesiens största öar. Brasilien importerar över 60 procent av sitt vete, trots väldiga arealer. Snittblommor, tobak och kakao odlas idag på många av Afrikas bästa jordar. Extremfallet är när grödor odlas i rent kosmetiska syften. I Zimbabwe odlas ringblommor i stora monokulturer. Blommorna används som en ingrediens i hönsfoder och exporteras till Nord – allt för att för att våra ägg ska se gula och fina ut.
Istället borde I-världen stödja tredje världens egna industrier, genom att tillåta tredje världens länder att införa högre tullar mot den första världen samt att underlätta kooperativa lösningar där sådant är välkommet. Detsamma gäller jordbruket och problematiken med ägande och brukningsrätter på många håll i tredje världen. Jordbruket är en nyckelfråga i många stater i tredje världen, eftersom den står för matproduktionen.
Jordägarkoncentrationen har länge inneburit att pengarna hamnat hos några få rika ägare som oftast ägnar sig åt lyxkonsumtion. En jämnare fördelning medför att fler blir aktiva i ekonomin och viljan att samarbeta blir större med minskande sociala klyftor. Jämlikhet mellan könen medför att det blir ett mindre barnafödande vilket skulle vara bra eftersom den stora befolkningen som bekant är ett stort problem. I många fall är det så att kvinnorna tar hand om jordbruket, hemmet och barn- och äldrevård när mannen söker lyckan i städerna. Männen har dock oftast äganderätten till jorden och på så sätt även till inkomsterna från jorden. En rättvisare fördelning inom hemmet skulle medföra att kvinnorna inte skulle bli lika beroende av hjälp av en stor barnaskara och livet skulle överhuvudtaget bli tryggare.
När jordbrukarna blir rikare köper de mer. Det medför att industrin och tjänstesektorn ökar. Detta gör att fler får in kapital när de jobbar vilka i sin tur köper och det blir en positiv spiral. En typisk industrination har ett jordbruk som sysselsätter mindre än tio procent av befolkningen. Skulle en industri för färdiga produkter komma igång med löner som är tillräckligt höga för att man ska kunna köpa mer är det nödvändigaste skulle det kunna investeras i en inhemsk industri som då skulle växa. Importen av varor skulle minska, och minskad import skulle leda till att mindre kapital försvinner ut ur landet. Exporten skulle visserligen minska också på grund av ökade priser, men det finns väl ingen i Nord som med gott samvete kan säga att bananer, apelsiner och märkeslösa kläder är speciellt dyra. Här föreligger ett problem, för att priserna ska kunna öka måste alla länder göra en höjning samtidigt, annars kommer de länder som inte höjer att ta över marknaden och höjningen blir verkningslöst - precis som en strejk blir när det finns strejkbrytare.
MVH
bigj - mot kapitalism, för demokrati...
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
Vi går vidare med kapitalismens brottsregister...
Stora multinationella bolag styr alltmer av marknaderna i världen…
Sex bolag har hand om 75 procent av världsmarknaden för bekämpningsmedel, och fem bolag kontrollerar 75 procent av den internationella spannmålshandeln.
I en FAO-rapport från början av 2000-talet beskrivs vidare hur två bolag dominerar all bananförsäljning i världen. Monsanto kontrollerar 91 procent av världsmarknaden för genmodifierat utsäde. Ett enda bolag – Wal-Mart – kontrollerar nu 40 procent av Mexicos detaljhandel med mat, och tre bolag tar hand om 85 procent av världens teproduktion.
Nestlé hade större vinst än Ghanas BNP år 2002, Unilevers vinst var en tredjedel större än Mocambiques inkomster och Wal-Mart´s vinst var större än båda dessa länders ekonomier tillsammans. Denna ekonomiska övervikt slår ut inhemska företag, och försök att starta företag, i hela den tredje världen.
I själva verket dumpar USA och EU hellre sina egna jordbruksprodukter i tredje världen genom kraftigt subventionerad export, än att de investerar i tredje världen-jordbruk som minskar u-ländernas väst-beroende. Bolagen har dragit stor fördel av raset på jordbrukspriser. Priserna på kaffe, kakao, ris, palmolja och socker har fallit med mer än 50 procent från 1982 till 2002. En annan tydlig trend visar hur investeringarna i snabbköp har ökat långt snabbare än investeringar i jordbruket. De fem största snabbköpskedjorna, samtliga från Europa eller USA, har utökat antalet länder där man etablerat sig med minst 270 procent under mellan 1982 och 2002.
Följderna beskrivs i den FAO-rapport, som kom några år in på 2000-talet, som delvis “goda”; större urval, bättre tillgång, lägre priser och högre matsäkerhet. I rapporten nämns Kenya som ett exempel. Visserligen kan Kenyas enorma ökning av export av frukt, grönsaker och snittblommor till europeiska snabbköp – som uppgår till mer än 300 miljoner dollar per år – utgöra ett fikonlöv för storföretagen, inte minst då de småjordbrukare som fått tillgång till den marknaden har fått högre inkomster. Men faktum är att i takt med att Kenyas export ökat, så har antalet småjordbrukare som sysslar med handel minskat till 18 procent, jämfört med 70 procent, mellan 1992 och 2002. Ett tydligt resultat av konkurrensen med storkapitalet.
Det är inte bara EU som förstör marknaden för u-ländernas producenter. Exempelvis protesterade Thailand när USA offererade subventionerat ris till Filippinerna för 2/3 av det thailändska priset några år in på 2000-talet. USA dumpade även kyckling i Nicaragua och EU gjorde det samma i Afrika vid samma tidpunkt. Resultatet är detsamma; de inhemska producenterna slås ut. Det kallas livsmedelsbistånd, men det är i verkligheten stöd till de egna bönderna – som samtidigt hindrar utvecklingen i tredje världen då potentiella företagsetableringar blir inte av.
Livsmedelskedjor från USA och Västeuropa expanderar snabbt i u-länderna. De utländska företagen går in i land efter land och etablerar nya stormarknader eller köper upp inhemska kedjor. Utvecklingen får stora konsekvenser för miljontals redan fattiga bönder som tvingas sänka sina priser och anpassa sig till stormarknadernas allt hårdare villkor. I vår del av världen tog utvecklingen från handelsbod till stormarknad ett halvt århundrade, i utvecklingsländerna sker förändringen i rasande takt. Störst bland giganterna är det amerikanska företaget Wal-Mart, som bara under år 2007 har införlivat 369 butiker i Centralamerika i sitt imperium. År 2006 köpte Wal-Mart bland annat upp 140 butiker i Brasilien. Den franska livsmedelskedjan Carrefour har år 2007 öppnat sin 76:e stormarknad i Kina. Brittiska Tesco planerar 12 nya stormarknader i Kina under åren 2007-2008.
Livsmedelskedjorna vill ha så få leverantörer som möjligt och pressar priserna genom att spela ut olika leverantörer mot varandra. Stormarknaderna kräver ofta leverans 365 dagar om året, på exakta klockslag och med varor som uppfyller stormarknadens exakta krav på kvalitet och storlek – en omöjlighet för många, ja, de flesta, mindre odlare.
MVH
bigj - för demokrati. mot kapitalism...
Vi går vidare med kapitalismens brottsregister...
Stora multinationella bolag styr alltmer av marknaderna i världen…
Sex bolag har hand om 75 procent av världsmarknaden för bekämpningsmedel, och fem bolag kontrollerar 75 procent av den internationella spannmålshandeln.
I en FAO-rapport från början av 2000-talet beskrivs vidare hur två bolag dominerar all bananförsäljning i världen. Monsanto kontrollerar 91 procent av världsmarknaden för genmodifierat utsäde. Ett enda bolag – Wal-Mart – kontrollerar nu 40 procent av Mexicos detaljhandel med mat, och tre bolag tar hand om 85 procent av världens teproduktion.
Nestlé hade större vinst än Ghanas BNP år 2002, Unilevers vinst var en tredjedel större än Mocambiques inkomster och Wal-Mart´s vinst var större än båda dessa länders ekonomier tillsammans. Denna ekonomiska övervikt slår ut inhemska företag, och försök att starta företag, i hela den tredje världen.
I själva verket dumpar USA och EU hellre sina egna jordbruksprodukter i tredje världen genom kraftigt subventionerad export, än att de investerar i tredje världen-jordbruk som minskar u-ländernas väst-beroende. Bolagen har dragit stor fördel av raset på jordbrukspriser. Priserna på kaffe, kakao, ris, palmolja och socker har fallit med mer än 50 procent från 1982 till 2002. En annan tydlig trend visar hur investeringarna i snabbköp har ökat långt snabbare än investeringar i jordbruket. De fem största snabbköpskedjorna, samtliga från Europa eller USA, har utökat antalet länder där man etablerat sig med minst 270 procent under mellan 1982 och 2002.
Följderna beskrivs i den FAO-rapport, som kom några år in på 2000-talet, som delvis “goda”; större urval, bättre tillgång, lägre priser och högre matsäkerhet. I rapporten nämns Kenya som ett exempel. Visserligen kan Kenyas enorma ökning av export av frukt, grönsaker och snittblommor till europeiska snabbköp – som uppgår till mer än 300 miljoner dollar per år – utgöra ett fikonlöv för storföretagen, inte minst då de småjordbrukare som fått tillgång till den marknaden har fått högre inkomster. Men faktum är att i takt med att Kenyas export ökat, så har antalet småjordbrukare som sysslar med handel minskat till 18 procent, jämfört med 70 procent, mellan 1992 och 2002. Ett tydligt resultat av konkurrensen med storkapitalet.
Det är inte bara EU som förstör marknaden för u-ländernas producenter. Exempelvis protesterade Thailand när USA offererade subventionerat ris till Filippinerna för 2/3 av det thailändska priset några år in på 2000-talet. USA dumpade även kyckling i Nicaragua och EU gjorde det samma i Afrika vid samma tidpunkt. Resultatet är detsamma; de inhemska producenterna slås ut. Det kallas livsmedelsbistånd, men det är i verkligheten stöd till de egna bönderna – som samtidigt hindrar utvecklingen i tredje världen då potentiella företagsetableringar blir inte av.
Livsmedelskedjor från USA och Västeuropa expanderar snabbt i u-länderna. De utländska företagen går in i land efter land och etablerar nya stormarknader eller köper upp inhemska kedjor. Utvecklingen får stora konsekvenser för miljontals redan fattiga bönder som tvingas sänka sina priser och anpassa sig till stormarknadernas allt hårdare villkor. I vår del av världen tog utvecklingen från handelsbod till stormarknad ett halvt århundrade, i utvecklingsländerna sker förändringen i rasande takt. Störst bland giganterna är det amerikanska företaget Wal-Mart, som bara under år 2007 har införlivat 369 butiker i Centralamerika i sitt imperium. År 2006 köpte Wal-Mart bland annat upp 140 butiker i Brasilien. Den franska livsmedelskedjan Carrefour har år 2007 öppnat sin 76:e stormarknad i Kina. Brittiska Tesco planerar 12 nya stormarknader i Kina under åren 2007-2008.
Livsmedelskedjorna vill ha så få leverantörer som möjligt och pressar priserna genom att spela ut olika leverantörer mot varandra. Stormarknaderna kräver ofta leverans 365 dagar om året, på exakta klockslag och med varor som uppfyller stormarknadens exakta krav på kvalitet och storlek – en omöjlighet för många, ja, de flesta, mindre odlare.
MVH
bigj - för demokrati. mot kapitalism...
Den goda sidans försvarare
Re: Rikt ordförråd
Fromm skrev:Benjie skrev:Ursäkta!
Men betyder det att Du sket på Dig?
/BENJIE
Naturligtvis styrs även det röda laget av känslor. :wink:
http://www.youtube.com/watch?v=IBGn8c_e ... re=related
Ja, något annat vore ju inte självklart.
Benjie
Tja, medan Himmlers män gasade polacker och judar och tjecker och ryssar och andra lät Churchills män svälta ut bengaler. Det uppskattas att omkring tre miljoner människor dog. Den brittiska ondskan i Bnegalen var alltså några miljoner offer mindre ond än den tyska i Polen, den var också många miljoner Reichmark billigare. Dödslägren var kostsamma, den tekniska utrustningen krävde investeringskapital och drog driftskostnader. Utsvältningen däremot gynnades av geografin och krävde blott de enkla byråkratiska åtgärder. Som den ansvarige brittiske ämbetsmannen i Tamluk påpekade när folket dog undan: "Med hänsyn till folkets politiska ogärningar bör regeringen icke blott själv undanhålla all hjälp utan därtill icke tillåta någon enskild organisation att utföra hjälparbete i det drabbade området.
Britterna uppträdde för övrigt inte annorlunda än de tyska officerarna i Polen eller Förenta staternas officerare i Vietnam. När de tre byarna Masuria, Dihimasuria och Chandjpuur den 9 januari 1943 plundrades av 600 soldater då våldtogs 46 kvinnor. Gärningsmännen gick fria. Den brittiske polisofficeren som gått i engelsk public school och var mindre intresserad av kvinnor hade istället en trälinjal med sig som han stack upp i ändtarmen på männen och vred runt så han kunde höra offren skrika. Inte heller han blev straffad, han var ju en officer och en gentleman. Det handlar inte om mänsklig ondska, det handlar om imperialismens logik och den tar sig liknande uttryck oavsett om den drar fram i Polen, i Bengalen eller i Vietnam!
För att fortsätta med Indien så skulle man även kunna göra en jämförelse mellan det sk. "kommunistiska" Kina och det marknadskapitalistiska Indien, då de båda länderna hade snarlika förutsättningar 1949 efter den kinesiska revolutionen och den indiska självständigheten.
Ekonomipristagaren Amartya Sen är den stora auktoriteten på området, han menar dels, och detta nämns ofta, att den stora självten i Kina 1958-1961 som krävde mellan 16 och 30 miljoner människors liv, blev möjlig p.g.a. den kinesiska diktaturen - det saknades politisk opposition och fria medier så det enda man hörde från partifunktionärerna var att läget var under kontroll.
Något som däremot inte nämns lika ofta är att Sen även menar att Kinas planekonomiska system var bättre på att möta befolkningens grundläggande behov i form av livsmedel, hälso- och sjukvård o.s.v. än vad Indiens marknadskapitalistiska system var. Kina var en diktatur, men man lät inte (medvetet) de fattiga duka under i svält och tillhandahöll sjukvård och utbildning. I Indien däremot så lät man helt enkelt den stora fattigaste delen av befolkningen svälta och lida, man gjorde ingenting åt det. Så det uppskattas att det i Indien varje sjuårsperiod sedan självständigheten svultit lika många människor i onödan och i tysthet som under den stora svälten i Kina 1958-1961.
Indien har hela tiden haft resurser och mat, men valt att exportera då det är mer lönsamt för de rikaste. Vi snackar om 100 miljoner döda i Indien som direkt följd av det kapitalistiska samhällets kalla logik. Man hör mycket om de sk. "kommunistiska" diktaturernas offer, men om kapitalismens är det alltjämt tyst.
Hur menar du då? Adolf Eichmann var inte någon född förbrytare. Det var inte hans biologiska natur, schimpansen i honom, som gjorde honom till massmördare. Det var hans andra, kulturella natur, ty det är i den som ideologierna uppstår och fortlever. Det var en ideologi, inte hans gener, som sade honom att det var hans plikt att administrera Förintelsen.
Det handlar inte om människors inneboende ondska, det är ett sätt för makthavarna att ursäkta sig. Det handlar om just strukturer, ideologier och vanföreställningar. Om materiella förhållanden och dess logik. Krig, svält och förtryck är inte likt naturkatastrofer som sveper över världen. De är skeenden som kan begripas och som kan bekämpas, de är produkterna av ett samhällssystem som kan avskaffas.
Britterna uppträdde för övrigt inte annorlunda än de tyska officerarna i Polen eller Förenta staternas officerare i Vietnam. När de tre byarna Masuria, Dihimasuria och Chandjpuur den 9 januari 1943 plundrades av 600 soldater då våldtogs 46 kvinnor. Gärningsmännen gick fria. Den brittiske polisofficeren som gått i engelsk public school och var mindre intresserad av kvinnor hade istället en trälinjal med sig som han stack upp i ändtarmen på männen och vred runt så han kunde höra offren skrika. Inte heller han blev straffad, han var ju en officer och en gentleman. Det handlar inte om mänsklig ondska, det handlar om imperialismens logik och den tar sig liknande uttryck oavsett om den drar fram i Polen, i Bengalen eller i Vietnam!
För att fortsätta med Indien så skulle man även kunna göra en jämförelse mellan det sk. "kommunistiska" Kina och det marknadskapitalistiska Indien, då de båda länderna hade snarlika förutsättningar 1949 efter den kinesiska revolutionen och den indiska självständigheten.
Ekonomipristagaren Amartya Sen är den stora auktoriteten på området, han menar dels, och detta nämns ofta, att den stora självten i Kina 1958-1961 som krävde mellan 16 och 30 miljoner människors liv, blev möjlig p.g.a. den kinesiska diktaturen - det saknades politisk opposition och fria medier så det enda man hörde från partifunktionärerna var att läget var under kontroll.
Något som däremot inte nämns lika ofta är att Sen även menar att Kinas planekonomiska system var bättre på att möta befolkningens grundläggande behov i form av livsmedel, hälso- och sjukvård o.s.v. än vad Indiens marknadskapitalistiska system var. Kina var en diktatur, men man lät inte (medvetet) de fattiga duka under i svält och tillhandahöll sjukvård och utbildning. I Indien däremot så lät man helt enkelt den stora fattigaste delen av befolkningen svälta och lida, man gjorde ingenting åt det. Så det uppskattas att det i Indien varje sjuårsperiod sedan självständigheten svultit lika många människor i onödan och i tysthet som under den stora svälten i Kina 1958-1961.
Indien har hela tiden haft resurser och mat, men valt att exportera då det är mer lönsamt för de rikaste. Vi snackar om 100 miljoner döda i Indien som direkt följd av det kapitalistiska samhällets kalla logik. Man hör mycket om de sk. "kommunistiska" diktaturernas offer, men om kapitalismens är det alltjämt tyst.
manifesto skrev:Ismer kan inte begå brott, biggj.
Hur menar du då? Adolf Eichmann var inte någon född förbrytare. Det var inte hans biologiska natur, schimpansen i honom, som gjorde honom till massmördare. Det var hans andra, kulturella natur, ty det är i den som ideologierna uppstår och fortlever. Det var en ideologi, inte hans gener, som sade honom att det var hans plikt att administrera Förintelsen.
Det handlar inte om människors inneboende ondska, det är ett sätt för makthavarna att ursäkta sig. Det handlar om just strukturer, ideologier och vanföreställningar. Om materiella förhållanden och dess logik. Krig, svält och förtryck är inte likt naturkatastrofer som sveper över världen. De är skeenden som kan begripas och som kan bekämpas, de är produkterna av ett samhällssystem som kan avskaffas.
"Överlevandet har hittills hindrat oss från att leva!"
Raoul Vaneigem
"Du skulle ha läst lite om verkligheten i stället för dina trams-böcker om astrologi och annat skrock."
Skalman
Raoul Vaneigem
"Du skulle ha läst lite om verkligheten i stället för dina trams-böcker om astrologi och annat skrock."
Skalman
Hejsan!
Intressant om Bengalen under sista världskriget. Där dog fler miljoner pga det brittiska styret, har själv någonstans läst att omkring 5 miljoner dukade under. Alltså nästan lika många som i de tyska koncentrationslägren under samma tid (1939-1945). I Bengalen var det värst år 1943, precis som Ripper skriver.
Håller helt med Ripper när han skriver om att -ismen mycket väl kan begå brott. Manifesto fattar nog vad vi menade, men eftersom han inget i sak kan sätta emot, så söker han strid om påvens skägg istället för väsentligheterna. Typiskt dem som har lite på kunskapsfötterna, men har et stort behov av att synas! :D
Jag ämnar återkomma till frågan om offren, men kör just nu vidare på handels-spåret gällande kapitalismens ohyggliga brottsregister.
Västliga multinationella företag förhindrar de inhemska företagen att växa
Den radikala och i världen mycket lästa ekonomen Bharat Jhunjhunwala intervjuas om sin syn på Indiens väg bort från fattigdomen. Han blandar marxism, kapitalism och hinduism och vill bland annat sänka alla västvärldens valutor. Radioprogrammet ”Pengars” (P1) reporter Jonas Ohlin träffade honom i en förort till Delhi år 2006.
Indiens överklass blir rikare, medan underklassen blir allt fattigare. Medelklassen har varit konstant sedan lång tid, även om den i antal ökar, vilket även underklassen gör, fast snabbare. Lönerna för de fattiga har inte ökat sedan början av 1990-talet, medan de rikas inkomster har ökat explosionsartat. Detta leder till att osäkerheten och problemen ökar i det indiska samhället. Det leder idag till att vänsterpartierna ökar sina andelar av valmanskåren.
Ett exempel på utländska investeringar och effektiviseringar i Indien är landets tvålindustri. När man effektiviserade denna industri, hade den 25 000 anställda kvar. Före effektiviseringen hade den 500 000 arbetare, som idag till stor del är arbetslösa. Effektiviseringen har blivit en försämring istället. Effektiviseringar är inte bra om de inte samtidigt leder till fördelar för alla, menar Jhunjhunwala.
Det är här problematiken ligger. Förr sysselsatte tvålindustrin 500 000 arbetare, efter effektiviseringarna sysslade bara 25 000 inom denna industri. 475 000 hade blivit av med sina arbeten, och de flesta även med sina inkomster. Naturligtvis är det bra med effektiviseringar – men bara så länge de gynnar alla. Detta visar på ett klart sätt dilemmat i tredje världen, effektiva metoder från väst konkurrerar ut många företag, och arbeten, i tredje världen – effektiviteten skadar alltså mer än den berikar. Det samma gäller företag som säljer billigare produkter i tredje världen, vilket gör att den inhemska industrin inte kan konkurrera på lika villkor – och då skapas heller inga nya företag i dessa områden, och därmed skapas bara mer misär, och mer beroende! Det är då det går åt fel håll!
MVH
bigj - mot kapitalism, för demokrati...
Intressant om Bengalen under sista världskriget. Där dog fler miljoner pga det brittiska styret, har själv någonstans läst att omkring 5 miljoner dukade under. Alltså nästan lika många som i de tyska koncentrationslägren under samma tid (1939-1945). I Bengalen var det värst år 1943, precis som Ripper skriver.
Håller helt med Ripper när han skriver om att -ismen mycket väl kan begå brott. Manifesto fattar nog vad vi menade, men eftersom han inget i sak kan sätta emot, så söker han strid om påvens skägg istället för väsentligheterna. Typiskt dem som har lite på kunskapsfötterna, men har et stort behov av att synas! :D
Jag ämnar återkomma till frågan om offren, men kör just nu vidare på handels-spåret gällande kapitalismens ohyggliga brottsregister.
Västliga multinationella företag förhindrar de inhemska företagen att växa
Den radikala och i världen mycket lästa ekonomen Bharat Jhunjhunwala intervjuas om sin syn på Indiens väg bort från fattigdomen. Han blandar marxism, kapitalism och hinduism och vill bland annat sänka alla västvärldens valutor. Radioprogrammet ”Pengars” (P1) reporter Jonas Ohlin träffade honom i en förort till Delhi år 2006.
Indiens överklass blir rikare, medan underklassen blir allt fattigare. Medelklassen har varit konstant sedan lång tid, även om den i antal ökar, vilket även underklassen gör, fast snabbare. Lönerna för de fattiga har inte ökat sedan början av 1990-talet, medan de rikas inkomster har ökat explosionsartat. Detta leder till att osäkerheten och problemen ökar i det indiska samhället. Det leder idag till att vänsterpartierna ökar sina andelar av valmanskåren.
Ett exempel på utländska investeringar och effektiviseringar i Indien är landets tvålindustri. När man effektiviserade denna industri, hade den 25 000 anställda kvar. Före effektiviseringen hade den 500 000 arbetare, som idag till stor del är arbetslösa. Effektiviseringen har blivit en försämring istället. Effektiviseringar är inte bra om de inte samtidigt leder till fördelar för alla, menar Jhunjhunwala.
Det är här problematiken ligger. Förr sysselsatte tvålindustrin 500 000 arbetare, efter effektiviseringarna sysslade bara 25 000 inom denna industri. 475 000 hade blivit av med sina arbeten, och de flesta även med sina inkomster. Naturligtvis är det bra med effektiviseringar – men bara så länge de gynnar alla. Detta visar på ett klart sätt dilemmat i tredje världen, effektiva metoder från väst konkurrerar ut många företag, och arbeten, i tredje världen – effektiviteten skadar alltså mer än den berikar. Det samma gäller företag som säljer billigare produkter i tredje världen, vilket gör att den inhemska industrin inte kan konkurrera på lika villkor – och då skapas heller inga nya företag i dessa områden, och därmed skapas bara mer misär, och mer beroende! Det är då det går åt fel håll!
MVH
bigj - mot kapitalism, för demokrati...
Den goda sidans försvarare
biggj skrev:Där dog fler miljoner pga det brittiska styret, har själv någonstans läst att omkring 5 miljoner dukade under. Alltså nästan lika många som i de tyska koncentrationslägren under samma tid (1939-1945).
Det var väl ungefär 5,5 miljoner judar som mördades i förintelsen. Fast totalt mördades ungefär det dubbla antalet.
"Överlevandet har hittills hindrat oss från att leva!"
Raoul Vaneigem
"Du skulle ha läst lite om verkligheten i stället för dina trams-böcker om astrologi och annat skrock."
Skalman
Raoul Vaneigem
"Du skulle ha läst lite om verkligheten i stället för dina trams-böcker om astrologi och annat skrock."
Skalman
Hejsan!
Ja, det ligger nog där någonstans. Dessutom tog de livet av lika många utanför lägren. Helt rätt!
Nu vidare med vår anklagande ton mot kapitalismen och dess brottsregister!
Nya handelsregler gör business av det dagliga brödet i Kenya
De fattiga länderna i Syd inför nu frihandel på livsmedel. Inte för att de tjänar på det, utan för att de är tvungna. Resultatet är att de rika länderna vinner nya intressanta marknader, medan småbönderna i Syd får ännu svårare att försörja sig.
I Kenya liksom i många andra u-länder är jordbruket den huvudsakliga näringen och det är fattiga småbönder som står för en stor del av produktionen. De odlar traditionella grödor som sötpotatis, sorghum och kassava. Kvinnor i färggranna tygstycken och med stora korgar på huvudena trängs med lokala uppköpare för sin egen försörjning, men också majs, vete och socker som säljs på de lokala marknaderna. Ofta har de en ko eller några getter och kanske några höns. Det är ett resurssnålt och småskaligt jordbruk med en hög grad av självförsörjning. Men bönderna är också beroende av att kunna sälja sitt överskott för att köpa livsmedel och varor som de inte kan odla själva. Bönderna ser på så sätt till att de har en trygg tillgång till mat under hela året. Man brukar prata om livsmedelssäkerhet.
I ett land som Kenya är vattenbrist och torka problem som bönderna ständigt kämpar med. Men idag kommer hoten mot försörjningen för de kenyanska bönderna liksom för miljontals andra småbönder i tredje världen också från helt andra håll. Kenya har, liksom andra länder i Syd, öppnat sina gränser för import av livsmedel. Följden har blivit att marknaden har översvämmats av livsmedel utifrån, framför allt majs, ris, vete, socker och mejeriprodukter. Många av dessa varor, till exempel vete och socker, dumpas av EU och USA. Produktionen är där starkt subventionerad och varorna kan därför säljas till ett pris under världsmarknadspriset - ett pris som det är omöjligt för de kenyanska småbönderna att konkurrera med.
– Bönderna får sämre betalt för sina produkter och det blir allt svårare för dem att försörja sig på sitt jordbruk. Det hjälper inte att det finns importerade livsmedel på marknaden om människor inte har råd att köpa maten, säger Monica Opole från organisationen CIKSAP, som arbetar för att främja ett hållbart jordbruk bland småbönder i Kenya.
Kenya har inte haft något val. Världsbanken och Internationella Valutafonden har påtvingat fattiga skuldtyngda länder ekonomiska reformer, som bland annat inneburit att länderna ska öppna sina marknader för import av livsmedel.
Tanken är att exporten ska öka så att länderna ska kunna betala tillbaka sina skulder. Även Världshandelsorganisationen, WTO - vars regelverk inte bara griper in i länders handelspolitik, utan också berör deras konsumentregler, miljölagar och utvecklingspolitik - kräver avregleringar.
Att de internationella handelsreglerna omfattar även jordbruksprodukter är en ny företeelse. Så har det bara varit sedan 1995, då WTO bildades. Tidigare hade handel med livsmedel undantagits i de globala regelverken. Många u-länder och folkrörelser är kritiska till att jordbruksprodukter nu behandlas som vilka andra produkter som helst och kräver att de fattiga länderna ska få skydda den inhemska jordbruksproduktion som syftar till att trygga den lokala livsmedelssäkerheten. Men i WTO är det allt eller inget som gäller. Alla medlemsländer måste acceptera alla regler.
- WTO:s jordbruksavtal är ett hot mot den lokala livsmedelssäkerheten och länders självförsörjning, hävdar Monica Opole. Kenya var tidigare nästan självförsörjande på spannmål, men importerar idag runt tjugo procent av det spannmål som konsumeras i landet.
Samtidigt som u-länderna har tvingats avreglera sin handel, är de rika länderna dock själva ovilliga att öppna sina marknader. Trots WTO:s krav, fortsätter EU att skydda sin jordbruksproduktion och fattiga länder tillåts inte konkurrera öppet i handeln med de produkter där de faktiskt har fördelar. EU:s beslut att ge ökat marknadstillträde för produkter från världens minst utvecklade länder är ett steg i rätt riktning, men för u-länder som inte tillhör de allra fattigaste länderna, exempelvis Kenya, är EU:s marknader fortfarande stängda.
Många u-länder, framför allt i Afrika, sitter fortfarande fast i handelsmönster som upprättades under kolonialtiden. De är huvudsakligen råvaruproducenter och deras export domineras av en eller ett par exportvaror, ofta jordbruksprodukter. Världsmarknadspriserna på råvaror har sjunkit konstant under de senaste decennierna. WTO har inte lyckats lösa detta, som är ett av de fattigaste ländernas allra största problem. Det räcker inte med marknadstillträde om man inte har något att konkurrera med.
- Vi sitter fast i ett beroendeförhållande till den rika delen av världen. De afrikanska länderna exporterar råvaror och importerar färdiga produkter. Vi producerar sådant som vi inte konsumerar och vi konsumerar det vi inte producerar, säger Oduor Ong'wen från den östafrikanska organisationen EcoNews Africa.
De rika länderna, däribland EU, har högre tullar på vidareförädlade produkter från u-länderna än på råvaror. Det är till exempel ingen tull på EU:s import av orostade kaffebönor från Kenya, medan man lägger på en tull på åtta procent på rostat kaffe och elva procent på kaffeextrakt. Detta är ett effektivt sätt att hindra u-länderna från att bredda sin produktion och bygga upp en inhemsk förädlingsindustri.
Många ställer sig allt oftare frågan om det verkligen är en fri världshandel vi ser idag. På vems villkor bedrivs den internationella handeln? Vem gynnas? U-länder och folkrörelser framhåller gång på gång att de inte är emot handel i sig, de är inte heller emot att det finns regler, men frågan är vem som sätter reglerna och hur de ser ut. Idag har ett fåtal företagsjättar inom jordbruks- och livsmedelsindustrin makten över vår mat. Dessa företag kontrollerar i princip hela produktionskedjan, från fröer till produktion och distribution av livsmedel. I sin strävan att hitta nya marknader för sina produkter, var det också dessa företag som drev på för att få igenom WTO:s jordbruksavtal. Ett jordbruksavtal som är på väg att förvandla mat från en mänsklig rättighet till en ren handelsvara. Ett avtal som istället för att gynna världens småbönder, berövar dem deras möjligheter till försörjning.
-De har förlorat kontrollen över den egna marknaden, menar Oduor Ong'wen:
- I Afrika var marknaden traditionellt en social mötesplats. Hit gick man för att sälja ett par kilo kassava och köpa salt och lite matolja, men minst lika viktigt var att träffa de andra byborna och utbyta senaste nytt. På dagens marknad har produkterna blivit viktigare än människorna.
Källa: Karin Gregow, http://www.snf.se/verksamhet/internatio ... n-art4.htm
MVH
bigj
Ja, det ligger nog där någonstans. Dessutom tog de livet av lika många utanför lägren. Helt rätt!
Nu vidare med vår anklagande ton mot kapitalismen och dess brottsregister!
Nya handelsregler gör business av det dagliga brödet i Kenya
De fattiga länderna i Syd inför nu frihandel på livsmedel. Inte för att de tjänar på det, utan för att de är tvungna. Resultatet är att de rika länderna vinner nya intressanta marknader, medan småbönderna i Syd får ännu svårare att försörja sig.
I Kenya liksom i många andra u-länder är jordbruket den huvudsakliga näringen och det är fattiga småbönder som står för en stor del av produktionen. De odlar traditionella grödor som sötpotatis, sorghum och kassava. Kvinnor i färggranna tygstycken och med stora korgar på huvudena trängs med lokala uppköpare för sin egen försörjning, men också majs, vete och socker som säljs på de lokala marknaderna. Ofta har de en ko eller några getter och kanske några höns. Det är ett resurssnålt och småskaligt jordbruk med en hög grad av självförsörjning. Men bönderna är också beroende av att kunna sälja sitt överskott för att köpa livsmedel och varor som de inte kan odla själva. Bönderna ser på så sätt till att de har en trygg tillgång till mat under hela året. Man brukar prata om livsmedelssäkerhet.
I ett land som Kenya är vattenbrist och torka problem som bönderna ständigt kämpar med. Men idag kommer hoten mot försörjningen för de kenyanska bönderna liksom för miljontals andra småbönder i tredje världen också från helt andra håll. Kenya har, liksom andra länder i Syd, öppnat sina gränser för import av livsmedel. Följden har blivit att marknaden har översvämmats av livsmedel utifrån, framför allt majs, ris, vete, socker och mejeriprodukter. Många av dessa varor, till exempel vete och socker, dumpas av EU och USA. Produktionen är där starkt subventionerad och varorna kan därför säljas till ett pris under världsmarknadspriset - ett pris som det är omöjligt för de kenyanska småbönderna att konkurrera med.
– Bönderna får sämre betalt för sina produkter och det blir allt svårare för dem att försörja sig på sitt jordbruk. Det hjälper inte att det finns importerade livsmedel på marknaden om människor inte har råd att köpa maten, säger Monica Opole från organisationen CIKSAP, som arbetar för att främja ett hållbart jordbruk bland småbönder i Kenya.
Kenya har inte haft något val. Världsbanken och Internationella Valutafonden har påtvingat fattiga skuldtyngda länder ekonomiska reformer, som bland annat inneburit att länderna ska öppna sina marknader för import av livsmedel.
Tanken är att exporten ska öka så att länderna ska kunna betala tillbaka sina skulder. Även Världshandelsorganisationen, WTO - vars regelverk inte bara griper in i länders handelspolitik, utan också berör deras konsumentregler, miljölagar och utvecklingspolitik - kräver avregleringar.
Att de internationella handelsreglerna omfattar även jordbruksprodukter är en ny företeelse. Så har det bara varit sedan 1995, då WTO bildades. Tidigare hade handel med livsmedel undantagits i de globala regelverken. Många u-länder och folkrörelser är kritiska till att jordbruksprodukter nu behandlas som vilka andra produkter som helst och kräver att de fattiga länderna ska få skydda den inhemska jordbruksproduktion som syftar till att trygga den lokala livsmedelssäkerheten. Men i WTO är det allt eller inget som gäller. Alla medlemsländer måste acceptera alla regler.
- WTO:s jordbruksavtal är ett hot mot den lokala livsmedelssäkerheten och länders självförsörjning, hävdar Monica Opole. Kenya var tidigare nästan självförsörjande på spannmål, men importerar idag runt tjugo procent av det spannmål som konsumeras i landet.
Samtidigt som u-länderna har tvingats avreglera sin handel, är de rika länderna dock själva ovilliga att öppna sina marknader. Trots WTO:s krav, fortsätter EU att skydda sin jordbruksproduktion och fattiga länder tillåts inte konkurrera öppet i handeln med de produkter där de faktiskt har fördelar. EU:s beslut att ge ökat marknadstillträde för produkter från världens minst utvecklade länder är ett steg i rätt riktning, men för u-länder som inte tillhör de allra fattigaste länderna, exempelvis Kenya, är EU:s marknader fortfarande stängda.
Många u-länder, framför allt i Afrika, sitter fortfarande fast i handelsmönster som upprättades under kolonialtiden. De är huvudsakligen råvaruproducenter och deras export domineras av en eller ett par exportvaror, ofta jordbruksprodukter. Världsmarknadspriserna på råvaror har sjunkit konstant under de senaste decennierna. WTO har inte lyckats lösa detta, som är ett av de fattigaste ländernas allra största problem. Det räcker inte med marknadstillträde om man inte har något att konkurrera med.
- Vi sitter fast i ett beroendeförhållande till den rika delen av världen. De afrikanska länderna exporterar råvaror och importerar färdiga produkter. Vi producerar sådant som vi inte konsumerar och vi konsumerar det vi inte producerar, säger Oduor Ong'wen från den östafrikanska organisationen EcoNews Africa.
De rika länderna, däribland EU, har högre tullar på vidareförädlade produkter från u-länderna än på råvaror. Det är till exempel ingen tull på EU:s import av orostade kaffebönor från Kenya, medan man lägger på en tull på åtta procent på rostat kaffe och elva procent på kaffeextrakt. Detta är ett effektivt sätt att hindra u-länderna från att bredda sin produktion och bygga upp en inhemsk förädlingsindustri.
Många ställer sig allt oftare frågan om det verkligen är en fri världshandel vi ser idag. På vems villkor bedrivs den internationella handeln? Vem gynnas? U-länder och folkrörelser framhåller gång på gång att de inte är emot handel i sig, de är inte heller emot att det finns regler, men frågan är vem som sätter reglerna och hur de ser ut. Idag har ett fåtal företagsjättar inom jordbruks- och livsmedelsindustrin makten över vår mat. Dessa företag kontrollerar i princip hela produktionskedjan, från fröer till produktion och distribution av livsmedel. I sin strävan att hitta nya marknader för sina produkter, var det också dessa företag som drev på för att få igenom WTO:s jordbruksavtal. Ett jordbruksavtal som är på väg att förvandla mat från en mänsklig rättighet till en ren handelsvara. Ett avtal som istället för att gynna världens småbönder, berövar dem deras möjligheter till försörjning.
-De har förlorat kontrollen över den egna marknaden, menar Oduor Ong'wen:
- I Afrika var marknaden traditionellt en social mötesplats. Hit gick man för att sälja ett par kilo kassava och köpa salt och lite matolja, men minst lika viktigt var att träffa de andra byborna och utbyta senaste nytt. På dagens marknad har produkterna blivit viktigare än människorna.
Källa: Karin Gregow, http://www.snf.se/verksamhet/internatio ... n-art4.htm
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Ripper skrev:manifesto skrev:Ismer kan inte begå brott, biggj.
Hur menar du då? Adolf Eichmann var inte någon född förbrytare. Det var inte hans biologiska natur, schimpansen i honom, som gjorde honom till massmördare. Det var hans andra, kulturella natur, ty det är i den som ideologierna uppstår och fortlever. Det var en ideologi, inte hans gener, som sade honom att det var hans plikt att administrera Förintelsen.
Det handlar inte om människors inneboende ondska, det är ett sätt för makthavarna att ursäkta sig. Det handlar om just strukturer, ideologier och vanföreställningar. Om materiella förhållanden och dess logik. Krig, svält och förtryck är inte likt naturkatastrofer som sveper över världen. De är skeenden som kan begripas och som kan bekämpas, de är produkterna av ett samhällssystem som kan avskaffas.
Jag misstänker att du här implicit referar till Arendts On the Banality of Evil, och håller i princip med om mycket av det hon skriver, men jag vidhåller att det inte är ismen, hur vidrigt den än är formulerad i tal, skrift, konst, ritual, handling, program, etc, etc, som begår brottet/handlingen, det är människan. Inte för att hon är ond , utan därför att hon de facto begår den, och därmed är ansvarig för den. I fallet Eichmann i Jerusalem, så råder det inget tvivel om att denne var mer än villig att utföra Hitlers order, och därmed kan ställas till svars för sina handlingar. Arendt har fått mycket kritik, bla för att hon endast bevittnade en liten del av rättegången, och därmed fick en alltför begränsad bild/förståelse av Eichmanns personlighet, något som återspeglas i hennes konklusioner.
Du kränker mig.
Hejsan!
Kapitalismen som samhällssystem i tredje världen
51 av de etthundra största ekonomiska aktörerna i världen år 2005 är företag. Den sammanlagda försäljningen av Ford och General Motors är större än den totala BNP som finns i hela Afrika söder om Sahara. Denna statistik säger sig "bevisa" att företagen styr över oss, i motsättning till staten och kapitalet. Företag och kapitalism är dock inte samma sak. Medan företag tveklöst måste vara kapitalistiska, måste inte kapitalism bestå av ett antal storföretag. Storföretagen är den skepnad som kapitalismen tar sig idag, men kapitalismen är inte en sak eller en juridisk form. Det är ett socialt förhållande mellan människor, där det stora flertalet människor tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Småföretag är precis lika kapitalistiska som det största transnationella företaget. Faktumet att det vore strategiskt oklokt att rikta vår energi på småföretagen som har begränsat med makt och inflytande, får inte leda till att vi ser dem som ett alternativ till "storföretagens herravälde". Kapitalet försöker alltid att expandera till storföretag. Alla storföretag startade som mindre företag. Kapitalistiska sociala relationer präglar hela vårt samhällsliv: det finns inget sätt att befinna sig i ett sammanhang som inte lokalt eller globalt reproducerar lönearbete och valutasystem. Den sorgliga sanningen är att lokala företag inte är progressiva "alternativ", inte ens i tredje världen, utan brukar drivas av snåla, opportunistiska småtyranner, som tror att de är fria eftersom de är "sin egen chef", nöjda i sin lilla diktatur, där makten består i att inte så sällan ge kunderna dåliga köp till överpriser. Men de skapar åtminstone fler jobb än vad utländsk import gör.
Lagen om profit har ingenting att göra med några kapitalistiska storföretags förehavanden. Att få till ett bättre samhälle har ingenting att göra med att bli av med några cigarrökande typer från överklassen. Vad som är betydelsefullt är inte individuella profiter som enstaka kapitalister har tjänat, utan vilka riktlinjer som dras för att diktera hur produktionen och samhället ska se ut och i vilken skepnad. Avskaffandet av kapitalismen betyder inte att ta pengar från de rika, eller att revolutionärer delar ut pengar till de fattiga, utan att försöka förminska helheten i den monetära, och sociala, relationen.
Sedan den nyliberala härdsmältan hösten 2008 och den efterkommande kapitalistiska krisen gäller inte de förutsättningar som tidigare gällt för exempelvis Ford och GM – idag är dessa f.d. globala människoätande dinosaurier endast tomma skelett. Pengarna förskingrade, direktörerna har fått sparken, jobbarna har gjorts till tiggare och bilarna är inte ens den ryska maffian längre intresserad av. Utanför den estniska staden Paldiski står GM, Ford, Toyota och andra nya bilar i världens största bilpark. Beskåda gärna denna slutbild av den nyliberala epoken. En halv miljon sprillans nya bilar står och rostar på samma sätt som den tidigare ryska arméns flottbas i samma stad rostade samman. Ödet förde till slut samman kommunismens och kapitalismens rostiga rester till denna jättekyrkogård för två av historiens värsta system! Här rostar de tillsamman på historiens sophög! Ironin är nästan skrämmande...
Blodbesudlade bananer i globaliseringens tecken
”Chiquita Brands International avslöjades för något år sedan för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia med 1,7 miljoner dollar. En domare i USA blev dem på spåren.
Chiquita Brands (innan 1970 hette bolaget United Fruit Co) hade betalat de paramilitära dödskvadronerna AUC i Colombia en summa av 1,7 miljoner dollar, knappt 15 miljoner svenska kronor under åren 1997-2004. För det ska de nu böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten fördelat över fem år och med fem miljoner dollar i ränta.
Chiquita utpekas också för att ha lossat 3.400 automatgevär och fem miljoner kulor till de paramilitära dödsskvadronerna AUC. I ”returen” har colombianskt kokain exporterats ut i världen via Chiquitas bananbåtar.
Det var först år 2001 som USA-regeringen förklarade AUC för en terroristorganisation. Denna etikett hade vänstergerillorna FARC och ELN fått redan 1996. Chiquita Brands gjorde en vinst på nästan 50 miljoner dollar under åren 2001-2004. År 2004 sålde Chiquita sin verksamhet i Colombia till andra intressenter. Domaren i USA säger nu att den vinstsumman kan fördubblas i böter om han, efter en revidering av fallet, anser så.
För alla som följt utvecklingen de senaste 30 åren i Colombia är det ingen överraskning att avslöjanden som Chiquita poppar upp förr eller senare. Chiquita har finansierat politiska psykopatiska mördare organiserade i grupper som kallas ”Mochacabezas”, halshuggarna, som får mördarna i Al Pacinos ”Scarface” att framstå som duvor.
Halshuggarna kunde anlända till en bananplantage, dra ut hela familjen och mitt i byn placera männen med ansiktet mot jorden, anklaga dem för att stödja gerillan och därefter halshugga dem med macheter. Därefter följde den klassiska ritualen att spela fotboll med det avhuggna huvudet eller öva prickskytte på det.
Enligt Fernando Aguirre, Chiquitas vd, gjordes utbetalningarna till AUC i ”omsorg om de anställdas säkerhet”, ett cyniskt uttalande och är en förolämpning mot offren och deras anhöriga som blev halshuggna Chiquitas betalningsmottagare om de via sin fackförening vågade ställa krav på högre löner eller bättre arbetsförhållanden.
I slutet av december 2000 gjorde jag ett fem sidor långt reportage för LO-Tidningen på Chiquitas plantager i bananregionen Ciénaga. Två veckor efter att LO-Tidningen publicerade reportaget mördades José Guette, den regionale ordförande för bananfacket som befann sig i avtalsförhandlingar med Chiquita. Guette hade under tre dagar väglett och presenterat mig för de olika personer och arbetare jag intervjuade på bananplantagerna. Arbetarna var tysta, de vågade inte säga mer än att ”allt är väl som det ska vara”. När vi lämnade en av plantagerna varnades vi av en arbetare som sa att vi måste ta en annan väg för att köra tillbaka till Ciénaga för paramilitärerna väntade på oss en kilometer längre bort.
I bananregionen Urabá i norra Colombia, vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) kommunal- och borgmästarvalen i sju av elva städer i den bananproducerande regionen av Urabá. Men under hela 1990-talet pågick en systematisk fysiskt utrotning av såväl fackledare som av de främsta medlemmarna i UP. De paramilitära dödsskvadronerna och den 17:e armébrigaden ”Voltígeros” opererade tillsammans och anklagas för att stå bakom de flesta av massakrerna i denna del av Colombia. Frågan är vem som vill konsumera Chiquitas blodbesudlade bananer efter detta?”
Källa om bananerna: Källa: http://www.flamman.se/utrikes.php?id=4291
MVH
bigj
Kapitalismen som samhällssystem i tredje världen
51 av de etthundra största ekonomiska aktörerna i världen år 2005 är företag. Den sammanlagda försäljningen av Ford och General Motors är större än den totala BNP som finns i hela Afrika söder om Sahara. Denna statistik säger sig "bevisa" att företagen styr över oss, i motsättning till staten och kapitalet. Företag och kapitalism är dock inte samma sak. Medan företag tveklöst måste vara kapitalistiska, måste inte kapitalism bestå av ett antal storföretag. Storföretagen är den skepnad som kapitalismen tar sig idag, men kapitalismen är inte en sak eller en juridisk form. Det är ett socialt förhållande mellan människor, där det stora flertalet människor tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Småföretag är precis lika kapitalistiska som det största transnationella företaget. Faktumet att det vore strategiskt oklokt att rikta vår energi på småföretagen som har begränsat med makt och inflytande, får inte leda till att vi ser dem som ett alternativ till "storföretagens herravälde". Kapitalet försöker alltid att expandera till storföretag. Alla storföretag startade som mindre företag. Kapitalistiska sociala relationer präglar hela vårt samhällsliv: det finns inget sätt att befinna sig i ett sammanhang som inte lokalt eller globalt reproducerar lönearbete och valutasystem. Den sorgliga sanningen är att lokala företag inte är progressiva "alternativ", inte ens i tredje världen, utan brukar drivas av snåla, opportunistiska småtyranner, som tror att de är fria eftersom de är "sin egen chef", nöjda i sin lilla diktatur, där makten består i att inte så sällan ge kunderna dåliga köp till överpriser. Men de skapar åtminstone fler jobb än vad utländsk import gör.
Lagen om profit har ingenting att göra med några kapitalistiska storföretags förehavanden. Att få till ett bättre samhälle har ingenting att göra med att bli av med några cigarrökande typer från överklassen. Vad som är betydelsefullt är inte individuella profiter som enstaka kapitalister har tjänat, utan vilka riktlinjer som dras för att diktera hur produktionen och samhället ska se ut och i vilken skepnad. Avskaffandet av kapitalismen betyder inte att ta pengar från de rika, eller att revolutionärer delar ut pengar till de fattiga, utan att försöka förminska helheten i den monetära, och sociala, relationen.
Sedan den nyliberala härdsmältan hösten 2008 och den efterkommande kapitalistiska krisen gäller inte de förutsättningar som tidigare gällt för exempelvis Ford och GM – idag är dessa f.d. globala människoätande dinosaurier endast tomma skelett. Pengarna förskingrade, direktörerna har fått sparken, jobbarna har gjorts till tiggare och bilarna är inte ens den ryska maffian längre intresserad av. Utanför den estniska staden Paldiski står GM, Ford, Toyota och andra nya bilar i världens största bilpark. Beskåda gärna denna slutbild av den nyliberala epoken. En halv miljon sprillans nya bilar står och rostar på samma sätt som den tidigare ryska arméns flottbas i samma stad rostade samman. Ödet förde till slut samman kommunismens och kapitalismens rostiga rester till denna jättekyrkogård för två av historiens värsta system! Här rostar de tillsamman på historiens sophög! Ironin är nästan skrämmande...
Blodbesudlade bananer i globaliseringens tecken
”Chiquita Brands International avslöjades för något år sedan för att ha finansierat de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia med 1,7 miljoner dollar. En domare i USA blev dem på spåren.
Chiquita Brands (innan 1970 hette bolaget United Fruit Co) hade betalat de paramilitära dödskvadronerna AUC i Colombia en summa av 1,7 miljoner dollar, knappt 15 miljoner svenska kronor under åren 1997-2004. För det ska de nu böta 25 miljoner dollar till den amerikanska staten fördelat över fem år och med fem miljoner dollar i ränta.
Chiquita utpekas också för att ha lossat 3.400 automatgevär och fem miljoner kulor till de paramilitära dödsskvadronerna AUC. I ”returen” har colombianskt kokain exporterats ut i världen via Chiquitas bananbåtar.
Det var först år 2001 som USA-regeringen förklarade AUC för en terroristorganisation. Denna etikett hade vänstergerillorna FARC och ELN fått redan 1996. Chiquita Brands gjorde en vinst på nästan 50 miljoner dollar under åren 2001-2004. År 2004 sålde Chiquita sin verksamhet i Colombia till andra intressenter. Domaren i USA säger nu att den vinstsumman kan fördubblas i böter om han, efter en revidering av fallet, anser så.
För alla som följt utvecklingen de senaste 30 åren i Colombia är det ingen överraskning att avslöjanden som Chiquita poppar upp förr eller senare. Chiquita har finansierat politiska psykopatiska mördare organiserade i grupper som kallas ”Mochacabezas”, halshuggarna, som får mördarna i Al Pacinos ”Scarface” att framstå som duvor.
Halshuggarna kunde anlända till en bananplantage, dra ut hela familjen och mitt i byn placera männen med ansiktet mot jorden, anklaga dem för att stödja gerillan och därefter halshugga dem med macheter. Därefter följde den klassiska ritualen att spela fotboll med det avhuggna huvudet eller öva prickskytte på det.
Enligt Fernando Aguirre, Chiquitas vd, gjordes utbetalningarna till AUC i ”omsorg om de anställdas säkerhet”, ett cyniskt uttalande och är en förolämpning mot offren och deras anhöriga som blev halshuggna Chiquitas betalningsmottagare om de via sin fackförening vågade ställa krav på högre löner eller bättre arbetsförhållanden.
I slutet av december 2000 gjorde jag ett fem sidor långt reportage för LO-Tidningen på Chiquitas plantager i bananregionen Ciénaga. Två veckor efter att LO-Tidningen publicerade reportaget mördades José Guette, den regionale ordförande för bananfacket som befann sig i avtalsförhandlingar med Chiquita. Guette hade under tre dagar väglett och presenterat mig för de olika personer och arbetare jag intervjuade på bananplantagerna. Arbetarna var tysta, de vågade inte säga mer än att ”allt är väl som det ska vara”. När vi lämnade en av plantagerna varnades vi av en arbetare som sa att vi måste ta en annan väg för att köra tillbaka till Ciénaga för paramilitärerna väntade på oss en kilometer längre bort.
I bananregionen Urabá i norra Colombia, vann vänsteralliansen Union Patriotica (UP) kommunal- och borgmästarvalen i sju av elva städer i den bananproducerande regionen av Urabá. Men under hela 1990-talet pågick en systematisk fysiskt utrotning av såväl fackledare som av de främsta medlemmarna i UP. De paramilitära dödsskvadronerna och den 17:e armébrigaden ”Voltígeros” opererade tillsammans och anklagas för att stå bakom de flesta av massakrerna i denna del av Colombia. Frågan är vem som vill konsumera Chiquitas blodbesudlade bananer efter detta?”
Källa om bananerna: Källa: http://www.flamman.se/utrikes.php?id=4291
MVH
bigj
Den goda sidans försvarare
Hejsan!
kapitalismens många strängar är ofta stärkta med ett fifflande ljud! Vi gå vidare i vår jakt på ondskans ekonomi! :wink:
Väst använder tredje världen som en soptipp - också
Tredje världen tjänar idag som vår soptipp enär konsumtionssamhällets cirkel sluts i fattiga slumområden. Det handlar om kylskåp som skickas till Filippinerna, elkablar till Kina, plast till Vietnam, bilar till Ghana, hushållssopor till Malaysia och datorer till Nigeria. Tusentals ton skeppas från nord till syd och från väst till öst, vilket bara är toppen av sopberget. Att västvärlden dumpar sina problem i fattiga länder är juridiskt, ekologiskt och moraliskt förkastligt. Trots att EU:s medlemsstater har ratificerat Basel-konventionen, som förbjuder export av farligt avfall, exporteras det i praktiken till fattiga länder. En rapport från ”Seaport Project”, ett hamnprojekt inom EU som bekämpar den här typen av brottslighet, också den från början av 2000-talet, erbjuder tröstlösa siffror: av 1 103 utförda inspektioner av frakter med avfall visade sig över hälften av dessa vara olagliga.
Att juridiskt tillrättalägga situationen är vanskligt då vinstintressets kreativitet aldrig bör underskattas. Falska deklarationer förekommer, och destinationer manipuleras genom att avfallet först skickas till en europeisk hamn innan det lastas om med destination Afrika eller Asien. Europeiska företag tjänar enorma summor på att skeppa avfallet till utvecklingsländerna och på den skandinaviska marknaden hör Elgiganten och L´easy till de värsta syndarna, enligt ”Greenpeace”.
Den olagliga avfallshandeln sägs vara bland den mest lönsamma ekonomiska brottsligheten i världen. Att både moral, etik och lag väger lätt i förhållande till profit är uppenbart. Frihandel i all ära, men här följs den av en bitter eftersmak.
När vi konsumenter godtroget lämnar in elektroniska apparater för återvinning dumpas de alltså i utvecklingsländerna. Enligt miljöorganisationen ”Basel Action Network” hamnar fyra av fem begagnade datorer i tredje världen. Varje månad hamnar 200 000 datorer på brinnande sopberg i Lagos, Nigeria, med stora miljöproblem orsakade av tungmetaller och dioxiner som följd.
Så länge mottagarländerna är villiga att ta emot eu-skrotet kommer det alltid att finnas företag som exporterar det. Styrkeförhållandet är väldigt ojämnt, så förhoppningen ligger i att exportörerna inser vikten av att höja sin moraliska profil genom att testa och märka det som säljs. Kreativa exportörers resonemang om "billiga datorer för ett Afrika som försöker hänga på It-boomen" är bara genant, då 75 procent är värdelöst skrot. Det handlar om en moralisk kompass som gått förlorad då företag jagar nya vinstmöjligheter ända ner i samhällspyramidens bas. Samtidigt förstörs den planet vi har att bebo…..
Idag upprörs många av piratattackerna utanför Somalias kuster – få vet att här dumpats både atomavfall i början av 1990-talet, och därefter utfiskning i samma havsvatten så att kustborna i Somalia utöver alla andra problem även tvingas till svält. Naturligtvis nämns inte detta i västliga medier, istället skriker man på hårdare tag mot ”piraterna”.
20-års fängelse för giftdumpning
”En domstol i Elfenbenskusten dömde på onsdagen två män till 20 respektive fem års fängelse för dumpning av miljögift i Elfenbenskusten 2006.
17 människor dog och tusentals förgiftades när 500 ton giftigt avfall dumpades på soptippar runt Abidjan från fartyget Probo Koala som chartrats av handelsföretaget Trafigura.
I en uppgörelse med den ivorianska regeringen betalar Trafigura, med huvudkontor i Nederländerna, 152 miljoner euro i utbyte mot att slippa åtal för sina anställda. Åklagaren hade krävt livstids fängelse.”
Källa: SVT Text, torsdag 23 oktober, 2008
MVH
bigj - mot kapitalism, för demokrati...
kapitalismens många strängar är ofta stärkta med ett fifflande ljud! Vi gå vidare i vår jakt på ondskans ekonomi! :wink:
Väst använder tredje världen som en soptipp - också
Tredje världen tjänar idag som vår soptipp enär konsumtionssamhällets cirkel sluts i fattiga slumområden. Det handlar om kylskåp som skickas till Filippinerna, elkablar till Kina, plast till Vietnam, bilar till Ghana, hushållssopor till Malaysia och datorer till Nigeria. Tusentals ton skeppas från nord till syd och från väst till öst, vilket bara är toppen av sopberget. Att västvärlden dumpar sina problem i fattiga länder är juridiskt, ekologiskt och moraliskt förkastligt. Trots att EU:s medlemsstater har ratificerat Basel-konventionen, som förbjuder export av farligt avfall, exporteras det i praktiken till fattiga länder. En rapport från ”Seaport Project”, ett hamnprojekt inom EU som bekämpar den här typen av brottslighet, också den från början av 2000-talet, erbjuder tröstlösa siffror: av 1 103 utförda inspektioner av frakter med avfall visade sig över hälften av dessa vara olagliga.
Att juridiskt tillrättalägga situationen är vanskligt då vinstintressets kreativitet aldrig bör underskattas. Falska deklarationer förekommer, och destinationer manipuleras genom att avfallet först skickas till en europeisk hamn innan det lastas om med destination Afrika eller Asien. Europeiska företag tjänar enorma summor på att skeppa avfallet till utvecklingsländerna och på den skandinaviska marknaden hör Elgiganten och L´easy till de värsta syndarna, enligt ”Greenpeace”.
Den olagliga avfallshandeln sägs vara bland den mest lönsamma ekonomiska brottsligheten i världen. Att både moral, etik och lag väger lätt i förhållande till profit är uppenbart. Frihandel i all ära, men här följs den av en bitter eftersmak.
När vi konsumenter godtroget lämnar in elektroniska apparater för återvinning dumpas de alltså i utvecklingsländerna. Enligt miljöorganisationen ”Basel Action Network” hamnar fyra av fem begagnade datorer i tredje världen. Varje månad hamnar 200 000 datorer på brinnande sopberg i Lagos, Nigeria, med stora miljöproblem orsakade av tungmetaller och dioxiner som följd.
Så länge mottagarländerna är villiga att ta emot eu-skrotet kommer det alltid att finnas företag som exporterar det. Styrkeförhållandet är väldigt ojämnt, så förhoppningen ligger i att exportörerna inser vikten av att höja sin moraliska profil genom att testa och märka det som säljs. Kreativa exportörers resonemang om "billiga datorer för ett Afrika som försöker hänga på It-boomen" är bara genant, då 75 procent är värdelöst skrot. Det handlar om en moralisk kompass som gått förlorad då företag jagar nya vinstmöjligheter ända ner i samhällspyramidens bas. Samtidigt förstörs den planet vi har att bebo…..
Idag upprörs många av piratattackerna utanför Somalias kuster – få vet att här dumpats både atomavfall i början av 1990-talet, och därefter utfiskning i samma havsvatten så att kustborna i Somalia utöver alla andra problem även tvingas till svält. Naturligtvis nämns inte detta i västliga medier, istället skriker man på hårdare tag mot ”piraterna”.
20-års fängelse för giftdumpning
”En domstol i Elfenbenskusten dömde på onsdagen två män till 20 respektive fem års fängelse för dumpning av miljögift i Elfenbenskusten 2006.
17 människor dog och tusentals förgiftades när 500 ton giftigt avfall dumpades på soptippar runt Abidjan från fartyget Probo Koala som chartrats av handelsföretaget Trafigura.
I en uppgörelse med den ivorianska regeringen betalar Trafigura, med huvudkontor i Nederländerna, 152 miljoner euro i utbyte mot att slippa åtal för sina anställda. Åklagaren hade krävt livstids fängelse.”
Källa: SVT Text, torsdag 23 oktober, 2008
MVH
bigj - mot kapitalism, för demokrati...
Den goda sidans försvarare
Många u-länder, framför allt i Afrika, sitter fortfarande fast i handelsmönster som upprättades under kolonialtiden. De är huvudsakligen råvaruproducenter och deras export domineras av en eller ett par exportvaror, ofta jordbruksprodukter. Världsmarknadspriserna på råvaror har sjunkit konstant under de senaste decennierna. WTO har inte lyckats lösa detta, som är ett av de fattigaste ländernas allra största problem. Det räcker inte med marknadstillträde om man inte har något att konkurrera med.
Afrika är ett intressant och sorgligt exempel på en skev världsordning. De afrikanska länderna handlar knappt med varandra utan istället direkt med EU, USA och på senare tid även Kina. Detta helt i enlighet med de handelsmönster som kom till under kolonialtiden.
Jag såg en UR-dokumentär för ett tag sen om Malawi som är en av världens störst tobaksproducenter men som samtidigt saknar inhemska cigarettmärken! Tobaken flyger iväg till Europa och kommer tillbaks i giftpinneformat.
Den globala kapitalismen leder till en skev och märklig värld och ska vi någonsin kunna komma tillrätta med koldioxidutsläppen måste något ändras i grunden. Varför ska jag äta äpplen från Italien när de kan odlas i Sverige men har subventionerad frakt? Man glömmer bort att den ekonomiska världsordningen bara är en överenskommelse och stirrar sig blind på abstrakta system såsom "ekonomiska lagar" som gör att man missar grundfrågorna. Av vilken anledning ska någon kunna äga en miljard? Varför ska inte ett områdes rikedomar i första hand komma befolkningen där till nytta?
En intressant parallell är att se till Japans "återhämtning" efter andra världskriget. Hur byggde man upp ekonomin? Jo genom att köpa upp råvaror från grannarna, omvandla dessa till industriprodukter och sälja billigt på världsmarknaden. Samma system som under kriget (och tidigare) men med annat fokus. Det mellanstatliga utnyttjandet finns liksom inbyggt i systemet.
What's the ugliest
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Part of your body?
Some say your nose
Some say your toes
But I think it's YOUR MIND
Hejsan!
Kan bara hålla med Logos i detta!
Här en indisk ekonom m.m. som funderar kring kapitalism och utveckling:
Dollarproblematik...
Av Bharat Jhunjhunwala, från den 18 februari 2005
För tio år sedan förutspådde ekonomer att den amerikanska ekonomin snart skulle vara i trubbel. Detta har inte inträffat - ännu. Men nedgången i den amerikanska ekonomin är oundviklig. Den senaste tidens nedgång i värdet på dollarn från R 49 till R 43, och 1,3 euro till 0,8 euro är nog början till slutet för USA:s ekonomiska hegemoni. En verklig globalisering är en svår huvudvärk för de rika länderna. De kan inte införa restriktioner på import av billiga tyger, programvaror eller utbildningar som ges i utvecklingsländer som Indien. Lönerna för de amerikanska arbetarna kommer att sjunka till lägre nivåer närmare den globala miniminivån. Den starkaste tendensen av globaliseringen är att utjämningen skapar konkreta problem för de rika länderna. Denna tendens undertrycks dock av tekniska innovationer. Pioneer som uppfinner ny teknik gör stora vinster, precis som de första jordbrukarna som odlade ”Sugar Baby”-vattenmeloner. Men dessa supervinster avdunstar så snart andra jordbrukare antar den nya tekniken.
De viktigaste tekniska innovationerna under 1900-talet var alla amerikanska; bilen, atombomben, jetflygplanet, datorn och sedan internet. Dessa tekniska framsteg är roten till den amerikanska ekonomiska hegemonin och denna har upprepade gånger undertryckt grundläggande tendenser till utjämning i världen. Samma sak hände med framstegen inom informationsteknologin (IT) i slutet av nittiotalet. Underskottet i bytesbalansen (när importen överstiger exporten) i USA var $ 80 miljarder dollar per år perioden 1990-1996. Denna brist hjälptes upp av inflödet av utländska investeringar i USA. Japanska företag köpte exempelvis fastigheter på Manhattan och delar av USA:s bilindustri, dessa pengar skulle sedan användas för att finansiera importen till USA.
Allt hamnade dock under press åren 1997-1998 då Sydostasien råkade in i en extrem lågkonjunktur. Amerikanska företag hade investerat kraftigt i östasiatiska länder såsom Thailand, bl.a. för att bygga billigare importbilar för export till USA. Men överföringen av tillverkningsindustrin har istället lett till lägre sysselsättning i den amerikanska ekonomin, och snart var köpkraften i USA för svag för att köpa importerade varor. Detta ledde till att den östasiatiska exporten till USA vacklande och ledde till krisen 1997. Egentligen innebar detta att den amerikanska ekonomin upprätthöll sin höga importnivå, men problemen syntes inte, och doldes av försenade betalningar vilka inte gjordes synliga i moderbolagen förrän de stod i begrepp att gå i konkurs.
Situationen ändras plötsligt under 1998. Framstegen inom IT-branschen ledde till en boom i aktier i företag som Cisco Systems och Microsoft. Kapital från hela världen började åter strömma till USA. Detta oväntade inflöde av kapital gjorde det möjligt för USA att öka importen återigen och krisen var avvärjd – för denna gång.
IT-bubblan sprack dock redan år 2000. Frågan är varför den amerikanska ekonomin inte kollapsade redan då? Mark Olson, chef för Federal Reserve förklarade i november 2004 det hela på följande sätt:
"- Den senare halvan av 1990-talet var en tid av anmärkningsvärda ekonomiska resultat, bränslet utgjordes av en investering boom ... Men i slutet av 2000, när högkonjunkturen började upphöra, och företagen plötsligt saknade investeringar ... Med en plötslig minskning av efterfrågan, började varulagren växa, och producenterna började sänka produktionen av alla typer av varor i början av 2001. Mot denna bakgrund, sänkte Federal Reserve målet genom att den federala skattesatsen kraftigt sänktes under 2001. Dessutom skakades det ekonomiska systemet efter terroristattackerna i september samma år. Denna penningpolitik, i kombination med en stimulerande finanspolitik, hade stora framgångar. I motsats till de flesta amerikanska lågkonjunkturer sedan andra världskriget, hölls konsumtionen och de privata investeringarna relativt väl uppe under denna period. Även om företagen minskade sysselsättningen och aktiemarknadens förluster urholkade hushållens förmögenheter under åren 2001 och 2002, hjälptes hushållens utgifter tillfälligt upp av skattesänkningar, låg inflation och låga räntor. Konsumenterna utnyttjade sjunkande bolåneräntor för att köpa nya hem, för att refinansiera sina befintliga hypoteksskulder och att utnyttja deras ökande boendekapital för att betala dyrare skulder eller för att finansiera utgifterna för andra saker.”
Det grundläggande problemet i den amerikanska ekonomin fanns där hela tiden, men de var dolda av en artificiell konsumtion. Det finns dock gränser för effekten av en sådan kortsiktig politik. Inte undra på att dollarn har börjat minska i värde. Minskningen började egentligen år 1996. Det var då den först doldes av IT-boomen och därefter med en artificiell konsumtion. Men en räkenskapens dag måste dock komma. Ordförande för Federal Reserve, Alan Greenspan, talade vid European Banking Congress 2004, i Frankfurt i november 2004, han sa:
"- Det verkar troligt att, med hänsyn till storleken på den amerikanska bytesbalansen, ett minskat intresse för dollarn måste inträffa någon gång . Men när, genom vilka kanaler, och från vilken nivå av dollarn? Tyvärr är inget svar på dessa frågor övertygande.”
Förutsägelsen från 1996, att dollarn kommer att sjunka, står kvar. Det har bara skett en viss förskjutning framåt i tiden. Detta kommer att bli varse snart, om nu inte en ny teknisk innovation åter räddar USA. Vi måste alla hjälpas åt att utlösa en kollaps av dollarn genom att sälja våra dollar.
bharatj@nda.vsnl.net.in E24/18.2.2005
Han spådde ganska mycket rätt, denne indiske socialist och fd kapitalist! Eller använde han sig kanske bara av sunt förnuft och logiskt tänkande?
MVH
bigj - för demokrati, mot kapitalism...
Kan bara hålla med Logos i detta!
Här en indisk ekonom m.m. som funderar kring kapitalism och utveckling:
Dollarproblematik...
Av Bharat Jhunjhunwala, från den 18 februari 2005
För tio år sedan förutspådde ekonomer att den amerikanska ekonomin snart skulle vara i trubbel. Detta har inte inträffat - ännu. Men nedgången i den amerikanska ekonomin är oundviklig. Den senaste tidens nedgång i värdet på dollarn från R 49 till R 43, och 1,3 euro till 0,8 euro är nog början till slutet för USA:s ekonomiska hegemoni. En verklig globalisering är en svår huvudvärk för de rika länderna. De kan inte införa restriktioner på import av billiga tyger, programvaror eller utbildningar som ges i utvecklingsländer som Indien. Lönerna för de amerikanska arbetarna kommer att sjunka till lägre nivåer närmare den globala miniminivån. Den starkaste tendensen av globaliseringen är att utjämningen skapar konkreta problem för de rika länderna. Denna tendens undertrycks dock av tekniska innovationer. Pioneer som uppfinner ny teknik gör stora vinster, precis som de första jordbrukarna som odlade ”Sugar Baby”-vattenmeloner. Men dessa supervinster avdunstar så snart andra jordbrukare antar den nya tekniken.
De viktigaste tekniska innovationerna under 1900-talet var alla amerikanska; bilen, atombomben, jetflygplanet, datorn och sedan internet. Dessa tekniska framsteg är roten till den amerikanska ekonomiska hegemonin och denna har upprepade gånger undertryckt grundläggande tendenser till utjämning i världen. Samma sak hände med framstegen inom informationsteknologin (IT) i slutet av nittiotalet. Underskottet i bytesbalansen (när importen överstiger exporten) i USA var $ 80 miljarder dollar per år perioden 1990-1996. Denna brist hjälptes upp av inflödet av utländska investeringar i USA. Japanska företag köpte exempelvis fastigheter på Manhattan och delar av USA:s bilindustri, dessa pengar skulle sedan användas för att finansiera importen till USA.
Allt hamnade dock under press åren 1997-1998 då Sydostasien råkade in i en extrem lågkonjunktur. Amerikanska företag hade investerat kraftigt i östasiatiska länder såsom Thailand, bl.a. för att bygga billigare importbilar för export till USA. Men överföringen av tillverkningsindustrin har istället lett till lägre sysselsättning i den amerikanska ekonomin, och snart var köpkraften i USA för svag för att köpa importerade varor. Detta ledde till att den östasiatiska exporten till USA vacklande och ledde till krisen 1997. Egentligen innebar detta att den amerikanska ekonomin upprätthöll sin höga importnivå, men problemen syntes inte, och doldes av försenade betalningar vilka inte gjordes synliga i moderbolagen förrän de stod i begrepp att gå i konkurs.
Situationen ändras plötsligt under 1998. Framstegen inom IT-branschen ledde till en boom i aktier i företag som Cisco Systems och Microsoft. Kapital från hela världen började åter strömma till USA. Detta oväntade inflöde av kapital gjorde det möjligt för USA att öka importen återigen och krisen var avvärjd – för denna gång.
IT-bubblan sprack dock redan år 2000. Frågan är varför den amerikanska ekonomin inte kollapsade redan då? Mark Olson, chef för Federal Reserve förklarade i november 2004 det hela på följande sätt:
"- Den senare halvan av 1990-talet var en tid av anmärkningsvärda ekonomiska resultat, bränslet utgjordes av en investering boom ... Men i slutet av 2000, när högkonjunkturen började upphöra, och företagen plötsligt saknade investeringar ... Med en plötslig minskning av efterfrågan, började varulagren växa, och producenterna började sänka produktionen av alla typer av varor i början av 2001. Mot denna bakgrund, sänkte Federal Reserve målet genom att den federala skattesatsen kraftigt sänktes under 2001. Dessutom skakades det ekonomiska systemet efter terroristattackerna i september samma år. Denna penningpolitik, i kombination med en stimulerande finanspolitik, hade stora framgångar. I motsats till de flesta amerikanska lågkonjunkturer sedan andra världskriget, hölls konsumtionen och de privata investeringarna relativt väl uppe under denna period. Även om företagen minskade sysselsättningen och aktiemarknadens förluster urholkade hushållens förmögenheter under åren 2001 och 2002, hjälptes hushållens utgifter tillfälligt upp av skattesänkningar, låg inflation och låga räntor. Konsumenterna utnyttjade sjunkande bolåneräntor för att köpa nya hem, för att refinansiera sina befintliga hypoteksskulder och att utnyttja deras ökande boendekapital för att betala dyrare skulder eller för att finansiera utgifterna för andra saker.”
Det grundläggande problemet i den amerikanska ekonomin fanns där hela tiden, men de var dolda av en artificiell konsumtion. Det finns dock gränser för effekten av en sådan kortsiktig politik. Inte undra på att dollarn har börjat minska i värde. Minskningen började egentligen år 1996. Det var då den först doldes av IT-boomen och därefter med en artificiell konsumtion. Men en räkenskapens dag måste dock komma. Ordförande för Federal Reserve, Alan Greenspan, talade vid European Banking Congress 2004, i Frankfurt i november 2004, han sa:
"- Det verkar troligt att, med hänsyn till storleken på den amerikanska bytesbalansen, ett minskat intresse för dollarn måste inträffa någon gång . Men när, genom vilka kanaler, och från vilken nivå av dollarn? Tyvärr är inget svar på dessa frågor övertygande.”
Förutsägelsen från 1996, att dollarn kommer att sjunka, står kvar. Det har bara skett en viss förskjutning framåt i tiden. Detta kommer att bli varse snart, om nu inte en ny teknisk innovation åter räddar USA. Vi måste alla hjälpas åt att utlösa en kollaps av dollarn genom att sälja våra dollar.
bharatj@nda.vsnl.net.in E24/18.2.2005
Han spådde ganska mycket rätt, denne indiske socialist och fd kapitalist! Eller använde han sig kanske bara av sunt förnuft och logiskt tänkande?
MVH
bigj - för demokrati, mot kapitalism...
Den goda sidans försvarare
Återgå till "Politik och samhälle"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 142 och 0 gäster